FYWI

Det finns få saker som är så laddade som bröllop. Jag visste inte det förrän för cirka två år sedan när folk jag känner började gänga sig. Jag trodde att det bara var nåt man gjorde, som att skaffa sig ett jobb eller bli ihop eller flytta utomlands. Men så är det inte. Det är på nåt vis så oerhört dramatiskt? Om man gör det, hur man gör det, varför osv. Kläder och gäster och möhippor blandat med PRINCIPER om huruvida det är romatiskt, praktiskt eller bara en larvig, överspelad tradition.

I kölvattnet av detta händer vissa saker. Som att man om man, som jag, sitter och kollar på bröllopstumblers fast man inte på något vis går i giftastankar, anses som lite knäpp. I bästa fall avundsjuk på alla utvalda, i värsta fall som Muriel i en av mina favoritfilmer från 90-talet (se om den om det var längesen! Mkt rolig). Hur som helst får man inte prata om det. Man ska gå och låtsas som att man aldrig har tänkt på det fram tills dagen det händer och då ska man tycka att det är det bästa någonsin.

Men! Jag är inte knäpp. Jag gillar kärlek och kalas och kläder och inredning och således är främlingars bröllopsbilder ibland det bästa av de världarna. Och bäst av allt är FYWI. Ingen borde ordna en fest utan att hänga lite där först.

Alla bilder från FYWI.

Inte hela världen

Läste den här krönikan av Annina Rabe som jag tyckte var himla bra. Den handlar om något som borde vara självklart, men som på något underligt vis inte är det: att det är helt okej att vara 16 år och inte veta exakt vad man ska göra med resten av sitt liv.

Gymnasievalet är något av det mest plågsamma jag har varit med om. Så himla många val, så himla många åsikter om vad som är rätt och fel. Och på något sätt kändes det som att beslutet på något sätt var definitivt. ”Det du väljer nu är så det kommer att bli”. Trots att alla vuxna borde veta att på dagens arbetsmarknad är man när man börjar gymnasiet i alla fall sex-sju utbildningsår ifrån sitt första riktiga jobb, och ytterligare tre-fem arbetsår ifrån att faktiskt veta vad det jobbet innebär. Då kan man skapa sig en uppfattning om vad man vill. Då kan man bestämma sig för om man vill satsa, eller försöka byta bana. Det har jag skrivit om förut, och det står jag fast vid när jag nu precis har gjort ännu ett lappkast i mitt egen karriär. Det är inte hela världen.

Och framför allt är det här är ingen utveckling som kommer att ändras, snarare kommer det att bli ännu mer så. Vi lever längre, tekniken går fortare, yrken förändras och jobbtryggheten luckras upp. Allt tyder på att folk kommer ha en massa olika jobb under sitt liv innan de till slut kolavippar, eller om de har tur, har råd att gå i pension. Att Tomas Tobé orkar bli upprörd över att 8% av gymnasieeleverna börjar på estetiskt program känns bara som en otroligt onödig press på redan förvirrade unga människor, utövad av en person som inte verkar ha träffat en yrkesaktiv människa någonsin.

Men lilla gumman

Häromveckan fick jag en kommentar som jag härmed utser till formuleringen som har gjort mig mest irriterad 2012.

Signaturen Carlos skriver, helt utan att det finns någon poäng och utan belägg, att mina läsare är ”unga tjejer med stort behov av idoler”, så det är tur att det kommer in ”smarta” (män) som kan förklara för dem hur det ligger till egentligen.

Åh, ni vet när nån har fel på så många sätt att man inte vet var man ska börja? Men jag börjar någonstans. För det här är en så sjuuuukt vanlig invändning och det är så jävla dumt.

För det första: Det här med att mina läsare är okritiska och att kommentarerna jag får mestadels är medhållande. En blogg är ett av de mest uppsökta medier som finns. Man läser det här för att man vill. Självklart kommer fler personer som gillar det jag skriver att bli lojala läsare. Det är dock inget unikt för mig, utan gäller för exakt alla bloggar överallt alltid. Gå in och kolla på en matblogg, en fiskeblogg eller en SD-blogg så kommer ni att se exakt samma sak. Det har inget att göra med ”ung” eller ”tjej”.

