2012-07-31
8

I fredags packade jag in kängor, regnjacka, solglajjor och ett gäng bra människor i en hyrbil och körde upp till Rhode Island för att gå på Newport Folk Festival. Den festivalen har funnits cirka för evigt och alla som är det minsta bra inom genren (som man får lov att definiera brett) har spelat där. Joan Baez, Bob Dylan, Muddy Walters, Johnny Cash, Emmylou Harris etc.

Och herregud. När vi kom tillbaka till New York på måndagsmorgonen var vi helt förstörda, inte av alkohol som sig brukar på festival – det hann vi inte med. Det var nämligen så sjukt mycket bra musik att den enda paus som hanns med var att slänga sig i gräset och flämta i några minuter innan man skulle hasta iväg till nästa grej. Vi åt ingen mat som inte gick att få i sig med en hand stående i en stor folkmassa (kommer antagligen aldrig mer äta en wrap med hummus, ever). Däremot dansade vi tills svetten dröp, handklappade tills det gjorde ont och stod förtrollade när regnet öste ner och ingen i publiken hade en tanke på att flytta på sig, för att inte missa en enda sekund av det som pågick på scenen.

 Schemat. Episk krock kring kl 5 på söndagen. Vi gick på Of Monsters And Men och ångrade oss i exakt 0 sekunder.

Dansa-i-lera-skor

Sällskapet för påtaglig ansiktsbehåring.

Festivalväder sett genom bilrutan på lördagskvällen. Josåatte…

Min bästa upptäckt, Spirit Family Reunion. Finns inte på Spotify än, så kolla här. Så jävla ösigt! Sjukt tråkig publik i det här klippet dock.

Brollan och jag. Insåg under den dryga veckan han har varit här att vi nog är så utseendemässigt olika två helsyskon med två års åldersskillnad, samma hårfärg och samma kroppsbyggnad kan vara. Inte ett enda drag?!

Men bäst var nog ändå Trampled By Turtles. Syns in riktigt här, men de kör alltså bara strings. Och folk dansar liksom omkull.

En av grymling var Tallest Man on Earth. Fint fint fint.

De här låtarna var helgens mest episka. De två sista är lite fusk, för Wilco var rätt tråkiga men de BORDE ha spelat den här, och den sista gjorde My Morning Jacket och Alabama Shakes som en hyllning till Levon Helm som ju dog för några månader sen. Den som vill se det (GÖR DET) hoppar till 12:15 i den här filmen:

Så om ni gillar den hära typen av musik och någonsin är i USA i juli, se till att ta er dit för tusan!