Power Clutch, Tangerine, Neo Whimsical

Nu ska jag skriva ett mycket otypiskt inlägg. Om du inte gillar det får du hoppa över det, men hell, ska man skriva något varje dag får man ibland utforska mer oväntade sidor av livet. Det har inlägget handlar om nagellack.

Naglar är något av en besatthet och fobi för mig. Lika lycklig som jag kan bli av att se riktigt snygga naglar (på mig själv eller andra) lika mycket panik får jag när nagellack flagnar eller en flisa går av eller (ve och fasa) någon i min närhet biter på naglarna. Då måste jag lämna rummet, på fullt allvar.

Hur som helst. När man som jag är besatt av naglar är New York ett utmärkt ställe att bo på. Det finns nagelsalonger i varenda gathörn där en liten armé av trevliga människor står redo att fila, fixa och lacka för 10 dollar plus dricks. Bästa stället heter SoHo Nail och ligger uppför en hemlig trappa på West Broadway mellan Prince och Houston.

Dock finns en komplikation: ska man jobba på tuff reklambyrå tjänar man inte så mycket pengar. Alltså är det inte ekonomiskt försvarbart att springa till nagelsalongen hela tiden, i alla fall inte om man vill ha råd att exempelvis betala en ockerhyra och dricka vin ute ( det är detta som kallas prioriteringar, har jag hört). Lösningen: Gå på salong, noggrant studerandes de professionella manikyristernas teknik, och gå hem och göra det själv.

Det här behöver man:

– Nagelsax/klippare och nagelfil

– träpinnar

– nagelbandsborttagaren Cuticle Away som man måste köpa här i USA. Inte sån där larvig nagelbandsolja eller kräm som säljs i Sverige.

Och om man vill lacka:

– Nagellack i ärtig färg (jag väljer Essie alla dagar i veckan) och ett överlack med akryl

– Snabbtorkningsspray

– Korrigeringspenna, eller en tops doppad i aceton

– En film eller TV-serie laddad på datorn

Gör såhär:

1. Ta bort gammalt lack. Klipp naglarna och fila till formen.

2. Doppa tassarna i ljummet vatten i några minuter. Man kan fylla lite i handfatet bara.

3. Torka händerna och kör på ordentligt med Cuticle Away på alla nagelband. Låt verka i en minut. Det här är alltså hela anledningen till att amerikanskor har snyggare hander än alla andra. De har fattat grejen med nagelband. Om man tar bort dem blir hela händerna snyggare och lacket sitter längre.

4. Ta en träpinne och skrapa bort borttagningsgelén. Torra, pajade nagelband följer med. Magi!

5. Skölj och torka händerna.

Du som gillar naturliga naglar är klar nu. Annars:

6. Måla ett lager med den ärtiga färgen. Ta mycket lack, cirka dubbelt så mycket som du brukar. Det gör inget om det blir lite fel, så länge det inte rinner har du lagom mycket. Förutom Cuticle Away är det här viktigaste hemligheten jag har lärt mig. Ös på bara.

7. Spraya på med snabbtorkningssprayen. Vänta en minut. Måla nästa lager färg på samma sätt.

8. Spraya igen. Vänta en minut. Dra på överlacket. Spraya.

9. Korrigera kladd med pennan eller tops.

10. Sitt förbaskat stilla framför datorn eller TV:n medan du kollar på ett avsnitt av valfritt 40-minutersprogram. Eftersom du har målat tjockt med lack tar det tid att torka.

Sådärja! Nu borde det sitta som berget i minst en vecka. När man har fått in snitsen tar det inte mer än max 10 minuter plus torktid. Och just det, rubriken till det har inlägget är mina favortilack från Essie. 7 dollars på närmsta amerikanska apotek!

Såhär ungefär blir det när man är klar. Inkluderar ej tuff ZZTop-tändare.

BMI, naturlighet och argument i singular

Via Ida fick jag den här artikeln om att Israel nu följer bland andra Brasilien och Italien och inför lagar kring modellers hälsa. För att få jobba i Israel måste modeller nu ha ett BMI på minst 18,5 och läkarintyg på att de mår bra. Dessutom gäller nu att om bilder retuscheras så att modellerna framstår som smalare än de är måste det skrivas ut.

Med tanke på modebranschens totala fail hittills när det gäller självreglering och -sanering är lagstiftning vettigt och nödvändigt. De flesta verkar hålla med, utom modemänniskorna själva (dock inte modellerna, de verkar inte vilja/få uttala sig). Det som slår mig är, att trots att såna här lagar införs på allt fler ställen, och att problemen har diskuterats i säkert tio år, har de så sjukt dåliga argument för sin sak. Eller dåliga, snarare är det väl dåligt i singular, eftersom de bara tar upp ett och samma hela tiden: Att viktgränser är godtyckliga, eftersom det finns personer som är naturligt smala.

Jag tycker att det resonemanget haltar ordentligt. För det första handlar inte lagarna enbart om modellernas hälsa, utan om de flickor och kvinnor som tusen gånger om dagen utsätts för ett ideal som är helt orimligt. För oss spelar det ingen roll om modellen är ”naturligt” smal eller om hon är sjuk – vi jämför oss på samma tokiga grunder.

För det andra bygger det på modellande som någon slags mänsklig rättighet. Vi förväntas tycka synd om supermodellen som nu inte får jobba, trots att hon mår bra. Men det funkar inte åt andra hållet: är man naturligt rundare får man se sig om efter ett annat yrke, hur fotogenique man än är och hur bra man än mår, med beskedet att provkollektionerna sys upp i storlek 32 och passar inte det får det vara. Det enda en sån har lag gör är att tajta upp restriktionerna lite. Man får helt enkelt inte vara för smal och inte för tjock. Det innebär att vissa modeller som tidigare har jobbat nu ställs inför samma dilemma som dem som vägde för mycket tidigare gjorde: ändra din kost, anpassa din kropp, eller gör något annat. Med skillnaden att den här regleringen syftar till att hjälpa andra.

Om modebranschen vill slippa fler såna här lagar får de nog slipa sina argument. Eller helt enkelt på eget initiativ ställa om symaskinerna till en storlek 36.

 

Geniet och internet

Några månader sent (pga en Atlant emellan) fick jag födelsedagspresent från brorsan och döm om min förvåning när de här låg i paketet:

Jag hade ju inte pratat med honom om pastellsneakers. Jag har inte haft sneakers på 10 år, för att vara ärlig. Men där låg de i alla fall, som om han hade läst mina tankar från några veckor tidigare när jag slösurfade och fantiserade om vårkläder och tänkte att kanske, kanske är det dags för gympisar igen.

Tyvärr hade han inte lärt sig att läsa tankar. Han hade bara varit ett jävla GENI och gått in på min Pinterest för att kolla vad jag gillar. Det var mitt livs första Pinterestpresent!

Pinterest växer så det knakar just nu och önskelistan är ju bara ett av cirka tusen fantastiska användningområden för den här tjänsten. Ni som inte redan har ett konto, skaffa det pronto och börja pinna järnet. Om inte annat för att öka kvalitén på framtida födelsedagspresenter med cirka 1000 procent.

48 igen

Nu blir jag fullkomligt bombarderad av mail från folk som vill ha feedback på just sitt bidrag i 48 timmar. Jag förstår att ni är nyfikna och det är jättebra att ni vill ha feedback, men jag hinner helt enkelt inte svara på alla. Därför kommer här en liten copypaste från ett mail jag skrev till studenterna på SU med lite allmän feedback:

Generellt kan man säga att problemet med de flesta annonser var att de var för lika – av 100 lösningar hade säkert 80 en bild på en ung tjej och någon copy till det. Det är inget fel med det – vinnaren gjorde ju samma sak, men det blev svårt att hålla isär dem. Sen fanns ett gäng lösningar med gamla farbröder i kostym och någon provocerande rubrik – där kände vi att vägen till vad Stella är blev för lång (och att det är lite klyschigt att tänka att företagare alltid är farbröder i kostym). Och så fanns det en del med Pippi Långstrump, som man inte kan använda av juridiska skäl.

Många lösningar föll också på hantverket – de såg ut som något man ser i tunnelbanan (alltså som typiska annonser, utan eget uttryck), och 90% hade alldeles för lång och babblig copy.

Usch vad hårt det här låter. Men jag hoppas att det kan hjälpa lite i vart fall!

Om att låta pojkar vara pojkar

När man läser den här artikeln i DN, där en doktorsavhandling konstaterar att en av anledningarna till att killar halkar efter i skolan är att det anses ”omanligt” att plugga, kan man reagera på två sätt.

1. Man säger något av följande:

– Låt pojkar vara pojkar! Vi är faktiskt födda olika.

– De vill ju inte plugga!  Det är väl inte skolans problem?

– Alltså man väljer ju att ta åt sig av vad klasskompisarna säger. De får väl säga ifrån, helt enkelt.

– Eller min favorit: Vill ni att alla ska bli lika? Om pojkarna blir bra i skolan kommer ju inte flickorna att bli intresserade av dem!

2. Man funderar på om man kanske kan komma till rätta med problemet genom fler manliga lärare och andra förebilder från förskolan och uppåt, eller genom att anpassa pedagogiken, eller genom att prata om den här normen och vad den kommer ifrån, eller genom mentorprogram.

Det borde stå klart för de flesta att könsroller begränsar oss, oavsett om vi är män eller kvinnor. Självklart är inte tonårskillar dummare än tjejer i samma ålder. Självklart är de inte mindre intresserade av sin framtid. Ändå blåser många av dem sin första och bästa chans genom att sumpa gymnasiet av oro för vad kompisarna ska tycka. Ska vi försöka göra något åt det? Eller ska vi helt enkelt anta att det är såhär de vill ha det och gå vidare till sporten?

 

48 H – Så gick det

I helgen fick var jag alltså med i juryn för studenttävlingen 48 Timmar. Det var precis hur kul som helst. I korta drag går det ut på att reklamstudenter från en massa olika skolor lottas ihop i grupper om tre, och sedan har 48 timmar på sig att ta fram en annons för en organisation.

I år var organisationen Stella, som ordnar program där tonårstjejer får möjlighet att få en mentor. Mentorn är en vuxen kvinna som funkar som bollplank om alla möjliga frågor som dyker upp i tonåren. Det handlar inte om stora problem, och inte heller om karriär som många andra mentorprogram, utan om sånt som vi alla tänker på men som kan snurra runt lite extra just de här åren: skola, familj, vänner, framtiden, relationer. Jag tror att det är precis hur viktigt som helst. Om du vill hjälpa till, som mentor eller som donator, gå in på hemsidan här. Jag har själv varit med i mentorprogram både som mentor och adept, och det är verkligen toppenkul.  Och man lär sig massor. Ja, ni fattar.

Men annonserna då? Tja, det var som man kan förvänta sig högt och lågt. När vi hade fått ner det till 10 favoriter såg det riktigt bra ut. Men juryn var ändå ganska enig om att de här tre var de som förtjänade pallplatserna. Motiveringarna finns under.

Första pris: Utförande ska vara relevant, tydligt och skapa förståelse. Strategi, bild och copy ska fungera ihop. En enig jury, en klar vinnare, en osäker investering.

Madelena Stunis, LiU, AD, Magnus  Ekbladh Forsberg Copy. , Samuel Kantala, SU, Strateg

Min extrabonuskommentar: Den här annonsen ser ut som en annons, vilket är en klar fördel. Rubbe, copy och form funkar utmärkt. Dessutom går den pang på briefen – att få företag att investera i Stella. Vissa i juryn störde sig på hur rubben var satt, men jag gillar det. Framför allt gillade vi att tjejen inte ser ut som ett trafficking-offer, vilket tyvärr var ett problem med många andra bidrag. Att visa en bild på en tonårstjej är ett snabbt sätt att visa vad det handlar om, men om hon ser för ledsen och svag ut kanske man tror att det snarare är Rädda Barnen det handlar om.

Andra pris: Oftast är den strategiska tanken grunden till en bra annons, så är det inte i det här fallet. Men med en blixtsnabb idé och en finurlig rubrik kommer man långt. När den dessutom levereras med utmärkt hantverk lyckas ni få juryn mycket sugna på ett diskret möte.

Olle Lagerqvist, YH, AD, Rebecka Kockgård Forsbergs Copy , Emil Kretz, SU, Strateg

Min extrabonuskommentar: Det här var den vi bråkade mest om. Alla gillade utseendet och rubriken jättemycket, men som enda bidrag i tävlingen kände flera att den hade alldeles för lite text. Fattar man verkligen vad Stella är? Lockar man företag att investera? Lite oklart. Men den här stack ut mest av alla i ett rum med över 100 pannåer, och det tycker jag är grymt jobbat.

Tredje pris print, första pris digitalt: 

Print: Ett bidrag med den starkaste insikten om att alla måste få kraft och förmåga att själva lösa sina problem. Att med lite självförtroende kommer de stora förändringarna. Men det krävs oftast ett stort mod för att förändra det lilla i vardagen. Vissa kommer säkert att sakna hennes osäkerhet – men inte vi!

Digitalt: Digitalt behöver inte vara en banner, kampanjsajt eller en mobil applikation. Det kan vara så enkelt som att skicka ett SMS. 

Martin af Ekenstam, Forsbergs, AD, Lisa Sandbladh, Berghs, Copy, Emma Loberg, SU, Strateg

Min extrabonuskommentar: Den här vann, tvärtom mot tvåan, nästan helt på sin strategi. Vi gillade att den lyfte fram resultatet av mentorprogrammet och inte bara problemen. Jag tyckte nog att annonsen var lite omständligt. Mycket text och mycket att förstå. Den digitala delen var dock fullkomlig utskåpning. Dels var den smart, dels var det den enda idén som en liten organisation som Stella skulle ha råd att genomföra.

Tack alla studenter, projektgruppen och jurykollegorna för en himla kul helg! Vill ni skicka hatmail finns jag på den vanliga adressen.

 

Guldäggsbloggen

Hallå, varför har ingen berättat för mig om Guldäggsbloggen? Den är ju ASROLIG. Så himla sällan någon branschinternt är det, framför allt sedan Madame Börje kröp tillbaka in under stenen hen kom ifrån, men nu. Nu är det någon (på Great Works?) som har fattat tangentbordet för Guldis räkning och gör det med den äran.

Nu kan jag inte låta bli att undra om alla redan har läst den här bloggen i veckor och nu skrattar bakom min rygg för att jag postar detta? Eller om den med flit är hemligt? Skitsamma. Här är länken.

Sex dagar i min hemstad

har jag lyckats avverka nu. Två till ska det bli innan det bär av tillbaka till New York och vardag. Måste säga att Stockholm har visat sig från sin allra bästa sida den här gången (minus snöstormen när jag stod i kö till amerikanska ambassaden, DET var väl väldigt onödigt). Det är vårljust ute och alla mina bästa personer är hemma. Och det var så länge sen jag var här att det har hunnit öppna en massa nya ställen! Kände mig riktigt turistig typ. Men det allra bästa var ändå när jag stod i kassan på Hemköp med en proppfull korg och såg siffrorna blippa långsamt, långsamt upp till 298 kronor. För det får man i princip ingen mat alls i New York. Det kändes mycket bra. Motsatt effekt när jag har utnyttjat Taxi Stockholms tjänster, dock.

Här är lite bilder på grejer jag har gjort.

Kunde inte sluta förundras över att det här (ungefär) var utsikten från mitt jobb i fyra år. Jäklar vad mycket himmel det finns i den här stan!

Första kvällen åt jag middag på Cloud Nine med de här fina människorna och 9 andra. Sen trodde jag att vi gick till Strand men vi gick tydligen till Bar Brooklyn? Märkligt. Det här åt vi hur som helst på Cloud Nine:

Kan verkligen rekommenderas. Våra dumplings fastnade tyvärr inte på bild, men de var strålande de med.

 

 

Jag tog en promenad förbi NKs skyltfönster. Superfina. Ångesten över att jag slutade på Garbergs i samma SEKUND vi vann pitchen = obeskrivlig.

Drack vin med Emma på Indigo och kunde inte sluta säga Ååååhhhh Indigo! Folk runt omkring måste ha tyckt att jag var jättekonstig.

Åt lunch med min andra Emma på Citykyrkan. Blomkålssoppa och pannkakor som tyvärr var så goda att jag glömde fota. Taket fick jag dock med mig.

Föreläste för Berghs inför en himla massa folk. Var sjukt nervös i början men jag tror att det blev bättre allt eftersom.

Och så var det brief för 48 Timmar! Årets organisation är mentorprogrammet Stella, där tonårstjejer för chans att få en utomstående vuxen som mentor. Himla bra. Imorgon är det inlämning, sen sammanträder vi i juryn direkt och på kvällen blir det prisutdelning på Slakthuset. Ska bli himla spännande alltihop.

Och soundtracket till alltihop har varit den här. Världens bästa hemvändarlåt.

Frank Turner – Wessex Boy

Vi hörs igen från andra sidan pölen!

Macho på reklamfestivalen

Oj vad trångt det var här, tänkte jag när jag satt på den fullproppade presentationen i den största salen i Austin Convention Centre. 3200 personer i ett rum, för att lyssna pa ett föredrag om cyborgs (-er?). Mäktigt.

Sen insåg jag att vi satt på helt vanliga stolar. Även om det var väldigt många stolar var de inte mindre än andra. Jag kom att tänka på bloggen Macho i Kollektivtrafiken och den efterföljande VICE-artikeln (som typ är det dummaste som skrivits på internet i år) och såg mig omkring, och mycket riktigt: mannen på både sidor om mig hade vinklat ut knäna rätt långt in på mitt stolområde. Var tvungen att kolla runt omkring mig. Och herregud. Av alla knän jag kunde se var det en enda snubbe som hade benen rakt fram. Inte konstigt att det blev trångt.

Det här var naturligtvis inga dumma människor. Det var smarta, välutbildade, beresta och cyborg-intresserade män i alla åldrar och med alla stilar. Det enda de hade gemensamt var att de, utan att tänka på det, tyckte att de skulle ta större plats än människorna bredvid dem. Och jag tyckte, utan att tänka pa det, att jag skulle dra ihop knäna och göra mig så liten som möjligt för att de skulle få den platsen.

VICE-skribenten tycker att det här är omåttligt fånigt att bry sig om, men jag håller inte med. Hur vi beter oss i det offentliga rummet spelar jättestor roll för hur vi uppfattar oss själva och andra, även om det är omedvetet.

Jag vet att många män vill att jobba mot ett mer jämställt samhälle. Efter min aha-upplevelse i Austin kan jag ge ett mycket konkret tips: Nästa gång du är på ett seminarium, se till att knäna pekar rakt fram. Svårare än så är det inte.

 

 

Jag har gjort reklam!

Hej alla läsare och välkomna till verkligheten. Nu är det nämligen så, att efter ganska precis ett och ett halvt år i USA har jag och Sandra lyckats producera lite reklam! Det är en bannerkampanj för Target. Den är inget särskilt, det är banners liksom. Men ändå. Den finns. Det känns bra och samtidigt absurt. I Sverige producerar man ju grejer hela tiden, och här är det enormt att få ur sig en enda liten grej.

Det händer ju rätt ofta att folk på internet klagar på mig för att jag inte gör tillräckligt mycket, och inte tillräckligt bra reklam. På ett sätt har jag lite svårt att fatta det, de betalar ju inte min lön liksom, och vad tusan. Man får göra så gott man kan. Alla som har jobbat utanför Sverige vet hur det är. Jag säger inte att systemet är optimalt, eller att jag själv presterar optimalt inom systemet (det gör jag verkligen inte, fattar fortfarande ingenting av de här hierarkierna och processerna), men det är värt det. Det är värt allt man lär sig av att bo i ett konstigt land och jobba på ett annat språk och vara tvungen att hitta nya sätt att göra allt på. Även om det inte syns i min mapp tror jag att den här tiden i New York har gjort mig till en smartare och mer påhittig människa. Trots att resultatet hittills mest är några färgglada banners och en skrivbordslåda full med idéer som aldrig blev gjorda.