Det fattar vilken 14-åring som helst

Häromveckan såg jag Titanic 3D. Det var säkert tio år sen sist. Då, när den kom, såg jag den fyra gånger på bio och säkert 15 till på VHS. Däremellan satt jag framför MTV på eftermiddagarna för att kunna banda musikvideon med Celine Dion, samt köpte i princip alla tjejtidningar i hela världen och klippte ut extra fina Titanic-bilder som monterades i en särskild bok. Ovanför sängen i mitt rum satt en gigantisk filmposter som jag tiggde mig till när Rigoletto tog ner sina.

Nu när jag såg om den blev jag positivt överraskad. Visst, de springer runt en massa, och visst, det är mycket ”JACK!” och ”ROSE!” och så vidare. Men framför allt fattade jag till slut varför alla tjejer älskade den så mycket och killarna inte fattade någonting. Det handlade inte om Leonardo DiCaprio (även om han är 23 år och sinnessjukt snygg). Det handlade om Rose.

Rose är en karaktär som man nästan aldrig får se i stora Hollywoodproduktioner. Hon är inte jättesmal eller jättesnygg. Däremot är hon smart, rolig och driftig. Hon pratar gärna om Degas och Freud, men bryter av för att dricka bärs, röka och dansa tills svetten rinner. Eller för att slita tag i sin drömkille och ligga med honom i baksätet på en bil. Folk gillar henne inte för att hon är behagfull, utanför att hon hugger av deras handbojor med en yxa. Och när hon till sist får nog av att bli tillsagd hur hon ska vara spottar hon sitt svin till fästman i ansiktet, säger att hon hellre är hora än gifter sig med honom, och drar iväg för att skapa sig ett eget liv.

Jack däremot, han är mest en skön snubbe som kastar långa, trånande blickar samt behöver räddas ibland. Men han är kär i Rose. Och en kille som gillar en sån tjej är ovanlig, men himla bra. Det fattar ju vilken 14-åring som helst.

Som ni har väntat: ett TILL inlägg om vapen och Saudi!

Har lite känt att det här med Saudi och vapenexport är onödigt för mig att skriva om. Inte för att frågan är oviktig, utan för att så många andra skriver om det (och gör det väl) och för att det är SJÄLVKLART vad jag tycker. Men sen läser jag bland annat den här artikeln i DN och inser att det får bli några ord i alla fall. För jag blir så himla trött på att krigsivrarna kan säga men vaddå, om vi slutar sälja till diktaturer kommer hela försvarsindustrin gå åt pipan! och sen känna att det hela är klart.

Japp, så är det. Om vi slutar sälja vapen kommer vi behöva sluta tillverka vapen och då kommer vi inte att tjäna pengar på vapen. Det är rätt i sak, men bygger på världens sämsta antagande: att det alltid är bra att tjäna pengar.

Genom historien har folk tjänat pengar på en massa saker som vi idag har avskaffat utan att jorden gick under för det. Snarare blev den bättre. För att ta mitt allra vanligaste exempel: När slavhandeln i USA förbjöds förlorade en massa människor (redare, slavhandlare, sjömän osv) sina jobb. Hade det varit i nutid hade länder förlorat skatteinkomster och om det hade funnits en börs av modernt snitt hade det nog blivit djup lågkonja. För att inte prata om plantageindustrin i USA, som nu förlorade sin viktigaste råvara. Ekonomisk kris, således. Men det löste sig. Idag skulle nog ingen säga att slavhandel är att rekommendera som exportnäring, även om det fortfarande är mycket lukrativt.

Samma resonemang kan användas för opium, barnarbete, kolonialmakternas råvaruutvinning eller statarsystemet. Självklara delar av ekonomin en gång, nu lika självklart inte det. Naturligtvis kan den svenska vapenexporten ses på samma sätt. Det här är därför inte en ekonomisk diskussion, utan en etisk. ATT vi tjänar pengar på vapen är självklart, OM vi ska göra det är det inte.

Därför blir mitt svar på utriktesministerns retoriska kommentarer i stil med Är det bättre om Saudierna köper franskt? ett rungande JA. Det är sjukt mycket bättre. Precis som att det är bättre att någon annan rånar en bank än att jag gör det, och allra bäst om alla låter bli. Grunden i ett civiliserat samhälle är att vi tar ansvar för våra egna handlingar, låter gemensamma intressen gå före de egna, och försöker göra det som är rätt, inte det som alla andra gör.

Det gör fan ont i hjärtat på mig att det ska vara så himla obegripligt för dem som bestämmer i Sverige.

 

 

Start på rapport:

Nu sitter jag på planet tillbaka till Nevvan efter några dagar i Stockholm. De har bland annat  innehållit en halv ostkaka, ett försök till sambatåg på Gubbrummet och en lyxfrukost på Riche (GÅ DIT för sjutton om ni har en massa pengar över som ni gärna lägger på mat. Himla värt en grå tisdag, även fast de som jobbade där var tyyyyyyp långsammast i världen och kaffekannan läckte). Och naturligtvis juryarbete i tävlingen UTE, som var själva anledningen till mitt besök i hemstaden. Det var nog den tuffaste juryn jag har suttit i eftersom den var så blandad. När bland andra en handelsminister, en generalsekreterare, en kreativ chef och en jetlaggad copywriter ska försöka kommer överens bränner det onekligen till. Mycket lärorikt var det hur som helst, och nästnästa vecka är det prisutdelning på Grand Hotel och då får ni veta vilka som vann. Ska bara försöka få till några genomtänkta och lagom vitsiga motiveringar först.

Utöver det sitter jag här och irriterar mig över att min stolsgranne kör en macho i kollektivtrafiken hela vägen mellan Stockholm och Reykjavik. Jag gör mitt bästa för trycka tillbaka hans knän och ta upp hela det utrymme som min stol faktiskt har tilldelat mig. Fast just nu leder han överlägset, antagligen beroende på ett helt liv av övning.

Utöver det är jag sjukt frustrerad över en himla brief som vi har jobbat på i sex veckor och som aldrig kommer någon vart. Samt har ångest över de motstridiga känslorna som å ena sidan gör mig överlycklig över att jag utan så jättestor ansträngning kan träffa människor jag gillar trots att de bor i exempelvis Stockholm eller Tokyo, och att jag å andra sidan just nu håller på att bränna min egen planet till döds.

Slut på rapport.

Vartannat år

Jag har gått i terapi från och till sedan jag var sexton år. Det har alltid varit av samma anledning: jag kör så hårt att jag helt tar slut. Det är full fart in i valfri vägg och sedan ligger jag där som en liten människospillra och vet inte vad jag ska ta mig till. Det är inte en enbart dåligt personlighetsdrag. Det tog mig igenom skolan, in i reklambranschen, in i mediabranschen som bloggare och krönikör, in i politiken, till olika länder, osv. Men det har alltid varit på bekostnad av något annat, och detta andra har varit min egen hälsa i form av fullkomliga psykbryt.

När det där brytet kommer skickar någon mig till psykologen. Vi ses en gång i veckan och pratar om problemen, och sakta men säkert kommer jag tillbaka. Sen är man klar och det är bara att köra vidare på precis samma sätt.

Det var först på runda fyra eller fem eller vad det kan ha varit, våren 2010, som jag kom i kontakt med KBT (kognitiv beteendeterapi) och då tog det bara två timmar att inse att alla de tidigare sessionerna och terapauterna var fullständigt slöseri med tid och pengar. Kanske borde faktumet att jag alltid var tillbaka på samma ställe inom två år ha varit en hint om det, men jag såg det inte så. Jag tänkte att det var fel på mig, på min personlighet, och att jag helt enkelt skulle få leva resten av livet med att varannat år var bra och vartannat skit.

När jag träffade Charlotte första gången var det som att träffa en annan terapeut, förutom att hon var yngre och trevligare. Hon frågade mig om ditten och datten och sen fick jag ett formulär att fylla i till nästa gang. Det kändes lite som en kvällstidningsquiz, för att vara helt ärlig, och jag var mycket skeptisk. När vi sågs igen kollade hon igenom mina svar och hummade lite. Sen sa hon: Okej, det har säger emot precis allt du berättade förra gången. Ska vi börja prata om hur det ligger till egentligen? På två minuter såg hon igenom allt jag hade berättat för alla de andra terapeuterna, saker och ting som jag till och med själv trodde på, och det var en helt absurd känsla. Tio veckor senare var jag på många sätt en helt ny människa och sedan dess har jag faktiskt inte varit i närheten av den välbekanta väggen.

