Angående den där modetidningen du har på skrivbordet

På senaste tiden har jag av olika anledningar hängt lite med modeller. Alltså inte Kate Moss-typer, utan de vanliga. De 17 till 21-åringar från hela världen som modellagenturer övertalar att hoppa av sina gymnasier och universitet och komma till världens häftigaste stad och tjäna massor av pengar på ett jätteglammigt jobb.

När de kommer hit blir de inhysta i en lägenhet långt ute i Brooklyn. I lägenheten finns kanske två rum. Där bor sex personer, i våningssängar. Inget kök, inget vardagsrum. Rummen har inga fönster, inga garderober, inga stolar. För detta boende dras 1400 dollar från deras lön varje månad. (som jämförelse kan man säga att man för samma pengar får en etta i ett bra område i Brooklyn, eller ett rum i en schysst delad lägenhet på Manhattan). Lägenheten ägs av agenturen och de får inte fixa eget boende, trots att det skulle vara mycket billigare. Det är kontraktsbrott.

Varje kväll får de ett schema med nästa dags jobb, så de kan aldrig göra upp planer för mer än några timmar framåt. Det gäller varje dag, sju dagar i veckan. För dem som är nya är det mycket castingar. Det innebär att tillbringa en timme på tunnelbanan för att komma till ett kontor, där man ska vänta ytterligare ett par timmar på att rätt människor ska dyka upp, som sedan, om man har tur, kollar på portfolion i fem minuter och sedan, om man har riktig tur, bokar in en för ett jobb.

På jobben får man sällan betalt i pengar, kanske ett par hundra dollar för en dags arbete, om man har tur. Men man kan få kläder. Och droger. Droger kan man alltid få, och löften om att få komma in på häftiga klubbar och dricka gratis. När man är 19 år och helt ensam i en stad på andra sidan världen från föräldrar och kompisar är kokain i de flesta fall att föredra framför en ny tröja. Efter några månader är många skyldiga agenturen tusentals dollar trots att de har jobbat nästan varje dag.

Det här gäller de största, kändaste agenturerna. De största, häftigaste modevarumärkena. Personerna som berättar det här för mig kan man se i Elle och Vogue och på de bästa fotografernas bloggar. Det är som ett jävla skämt och det gör ont i hjärtat på mig när de här människorna försöker få ihop det. För hur kan de åka hem när de är skyldiga så mycket pengar? När de har hoppat av sina utbildningar och gett upp sina stipendier och satsat allt på ett kort som inte alls var det de trodde?

På ett sätt är det lite som den förvrängda versionen av den amerikanska drömmen. Den som gör att fattiga lågutbildade amerikaner på landsbydgen röstar på Rebublikanerna trots att de förlorar på det. För det finns ju de som lyckas, som blir rika, och när det händer, då kommer att systemet att jobba till ens egen fördel. Så man biter ihop.

På ett annat sätt är det trafficking och borde helt enkelt vara så jäkla olagligt.

Delete

När jag började blogga för cirka tusen år sedan dröjde det inte alls länge förrän trollen började dyka upp. Trots att jag bara hade några hundra läsare på en liten blogspot-adress dök det upp människor som dagligen ville berätta för mig hur dum och dålig jag var.

På den tiden (alltså innan Facebook och Twitter) fanns det någon slags regel om att internet skulle vara orört. Alla skulle få vara anonyma och säga precis vad som helst. Att som bloggare radera kommentarer var liksom inte helt okej. Alltså satt jag där, 22 år gammal, och såg min mailkorg fyllas av glåpord, anklagelser och ibland rena hot. Och på den tiden skrev jag bara om reklam.

När bloggen växte försvann nästan alla de där människorna. Vissa tröttnade säkert, när de märkte att de inte kunde få tyst på mig. Andra blev väl oroliga för att bli IP-uppspårade när bloggen flyttade till större sajter. Och de få som fortfarande finns kvar, de får helt enkelt inte komma till tals. För efter några år lärde jag mig skillnaden på folk som vill diskutera och folk som bara vill jävlas. Och de som vill jävlas är inte till nytta för någon. Klart att man vill ha högt i tak och så, men som bloggare bestämmer man över sitt eget forum. Det viktigaste är att de som gillar bloggen får en bra upplevelse. Därför åker destruktiva kommentarer i papperskorgen. Och efter några gånger slutar de försöka.

Om det är någon som är lite nyare bloggare och drabbas av samma problem kommer här en liten lista på grejer som, i alla fall för mig, leder direkt till delete-knappen. Använd den. Det kommer att göra din blogg och ditt liv mycket bättre. Jag önskar bara att jag hade kommit på det tidigare.

1. Kommentaren pratar om mig i tredje person. ”Nina Åkestam sitter på sina höga hästar…” –> delete

2. Kommentaren använder en fejkad mailadress –> delete

3. Kommentaren är uppenbarligen en man som använder ett kvinnonamn som alias (vanligast i jamställdhetsdikussioner) –> delete

4. Kommentaren attackerar mig eller andra kommentatorer med öknamn –> delete

5. Kommentaren vill driva någon slags egen (ofta förvirrad) tes som inte har med inlägget att göra –> delete

6. Kommentaren är taskig mot någon jag gillar –> delete, och du är dessutom för evigt på min lista över personer som kommer att få det jävligt jobbigt om vi någonsin träffas. Har väldigt mycket högre tolerans när det gäller mig själv, men blir helt jäkla tokig om någon ger sig på min familj eller mina vänner.

Det är sakert många som inte håller med om det här. Ni tycker säkert att ni har rätt att komma till tals på min blogg, och att jag tar bort er är en del av den stora PKfeministmediakonspirationen jag tillhör. Till er kan jag bara säga:

It’s my party and I delete if I want to.

 

Hjältar

På tal om Killing Us Softly och sånt. Jag tränar ju en hel del, vilket gör att jag är på gymmet en hel del, vilket gör att jag kollar på MTV en hel del. Jag sitter på cykeln och försöker att inte kolla, det är ju inte min kopp te liksom, men det är svårt, för TV-skärmarna är så jäkla stora.

Människorna som syns i videos på MTV är superframgångsrika. De har fått åtminstone en stor hit, och de har säkert slitit häcken av sig för att hamna där. De har alltså per definition något att komma med. Ändå bestämmer sig någon, om det är en agent, publicist, ett skivbolag eller de själva, för att de tre-fyra minuter de har av vår uppmärksamhet ska ägnas åt att visa sin kropp utan kläder.

När man börjar tänka på det blir det absurt. Under en timme hinner man se hundratals inoljade, bikiniklädda kvinnokroppar. Kanske en tiondel så många påklädda manskroppar, eftersom både kvinnliga och manliga artister har kvinnliga dansare. Det är så normalt att man inte ens reflekterar över det. Det här är vad vi alla har matats med under hela vår uppväxt, flera timmar om dagen, tillsammans med polarkakor och Oboy i soffan framför TV:n. Och så kommer nån och ba: men vaddå, kvinnor får väl bara ta föööör sig lite mer. Nu när kvinnor har högre utbildning än män kommer allt att lösa sig automatiskt, och vaddå, det finns ju biologiska skillnader mellan könen som gör att vi beter oss olika. Det är så här det SKA vara.

Sen kommer de andra. Räddarna. De enda i hela MTV-träsket som inte går med på skiten, trots att de alla är supervackra och så lätt skulle kunna ta den enkla vägen. Jag kan inte ens föreställa mig hur mycket de måste ha tjatat och envisats för att hamna där, och hur många som måste ha sagt att det var omöjligt, och jag beundrar dem så mycket för att de ändå gjorde det.

Det här var ju himla bra ju.

Skolverkets rekryteringskampanj För Det Vidare gör mig jätteglad. Kan inte minnas sist jag både kände mig träffad av en kampanj och dessutom ville dela med mig av den, även till kompisar som inte jobbar med reklam.

Idén är enkel: Kända personer söker upp sina gamla lärare och tackar dem för vad de gjorde någon gång för 5-20 år sedan. Det hela filmas. Lärarna intervjuas. Och ta mig sjutton om jag inte vill bli en av dem, nu på studs.

Kanske är det för att det inte alls är inställsamt, men ändå väldigt gulligt. Kanske är det för att kändisarna spelar precis rätt roll, den som indragare, men sen får vara sig själva. Kanske är det för att jag blir påmind om alla mina egna gamla lärare som var så himla bra och viktiga.

Det slår mig också att alla elever säger samma sak: Den bästa läraren var den som såg en. Som tog en på allvar. Som fick en att känna sig vuxen och viktig trots att man bara var 8/14/17 år. Det minns jag också. Åh vad man gillade de människorna. En sån ska jag bli när jag blir vuxen, tänkte jag. Vet ej hur det gick med det, men det är en bra ambition i alla fall.

Ha en strålande helg!

Några ord om Apartheid

Lyssnade häromdagen på P3 Dokumentär om Nelson Mandela och Apartheid och blev allt på en gång. Förbannad, inspirerad, frustrerad, imponerad. Och så blev jag förbaskat stolt. Stolt över att höra Olof Palme och Ingvar Carlsson prata om Sveriges engagemang. Stolt över de svenska konsumentbojkotterna, fackföreningarnas solidaritetsaktioner, Sydafrikalagarna som hindrade svenska företag från att investera i och handla med regimen, och som stöddes av alla svenska riksdagspartier utom Moderaterna. Stolt över att komma från ett litet land som vägrade låta ekonomiska intressen gå före mänskliga rättigheter. Som kunde ställa sig upp i FN:s generalförsamling och säga att nu får det för tusan vara nog, man får inte behandla folk hur som helst även om det sker på andra sidan jorden. Som genom sina aktioner bidrog till att fälla en regim som verkade helt oresonlig.

Sveriges insatser gjorde att Mandela direkt efter frigivelsen från fängelset satte sig på ett plan till Stockholm. En av hans första presskonferenser hölls på Grand Hotel och ett av de första offentliga framträdandena i Globen. Förklaringen var, enligt Mandela själv, att ANC efter Apartheids fall hade många vänner. När det nu gick bra var alla med på tåget. Men innan, när det var svårt, var det färre som ställde upp. Sverige gjorde det. Sverige struntade i vad andra tyckte och gjorde det som var rätt.

Jag gick runt i några minuter och kände mig Sverigelycklig, trots att jag var typ fem år när allt det här hände och inte hade någon del i saken alls. Sen kom jag att tänka på något annat.

Apartheidlagarna i Sydafrika skiljde vita och svarta åt. De fick inte umgås, fick inte jobba eller studera ihop, fick inte ens använda samma ingång till offentliga byggnader. Svarta hade inte rösträtt och hade inte tillgång till utbildning. De få (som Mandela) som lyckades hitta luckor i systemet, förföljdes av moralpolisen, vid tiden en av världens mest effektiva, och fängslades. Många tvingades i exil.

Ta nu fem minuter och läs det här. Och fundera på det rimliga i det här citatet från Svenska ambassadens hemsida:

Handelsministern dr. Ewa Björling besökte Saudiarabien i mars och november 2008 samt i februari 2010. Utrikesministern Carl Bildt avlade besök i övergången januari/februari 2009 (…)

Saudiarabien är Sveriges nittonde största exportmarknad globalt och otvetydigt störst i Mellanöstern. Landet har klättrat starkt i exportstatistiken på senare år i och med att Sverige-bilden stärkts, besöksutbytet utvecklats och svenska företag fortsatt expandera. (…)

En ny tendens är att företag väljer att förlägga tillvekning i Saudiarabien. Trioplast och Outokumpu har under 2008 invigt anläggningar. Ytterligare en tendens är att konsumentföretag söker sig till den saudiska marknaden. IKEA finns på plats sedan 1983, men på senare år har H&M, Lindex och under 2010 Wayne’s Coffee sällat sig till de konsumentinriktade företagen.

Hur i helvete kan vi låta det här pågå?

