Besviken

För ett tag sen såg jag om Julia Roberts-rullen My Best Friend’s Wedding. Det blev totalfail. Jag hade nämligen fått för mig att slutet var precis tvärtom vad det egentligen var?! Jag var, in i slutscenen, övertygad om att Dermot Mulroneys karaktär skulle ta sitt förnuft tillfånga och välja den kedjerökande, konspirerande, klumpiga Julia framför den självuppoffrande mesiga Cameron Diaz.

Blev. Så. Himla. Besviken. Dock glad över att mitt 13-åriga jag när jag såg filmen första gången helt enkelt valde att skriva om handlingen i mitt minne så att driv och humor vinner över perfektion.

Nu är jag tillbaka från Tokyo.

Är typ helt omtumlad och dras dessutom med jetlaggen från helvetet. Men jag älskade det! Tror på fullt allvar att det är världen näst bästa stad. Jag har suttit på små barer och köpt en massa onödiga saker och ätit helt sinnessjukt god mat. Lovar att återkomma med mina bästa tips snart, men pallar inte riktigt nu.

Så här såg Eric och jag ut i torsdags i alla fall när vi hade varit på kayōkyoku-fest i Shibuya och tänkte att lite fotoautomatsspexande har ju ingen dött av.

Mål som inte är medel

Cirka fem gånger om dagen känns det som att någon dagstidning publicerar råd om 1) Hur man får högre lön 2) Hur man skaffar ett jobb 3) Hur man stressar ner om man har ett jobb och 4) Hur man går ner i vikt. Är det bara jag som tycker att det är så himla störigt?

Själva ambitionen är ju bra. Det finns säkerligen många människor som vill uppnå någon av fyra ovanstående saker.  Problemet är snarare innehållet. För jag LOVAR att var och en av de artiklarna innehåller någon av följande meningar:

Tro på dig själv!

Lär dig att koppla av.

Tänk positivt!

Vad är det för himla råd? Om jag kunde koppla av skulle jag ju inte vara stressad. Hur ska jag tro på mig själv när allt pekar på att ingen annan gör det? Och vad är det för positivt med att tjäna 10 000 mindre i månaden än ens kollegor gör?

Blir helt oproportionerligt störd på ”experter” som säger självklarheter och låtsas som att de själva typ aldrig har varit med om något alls. Ingen vuxen person kan väl på allvar tro att man kan vakna upp en dag och plötsligt tro på sig själv? Bra självförtroende är ju målet, inte medlet. Känns som att den där typen av artiklar i bästa fall är ren utfyllnad i tidningen, i värsta fall gör människor som redan har det tufft ännu mer frustrerade när de låtsas som att något som är svårt går att fixa på en kvart om man bara bestämmer sig.

Sen finns det många som tror att medel är mål också. Men det får bli nästa inlägg.

 

Skit under naglarna

För ett tag sedan pratade jag med en person som är professionell politiker. Hon hade läst min blogg och inlägget jag skrev om KBT, som hon tyckte var bra. Sen sa hon: det är lite synd, att som politiker skulle man aldrig kunna skriva så.

Vi pratade inte mer om det just då, men jag har tänkt på det lite i efterhand. Jag vet ingenting om hur det är att vara poltiker, så jag får utgå från att hon har rätt. Men varför då egentligen? Vad skulle vara problemet med att en folkvald person har haft problem med stress, tagit tag i dem, och nu delar med sig av den erfarenheten till andra?

Jag kanske är konstig hära, men jag vill ha mänskliga poltiker. Precis som att jag vill ha mänskliga företagsledare (och företag), läkare och förskollärare. Jag tycker verkligen inte att det är hela världen ens om en politiker har glömt att betala TV-licensen, dragit på sig parkeringsböter eller suttit i fängelse. Allt beror ju på, liksom. Är det ett ärligt misstag man har rättat till får det ju räknas som livserfarenhet, och det är något jag gärna vill att folk som bestämmer ska ha.

Att ha gått i terapi är dock inte brottsligt. Det är väldigt vanligt, och skulle jag säga, ansvarstagande. Dessutom känns det mer pålitligt att någon som ska fatta beslut som påverkar manniskors liv, oavsett om det gäller infrastruktur, arbetsrätt eller vård, har testat på grejerna själv. Lite skit under naglarna har aldrig skadat någon. Så för min del får gärna politiker från alla läger berätta att de inte är perfekta. För det vet vi ju att ingen människa är, och det känns dumt att låtsas som något annat.

information för allmänheten

Jag HATAR ordet bloggerska. Det ligger fel i munnen, ekar konstigt i skallen och ser bedrövligt ut i skrift. Och så tycker jag att det finns något förminskande i det? I dessa hen-tider känns det himla onödigt att poängtera att någon har ett visst kön nar man pratar om personens sysselsättning.

Aja. Kan inte bestämma hur andra ska göra, men kan be att pleeeeeze aldrig kalla mig för bloggerska. Bloggare, skribent eller larvpotta går bra. Bara inte bloggerska.

Slut på hejt för idag.

Komplimanger och nagellack

Har fått lite kommentarer och sånt angående mitt inlägg om manlig blick. Det känns som att många inte förstår skillnaden mellan objektifiering och vanlig social interaktion. Eller objektifiering och utseende i allmänhet. Någon tyckte exempelvis att det är konstigt att jag kan skriva om att ”jag inte gillar att män tittar på mig” och ändå måla naglarna.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara. Jag tycker att det är uppenbart att jag kan vilja klä mig och sminka mig på ett visst sätt utan att få glåpord ropade efter mig på gatan. Jag tycker att det är självklart att det är stor skillnad på när någon jag känner ger mig en komplimang för mitt utseende, och när någon jag aldrig har sett förut gör det. Sociala interaktioner är komplexa, men om man har växt upp bland folk borde det inte vara så svårt att avkoda vad som är vad.

Men allra helst skulle jag vilja att alla fick slippa de där kommentarerna helt. Jag skulle vilja att man kunde välja att äta eller klä sig eller röra sig beroende på vad man själv känner för och vad man vill uppnå, och inte beroende på vad andra ska tycka. Och framför allt vill jag att man ska sluta blanda ihop utseendebaserade komplimanger med uppskattning, kärlek och bekräftelse. Om man är orolig för att göra fel kan man ju prova att säga något uppskattande om någon insats i ett möte istället för att kommentera hennes klänning. Som man hade gjort till en man.

En crush

Ni vet personer man önskar att man kände med inte känner, och därför går runt och trånar efter med någon slags avlägsen kompis-crush? Just nu är min mest centrala sådana person Parisa Amiri. Är övertygad om att mitt liv skulle vara cirka 12% bättre om hon var min kompis. Jag var nära en gång. Parisa var här i stan och Sandra och Sara åt middag med henne och jag hade säkert fått följa med om jag hade bett snällt men just den dagen var jag i SVÄRJE. Så himla typiskt.

Så tills vidare fortsätter jag mitt stalkande på internet, där hon som tur är finns allerstädes närvarande. See for yourself.

Parisas blogg.

Parisas Twitter.

Podcasten Nojesgaten.

En bild pa underverket:

Det här inlägget kan eventuellt göra det jävligt obekvämt om Parisa och jag någonsin träffas i verkligheten. Men det kan jag ta.

Den politiska skämskudden

Om jag skulle få frågan när senast jag grät till en film brukar det i vanliga fall vara svårt att svara på. Har typ aldrig gråtit till film? I och för sig gråter jag nästan aldrig över huvud taget, så det kanske har med det är göra. Hur som helst: För någon vecka sen kollade jag på film. Och det brände faktiskt till lite. Men hör och häpna: The var till The Iron Lady. Filmen om Margaret Thatcher alltså.