KBT, och ACT som är den del av KBT som vi använde, handlar i stora drag om att man övar på att separera sina tankar från sitt beteende. Man jobbar inte på positivt tänkande eller försöker förändra något i tankar eller känslor. Man försöker inte ”må bra”. Istället fokuserar man på sina värderingar, vad man vill med sitt liv, och försöker bete sig därefter. Tankarna och känslorna får säga precis vad de vill. Man skiter i dem och gör i många fall precis tvärtom. Det är kontraintiutivt och låter svårt, och det kräver massor av övning, men det funkar verkligen. På allt från spindelfobi till utbrändhet och missbruksproblem.

Nu är det ganska exakt två år sedan jag slutade träffa Charlotte, och det har varit två dramatiska men bra år. Jag har fortfarande mina KBT-böcker på nattduksbordet och så fort jag känner igen de mest destruktiva tankarna tar jag upp dem och börjar öva igen. Jag är oerhört tacksam för att jag fick chansen att få hjälp och att det håller i sig.

Charlottes kontaktuppgifter finns här, (där står det mest om sexologi, men hon kan som sagt hjälpa till med annat också) men det finns såklart fler jättebra terapeuter. Om du är som jag, eller på nåt helt annat sätt som är jobbigt, testa för guds skull. Livet är för kort för att bara vartannat år ska vara bra.

Disclaimer: jag ar naturligtvis ingen psykolog och kan inte säga vad som funkar för alla. Jag vet att det finns kritik mot KBT och ACT, men det funkade himla bra för mig, och har man inte testat det tycker jag att det är värt.

 

Jag är stum. Och det är inte ofta det händer.

Häromdagen dök det upp en post i min feed på FB. En person som jag inte känner men som är med i samma parti som jag skriver med smileys och hahaha-uttryck om Sofia Arkelstens avgång. Det känns ju lite ovärdigt för en yrkespolitiker och vuxen människa, men det var resten av tråden som fick mig att bli först förvånad, sedan jävligt besviken. Såhär började det:

för att sedan fortsätta

Jag vet inte hur jag ska uttrycka mig på ett balanserat sätt om det här, så jag säger helt enkelt: WTF? Vad fan är det för fel på människor som för det första visar en skadeglädje som en femåring skulle skämmas över, för det andra bekräftar tusentals år av könsmaktsordning genom att röra in en kvinnas sexliv i dennas yrkesmässigt gärning, och som för det tredje är dumma nog att skriva om detta offentligt med namn och bild på Facebook? Om de inte bryr sig om hur de själva framstår, borde de i alla fall inte bry sig om sitt parti? Det där partiet som står för öppenhet, acceptans, jämställdhet och hur det nu var?

Jag är stum. Och ni som följer mig vet att det inte är ofta det händer.

Jag funderade länge på om jag skulle lägga ut de här skärmdumparna oredigerade, men kom fram till att en gång är ingen gång. Men om jag ser något sånt här igen, eller något som ens är i närheten av samma territorium kommer jag att publicera. Av den enkla anledningen att man ska stå för det man tycker. Och om ens åsikt är att man bör debattera politiska meningsmotståndares sexliv förtjänar väl det det en större arena än en kommunalpolitkers 1748 Facebookvänner?

To your point.

När jag bodde i Sverige hade jag en väldigt tydlig bild av amerikaner, hundra procent baserad på hur vi svenskar i allmänhet ”vet” att det är. Jag visste således att amerikaner älskar football och öl, är svinbra på att göra TV-serier och har overkligt snyggt hår. Jag visste också att amerikaner är bullriga och bra på att framhäva sig själva, på gränsen till skrytiga.

En bit in i min vistelse här kan jag bara konstatera att de flesta vetandena var helt riktiga. Jag kan också konstatera att det sista var helt uppåt väggarna fel. Efter hundratals möten, mingel och andra sociala sammankomster kan jag konstatera att amerikaner är förbaskat försiktiga, vänliga, på gränsen till självutplånande när de närmar sig andra människor.