 

What it is is beautiful.

Jag vill bara som hastigast ge ett exempel på vad jag menar när jag pratar om feminism och reklam.

Ett barn i vanliga barnkläder är stolt över sin nya legogrej. Målgruppen omnämns som ”children” i copyn (inte boys eller girls). Dessa barn påstås bygga lego för att det är kul, och för att skapa, och föräldrarna uppmanas köpa lego för att barnen ska upptäcka något mycket speciellt: sig själva.

Det här är alltsa en fullfjädrat feminstisk annons. Ingenstans nämner de kön. Ingenstans pratar man om typiska flickiga ord som ”söt”, ”gullig” eller ”vacker” (ordet beautiful i rubriken syftar på hennes asfula legohus). Eller för den delen pojkiga ord som ”tuff” eller ”stark”. Det handlar om barn, bara. Barn som har kul och utvecklas.

Jag vet inte om det var skaparnas vilja, eller om tidsandan bara var så annorlunda då. Men idag ser man ingenting, ingenting alls, som ser ut så här. (Legos produkter idag ser exempelvis ut såhär och såhär) Och så fort någon vill ta upp problemet med det anses de av vissa som politiska galningar, som vill begränsa folk, som hatar män, som gör barn förvirrade.

Jag vete tusan. Men jag tror inte att någon blir förvirrad av den här annonsen. Jag tror inte att vi riskerar att sluta föröka oss som art för att vi säger ”barn” istället för ”flicka” och låter henne ha på sig en blå tisha istället för en rosa. Jag tror inte ens att vi skulle sälja mindre (rent logiskt når vi ju dubbelt så många barn och föräldrar med en könsneutral annons). Jag tror att om vi bara tänkte lite skulle vi som jobbar med reklam kunna bidra som sjutton till att våra barn får bättre möjligheter till självförverkligande än vi själva hade, istället för sämre.

Men jag kanske tror för mycket.

Överklassafari inifrån

Carolina bad mig skriva lite om mina tankar kring Överklassafarit som ordnades av organisationen Allt åt Alla för några veckor sedan. Direkt fick jag en klump i magen. Det finns inte mycket jag tycker att det är läskigt att skriva om, men klass är definitivt en av de sakerna.

Min personliga övertygelse ligger som ni säkert vet till vänster, om man ska använda en sån skala. Jag tycker att jag ser stukturell diskriminering på en massa plan i samhället, och jag vill använda politik för att få stopp på den. Först när alla människor är fria från förtryckande normer (och lagar) kan man börja prata om frihet på det sättet som de som står längre till höger gör.

Så långt är allt lugnt. Men sen kommer problemet som gör att jag kanske inte riktigt får tycka så: Jag är ju liksom överklass. Jag vet att man inte kan säga så egentligen. Precis som med orden brat eller hipster är man inte överklass om man själv kallar sig för det. Men jag vet faktiskt inte vad jag annars är. Om vi ska vara lite teoretiska och kolla på exempelvis Bourdieus definitioner av olika sorters kapital, hade jag turen att födas med silversked till samtliga rätter.

I mitt barndomshem fanns pengar nog att ha landställe och åka på semester till Mauritius. Det fanns dessutom jättemycket böcker och politiska diskussioner vid middagsbordet, där det serverades god hemlagad och ekologisk mat långt innan det blev hippt. Till detta kan man vräka på alla titlar man kan både från näringslivet och akademin: någon i min närmsta släkt har dem. Men folk är inte direkt karriärister; alla uppmuntras att ägna sig åt det de verkligen brinner för, och de allra flesta kompletterar sitt vanliga jobb med kreativa hobbys inom skrivande, konst eller musik. Osv. Redan som bebis kunde jag checka den ekonomiska, sociala, kulturella och symboliska boxen. Inget extremt någonstans, vi var liksom inte jätterika eller Nobelpristagare eller så, men man behövde inte oroa sig. Inte för något alls.

FATTA VAD ODDSEN FÖR DET ÄR, tänker jag nu. VILKET JÄVLA FLYT. Men när jag växte upp var det ju självklart. Precis som alla andra barn ser man inte så långt utanför den egna världen, och de första gångerna någon kallade mig Östermalmssnobb blev jag så sårad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Det var egentligen först i nästan vuxen ålder, när jag tog hem kompisar från helt andra bakgrunder, som jag förstod hur mitt liv kunde verka i andras ögon. Att jag kunde få dem att känna sig osäkra bara genom mitt sätt. En osäkerhet som egentligen är helt obefogad, jag gillar ju dem precis som de är, men ändå väldigt påtaglig. Som kunde få dem att vilja vända i dörren till altanen där vi skulle grilla naturbeteskött och skåla i ett gott Rhonevin.

Jag vet att klass finns. Jag tycker att det är helt rätt att den frågan tas upp på agendan igen. Jag vill gärna lära mig mer, förstå bättre. Inte minst min egen roll. På så vis tycker jag att överklassafarin är utmärkt. Men jag förstår också Solsidanborna, i alla fall de yngre av dem. För det är väldigt svårt att se sig själv som ett problem, när det enda man har gjort är att växa upp på ett ställe och anpassa sig till reglerna som gäller där.

Det betyder dock inte att man inte ska försöka. Precis som att jamställdhetsfrågan aldrig kommer att lösas om inte män bryr sig om den, kommer inte klassfrågan att försvinna om inte vi som har fördelarna ser vår egna roll i problemen. Och att då kasta ägg på en buss är ett steg i helt fel riktning.

Cheerio!

Ni vet de där små små kulturkrockarna som uppstår när man besöker ett annat land? Som inte spelar någon roll egentligen, men som ändå sätter griller i skallen på en just för att de är så underliga?

I USA finns cirka tusen såna grejer, men ingen är för mig konstigare än besattheten av flingor. Som i frukostflingor. Cornflakes, Cheerios, CocoPuffs osv. Alla äter dem. Alla äter dem överallt.

På lunchställena säljs små plastflingskålar som är färdigpreppade. Det enda man behöver göra är att fylla på mjölk. Man kan beställa flingor på varenda brunchställe. På jobbet har i princip alla kollegor sitt egna flingpaket stående på skrivbordet, som de går och gör sig en skål av lite då och då under dagen.

Jag har en viss förståelse för müsli, även om det inte känns som något man skulle äta publikt. Kan även köpa det här med oatmeal, som är amerikanernas andra besatthet (vilket är ungefär som havregrynsgröt tror jag, har aldrig testat).

Men när en 30+ person står och hänger över några skisser med en skål Frosties helt avslappnat i handen. Då känner jag att det där Greencardet är väldigt längt borta.

Hen-debatten

JAG ORKAR INTE! KAN FOLK INTE BARA LÄGGA AV! sa Sandra igår när jag frågade henne om debatten om ordet hen som en tid har stormat omkring på diverse bloggar för att till sist nå DN häromdagen.

Och jag måste hålla med. Jag (och Sandra) älskar att diskutera och debattera viktiga frågor. Men diskussionen om hen är just nu varken viktig eller intressant, av den enkla anledningen att de olika sidorna inte lyssnar på varandra.

Sida FÖR säger att det är praktiskt att ha ett könsneutralt ord när man talar om en person som man inte vet könet på, inte i första hand på grund av hens sexualitet, utan för att man inte har träffat hen än. Att ordet sedan också kan dubbelanvändas för människor som inte känner sig hemma som man eller kvinna är en bonus. (Exempel: På studiebesöket ska vi träffa en polis/sjuksköterska/domare som ska berätta vad hen gör på dagarna)

Sida EMOT säger att barn för sin utveckling behöver en tydlig könstillhörighet och inte ska användas i sina föräldrars genusideologi.

Så kan man ju tycka. Båda åsikterna har sina poänger, men de har ju liksom ingenting med varandra att göra? Och därför blir den efterföljande debatten helt ointressant. Alla gräver ner sig i sina skyttegravar och anser att de andra är dumma i huvudet.

Det här är tyvärr väldigt vanligt i alla typer av debatter, och det är därför man inte pallar mer än tre minuter av program som Debatt och Kvällsöppet innan man får lust att utöva våld mot valfri möbel i hemmet. Det är inte bra TV, det är inte bra kulturdebatt och man lär sig inte ett skvatt. Kathryn Schultz förklarar de här mekanismerna väldigt bra i sitt TED Talk On Being Wrong.

Jag klandrar inte deltagarna för det här; de brinner för sin sak och får en chans att föra ut den. Men jag tycker att det är supertrist att inte debattredaktörer och moderatorer tar sitt jobb på större allvar, så att vi faktiskt kan diskutera och komma framåt i viktiga frågor.

(Vad gäller sakfrågan tycker jag naturligtvis att hen är ett jättebra ord. I engelskan säger man them när man inte vet könet på någon. Ask them what they think, exempelvis. Enkelt, tydligt, och sist jag kollade var den könstillhörigheten hos engelsktalande barn helt solklar trots detta banbrytande språkbruk.)

Bruise Cruise

I måndags kom jag alltså hem från Florida och Karribien. Vi tillbringade två dagar i ett regnigt och underligt folktomt Miami, för att sedan kliva på ett hysteriskt stort kryssningsfartyg som tog oss, 10 indieskrammelband och 2000 andra människor på en tre dagars trip till Bahamas. Ni kan ju tänka er.

Bäst: Festival i slutet utrymme. Banden och publiken blev tvungna att umgås med varandra, vilket blev så himla bra. Musikmässigt upptäckte jag King Khan & the Shrines och Quintron & Miss Pussycat.

Sämst: Maten. Jag visste inte att så många saker kunde friteras. Och att kliva av båten i Nassau och inom tre minuter upptäcka att alla killar i gänget har blivit erbjudna bitches och weedcokedrugs. Sån jäkla jobbig sida av turism.

Vi tar en liten bildexposé på det. Observera att samtliga deltagare är mellan 27 och 36 år. Vissa skulle säkert anse detta liiiite patetiskt. Jag tycker att det är helt strålande. En extra handklapp till alla som hade lämnat sina kids hos barnvakt för att kunna dra iväg. Med så roliga föräldrar kan det ju inte bli annat än bra.

Här är utsikten från vår lägenhet i Miami. Vi bodde på the Viceroy. Kan verkligen rekommenderas om man gillar exempelvis pooler, spa och utsikt. Inte ens här lyckades de skrapa ihop en vettig måltid, dock.

Andra kvällen i Miami var det uppstart för festivalen. Jag firade genom att ta på mig kaptensmössa (eehh, kreativt). Alltså skämsdör lite över posen här, men det bjuder jag på. Min australiensiske kompis Dave firade uppenbarligen genom att hälla alla drinkar över sin t-shirt.

När vi väl hade kommit på båten fanns det kul grejer att göra mest hela tiden. Som att åka den hära vattenrutschelkanan, till exempel.

Eller dricka Pina Colada till frukost.

Eller spexa framför mobilkameror. Älskar de här bilderna på mig och Alexandra. Fångar ögonblicket och mina enorma händer så tjusigt, tycker jag.

Sen kom vi till Bahamas där det var såhär fina färger.

Här åt vi lunch, de första icke-äckliga pommes fritesen på hela resan. Ser mycket flott ut, men bakom oss finns ett superdeppigt casino som heter Atlantis.

Så vi gick vidare till en uteservering istället. Bob hade på sig sin GoPro typ hela tiden, vilket gjorde att ingen vågade prata med honom pga av fullständig galenskap. Det han filmade ska tydligen bli en musikvideo eller en dokumentärfilm. OBS dock att det han filmade på förra årets kryssning ännu inte är klart, så jag har inte jättehöga förhoppningar.

Det här är en mycket oklar bild. Varför är vi så glada? Vem finns i telefonen? När höll någon senast i en RIKTIG telefonlur?

Och sen var det bara att åka hem till vintern, klippa av sig armbandet och börja längta till nästa år.

Bilder stulna av alla som var med.