2012-03-09
6

Den vanligaste komplimangen jag får från er är att jag verkar vettig. Det är en himla fin komplimang, tycker jag. Jag tolkar det som att även om man kanske inte håller med om allt jag skriver eller tycker, fattar man varför jag tycker så. Och så verkar jag ha hyfsat koll på grejerna. På livet, liksom.

Jag blir jätteglad när ni skriver snälla saker till mig. Om jag inspirerar någon till att tänka lite annorlunda, eller ta tag i något ni vill göra, eller våga något, eller känna er lite mer hemma i er själva, är det helt fantastiskt. Men samtidigt blir jag lite orolig. Jag blir orolig för att ni ska tro att jag själv är sådär vettig som min blogg är. Att jag aldrig fuckar upp eller säger emot mig själv eller har risiga dagar. Eller ännu värre: att jag alltid var så här. Och känna att ni inte räcker till i jämförelse.

För faktum är ju att när jag skriver på bloggen har jag alla möjligheter att redigera, fundera och fixa till. Jag har skrivit tusentals blogginlägg över många år, och jag har lärt mig vissa saker och att uttrycka mig om dem. Det är jag jätteglad över att jag kan nu, men det kunde jag verkligen inte i början. Jag var ostrukturerad och vevade med armarna och gjorde mig osams med folk i onödan.

Jag har inte heller alltid varit övertygad om de grejer som jag tror på nu. När jag var 18 var jag inte feminist. Jag har inte alltid röstat som jag gör nu, jag är i själva verket ganska lättpåverkad av min omgivning. På ett sätt kan jag skämmas över det, att jag var så clueless inom många frågor, men samtidigt är det ju som det är. Man lär sig nya saker hela tiden och då är det egentligen inte så konstigt att man ändrar sig. Men samtidigt önskar jag ju ibland att jag, som de flesta av mina kompisar nu, satt längst bak i klassrummet med sotlugg och sa emot lärarna på Handels. Men det gjorde jag alltså inte. Tvärtom, jag litade blint på allt de sa och gjorde som man skulle göra.

Och då ska vi inte ens börja prata om att omsätta sina idéer i praktiken. Det är det riktigt svåra. Jag gör hela tiden grejer som strider mot mina principer. Ibland av bekvämlighet, ibland för att jag blir lockad av något, ibland för att jag bara glömmer. Jag håller käften när jag borde säga ifrån, jag äter fisk på meatless monday och jag låter killar bjuda mig på drinkar. Ibland blir jag himla trött på mig själv, men då får man bara sparka sig själv på smalbenet och ta nya tag.

Det jag egentligen vill ha sagt med det här är att jag är jätteglad över alla er som läser den här bloggen och tycker att den ger er något. Men var inte för hårda mot er själva. Det här är, precis som många andra bloggar, en förhöjd verklighet. Bara att min verklighet handlar inte om snygga människor och flotta middagar, den handlar om att vara rakryggad och bry sig och inte backa för jobbiga grejer. Det är ett mål. Men det är tyvärr inte helt verklighet. Inte än.