Newport Folk Festival

I fredags packade jag in kängor, regnjacka, solglajjor och ett gäng bra människor i en hyrbil och körde upp till Rhode Island för att gå på Newport Folk Festival. Den festivalen har funnits cirka för evigt och alla som är det minsta bra inom genren (som man får lov att definiera brett) har spelat där. Joan Baez, Bob Dylan, Muddy Walters, Johnny Cash, Emmylou Harris etc.

Och herregud. När vi kom tillbaka till New York på måndagsmorgonen var vi helt förstörda, inte av alkohol som sig brukar på festival – det hann vi inte med. Det var nämligen så sjukt mycket bra musik att den enda paus som hanns med var att slänga sig i gräset och flämta i några minuter innan man skulle hasta iväg till nästa grej. Vi åt ingen mat som inte gick att få i sig med en hand stående i en stor folkmassa (kommer antagligen aldrig mer äta en wrap med hummus, ever). Däremot dansade vi tills svetten dröp, handklappade tills det gjorde ont och stod förtrollade när regnet öste ner och ingen i publiken hade en tanke på att flytta på sig, för att inte missa en enda sekund av det som pågick på scenen.

 Schemat. Episk krock kring kl 5 på söndagen. Vi gick på Of Monsters And Men och ångrade oss i exakt 0 sekunder.

Dansa-i-lera-skor

Sällskapet för påtaglig ansiktsbehåring.

Festivalväder sett genom bilrutan på lördagskvällen. Josåatte…

Min bästa upptäckt, Spirit Family Reunion. Finns inte på Spotify än, så kolla här. Så jävla ösigt! Sjukt tråkig publik i det här klippet dock.

Brollan och jag. Insåg under den dryga veckan han har varit här att vi nog är så utseendemässigt olika två helsyskon med två års åldersskillnad, samma hårfärg och samma kroppsbyggnad kan vara. Inte ett enda drag?!

Men bäst var nog ändå Trampled By Turtles. Syns in riktigt här, men de kör alltså bara strings. Och folk dansar liksom omkull.

En av grymling var Tallest Man on Earth. Fint fint fint.

De här låtarna var helgens mest episka. De två sista är lite fusk, för Wilco var rätt tråkiga men de BORDE ha spelat den här, och den sista gjorde My Morning Jacket och Alabama Shakes som en hyllning till Levon Helm som ju dog för några månader sen. Den som vill se det (GÖR DET) hoppar till 12:15 i den här filmen:

http://youtu.be/xGby0oSAaNM

Så om ni gillar den hära typen av musik och någonsin är i USA i juli, se till att ta er dit för tusan!

Om grottmänniskor och Cosmopolitan

Det här var ju deppigt. Men inte förvånande. Något som däremot förvånar mig är att en biträdande professor i psykologi uttalar sig så här angående att både kvinnor och män bryter ner kvinnor i kroppsdelar:

– Vi kan inte bara peka ut männen. Kvinnor uppfattar det också på det här sättet. Men kanske är det av olika anledningar. Män kanske gör det för att de är intresserade i potentiella partner, medan kvinnor kanske gör det mer för att jämföra med sig själva.

När, NÄR ska man sluta förklara allt mellan himmel och jord med att folk ”letar efter en partner”? Just den här studien om något visar ju att det här inte handlar om biologi, utan om sociala konstruktioner. För om det var biologi skulle väl kvinnor i såna fall dissekera män på samma sätt?

Jag är inte på något vis en utvecklingsbiolog, men jag tycker att det låter som en skitdum strategi för artens överlevnad. Det verkar ju jättemycket bättre att kolla på helheten när man ska avgöra om någon är frisk och stark nog att bli en bra förälder till ens avkomma. Vad spelar det för roll om nån har en platt mage om personen är helt dum i huvudet och tappar ungen i grottgolvet?

Att vi, män som kvinnor, ser kvinnor som en samling delar snarare handlar helt och hållet om att vi har lärt oss att göra det. Genom de senaste hundra årens sociala drillning i kvinnlig objektifiering har vi lärt oss att en kvinna inte är en person, utan mage, lår, hår och läppar. Det finns inget biologiskt eller naturligt över det. Så länge inte homo habilis läste Cosmopolitan och den med jämnast fejksolbränna fick ligga mest.

Ett annat kanoncitat från samma artikel är det här:

– Vi bryter inte ner människor till deras delar – förutom när det gäller kvinnor, vilket är väldigt slående.

Igen, vi snackar om en assisterande professor i psykologi. En kvinnlig assisterande professor i psykologi. En person som måste vara oerhört mycket smartare än genomsnittet refererar till män som människor, och kvinnor som en  – ja vaddå? En minoritet eller subgrupp? Är 50% av världens befolkning ett undantag från regeln?

Ja, så är det ju, vilket Simone De Beauvoir fastslog redan 1949. Vad som är deppigt är att det inte verkar ha hänt ett skit på den fronten de senaste 63 åren. När till och med akademiker som jobbar med de här frågorna går i minst en genusfälla per citat, då tappar jag fan hoppet om mänskligheten.

Att vara gift med en sån där feminist

Lady Dahmer citerar en kommentar till artikel hon har medverkat i. Det är signaturen Glenn som undrar: Hur är det att vara gift med en sån där feminst?

Exakt det kan jag inte svara på. Har ju ej varit gift. Men jag var ihop rätt länge med en feminist, och man kan ju tänka sig att det är ganska likt. Så varsågod Glenn: Såhär är det att vara ihop med en feminist.

– Feministen ger inte sin partner komplimanger för hur hen ser ut. True story. Under tre år sa inte feministen något om mina ögon eller mitt hår eller nåt sånt. Däremot mycket om att jag är klok, rolig, snäll osv. Jag berättade det här för någon för ett tag sen som tyckte att det lät förfärligt, men det var verkligen inte det. Klart att människan man är ihop med tycker att man är het. Men en feminist pratar helst inte om kroppen på det sättet. Man fokuserar på viktigare saker.

– Feministen utgår inte ifrån kön när ni diskuterar vem som ska göra vad. Feminister bråkar om matlagning och däckbyten och strumpor på golvet precis som alla andra. Men när man kommer överens om vem som ska göra vad utgår man från vem som har tid och vem som gör det bäst. Inte vem som är man och vem som är kvinna.

– Feministen väljer inte sina vänner baserat kön. Feminister har i princip blandade kompisgäng. Umgås med killar och tjejer baserat på personlighet. Vilket avspeglas på svensexor, möhippor och i mailkorgen.

– Feministen diskuterar gärna varför saker är som de är. Feminister köper väldigt sällan att saker bara ”är”. Det gäller inte bara jämställdhet, utan det mesta. Att vara ihop med en feminist innebär därför att man pratar mycket om mycket. Man ifrågasätter varför man gör som man gör och om man kan göra annorlunda.

– Feministen anser inte att värdet sitter i könet. Hen tycker inte att någon ska tjäna mer eller mindre, betala notan mer eller mindre eller få vårdnaden av barn mer eller mindre beroende på om man är man eller kvinna. När man är ihop med en feminist är man två personer som hjälps åt och delar lika.

Det kan också tilläggas att:

– Feministen dricker öl

– Feministen kollar på fotboll

– Feministen spelar TV-spel

– Feministen har skägg

Hoppas att det besvarar din fråga!

 

Mer om det här med att vara upptagen

Åsa tipsade om ett grymt blogginlägg som relaterar till det jag skrev häromdagen om The Busy Trap. Läs det. Det är roligt. Och sant. Det är inget fel att ha ett grymt lyxigt jobb, men man ska faktiskt ha nog skam i kroppen för att inse hur bra man har det.

Tänkte på något liknande när jag läste den här artikeln. Folk mår dåligt över surdegsbröd, parmiddagar och heminredning? Och DET är vad som definierar ”det perfekta livet”? Vi kommer alltså att ligga på våra respektive dödsbäddar och vara glada att vi i alla fall skaffade den där Carl Malmstenssoffan?

Vill inte sätta mig på någon hög häst här, snarare den lägsta jag kan hitta och säga: jag är precis likadan. Ångesten är riktig, men orsakerna är helt oriktiga. Ingen jag känner är stressad över att de inte lägger ner tillräckligt mycket tid på att jobba i soppkök, eller skriver in i kalendern att de ska läsa saga för sina barn eller ringa till en vän som mår dåligt eller skriva ett blogginlägg. Helt enkelt tror jag eftersom när man gör något som är meningsfullt på riktigt känner man sig inte stressad. Då är man inte ”upptagen” – man är bara som man ska. Att det ska sitta så förbaskat långt inne att inse det.