För det andra: Mina läsare är inte ”unga tjejer”. Fattar ärligt talat inte vad den här kommentatorn, och andra med honom, baserar det på? Det är min blogg, och jag har ingen sån information. Jag ser antalet besökare, that’s it. Kollar jag på tweets och mail och kommentarer jag får är det möjligen en liten övervikt på kvinnor, men de är inte särskilt unga. Snarare får jag intrycket av att det är en rätt blandad läsekrets med några överrepresenterade grupper: reklamare (med tanke på branschens struktur mest män 30+), feminister (främst kvinnor i min egen ålder, plusminus 5 år), folk som är intresserade av grön politik (blandad grupp, men övervikt på storstad och media) och folk som går på gymnasiet eller precis har gått ut och funderar på vad de vill göra med sitt liv. Att den sista gruppen kanske syns mest i kommentarsfältet är väl inte så konstigt. Handlar ju om hur man är bekväm med att uttrycka sig.

För det tredje: om det bara var ”unga tjejer” som läste min blogg och höll med mig skulle det vara helt fantastiskt. För det skulle innebära att unga tjejer satt och fattade beslut på tidningar, radiostationer, högskolor, branschorganisationer, stora företag och andra organisationer som har läst något jag har skrivit och kontaktat mig angående det. Det skulle innebära att unga tjejer var chefer och politiker och journalister. Det skulle innebära att vi hade lyckats göra oss av med de strukturer som gör att ju närmare makten man kommer, desto äldre och manligare blir det.

Men nu är det ju inte så. När någon säger ”ung tjej” får vi inte upp bilden av en högutbildad, klok chef, eller en modig skjutjärnsjournalist. Ordkombinationen används för att klappa på huvudet och vifta bort. Jag skulle vilja att ingen i mitt kommentarsfält, eller i mitt liv för den delen, möter mig med så oskarpa argument att det enda som återstår är att förminska meningsmotståndaren till en ålder och ett kön.

Nallebombning

Har tänkt att jag borde skriva nåt om Ulf Brunnbergs uttalande om att feminismen orsakade mordet på fängelsevakten, men ORKA. Vissa personer behöver mötas med argument men tycker inte att Brunnberg faller in i den kategorin. Känns mer som att han har hittat ett tvärtsäkert sätt att få den uppmärksamhet som han säkert har saknat. Säg att något absurt är feminismens fel så blir alla jättearga –> klappat och klart. Känns som att såna personer hellre ska mötas av tysnad än upprördhet? Eller så är jag bara mållös över det människoförakt han uttrycker.

Den här reaktionen är däremot rolig. Tack Sebastian för tipset.

Hej.

Hej Nytorget. Hej Vitan. Hej träkåkar. Hej dagisbarn och tonårsfyllon och lattepappor.

Hej Torö, bastu, brygga, grill, båt och Landsorts Lager. Hej Åre. Hej höstmarknad, liftköer, tacos och jul i 30 minusgrader.

Hej mjukost. Hej tunnbröd. Hej djungelvrål och ostkaka och knäckebröd och skagenröra.

Hej DN och Beck och Melodifestivalen.

Hej Urban Deli, Hjördis, Babylon, Indigo, Debaser, Marie Laveau, Södra, PA, Pelikan, Strand, Kåken, Berns och (gaaahh) Gubbrummet.

Hej Systembolaget. Som jag har saknat ditt vin.

Hej Handels. Hej nya kollegor och nytt kontor. Hej alla som ska gå MCXL i höst.

Hej fredagsöl på Adamsky och frukostmöte på Riche.

Hej mamma, pappa och Kalle. Hej släkten. Hej Eric, Kalle, Maria, Alexandra, Filippa, Ulrika, Cilla, Jenny, Sebbe, Matilda, Morris, Mia, Emma, David, Kristoffer och alla jag har glömt för att vi inte har setts på två himla år.

Jag är hemma nu.

(och, med risk för att verka hemskt dryg: har fått en massa intressanta mail på senaste tiden från folk som vill ses och prata om olika projekt nu när jag är i Stockholm. Det vill jag ju hemskt gärna, men jag har liksom fullt kaos nu med flytt och nytt jobb och så, så det vore toppen om ni kunde höra av er om några veckor när jag har landat lite.)

Hejdå.

Hej då Charlton Street. Hejdå omvända kranar, brist på dagsljus och en porttelefon som aldrig fungerar. Hejdå Varick Street. Hejdå störiga möten som aldrig tar slut, datorluncher, popcornmaskiner och gokart-banor. Hejdå 81 Grand med tacos, vin och 90-talshits. Hejdå hela SoHo. Hejdå hem och jobb och vänner och yoga och turisthorder och happy hour.

Hejdå Lower East Side. Hejdå råttor och kackerlackor och evighetsbruncher och barrundor med USA Drinking Team. Hejdå min första lägenhet och mitt gamla kaffeställe och St Jerome där man alltid kan hångla i ett mörkt hörn.

Hejdå Nolita, West Village, East Village, Tribeca, Greenwich och alla områden ovanför 14:e gatan dit jag nästan aldrig orkar ta mig.

Hejdå Brooklyn. Hejdå broar, tak och bakgårdar. Hejdå hipsters och photo booths och picklebacks och shuffle boards. Hejdå utomhusbio och gratiskonserter och långpromenader och grillning.

Hej då Meatball Shop, Balthazar, Aria, L’Asso, Zucco, El Almacen, Mooncake och Schiller’s. Hejdå nudelsoppa och bibimbop, iskaffe och cake pops, yoghurtglass och blåbär, blaskig öl och popcorn, eggs benedict och bloody mary, fish tacos och pico de gallo och världens bästa avocado-wrap på Pret a Manger.

Hejdå nagelställen, Netflix, NY1, kabel-tv, taxi, checkar och NYT på söndagarna.

Hej då Ear Inn, Sweet&Vicious, Tom&Jerry, Epistrophy, Von, Iona och alla andra ställen där drinkarna kostar under en tia. Hejdå Bowery Hotel, Employees Only, Little Branch, Pastis och Whyte Hotel. Spara en martini tills jag kommer tillbaka.

Hejdå Le Baron, Jane Hotel, Union Pool, Red Egg, Mr H, Kenmare, Chloe 81, Don Hills. Ni har fått mig att vara uppe senare och dansa mer än jag någonsin trodde var möjligt.

Hejdå MPNY. Hejdå sega söndagar och kaffestinna onsdagar när diskussionerna aldrig vill ta slut. Hejdå folk som slår ena näven i bordet och bjuder på kakor och lemonad med den andra.

Hej då Max, Sofia, Andrea, Lova, Henke, Allan, Sandra, Christian, Marie, Erik, CF, Trille, Adrian, Mathieu, Rasmus, Fabian, Liza, Ida, Clemens, Pia, Lauren, Sanna, Chrissy, Freddy, Pablo, Sara, Hadrien, Sara, Calle, Kat, Meghan, Kelli, Andrew, Mikael, Tony, Fredrik, Niklas, Keke, Olivia, Christoffer, Gustav, Josefina, Phil och Alexander. Hejdå Daniel, Tim, Dan, Noel, Brendan, Giorgio, Andy, German, Gabriel, Moh, Chris och Ruvan.

Hejdå Beiker. Min resedvärg, telefonsamtalsringare, lunchdejt, drinking buddy och finaste kollega och roomie.

Imorgon flyttar jag till Sverige. Ikväll ska vi ta mig fasen ge den här stan vad den tål. Vi ses på taket!

Bill Clinton kommer ut som vegan

Läs den rafflande historien här: http://www.examiner.com/article/bill-clinton-a-vegan-diet-helped-me-lose-24-pounds-saved-my-life

Jag gillar ju kött. Jag förstår att man vill äta kött. Men man kan inte motivera det med något annat än att man tycker att det är gott och att man vill äta det. Det är inte nödvändigt. Det är inte en rättighet. Det är en lyx som man avnjuter på planetens, djurens och sin egen hälsas bekostnad.

