06.56

Ungefär så dags går jag ut genom dörren om jag ska till gymmet innan jobbet. Det är mörkt och ruggigt som sjutton, men helt okej eftersom jag bara behöver gå tre kvarter. Det är ganska mycket folk i rörelse. Alla har tjocka dunjackor, mössor, vantar, stretar mot vinden. Ungefär var tionde person av dem jag möter är som jag. Träningsbrallor och neonfärgade gympaskor. Duktiga. Vita. De andra är på väg till jobbet. Jeans och kängor. Tvungna. Svarta.

En och en halv timme senare är jag duschad och klar och då ser alla på gatan ut som jag. Det är kaffe i handen och raska steg. Det är tutande taxis och vänta på hissen och klaga på vädret innan vi någon gång mellan 9 och 10 drar upp Macbooken och tar dagens andra kaffe och kollar på en rolig Youtubefilm. Vid det laget har de andra, de som tömmer våra papperskorgar och häller upp vår smoothie och kör oss till jobbet och blippar vårt gymkort varit på jobbet i flera timmar. De kommer inte att gå hem förrän vi andra har gjort det, och när de gör det är det inte en kort promenad till West Village eller en taxiresa till Park Slope som står på schemat.

Alla vet att USA är ett extremt klassamhälle. Alla vet att hudfärg och etnicitet är en faktor i det; råkar man födas som svart man här är oddsen bättre för att man hamnar i fängelse än på college. Men ingen gång blir det så tydligt för mig, som på vardagsmorgnarna klockan 06.56. När de som har som jobb att vara osynliga för en gångs skull är fler än dem som har som jobb att ta plats.

 

15 Replies to “06.56”

  1. Jag bodde i nyc förut och den minoritet som verkade ha det värst var mexikanerna. Eller som en svart taxichaffis sa ”They are all here illegal. Taking jobs.”

  2. Det är verkligen något med den här typen av texter som får mitt hjärta att snörpa ihop sig och tårarna att bränna lite bakom ögonlocken. Jag vet inte varför jag är så blödig, jag vet ju att det är såhär och att jag personligen inte kan göra något för alla dessa människor. Men jag tror det är den där jäkla orättvisan som går rätt in i hjärtat helt enkelt.

  3. Nu tycker jag att vi försöker göra något åt det! Jag vet att det inte finns några quick fixes i det här läget. Men det måste gå att ha en personlig strategi och öppna sin mun i rätt läge. Tack Nina för din blogg – den gör gott!

  4. Alltid när jag tar en buss på väg till ett morgonflyg i London inser jag samma sak. Det är lika mycket folk i rörelse vid 5.30 som vid 8.30, men man är i en helt annat stad.

    I rika områden i London så är McDonalds öppet till 4 på morgonen för att mätta folk på väg hem från klubbar och barer. I fattiga områden öppnar McDonalds 4 på morgonen för att mätta de som är på väg att städa upp efter dem. Ett nytt typ av ”Big Mac Index”…

    Fin text.

  5. A deep rooted issue that has no easy fix, so it is often ignored. If you have any interest, I can recommend some books that are incredibly eye opening in terms of how exactly America has gotten to this point in terms of race & economics..

  6. Bra! Vi måste prata mer om sådant här. Också i Sverige, också vi som haft turen att på ett eller annat sätt få ta plats.
    I vissa sammanhang verkar man tycka att det är oerhört naivt att tro på rättvisa och solidaritet och annat sådant. Och det kanske det är.
    Men jag har svårt att tänka mig något mer naivt än att förvänta sig att andra ska vara nöjda med mindre än vad man själv har. Det är helt orimligt och ganska farligt. Och helt enkelt otroligt oförskämt.

  7. Så otroligt bra skrivet! Detta gick upp för mig när jag som tjugoåring jobbade som bartender i London och var en av dem som hade som jobb att vara osynlig. Inte för att jag levde i närheten av de förhållanden som immigranter runt om i världen gör men för mig som kom från landet i trygghetslandet Sverige blev det sätt många gäster såg på mig en chock. Aldrig tidigare hade jag förstått att människor kunde behandlas så olika. Men för männen i kostym i finanskvarterens London var jag, den unga invandrade servitrisen, helt osynlig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *