Överklassafari inifrån

Carolina bad mig skriva lite om mina tankar kring Överklassafarit som ordnades av organisationen Allt åt Alla för några veckor sedan. Direkt fick jag en klump i magen. Det finns inte mycket jag tycker att det är läskigt att skriva om, men klass är definitivt en av de sakerna.

Min personliga övertygelse ligger som ni säkert vet till vänster, om man ska använda en sån skala. Jag tycker att jag ser stukturell diskriminering på en massa plan i samhället, och jag vill använda politik för att få stopp på den. Först när alla människor är fria från förtryckande normer (och lagar) kan man börja prata om frihet på det sättet som de som står längre till höger gör.

Så långt är allt lugnt. Men sen kommer problemet som gör att jag kanske inte riktigt får tycka så: Jag är ju liksom överklass. Jag vet att man inte kan säga så egentligen. Precis som med orden brat eller hipster är man inte överklass om man själv kallar sig för det. Men jag vet faktiskt inte vad jag annars är. Om vi ska vara lite teoretiska och kolla på exempelvis Bourdieus definitioner av olika sorters kapital, hade jag turen att födas med silversked till samtliga rätter.

I mitt barndomshem fanns pengar nog att ha landställe och åka på semester till Mauritius. Det fanns dessutom jättemycket böcker och politiska diskussioner vid middagsbordet, där det serverades god hemlagad och ekologisk mat långt innan det blev hippt. Till detta kan man vräka på alla titlar man kan både från näringslivet och akademin: någon i min närmsta släkt har dem. Men folk är inte direkt karriärister; alla uppmuntras att ägna sig åt det de verkligen brinner för, och de allra flesta kompletterar sitt vanliga jobb med kreativa hobbys inom skrivande, konst eller musik. Osv. Redan som bebis kunde jag checka den ekonomiska, sociala, kulturella och symboliska boxen. Inget extremt någonstans, vi var liksom inte jätterika eller Nobelpristagare eller så, men man behövde inte oroa sig. Inte för något alls.

FATTA VAD ODDSEN FÖR DET ÄR, tänker jag nu. VILKET JÄVLA FLYT. Men när jag växte upp var det ju självklart. Precis som alla andra barn ser man inte så långt utanför den egna världen, och de första gångerna någon kallade mig Östermalmssnobb blev jag så sårad att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Det var egentligen först i nästan vuxen ålder, när jag tog hem kompisar från helt andra bakgrunder, som jag förstod hur mitt liv kunde verka i andras ögon. Att jag kunde få dem att känna sig osäkra bara genom mitt sätt. En osäkerhet som egentligen är helt obefogad, jag gillar ju dem precis som de är, men ändå väldigt påtaglig. Som kunde få dem att vilja vända i dörren till altanen där vi skulle grilla naturbeteskött och skåla i ett gott Rhonevin.

Jag vet att klass finns. Jag tycker att det är helt rätt att den frågan tas upp på agendan igen. Jag vill gärna lära mig mer, förstå bättre. Inte minst min egen roll. På så vis tycker jag att överklassafarin är utmärkt. Men jag förstår också Solsidanborna, i alla fall de yngre av dem. För det är väldigt svårt att se sig själv som ett problem, när det enda man har gjort är att växa upp på ett ställe och anpassa sig till reglerna som gäller där.

Det betyder dock inte att man inte ska försöka. Precis som att jamställdhetsfrågan aldrig kommer att lösas om inte män bryr sig om den, kommer inte klassfrågan att försvinna om inte vi som har fördelarna ser vår egna roll i problemen. Och att då kasta ägg på en buss är ett steg i helt fel riktning.

38 Replies to “Överklassafari inifrån”

  1. Förlåt men överklass är väl adlig? Du menar i så fall övre medelklass eller? Eller kanske jag är förvirrad för jag bor i England och det är så det funkar här ungefär.

    Bra skrivet!

    1. Nej, överklass är inte adlig. Adeln är adlig, och adeln tillhör ofta överklassen (grovt räknat). Sedan kan man också vara adlig och ha gjort en klassresa neråt, vilket några av våra mest kända konstnärer och artister har gjort.
      Eller då vara född adlig och vara medelklass. Fullt möjligt – alla adliga släkter och delar av adliga släkter har inte de saker som Nina räknat upp av kulturellt kapital etc.

    2. (Sen kan man iofs diskutera om de där artisterna/konstnärerna verkligen gjort en klassresa – oftast har de ”bara” blivit utkickade av sin familj. Sin uppfostran har de ju kvar, och den har de med all säkerhet överfört även på sina barn.)

  2. Tror alla mår bra av, att inte hela ens uppväxt gick som ett FLYT. Det kan i bland, i lagom dos, hjälpa en att se olika delar av en samhälle men också bli mer ödmjuk inför människor. Jag känner inte dig, men du beskriver nu och har beskrivit hur folk ser på dig, som svår, vilket låter som det skulle kunna ha med din uppväxt att göra. Jag vet inte vilken skola du gick på, men är det en öfreklass- skola också kommer man ju inte närmare orättvisor. Jag tycker också det är svårt. Att avgöra om du verkligen bryr dig om orättvisor eller det hjälper att skriva av sig på Resume.se.

  3. Intressant perspektiv, men jag vet inte riktigt helt vad det skulle uppnå. Vore inte poängen snarare att man ska sluta ta så illa vid sig av folk som är ”överklass”?
    Samhället kommer alltid att skiktas på ett eller annat vis, jag tycker inte att det går att dra en parallell till jämställdhet på det viset. Folk är redan lika mycket värda oavsett uppväxt eller inkomst.

    Jag tror, som du säger i slutet, snarare att det är den är vi-och-dem-känslan som är problemet i det här sammanhanget. Om samhället skiktas på ett sådant sätt att det faktiskt ses som exotiskt att åka till Solsidan, DÅ har vi problem. Skolval, hälsoval, allt sådant gör att vi även skiktas i vardagen. Det hjälper ingen. All forskning visar att blandade klasser (gällande lätthet att lära sig) är bättre än sådana där man delats upp utifrån hur ”smart” eller driven man är. Det tycker jag är problemet, snarare än faktumet klassamhälle. Man behöver stötas och blötas mot fler än sin egen sort – oavsett om man är född utan eller med pengar.

  4. Jag tänkte skriva att jag hoppas att du blir politiker en dag. Sen slår det mig att du redan är det. Du påverkar så himla många redan och behövs ju verkligen precis där du är. Apropå att kombinera de två världarna reklam/kommers och politisk medvetenhet (som du skrivit om) – det är ju så jävla bra att du gör det. Jag tror att du förändrar saker på riktigt.

  5. Jag uppskattar din blogg, men det är märkligt att du koncentrerar dig på svenska dagspolitiska spörsrsmål när du står reslig i den kapitalistiska frontlinjen (reklam i NYC). Vad är egentligen ditt uppdrag? Det känns som att du är alltför angelägen att bygga en framtida politisk plattform istället för att skriva om livet som reklamare i NYC.

    1. Mitt uppdrag ar att skriva om sant jag tanker pa och som intresserar mina lasare. Ibland handlar det om livet i New York, ibland om andra saker. Forsoker uppna en bra bladning, men eftersom mina politiska inlagg far mycket hogra lasarsiffror an dem om ”livet som reklamare i New York” (vilket arligt talat inte ar sa himla spannande) skriver jag mycket om det.

  6. ”För det är väldigt svårt att se sig själv som ett problem, när det enda man har gjort är att växa upp på ett ställe och anpassa sig till reglerna som gäller där.”

    Eftersom jag gick på en skola där 80% var överklass, 15% medelklass och 5% arbetarklass har jag helt andra erfareneheter.

    Många av överklasskillarna betedde sig extremt arrogant, självupptaget och i flera fall som grava mobbare av de som inte var överklass.

    Eftersom jag är en stark individ som tidigt fick lära mig alla likas värde kunde jag stå upp mot svinen. Andra klarade inte det utan blev i vissa fall utsatta för sexuella övergrepp och i några fall misshandel.

    Jag har under årens lopp försökt att förstå överklassen. Varje gång har det landat i samma konklusion. Det finns givetvis bra människor även där, men den här sjukliga arrogansen där vissa tar sig rätten att fullständigt pissa på omgivningen och göra lagöverträdelser som de ”anser sig ha rätt att göra” – finns bara ett ord: vidrigt och jag hatar dessa personer full ut. Det finns inga förmildrande omständigheter nånstans.

  7. Men att kasta ägg på män det är helt i sin ordning eller?
    ”Men jag förstår också Solsidanborna, i alla fall de yngre av dem. För det är väldigt svårt att se sig själv som ett problem, när det enda man har gjort är att växa upp på ett ställe och anpassa sig till reglerna som gäller där”.

    Haha stor komik detta Nina ”silversked i munnen” Åkestam är inte sen att skuldbelägga män men nu blev hon helt förvirrad av detta med klass.

    1. Alltsa det var overklasskidsen som kastade agg pa besokarna, inte tvartom. Jag tycker inte att man ska kasta agg eller nagot annat pa nagon. Vad jag vet har jag aldrig kritiserat man i den har bloggen. Jag har kritiserat strukturer, och manniskor som ignorerar uppenbara problem.

  8. Själv kommer jag från en mer vanlig familj. Uppväxt väldigt långt från Östermalm, från innerstaden eller från fin närförort. Jag kommer från en förort där det var lika många invandrare som icke invandrare i skolklasserna.
    Jag får intrycket av att det enda du vill (egentligen) är att skriva saker om hur bra du är fast på ett vis så att det inte ska genomskådas. Det är egentligen den röda tråden genom bloggen.

    Förmodligen märker du det inte själv, den övre samhällsklassen pratar så många gånger. Men det är just den typen av detaljer som gör att olika klasser har svårt att förstå sig på varann och retar sig på varandra.

    Slutligen hade jag sannolikt också varit mer till vänster om jag hade haft din bakgrund. Du får fundera på varför…

  9. Nina, du är 100 procent yta. Handelsexamen, flashigt jobb på Wieden+Kennedy, coola vänner, överklass med vänsterideal, ecochic, feminist. Kan det bli mer ”rätt”?

    Men du är ingen bra reklamare, för såna lever inte på yta utan på bra jobb (kampanjer alltså).

    Det är dags för dig att vinna ett Canneslejon.

    Och för alla er som beundrar Nina, get a f***king life.

    1. Michael… du låter lite bitter… är du inte nöjd med ditt liv? Är du lite missunnsam också? Du vet, bitterhet och missunnsamhet gör människor fula och tråkiga. Försök fokusera på att bli glad o nöjd med dig själv istället så ska du se att du inte kommer att vara så arg på andra människor heller. Lycka till!

    2. Sa du menar att det ar mindre ytligt att vinna Canneslejon an att engagera sig poltiskt? Intressant vinkel. Sa kan man givetvis tycka, men jag haller inte med.

    3. Katarina: det här blogginlägget handlar tyvärr inte om mig.

      Nina: branschen handlar om kreativ excellens där Canneslejon är ett kvitto på att man som kreatör levererar, det vet du också. Det är bra att engagera dig politiskt, men om du verkligen brinner för politik, bli politiker.

    4. Jo, jag vet vad reklampriser ar, har nagra pa hyllan sjalv. Vad jag inte forstar ar varfor det skulle vara mindre ytligt att efterstrava det an att vilja gora varlden battre. Eller vad mina fram- eller motgangar som kreator har med den har bloggen att gora? Det ar ju inte som att jag skriver om hur man ska gora for att vinna Canneslejon. Vill man veta det haller jag med om att man bor vanda sig nagon annanstans.

    5. Det jag vill säga är:

      Gör någonting på riktigt, det vill säga kompromisslöst och helhjärtat, inte bara bra på pappret.

      Vill du vara cool reklamare, gör bästa jobben som också vinner priser. Bli bäst på det du gör. Åstadkom förändring.

      Vill du förändra världen, bli politiker på heltid och engerera dig på riktigt. Bli bäst på det du gör. Åstadkom förändring.

      Det som jag (och många andra med mig) irriterar mig på är att du verkar vara mer mån om att bygga din varumärkesimage än att ägna dig åt leverans, vilket (störande nog) missuppfattas som kompetens och faktiska resultat.

      Det kanske låter hårt, men faktum är att du har positionerat dig som ”eliten” – och i den världen måste man leverera förr eller senare.

  10. Hej!

    Jag tycker du är vettig i mångt och mycket, är glad över att du bloggar. Klassfågan kan anses vara tricky, och jag tycker det är snyggt av dig att vilja lära dig mer om det, och din egen roll i det hela (alla behöver förstå sin egen roll i allt, det gäller inte bara klasssfrågan naturligtvis). Dock måste jag säga att när du skriver ”Precis som med orden brat eller hipster är man inte överklass om man själv kallar sig för det” förstår jag inte riktigt vad du menar. Menar du att klass bara en ”label”? Att de strukturella skillnaderna inte finns? Att det inte är en fråga om inkomst, levnadsstandard, sjukvårdsköer, lättheten i vardagen, sjukdom, och livslängd? Tyckte bara det kändes lite som det här uttalandet från folkpartisten Martin Lundqvist för några veckor sedan: ”Jag ser det som ett medvetet och individuellt val vilken klass man vill leva inom.” Men jag kan ju ha missuppfattat vad du menade!

    Allt gott,
    Julia

    1. Ser ju dock att du kan ju ha menat precis tvärtom, d v s som jag menar. Åh, clarification please! haha.

    2. Ja, menade nog tvartom. Eller snarare att det kan vara svart att satta etiketter pa sig sjalv.

  11. Alltså en person som har nog med pengar men inte jätterik och är kulturellt/politiskt/etc bildad är inte överklass för mig. Det är övre medelklass.

  12. Själv har jag gjort en sk klassresa, från invandrad arbetarklass till akademikerliv i stor villa i en Stockholmsnärförort. Self made, så att säga. Men det är inte pengarna i sig som gör mig nöjd med mig själv och mitt liv, utan det faktum att jag kämpade för att få jobba med det som intresserar och utmanar mig. Jag gillar att göra karriär. Tycker att klassfrågan är viktig i den aspekten att alla ska ha rätt att jobba med det de vill, oavsett om det är ett akademikerjobb eller hantverkarjobb. Lyckan ligger inte i pengarna utan i valfriheten att få bejaka sig själv och sina intressen. Därför gillar jag inte vänstern, den är för materialistisk. Valfriheten är ledordet. När sedan kvinnor får samma frihet och möjligheter som män, så kommer vi dessutom att vara jämställda, och kvinnor ha samma möjlighet att uppnå lycka som män.
    Att det sedan finns föräldrar som förstör alla möjligheter för sina barn att utvecklas fritt, genom att ge dem en otrygg uppväxt, är klassöverskridande, och en fråga för sig. Mina föräldrar, trots låg utbildning, gav oss barn en trygg uppväxt och lärde oss att kämpa för det vi ville uppnå.

  13. Julia här igen. Jag förstår vad du menar, men kan också känna såhär: att veta vilken klass man tillhör är inte svårt. Vad dina föräldrar jobbar med, vilken inkomst som finns i hemmet och vilken adress man växer upp på är enkla riktmärken på till vilken klass man tillhör. Bor man i ex. Fittja och lever på socialbidrag, är det således lätt att se att man inte tillhör dem med mycket pengar och tillgång till en del typer av möjligheter här i världen. Som ex. någon som har växt upp Östermalm har tillgång till.

    Jag tror snarare att det är så, att det är överklassen som har svårast att sätta en så kallad etikett på dem själva. Det finns en djup ovilja hos överklassen att säga att de är just överklass. Detta är säkert av flera anledningar: en kan vara det ökade ansvar man då tvingas känna och faktiskt också har att minska de skillnader som som uppstår och finns i samhället. Ju mer pengar man har, desto mer möjligheter har man och därmed (tyvärr) inflytande. Sedan kan ju det också vara en fråga om att överklass för så många har blivit lika med brats, vilket kan vara en ”kultur” eller grupp man inte identifierar sig med. Men att man inte identifierar sig med brats innebär dock inte att man inte är överklass.

    Skiktet däremellan, medelklass, är naturligtvis den största gruppen i Sverige, när det kommer till sociala förhållanden. Dock utgick ju ditt blogginlägg från idén om överklasssafari, varför jag skrev mest om det.

    1. Tror att du har helt ratt. Klass borde inte vara sa svart att se men samtidigt gor hela kroppen uppror nar man kallar sig sjalv for overklass. Inte minst for att man da ar ute pa hal is, vilket kommentarerna till mitt inlagg visar. Nagon skriver att det verkar som att jag bara vill skryta om hur bra jag ar, nagon annan tycker att jag inte har ratt att prata om klass alls, nagon tredje att det ar fel att forsvara eller ens forsoka forklara overklassens beteende. Jag hoppas att det ar nagot som kan ga over. Om man kan vara feminister och vita manniskor kunde kampa for medborgarrattsrorelsen och mot aparthied borde ju rimligen overklassen kunna engagera sig i en jamlikare samhalle utan att kallas for hycklare.

    1. Det var inte specifikt i det här inlägget du vill skryta, det är generellt genomgående i dina blogginlägg. Vill du att jag radar upp exempel?

  14. Mycket bra inlägg! Och det du tar upp i sista stycket är tyvärr mycket sant – det är inte de drabbade som kommer att kunna vända på stenen, det är de privilegierade. Det svåra som följer med den insikten är att de som besitter resurserna måste motiveras att släppa ifrån sig och det gäller alla skeva maktförhållanden: i-länder/u-länder, män-kvinnor, överklass-underklass etc. Hur förklarar jag för någon som redan har det bra att de nog kommer att få det lite sämre (för ja på sätt och vis så kommer de det), men att någon annan kommer att få det lite bättre? Svårt att sälja in den snyggt… Jag är övertygad om att vi alla kommer att må bättre om skillnader utjämnades, men det är inte helt självklart på kort sikt och speciellt inte för de som redan har det bra. Det krävs att man hittar den där medmänskligheten. Lättare sagt än gjort.

  15. Pingback: Blue Coaster33
  16. Pingback: streaming movies
  17. Pingback: streaming movies
  18. Pingback: water ionizer
  19. Pingback: alkaline water

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *