2012-07-27
1

Åsa tipsade om ett grymt blogginlägg som relaterar till det jag skrev häromdagen om The Busy Trap. Läs det. Det är roligt. Och sant. Det är inget fel att ha ett grymt lyxigt jobb, men man ska faktiskt ha nog skam i kroppen för att inse hur bra man har det.

Tänkte på något liknande när jag läste den här artikeln. Folk mår dåligt över surdegsbröd, parmiddagar och heminredning? Och DET är vad som definierar ”det perfekta livet”? Vi kommer alltså att ligga på våra respektive dödsbäddar och vara glada att vi i alla fall skaffade den där Carl Malmstenssoffan?

Vill inte sätta mig på någon hög häst här, snarare den lägsta jag kan hitta och säga: jag är precis likadan. Ångesten är riktig, men orsakerna är helt oriktiga. Ingen jag känner är stressad över att de inte lägger ner tillräckligt mycket tid på att jobba i soppkök, eller skriver in i kalendern att de ska läsa saga för sina barn eller ringa till en vän som mår dåligt eller skriva ett blogginlägg. Helt enkelt tror jag eftersom när man gör något som är meningsfullt på riktigt känner man sig inte stressad. Då är man inte ”upptagen” – man är bara som man ska. Att det ska sitta så förbaskat långt inne att inse det.