Några exempel:

– To your point. Under ett vanligt möte uttalas den här frasen säkert 50 gånger. Den betyder ”precis som du sa” och sägs så fort någon börjar prata om något över huvud taget. Att bara ta ordet är oerhört oartigt. Alla väntar på sin tur, säger ”to your point” och börjar sedan prata. Om det man säger har något att göra med det den föregående talaren sa är en annan femma.

– Thanks! är e-mailfrasen framför andra. Man kan inte be någon läsa en text, säga att man är sen, boka ett bord eller sätta upp ett möte utan minst två thanks! i mailet. Med utropstecken, obs.

– Totally agree. På snart två år har jag fortfarande inte hört en amerikan säga emot en annan människa. Inte i något hyfsat socialt sammanhang i alla fall. Ett ”jag vet inte om jag helt håller med” som på svenska arbetsplatser är helt ok, skulle få genomsnittsamerikanen att undra om man var dum i huvudet. Alla håller med varandra, punkt slut.

– Awesome. Att prata om en person eller ett projekt och inte använda ordet awesome eller amazing för att beskriva hen/det ses med stor skepsis. Allt är awesome tills motsatsen har bevisats. Rockstar kan också användas när A-orden börjar bli slitna, alltså om konversationen pågår längre än tre minuter.

– Workplace politics. Det här tog mig oerhört lång tid att avkoda, och jag är inte helt framme än. Eftersom alla artighetskoder gör det lite svårt att kommunicera ibland, gäller det att vara taktisk med hur man orienterar sig i organisationen. I workplace politics ingår att vara oerhört vänlig, att liera sig med människor i bästa Big Brother-anda för att få igenom sina projekt, att portionera ut sina idéer och framför allt: att aldrig stöta sig med någon.

– Give credit. Det här med att amerikaner skulle skryta och framhäva sig själva vet jag inte alls vad det kommer ifrån. Snarare är det grundmurat i kulturen att man skryter om alla andra än sig själv, det som i vardagligt tal kallas att give credit. När projekt avslutas, när priser delas ut, när något bra över huvud taget händer, börjar och slutar det med att föremålet för uppmärksamheten förklarar att hen inte hade lyckats med NÅGONTING om det inte hade varit för de här 10-100 personerna som borde applåderas istället. Tänk tacktal på Oscarsgalan.

– Boomerangkomplimangen. Det här är det som tar längst tid att bemästra. Som svensk har man lärt sig att om man får en komplimang antingen säga ”äsch, den här gamla trasan” eller att helt enkelt le och säga tack! Det funkar inte alls här. En komplimang ska nämligen besvaras med en boomerangmanöver som gör att den som GAV komplimangen i slutändan är den som får mest kärleksbombning. Exempel:

Kollega 1 (glatt): I love your pants!

Kollega 2 (överlyckligt): OMG really?!? That’s sooo nice of you!

Notera alltså hur kollega 1 får en mycket bättre kommentar om sin fantastiska personlighet i svar på den ganska enkla frasen. Jag har i mitt huvud försökt översätta det här till svensk kontorsjargong men det går bara inte.

Slutsats? Som svensk får man ta det ganska försiktigt när man stövlar in i en amerikansk organisation. Annars kommer man med största sannolikhet att bli stämplad som ett asshole, som förövrigt är en av mina favoriter bland amerikanska förolämpningar. Men det är ett annat inlägg.

 

Om bristen på håriga armhålor

När kvinnor syns offentligt får de väldigt ofta skit för sitt utseende. Det kan vara på internet, runt fikabordet, i TV-soffan, men kommenteras, det ska det. Framför allt om de gör något så vansinnigt som att vara lite överviktiga. Eller lite gamla. Eller, för att motverka ovanstående, har skönhetsopererat sig lite för mycket.

Jag har länge varit så himla glad för att jag befinner mig i en värld där det inte förekommer. När folk vill dänga till mig handlar det oftare om att jag är inkompetent, naiv, hatar män eller bara har jobb för att min pappa driver en reklambyrå. Men de säger inte att jag är ful. Det har länge varit en av de främsta anledningarna för mig att hålla mig till ganska så professionella ämnen. Att slippa de där helt meningslösa dissarna.

