2012-07-05
32

Jag kallar mig själv feminist. För mig betyder det följande:

1. Jag vill att män och kvinnor ska vara jämställda i alla avseenden

2. Jag anser att vi inte är det idag. Idag är män överordnade kvinnor.

3. Jag tycker att det inte beror på individers val, utan på systematiska orsaker (det som brukar kallas patriarkat, att män som grupp systematiskt överordnas kvinnor som grupp)

Det finns många som kan ställa upp på punkt 1 utan att för den sakens skull kalla sig feminister. Där finns exempelvis jämställdisterna, som tycker att det tvärtom idag är kvinnor som grupp som är överordnade männen. Sen finns det många som ställer upp på punkt 1 och 2, men anser att det beror på att män och kvinnor har olika biologi, eller på att vi helt enkelt som individer väljer olika. De människorna brukar inte heller vilja kalla sig feminister. Snarare säger de att de är ”för jämställdhet”. Där tror jag att de flesta i Sverige befinner sig.

Men jag är alltså hela vägen nere på punkt 3, vilket beror på en blandning av saker jag har läst och egna erfarenheter. Jag tycker helt enkelt att teorin om patriarkat eller könsmaktsordning stämmer, och att erkänna problemet är det första steget mot att lösa det. Jag tror inte att kvinnor väljer att tjäna mindre än män, eller att det är biologiskt nödvändigt att män misshandlar kvinnor. Jag tror att det beror på sociala konstruktioner och jag tycker att vi ska ändra på de konstruktionerna.

En vanlig missuppfattning om feminism är att det handlar om att kvinnor ska ”ta över” eller att man vill upprätta ett matriarkat, alltså ett samhälle där kvinnor som grupp är överordnade män som grupp. Så är det inte. Snarare handlar det om att upplösa förväntningar på folk beroende på vilket kön de har, och istället låta alla människor vara sig själva. Därför tjänar både män och kvinnor på sikt på feminism (även om det initialt betyder att vissa män, som nu sitter på oproportionerligt mycket makt och pengar, måste lämna ifrån sig delar av den för jämna ut vilket alltså gör att de får det sämre. Som skattesystemet fungerar: de som har mest betalar mest för att alla ska få det bättre). När feminismen har lyckats får alla betalt efter vad de uträttar, alla ägna sig åt de jobb och intressen de vill, klä sig hur de vill, lika ofta få vårdnaden av barnen i en vårdnadstvist, delta lika mycket i eventuella krig, osv. Det är person och kompetens som avgör, inte kön.

Man skulle också kunna lägga till en punkt 4 till listan.

4. Jag jobbar för att förändra de strukturerna.

Även om vissa kanske inte diggar könsmaktsteorin, är det när man kommer in på sätt att fixa till de här problemen som det brukar brinna till ordentligt. I min feminism ingår det nämligen att ägna sig åt ett aktivt motstånd mot de patriarkala strukturerna, och det är här det blir obekvämt, både för mig och för andra. Snacka är ju lätt, liksom. Men att göra?

Det finns jättemånga sätt att jobba för att avskaffa patriarkatet, och vart och ett av de förtjänar i princip ett eget inlägg. Man kan, med eller utan lagstiftning, kvotera in kvinnor på maktpositioner. Man kan lagstifta om jämnt delad föräldraledighet. Man kan medvetandegöra hur kvinnor objektifieras i media och prata om manlig blick. Man kan klä sina barn i könsneutrala kläder och uppfostra dem genusmedvetet. Man kan bryta mot könsstereotyper, genom att som kvinna exempelvis sluta raka benen. Man kan benämna en person som hen istället för han eller hon. Man kan låta en kvinna köra bil i en reklamfilm.

Alla de här grejerna bryter mot normen, det man brukar göra. Alla adresserar någon aspekt av feminismen, vilket förklarar lite hur stor den här frågan är. Hur den åker berg-och dalbana mellan det stora politiska och det lilla privata. Kanske är det därför så många känner sig tveksamma och arga inför den?

Jag vet inte. Men jag vet att jag vill att mina eventuella döttrar ska tjäna lika mycket pengar som mina eventuella söner. Jag vill att pappan till mina barn ska ha lika bra relation till dem som jag har. Jag vill att man ska sluta stena folk till döds i arabvärlden och jag vill att alla kvinnojourer och ätstörningskliniker ska stå tomma.

Därför kallar jag mig feminist.