Dagens Outfit

På senaste tiden har jag börjat tänka jäkligt mycket på en grej som är lite knepig tycker jag. Jag brukar ju verkligen försvara så kallade livsstils- och modebloggare. Dels för att jag känner en hel del sådana privat, och de är alla strålande bra människor som vill andra väl. Dels för att jag är jätteglad över alla unga kvinnor som lyckas skapa sina egna företag och i förlängningen mediekonglomerat, i princip på sina egna och läsarnas villkor.

Men. Något som jag verkligen har svårt för i den här genren är Dagens Outfit-bilderna. Inte själva grejen att plåta sig själv och sina kläder. Det är ju en ganska naturlig del av ens vardag, framför allt om man har en blogg som i någon form handlar om stil och/eller mode.

Problemet blir i kommentarsfälten. Det är namligen där personen ifråga recenseras. Och jag får så förbaskat dålig smak i munnen.

”Snyyyyyyygg du är!”

”skulle döda för din kropp!”

”Du har blivit för smal!”

”Snyggast i Sverige!!!”

Ja. Ni vet hur det brukar låta. Det handlar inte om kläderna (som ju är det officiella skälet till bilden), inte om situationen, inte om personen. Det är ett forum där i princip bara kvinnor pratar om och med andra kvinnor och 95% av kommentarerna handlar om värderingar av hur man ser ut.

Igen hamnar vi i problematiken kring utseendebaserade komplimanger. För alla de har kommentarerna är ju snälla, uppmuntrande, härliga. Och härliga att få, naturligtvis. Men det stör mig att vi är så oehört snabba på att objektifiera oss själva och varandra. Jag såg filmen MissRepresenation häromdagen och en av poängerna jag verkligen fastnade för var begreppet self-objectification och hur det står i direkt negativ korrelation till viljan att ta plats och makt. Alltså: människor som ser sig själva som objekt för andras uppskattning och granskade är bevisligen mindre beredda att rösta, att ta en ledarskapsposition, att ge sig på en politisk karriär.

Många av de här kvinnorna är driva entreprenörer, skickliga förhandlare, begåvade fotografer och skribenter. Jag är inte så orolig för deras skull, även om det naturligtvis påverkar en att 500 gånger om dagen få höra hur vacker man är (och vad händer den dagen man bara får höra det 320 gånger?)

Jag tänker mer på vad det gör med alla deras läsare. De unga, öppna, nyfikna människorna som varje dag får se att om man skriver en artikel om integrationspolitik blir man kallad för pissluder, och lägger man upp en bild där man poserar i fina kläder får man 450 hjärtan på Instagram. Svårt val, liksom.

Stone Barns Farm

I söndags hoppade några MP-kompisar in i bilen för att dra till Stone Barns Farm någon timme norr om stan. Det var så oerhört fantastiskt att komma ut och se lite himmel, träd och gräs.

 

På Stone Barns finns en tjusig restaurang, ett café och en butik, men vi hade siktet inställt på en tur runt gården med genomgång av djur, växter och ideologi.

Stone Barns är nämligen inte en ekologisk gård, och den frågan dök upp ganska snart. Varför är de inte det? De uppfyller ju alla krav, och mer därtill. Vi snackar liksom inte att grisarna får ekologiskt foder och gott om plats, de bor i en helt egen skog fixad för att vara helt idealisk för just grisar, men små hus, lerbad, stockar och stenar.

Svaret var intressant. Vår guide menade att det handlar om ifrågasättande. Den ekologiska stämpeln är bra, tyckte hon, men den är bara en ersättning. Den fyller ett behov när bonden och konsumenten inte kan ha kontakt med varandra. Men den kommer aldrig vara lika bra som att dra på sig gummistövlarna och åka ut till gården och kolla själv. Till skillnad från industrigårdarna, som inte ens släpper in dokumentärfilmare, vill Stone Barns att man ska komma dit. Och när man väl står där måste man tänka till kring vad vi egentligen vill för djuren, växterna och oss själva.

En annan grej var att den ekologiska märkningen liksom bara funkar retroaktivt, inte för experiment. Den tar inte jordbruket framåt. Nu håller de på Stone Barns exempelvis på och försöker få fram etiskt okej gåslever genom att lära gässen att komma i kontakt med sina naturliga instinkter (då käkar de nämligen väldigt mycket mer av fri vilja under vissa perioder, eftersom deras instinkter säger att de snart ska flytta). Sånt kan aldrig få en märkning. Man måste stå där och kolla på djuren och se om det funkar.