Som film var den inte asbra. Kändes som att den saknade en idé. Det blev lite väl mycket som att de berättade rakt upp och ner vad som hände och sen var det slut. Men vid några tillfällen var det faktiskt himla stark. Tror att alla de är med i den här trailern:

http://youtu.be/hZrAKdlX0SA

Det som får mig att rysdarra är såklart inte Thatchers politik. Det är hennes övertygelse. När rösten nästan inte bär för att det hon vill är så viktigt, och ingen verkar fatta det. När hon förklarar för sin blivande man att hon inte kan hålla käften, för man kan inte dö utan att ha gjort någon skillnad. Och bara tanken på det är mer skrämmande än att bli utskrattad av hela parlamentet eller bli sprängd av en bilbomb.

Det här slår mig när jag läser om Vänsterpartiets borgarpinatas, den där FB-tråden om Arkelsten jag postade för ett tag sen, eller MUFs (eller var det LUFs?) klassiska piltavla med Olof Palme. Att de människorna som gör sånt inte kan vara speciellt engagerade i politik egentligen. För har man själv en övertygelse blir måste man respektera andra som också har det, även om man själv inte delar deras syn på vägen dit.

Scenen i The Iron Lady när Thatcher precis har blivit invald i parlamentet och håller sitt första anförande, varpå oppositionsledaren gör narr av hennes röst, är oerhört pinsam. Men inte för Thatcher, utan för alla dem som skrattar med. För ingenstans är det ok att göra narr av folk för att de är eller tycker annorlunda. Det lär man sig senast på dagis. När vuxna människor pekar finger och hånar kommer det därför garanterat inte att hjälpa deras politik, eller stjälpa motståndarens. Snarare blir effekten att man sträcker sig efter närmsta skämskudde.

 

Måndagssmyg

Vi smyger igång dagen med två bra grejer från förra veckan.

1. Anina Rabes krönika i SvD som efterlyser att reklam granskas och debatteras även av folk utanför branschen. Inte minst med tanke på H&Ms senaste kampanj.

2. Och en forskare som gör inte exakt det Anna efterlyser, men inte långt därifran: Ben Barry presenterar sin doktorsavhandling som konstaterar av användandet av modeller av olika form, färg och ålder kan öka köpintentionen för ett varumärke med 200%. Läs hela artikeln här. Jäkligt bra av kanadensiska Elle förresten. När Vogue tävlar med sig själv om flest ansvarsfrånskrivande formuleringar i sitt Health Initiative ser Eller till att publicera spjutspetsforskning på området.

Frisk luft! Världen går kanske inte under idag heller.

Nu drar jag

Eric är den av mina vänner som jag har känt allra längst. När vi var små planerade vi filminspelningar som aldrig blev av, tältade på en mycket liten och ärligt talat ganska trist ö vid namn Grässkär och lekte knarkleken (?) med alla syskon när våra föräldrar åt middag och räven stal skorna som vi hade sparkat av oss.

När vi blev lite större snodde vi campari ur hans föräldrars barskåp (förlåt Hasse och Lotta!), ljög ihop historier om allt häftigt vi inte gjorde på högstadiehelgerna och sov över hos varandra nästan jämt.

Och när vi blev störst lämnade vi båda stadsdelen där vi växte upp bara fem minuter ifrån varandra och bestämde oss för att flytta till helt olika delar av världen. New York och Tokyo är nästan så långt bort man kan komma (minus månen) och när vi sågs sist, skriksjungandes till Orup klockan fem på natten på nyårsafton 2010, tror jag inte att någon av oss ens kunde fantisera om att det skulle dröja ett och ett halvt år tills nästa gång.

Men NU. Imorgon hoppar jag på planet. 9 dagar i en stad jag alltid har velat åka till. 9 dagar med en person jag har saknat mer än man borde behöva att sakna någon, någonsin.

(har ställt in lite inlägg, men tänkte i övrigt koppla ur något helt orimligt. Svarar på mail när jag kommer tillbaka!)