Men sen läste jag den här artikeln. Den heter något så dramatiskt som 5 Ways Modern Men Are Trained to Hate Women och är inte hela vägen briljant (tycker exempelvis att det är lite väl enkelt att säga att alla man tänker på sex hela tiden och förklara varenda beteende med det), men den sätter fingret på några intressanta saker. Som punkt nummer 4: We’re trained from birth to see you as decoration. Där listar artikelförfattaren några exempel på kända kvinnor som blir utseendedissade. Och hela min teori om professionelism faller i småbitar.

Om en domare i USAs högsta domstol recenseras baserat på utseende går ju ingen säker. Hon är inte på något satt i en utseendebransch (dit man ändå kan räkna artister, programledare osv, även om jag önskar att det var annorlunda). Jag har väldigt svårt att tro att hon någonsin uttalar sig i någon fråga som kan dra tankarna till skönhet.

Då kände jag mig så himla besviken, sviken, men också som en svikare. Är det i själva verket så, att enda anledningen till att folk inte säger att jag är äcklig och ser ut som en gorilla är att jag, just nu, inte ger dem så mycket att klaga på? Till skillnad från andra feministiska bloggare visar jag inte upp en hårig armhåla. Jag är 28 år och därför inte för gammal, och jag är inte överviktig. Är det så, att jag genom mitt utseende klarar mig undan skiten, men också går de där idioternas ärenden? Jag försöker inte medvetet bryta upp den idealiserade kvinnomallen, och bekräftar den därför?

Jag vet inte. Samtidigt kan jag tycka att det, som någon läsare nämde i en kommentar häromsistens, kan finnas en poäng i att inte se ut så som man förväntar sig att någon med mina åsikter ska? Att det kan göra att fler identifierar sig? Och om man ska vända på det, när folk som stör sig på mig INTE kan klaga på mitt utseende, tvingar man dem ju att klaga på mina åsikter istället. De måste gå steget längre än att skrika APA.

Svåra saker det här. Vad tycker ni?

 

 

 

This for all ya CDs out there

Jag var ju på viktig konferens i helgen med konstnärer och teknikmänniskor, som jag tidigare har berättat om. En av de mest intressanta projekten där rörde respons och tid.

Teamet (där bland annat Twitters founding architect var med, känn på den!) menade att ett av de allra största problemen med modern teknik är att vi både och får och ger feedback alldeles för fort. Ibland är det naturligtvis bra med snabba puckar. Men ganska ofta, särskilt om man håller på med något komplext, behöver tankarna kring det få ligga ett tag. Men behöver kolla på något och lägga bort det, kolla igen, fundera, formulera en åsikt och föra fram den i lugn och ro. Och den som tar emot ens åsikt behöver smälta vad man har sagt, låta det i sin tur ligga ett tag, och sen formulera en plan för hur man ska gå vidare. I dagens samhälle (ha! finns inget uttryck jag hatar mer än dagens samhälle. Skulle vara allt, då. Allt fler i dagens samhälle ger feedback alltför fort. Uuuuuaaaahhhh) har vi kommit väldigt långt ifrån det. Någon postar en KONY-film på vimeo och några miljoner säger skitbra! och postar vidare och sen säger några andra miljoner ni är dumma i huvudet! och sen får grundaren av organisationen en psykbryt och allt är över på mindre än en vecka. Exempelvis.

Teamets lösning var ett slags långsamt och begränsat Pinterest, som jag inte vet om jag tror så mycket på. Men jag och mina kollegor började i alla fall prata om vår egen interna feedback-process som verkligen lider av många av problemen teamet pratade om. Man sitter några dagar och rasslar ut massor av idéer, sen träffar man sina kollegor i någon halvtimme som under den här tiden (samtidigt som folk kommer och går, svarar i telefon och kollar mailen) ska fatta idéerna, formulera en uppfattning, förmedla den och storma vidare till nästa likadana möte. Klart att det blir missförstånd. Klart att mycket går förlorat. Klart att det är en överhängande risk att man går vidare med den enklaste idén snarare än den bästa.