Min största insikt var att det är så sjukt billigt med mat. Alltså på riktigt. Nar man såg hur salladen, äggen och baconet producerades kände man att det borde kosta som guld. Så många mantimmar, så mycket kunskap, så mycket som kan gå fel på vägen. Och ändå kunde jag gå in i fiket och köpa en muffin för tre dollar. Kommer aldrig mer tveka kring om jag ska ta mat med sämre kvalitet för att det kostar lite mindre. Hellre äta gröt från ett ställer som Stone Barns än industriproducerad oxfilé.

 

 

Why Women Still Can’t Have It All

Förra veckan började den här artikeln snurra som tusan i medier här i USA. Den heter Why Women Still Can’t Have it All och är skriven av Anne-Marie Slaughter, en superkvinna som är professor och har jobbat i Washington och allt sånt. Den är oerhört lång och handlar om problemet för kvinnor i USA att ta de absoluta toppjobben och samtidigt ha familj, och att vi lurar oss själva om vi tror att det faktiskt går.

Slaughter har många bra poänger. Som att man inte får tro att det bara har att göra med att anstränga sig tillräckligt. Och att kvinnor som försakar familjen för jobbet faktiskt verkar må mycket sämre av det än män som gör samma sak.

Ändå känner jag att två stora frågetecken hänger över mig när jag har läst färdigt. För det första: Varför efterlyser hon inga lagändringar?  Det finns massor av välmående industriländer som har löst 90% av de praktiska problemen som listas i artikeln. Vi har föräldraforsäkring, dagis, fungerande skolor, semester. Ändå verkar den typen av reformer inte finnas på kartan for Slaughter. Varför inte, undrar jag?

Och för det andra: Är det verkligen människorna som ska ändra på sig? Är det inte jobben? Slaughter tar för givet att vissa jobb (och framför allt de vi pratar om här, typ statschef/storföretagsledare) kräver att man måste jobba jämt, och att vägen dit är likadan. Man måste SJÄLVKLART jobba hela natten, men man kanske kan göra det hemifrån? verkar hon resonera. Men igen kan man dra parallellen till andra länder, där även statsråd går på skolavslutningar.

Vissa jobb kräver att man är tillgänglig mer än andra, men jag blir vansinnig på den amerikanska naiviteten inför sambandet mellan timmar på jobbet och resultat (eller bristen därpå). Slaughter skriver en paragraf om facetime och kritiserar det – för att några stycken senare själv falla in i samma tänk. Jag tror inte att någon kan eller bör jobba dygnet runt, varje dag. Gör man det beror det inte på ambition, bara på bristande organisation och delegeringsförmåga. För vem sjutton vill att världens mäktigaste människor ska vara outsövda zombies som aldrig ser något annat än insidan på en cubicle i Washington? Alla som har försökt föra en samtal med en nybliven förälder vet att även de mest briljanta personer blir värdelösa under såna förutsättningar.

Men. Den största frågan av alla: Vi (som Sverige) som då faktiskt har löst mycket av det där har ju ändå samma siffror som USA när det gäller kvinnor i den absoluta toppen. Så vad beror det på? Det vore en intressant uppföljning.

Välkommen tillbaka!

Hoppas att ni alla har haft en fantastisk Cannes/midsommarhelg. Min var jättekonstig och tillbringades mest rännandes omkring i stan, men på söndagen gjorde vi en utflykt till Stone Barn Farm utanför New York och det var helt grymt. Mer om det senare. Vi värmer upp veckan med den här ledaren som jag antar att nästan ingen har läst, eftersom den publicerades i lördags.

Den handlar kort och gott om H&M och de befängt låga textilarbetarlönerna i Bangladesh. Poängen är att det är bra att företag tar ansvar, men att det finns gränser för vad de kan uträtta:

Ansvarsfullt företagande – corporate social responsibility (CSR) – är visserligen viktigt. Men det har också tydliga begränsningar. Odemokratiska regimer och svaga institutioner innebär ofta den tyngsta bördan för människor, och försvårar samtidigt för företag att göra skillnad. Till exempel har den granskning och de stickprov som internationella företag låter göra hos sina underleverantörer visat sig ha liten effekt. De kringgås ofta av korruption och fusk.

Men även om det finns klara gränser för vad företag kan göra för att förbättra arbets- och levnadsförhållanden i utvecklingsländer så är granskning av deras verksamhet viktig.

Så är det ju. Det konstiga blir sista meningen i artikeln:

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att för att det ska vara ett riktigt effektivt verktyg krävs att vi konsumenter är beredda att rösta med plånboken. Där ligger kanske den största utmaningen.

Jag har tidigare skrivit om det här med att rösta med plånboken. Framför allt vänder jag mig mot att, som i exemplet ovan, lägga över ansvarsbördan från storföretag med styrelser och ledningsgrupper som ska vara världens bästa och tjänar miljonbelopp, till en tonåring eller en sjuksköterska som handlar något att sätta på sig. Men just här har jag allra svårast för motsägelsen. För om konsumenter kan rösta med plånboken, då kan väl H&M också göra det? Då kan väl de helt enkelt säga att hörrni Bangladesh, om inte ni höjer minimilönerna och får bukt med korruptionen blir det ingen fabrik. Då öppnar vi istället i ett annat land där villkoren är bättre?

Jag tror inte att H&M är så särskilt bakbundna. Jag tror bara att det handlar om vilja. Viljan att se sitt företag som en världsmedborgare, inte som en maskin. Ett sånt skifte skulle kunna göra mycket större skillnad än att jag sitter uppe på nätterna och googlar tygfabriker i Bangladesh för att bestämma var jag ska köpa min t-shirt.

 

 

Glad midsommar!

Här får ni inte en enda bild på sill, utsikt eller färskpotatis. Är i New York och här är det en helt vanlig dag, dock med temperaturer närmare 40 grader och åskoväder på väg in. Så vi får se om man lyckas ta sig ner till Battery Park i eftermiddag. Följ debaclet på instagram om ni är intresserade. Annars hörs vi på måndag. Ha det toppen!

Plus och minus

När jag skrev det här inlägget fick jag en kommentar från Stina som löd såhär:

Jag vill gärna läsa vad du tycker gör en bra blogg och hur du tänker runt ditt eget bloggande. Vad är det bästa och sämsta? Roligaste/konstigaste? Hur blir en blogg intressant egentligen?

Bra frågor, tänkte jag. Bäst att svara.

Vad är det bästa med att blogga?

1. Kontakten med er läsare. Kommentarer, tweets, mail, eller när vi ses över en fika. Har träffat så himla många bra människor genom bloggen. Några är mina bästa kompisar idag.

2. Att ha ett naturligt ställe att släppa ut alla tankar på. Och veta att människor kommer att läsa dem. Det är en något surrealistisk, men härlig, känsla.

3. Att man får roliga jobberbjudanden/möjligheter. Det är svårt att veta exakt vad som beror på bloggen och vad som beror på annat, men helt klart har jag fått chansen att göra en massa roliga grejer de senaste åren. Undervisa, skriva krönikor, åka på festivaler, sitta i jurys osv.

4. Att jag blir bättre på att skriva. Hade aldrig skrivit så mycket om jag inte var tvungen. Och ju fler timmar jag plöjer in, desto roligare är det.

Vad är det sämsta med att blogga?

1. Att leta upp länkar till artiklar och sånt. Skrev om det häromdagen, och hatar det verkligen. Så himla tråkigt.

2. När man inte hinner svara när folk hör av sig. Känns alltid lika värdelöst.

3. När folk verkar tro att jag är sämre på mitt dagjobb för att jag bloggar. Jag tycker att det är precis tvärtom. Skulle vara en mycket sämre kreatör om inte bloggen hela tiden tvingade mig att ifrågasätta det jag gör och dessutom skriva flera timmar om dagen.

Konstigaste?

1. När folk jag inte känner kommer fram till mig och säger hej och något snällt. Kan inte vänja mig vid det, men blir såhimla glad. Så klart.