Sommaren i city

Som sagt, det är tredje sommaren i rad för mig i New York. Tredje sommaren utan bastu, färskpotatis, kräftor, kantareller, bad i alggrumligt vatten och märkliga lokalradiostationer på bilresan till Skåne.

Men Nevvan är faktiskt en bra sommarstad. Till att börja med är alla här. Man stänger inte ner butiken i fyra-fem veckor. Affärer, klubbar, restauranger och tunnelbanor är fulla med folk. Och sen finns det faktiskt en massa strålande saker att göra. Som exempelvis:

PS 1 Warm Up

På MOMAs filial i Queens är det kalas varje lördag juni – september. Det börjar klockan två på eftermiddagen och pågår till åtta med spelningar, konst, öl och corndogs.

Vi var inte helt nöjda med konsten förra veckan så vi gjorde lite egen.

Fort Tilden

Har skrivit om det här tidigare: att åka till stranden Fort Tilden är räddningen undan värmen och soplukten på Manhattan. Man parkerar sig på båten som går från Wall Street och en timme senare kliver man av på världens mest idylliska strand. När man kommer hem på kvällen är man som en ny människa.

Reor

Nu i juli pågår alla sommarreor. Är inte alls lika stor grej här som i Sverige, så fastän grejer är nedsatta med 70% är det lugnt i butikerna och inte så utplockat. Dessutom finns det AC därinne. På rean.

BBQ

Den enda sommarmaten i Sverige och USA har gemensamt är den heliga grillen. Den stora skillnaden är att här sker grillningen på dagen, företrädelsevis i en park eller helt sonika på trottoaren utanför huset. Älskar de här daggrillningarna för att de liksom har en tendens att spilla över in på kvällen och sluta med att man somnar i någon soffa vid klockan 10.

Long Island

Lite konstigt att tipsa om något man inte har gjort, men om två veckor bär det av. Jag ska åka ut till Montauk och få min första Hamptons-upplevelse. Många sätter sig på tåget varenda helg för det ska tydligen vara fantastiskt där ute. Enda nackdelen är att man måste ha en hel del framförhållning om man inte känner någon man kan bo hos. På helgerna blir hotellen uppbokade typ i april. Men om man är lite fixig kan man få bo ett ställe som exempelvis fantastiska Rushmeyer’s. Vilket jag ska. PEPPEN.

Le Bain

Man går inte ut i Meatpacking, så enkelt är det. Om man inte gillar att dricka dyra men äckliga drinkar och dansa till skitdålig musik med folk i alldeles för tajta kläder. Undantaget är på sommaren, när hotellet The Standards klubb Le Bain har sin takterass öppen. Där finns 1) samma äckliga drinkar, dåliga musik och folk i alldeles för tajta kläder 2) En  läbbig pool där folk badar (och gör andra saker) sent på natten och 3) Typ den finaste utsikten över Manhattan man någonsin kan få. Och någon slags uppblåsbara möbler som man kan sitta på. De är rätt roliga de med.

Takfester

I New York har alla hus platta tak. I New York finns det nästan inga uteserveringar. Slutsats: ska man umgås utomhus gör man det på ett tak. Taken kan vara superuppstyrda och kräva förköp av biljetter (som exempelvis McKittrick och Mondrian) eller innebära skitig takpapp, skrapiga högtalare och takeout-pizza i kolmörker. Bra oavsett.

Williamsburg

Jag vet att det är hippt att ogilla Williamsburg och liksom vara så himla ”över” det. Men jag älskar stället och framför allt på sommaren drar jag över bron nästan varje dag. Kanske konstigt att tipsa om en hel stadsdel men det är nån slags stämning där i juli som man bara måste gilla. Man kan sitta på bakgårdar, hänga vid vattnet, gå på utomhusbio eller spelning i parken, promenera över bron eller äta lyxmiddag. Oavsett känns det som att man kan göra det utan att planera och utan att anstränga sig.

Sådärja. Bara att hoppa på ett sista-minuten-flyg eller börja planera nästa sommar redan nu.

 

Dagens deppigaste

Sitter på jobbet och försöker komma på klassiska sago- och fantasifugurer med olika egenskaper. Typ: vampyrer gillar inte solen, Big Foot bor i skogen, Peter Pan vill inte bli vuxen. Listan växer. Märker att den nästan bara innehåller manliga karaktärer.

Vi försöker med de kvinnliga figurer vi kan komma på. Snövit? Askungen? Rödluvan? Törnrosa? Alice i Underlandet? Och märker snabbt att det inte går. De har ingen personlighet. Ingen karaktär. Inga tydliga egenskaper alls utom att de är snälla och lite lidande. Enda undantaget vi kommer på är prinsessan på ärten som är bortskämd.

Är inte det helt sjukt?

The Busy Trap

I NYT för nån vecka sedan skrevs ÄNTLIGEN en artikel om det jag stör mig kanske allra mest på med USA. Den hette The Busy Trap, och klädde elegant av det största självbedrägeriet i vår tid: att vi har så oerhört mycket att göra.

Jag minns det som att det fanns samma tendenser i Sverige, men här i New York är det extremt: fråga hur någon mår, och de kommer garanterat att svara I’m sooo busy. Allt annat vore konstigt.

Det artikelförfattaren så bra beskriver är ju dock att det inte är ensamstående föräldrar som busspendlar mellan två minimilön-jobb som beklagar sig över hur upptagna de är. Det är ett typiskt självpåtaget problem för medelklassen i storstan. På fullt allvar: är man 30 år, singel och jobbar på reklambyrå/i modebranschen, har man inte så himla mycket att göra. I alla fall inte så himla mycket som man MÅSTE göra.

Det ar det som är det största problemet med folk som klagar på att de är så himla upptagna: de söker sympati för en situation som de helt och hållet har valt. Och sympatisökandet handlar minst lika mycket om kokettera med sin viktighet. Det ar inte bara ett mycket tråkigt samtalsämne, det är taskigt mot alla de människor som faktiskt inte kan välja. Som inte kan dra på en långlunch när det passar, eller sitta och beklaga sig över en middag med sina vänner. Inte för att det inte är okej att gnälla ibland. Klart att alla måste få ha sina dåliga dagar. Det dumma blir när människor som har det bra inte förstår det själva.

Grejen är att jag tror att det här hänger ihop. Man gör sig upptagen för att slippa tänka. För i samma sekund man inser att man tillhör en grupp som ar priviligerad i både tid och pengar, måste man börja ta ansvar. Då måste man reflektera över varför man tillbringar kvällarna på jobbet istället för med något som är intressant/viktigt/hjälper någon annan.

Jag är själv väldigt oupptagen, och har gjort det till en princip (tillsamman med Sandra) att dels behålla det så, dels vara noga med att uppskatta det. Jag jobbar till klockan sex, fem dagar i veckan. Jag ägnar 5-10 timmar i veckan åt bloggen, och kanske 5 till åt Miljöpartiet. Det innebär att jag har 113 timmars fritid, varje vecka. Räkna in en god natts sömn varje dag sa ar det 60 timmar kvar.

Det är verkligen inte särskilt mycket nu.

Knarktunnlarnas Rolls Royce

En av grejerna jag älskar med sommaren är att det är sommarvikarier på alla tidningsredaktioner. Detta i kombination med nyhetstorka gör tidningsläsandet så oerhört mycket roligare. Några favoritexempel från DN.se förra veckan:

Vad säger Rolls Royce om det här?  OBS Extra kul om man lyssnar på Filip och Fredriks podcast.

Att talträngda?

Hemsk nyhet. Bäst att hålla utkik efter flera män som färdats i bil. 

Viktig information att tillskansa sig på förstasidan hos Sveriges största dagstidning. 

Olika kroppstyper har andra kroppstyper. Exempelvis asiater. 

Snälla skicka sånt här till mig om ni hittar. Jag älskart!

Hej helgen.

Då går vi in i ännu en smällhet och stadsbaserad helg. Nu har jag fortfarande Maria på besök och idag landar min mycket skäggige bror också i stan och herrejösses vad vi har ett intensivt schema. Avskedsfester, Tikidiscon, takdrinkar, baseball och festivaler ska hinnas med. Och jag jobber ju liksom? Oj oj.