Vi kom fram till en efter tre drinkar genial idé som lösning på det här, men den ska jag inte berätta för jag vill inte att någon ska sno den förrän den är klar. Tills vidare får ni hålla till godo med teamets egna lösning:

1. Välj ut max tre personer som verkligen kan och vill utvärdera din idé.

2. Låt dem läsa/kolla i lugn och ro.

3. De tar en promenad och funderar.

4. Ni går från kontoret och diskuterar idén över en kaffe/drink.

5. Du får inte ändra något i idén förrän nästa dag.

Inte så svårt, men nog så effektivt.

Mera av vårens läsning

Vi måste ju täcka in det skönlitterära också! Har faktiskt haft en strålande vår på det planet. Så här va:

1. The Tiger’s Wife av Téa Obreht

Den här boken är ju så upphaussad och sönderskriven att man inte borde behöva tillägga något mer, men det var faktiskt svinbra. Sen blir det ju inte sämre av att författaren är 27 bast och uppvuxen på Balkan och skriver engelska som… ja, en miljon gånger bättre än jag och cirka alla andra. Om man gillar spännande, romantiska, liksom mustiga berättelser med mycket mysterier, krig och död ska man göra som resten av världen och läsa den här.

2. Spelreglerna av Jonas Karlsson

En helt fucking fantastisk novellsamling av han som alltså är samma person som skådespelaren Jonas Karlsson. Jag vet inte vad jag ska säga utan att bli hemskt klyschig, men varenda berättelse (framför allt titelnovellen) är så himla tät. Bra. Och supersvensk, fick en massa hemlängtan av att läsa.

Jag gav den här till Christian i födelsedagspresent och han tittade på mig som att jag var dum i huvudet, men jag LOVAR. Alla som på något sätt jobbar med skrivande måste läsa sånt här ibland. Annars blir man så lätt bekväm.

3. Naiv. Super. av Erland Loe

Jag brukar säga att jag bara gillar två sorters böcker: riktigt långa epos och riktigt korta, nästan novelliknande saker. Saker med mycket idé. Naiv. Super. tillhör kategori två och man läser den på cirka två timmar, men herrejösses vad bra de timmarna är. Jag brukar ibland ha svårt för de här manliga ”generationsförfattarna” på något rent principiellt plan (sen när jag väl läser dem måste jag erkänna att jag gillar dem, allihop), men det här är något helt annat. Det är experimentellt, men formen kommer inte i vägen. Jag blir nästan kär i huvudpersonen vars huvudsakliga sysselsättning är att banka på en sån där BRIO-bräda. Sen åker han till New York. Det är precis så konstigt som det låter men på ett mycket bra sätt.

4. Försoning av Ian McEwan

Det här är en av mina favvoförfattare, eftersom han skriver på båda mina favoritsätt: kort och idédrivet (På Chesil Beach tex) och episkt som tusan (i den här boken). Jag vet ju att det här är en bästsäljare, men blev ändå helt liksom bortblåst när jag började läsa. Så himla bra, liksom. Första gången på länge jag ställer in andra aktiviteter för att läsa, flera timmar varje dag. Andra världskriget, engelska rika familjer, kärlek och fängelser och lögner. Downton Abbey i bokform, helt enkelt.

Sådärja, det var det. Måste säga att jag känner mig ganska nöjd med att ha betat av det här på mindre än fyra månader. Man är kanske inte helt illiterat ändå.

Kort meddelande

Till alla er fina snälla som har hört av er och grattat: TACK!!

Till alla er som har sagt att jag borde hålla käften, att jag inte har en aning om reklam, att jag får komma tillbaka när jag har vunnit de priser ni anser att man ska ha för att få uttala sig om dessa raketforskningsgrejer: Då kommer jag väl tillbaka nurå.

Till alla er som inte bryr er ett smack om reklam men ändå gillar mig på nåt sätt: Igår vann NKs kampanj Blivande Klassiker, som var det sista jag jobbade på innan jag flyttade från Sverige, Guldägg i kategorin Integrerat. Det är reklamsveriges finaste pris och jag är så himla glad och stolt över alla mina före detta kollegor och alla på NK som gjorde det möjligt.

Här kan man kolla på kampanjen i sin helhet.

Det jag är extra glad över med det här är att det är en kampanj med fokus på hållbarhet. Det är så himla svårt i mitt yrke att få ihop sina värderingar med verkligheten ibland. Men just här var det så enkelt och självklart. Det känns jätteroligt att fler tycker att det är värt att uppmuntra.