2. Har fortfarande svårt att fatta varför folk som verkar ogilla mig som person och allt jag står för ändå kommer hit och läser och kommenterar. Det är ju bara att låta bli liksom? Nu menar jag alltså inte människor som inte håller med i sak, det är superviktigt, utan de som kallar mig vidrig, fruktansvärd osv oberoende av vad jag skriver. Skit i det då, kan jag tycka. Det är väldigt lätt att undvika en blogg.

Hur blir en blogg intressant?

Jag tror att man måste utgå från sig själv och det man är intresserad av. Inte konceptualisera så hårt, då tröttnar man snabbt. Jag har alltid gillat bloggar som handlar om lite olika saker, i alla fall om det är en individs blogg. Dessutom blir det då lättare att uppdatera ofta, vilket ju är helt nödvändigt för att det ska bli en blogg alls. Vad orkar man posta om fem gånger i veckan? Och låt det förändras med tiden. Jag har bloggat i ganska exakt sex år, och eftersom jag har utvecklats har bloggen ocksa gjort det. Oftast har man själv mycket hårdare krav på vad som är okej för bloggen än vad läsarna har. Många av mina mest populära inlägg är grejer jag var helt säker på skulle bomba för att de var så långt ifrån det jag i vanliga fall skriver om.

Och skit i alla råd om hur en blogg ska växa. Vet inte hur många gånger folk har sagt till mig att jag ska ha bilder, eller länka på ett visst sätt eller så. Men min blogg har alltid växt mest när jag verkligen gör det jag brinner för. Och jag har hellre en liten blogg med läsare som gillar min grej, än en lite större där jag måste vara taktisk hela tiden.

Det var det! Hoppas att du är nöjd, Stina!

The American Dream x 2

Asså guuuud. Önskar på något vis att jag var smartare, tålmodigare eller vad det är som krävs för att stå ut med kulturdebatter. Men något i mig går verkligen av när supervälutbildade, mäktiga människor med flit missförstår varandra i långa texter med massor av svåra ord.

Därför var det så skönt att få läsa den här intervjun, apropå den gigantiska kulturdebatt om klasshat som tydligen har pågått hela våren. Har själv helt lyckats missa det trots att jag har läst, eller försökt läsa, alla texter som enligt DNs lista ingår i den. Ser verkligen inte hur de hänger ihop? Aja. Åter till intervjun med forskaren Lena Sohl som berättar en massa intressanta saker om hur klass fungerar i Sverige idag.

Det som intresserar mig mest är jämförelsen mellan den svenska och den amerikanska drömmen. Det har nämligen bland annat New York Times skrivit om ganska mycket under våren: om hur begreppet ”the american dream” har skiftat, och hur det i sin tur faktiskt är orsaken till att USA ser ut som det gör just nu, politiskt, ekonomiskt och socialt. När man började prata om den amerikanska drömmen handlade det om möjligheten för fattiga människor att bli del av medelklassen. Drömmen bestod av ett fint hus med välklippt gräsmatta, egen bil, dry martinis efter jobbet, grillfester på bakgården och college för barnen. Det var det man emigrerade till, det var det politikerna kämpade för. När man pratar om samma dröm idag menar man något helt annat: chansen att bli så jävla rik att man inte bara kan resa till ett annat land, man kan KÖPA ett annat land. Med ett kreditkort från sin egen bank. Och sedan, vid behov, spränga det med vapen från sin egen fabrik. Vapen som ingen förbannad liberal ska komma och säga att man inte har rätt att bära var man så önskar.

Det säger sig självt att det krävs ganska så olika politik för att uppnå dröm ett och dröm två. Den ena handlar om att så många som möjligt ska få leva ett tryggt och bra liv. Den andra handlar om att när (om) man väl får det bra, ska ingen himla fattiglapp få för sig att kräva något av mig. För jag har rätt till min dröm och att påstå något annat är oamerikanskt.

Att leva mitt i det här debattklimatet, vilket jag och cirka 300 miljoner andra människor gör, får hela den kulturintellektuella debatten om svenskt klasshat att kännas lite larvig. För risken är att medan olika skribenter försöker slå varandra i huvudet med invecklade formuleringar, håller den också den svenska drömmen på att omformas. Från beslut som är bra för många till politik som gynnar några få. Från en gemensam idé som de flesta kan skriva under på, till var person för sig och tough luck för den som halkar efter.

Jag hoppas verkligen att vi kan börja diskutera det, ordentligt och begripligt, innan vi hamnar där.