2012-07-24
7

I NYT för nån vecka sedan skrevs ÄNTLIGEN en artikel om det jag stör mig kanske allra mest på med USA. Den hette The Busy Trap, och klädde elegant av det största självbedrägeriet i vår tid: att vi har så oerhört mycket att göra.

Jag minns det som att det fanns samma tendenser i Sverige, men här i New York är det extremt: fråga hur någon mår, och de kommer garanterat att svara I’m sooo busy. Allt annat vore konstigt.

Det artikelförfattaren så bra beskriver är ju dock att det inte är ensamstående föräldrar som busspendlar mellan två minimilön-jobb som beklagar sig över hur upptagna de är. Det är ett typiskt självpåtaget problem för medelklassen i storstan. På fullt allvar: är man 30 år, singel och jobbar på reklambyrå/i modebranschen, har man inte så himla mycket att göra. I alla fall inte så himla mycket som man MÅSTE göra.

Det ar det som är det största problemet med folk som klagar på att de är så himla upptagna: de söker sympati för en situation som de helt och hållet har valt. Och sympatisökandet handlar minst lika mycket om kokettera med sin viktighet. Det ar inte bara ett mycket tråkigt samtalsämne, det är taskigt mot alla de människor som faktiskt inte kan välja. Som inte kan dra på en långlunch när det passar, eller sitta och beklaga sig över en middag med sina vänner. Inte för att det inte är okej att gnälla ibland. Klart att alla måste få ha sina dåliga dagar. Det dumma blir när människor som har det bra inte förstår det själva.

Grejen är att jag tror att det här hänger ihop. Man gör sig upptagen för att slippa tänka. För i samma sekund man inser att man tillhör en grupp som ar priviligerad i både tid och pengar, måste man börja ta ansvar. Då måste man reflektera över varför man tillbringar kvällarna på jobbet istället för med något som är intressant/viktigt/hjälper någon annan.

Jag är själv väldigt oupptagen, och har gjort det till en princip (tillsamman med Sandra) att dels behålla det så, dels vara noga med att uppskatta det. Jag jobbar till klockan sex, fem dagar i veckan. Jag ägnar 5-10 timmar i veckan åt bloggen, och kanske 5 till åt Miljöpartiet. Det innebär att jag har 113 timmars fritid, varje vecka. Räkna in en god natts sömn varje dag sa ar det 60 timmar kvar.

Det är verkligen inte särskilt mycket nu.