Det känns lite konstigt att jag har tillbringat de senaste tre somrarna på Manhattan. Har nästan glömt bort hur det känns att ha sommar med bastu, grillspett och uteservering. Mygg istället för eldflugor. Jacka och halsduk istället för tunnaste möjliga skjorta (mönstrad för att inte svetten ska synas så mycket). Ta skärgårdsbåt till en tom klippa istället för tunnelbanan till Rockaways. Sill istället för fish tacos. OCH SÅ VIDARE.

Men den här alltså. Ubersnabb transport till sommarsverige under tidigt 90-tal.

(fortfarande världshistoriens bästa utklädnad: Petter Dixelius på Garbergs G-maskerad 2009. Man kunde beställa vilken Grymlingslåt som helst av honom, så sjöng han och knäppte med fingrarna. GENI.)

Podcasts

Häromdagen var jag på en fest och vi började prata om podcasts. Jag och Nicklas pratade i munnen på varandra om tips och favoritavsnitt och huruvida Alex och Sigge nu faktiskt är battre än Filip och Fredrik när vi märkte att folk runt omkring oss hade tystnat. De hade ingen aning om vad vi pratade om.

När man själv gör något väldigt mycket är det lätt att glömma att andra kanske inte gör det alls. Lyssnar på podcasts, exempelvis. Men jag tycker nog att mitt liv skulla vara minst 7% sämre utan podcasts, så jag tycker verkligen att alla borde göra det. Således: en liten podcast-guide.

Vad är en podcast?

Det är ett radioprogram som man laddar ner från internet. Det kan vara långt eller kort och handla om vad som helst. Vissa podcasts produceras av kända mediehus (till exempel SR) och andra produceras av privatpersoner.

Hur laddar man ner en podcast?

Om man har en iPhone tycker jag att det enklaste är att gå in i iTunes Store på telefonen och söka (om man vet namnet på podcasten man letar efter). Man kan också gå in under ”mer” och ”podcasts” och browsa bland populära program tills man hittar något man gillar. Sedan klickar man på programmet man vill lyssna på, och då får man upp en lista med alla avsnitt, det senaste överst. Man klickar på download så laddas det programmet ner och hamnar i den orangea appen som heter musik (den finns som standard på alla iPhones). Inne i musik-appen går man in under ”mer” så finns en en meny som heter podcasts där. Där hamnar det man har laddat ner, och det är bara att klicka på det för att lyssna.

Har man ingen iPhone kan man söka och ladda ner i iTunes Store på datan och lägga in i telefonen/mp3-spelaren manuellt. Man kan också lyssna på podcasts direkt på datorn såklart, från iTunes eller från podcastens hemsida.

När lyssnar man på podcasts?

Jag lyssnar när jag tränar/springer eller promenerar. Eftersom jag gör det nästan varje dag hinner jag dra igenom typ 5 timmars program en vanlig vecka. När man reser är en annan klassiker. På tunnelbanan gillar jag enklare podcasts (typ Filip och Fredrik). När jag flyger måste det vara P1 Dokumentär, då somnar jag direkt. Nar jag är på stranden lyssnar jag på sommarprat, så klart. Vet andra som gärna lyssnar när de diskar, i bilen, eller när de ska sova. Det handlar bara om att börja så hittar man sina tillfällen.

Vilka är mina favoriter?

P3 Dokumentär – jag har lyssnat på alla som någonsin har gjorts tror jag. Cirka 80% av min allmänbildning kommer från den har podcasten. Om du är novis, lyssna på IB-affären och Bordellhärvan och inse att Sverige på 70-talet var så jäkla läskigt.

Värvet – Har skrivit om det förr. När Kristoffer Triumf intervjuar kända och mindre kända svenskar är det alltid superintressant.

Filip och Fredrik – Sveriges största podcast som kommer ut på torsdagen varje vecka.

Alex och Sigge – Alex Schulman och Sigge Eklund började för bara några veckor sedan, men har blivit oerhört poppis. Är också ganska lättlyssnad med samtidigt allvarlig. Gillar skarpt.

Stuff Mom Never Told You – ganska svajig, men när den är bra är den grym. De tar upp väldigt blandade feminstiska ämnen och pratar om det på ett avslappnat sätt.

Here’s the Thing with Alec Baldwin – korta, roliga intervjuer med amerikanska kändisar.

Sådärja! Nåt att pyssla med när ni sitter där med era förbaskade grillar och jordgubbar och bryggor och myggor. (avundsjukan som pratar)