Gud var hårt det låter. Men det är ju sant. Tycker att det är så himla fint att Billan är så här tydlig, trots att han kommer att uppröra så många. Kanske någon journalist på GT vill tvångsmata honom med köttbullar?

HURRA för Netflix!

Som ni vet har jag ju drabbats av en allmän flyttpanik, och en av anledningarna är Netflix. Förstår på fullt allvar inte hur mitt liv skulle se ut utan den fantastiska tjänsten. Därför blev jag så oerhört lycklig (och lite mindre rädd för den kommande svenska vintern) när Netflix i förra veckan meddelade att de lanserar i Sverige innan årsskiftet. Alltså ni som inte har testat, ni fattar inte vad som väntar er!

De svenska VOD-tjänsterna säger att de inte oroas, framför allt eftersom Netflix streamar ”gamla” filmer medan Voddler och SF Anytime har nya filmer. Så måste de så klart säga, men inget kunde vara mer fel från en användares perspektiv.

Man går nämligen inte till Netflix för filmutbudet, utan för personifieringen. Netflix är uppbyggt på en algoritm som anses vara typ världens bästa. De erbjuder en miljon dollar till den person som lyckas förbättra den med fem procent, och hittills har det bara hänt en gång (och då inför de så klart de förbättringarna). Det innebär att Netflix är världshistoriens bästa filmkompis. För varje film eller serie man tittar på blir den smartare och säkrare på vad man gillar. När man loggar in får man varje gång en uppdaterad startsida med nya förslag på grejer man skulle gilla. Det man blir nyfiken på lägger man i kö. Min kö har hittills aldrig haft mindre än 40 titlar. Finns inte på världskartan att jag skulle hinna se klart allt.

Det bästa av allt är att den föreslår grejer jag aldrig har hört talas om, och därför inte skulle kunna söka efter. Genom Netflix har jag upptäckt brittiska dokumentärer och turkiska dramer, TV-serier från 90-talet och fler filmklassiker än jag trodde var möjligt.

Så nej, Netflix visar inte The Dark Knight. Netflix visar vad du som gillar The Dark Knight ska kolla på härnäst, som du själv inte hade en aning om. Åh jag vill ha Netflix på hela min värld. För mat, dryck, musik och kläder.

Längt längt längt!

Happy Go Lucky

Lyssnade på ett gammalt avsnitt av Fredrik&Filips podcast häromdagen och som ganska ofta pratade de om lyckopiller. De diskuterade huruvida Filip borde ta såna för att komma ur sina svackor, eller om det skulle förstöra hans kreativitet. De kom fram till att det nog skulle vara så. Bäst att skippa pillren. Vem vill vara glad hela tiden, liksom?

Fram till vintern 2010 hade jag nog resonerat precis som de gör. Eller, jag gjorde det nog faktiskt fortfarande, i den mån jag kunde resonera över huvud taget. Det var förbannat mörkt och kallt och februari och jag stod utanför apoteket och storgrät. Där inne fanns ett recept som bekräftade att jag var galen.

Jag ringde Kalle och snorade och bölade att jag inte kunde gå in. Den där jävla läkaren, fattade hon inte hur dåligt jag mådde? Skulle hon dessutom tvinga på mig de där pillren och apotekspersonalens dömande blickar och what not?

Låt mig utan att bli alltför långrandig ge en snabb överblick av vad som hade lett fram till den här bedrövligt pinsamma scenen utanför apoteket på Sveavägen. I drygt två månaders tid hade min kropp bara haft två lägen. Ett som fick mig att vrida mig i panik, vilja rymma ut ur min egen kropp, slänga saker i väggar och skrika tills rösten inte höll längre. Och ett helt avstängt, där jag inte kände något alls, inte kunde fatta beslut, inte kunde laga mat, inte kunde klä på mig.

När man tänker på depression tänker man, i alla fall jag, på något slags nedstämdhet, lite spleen, att man liksom ger upp om världen. Det var så oerhört långt ifrån hur det kändes för mig. Hell, jag hade blivit ÖVERLYCKLIG av att känna mig nedstämd eller uppgiven. Vilken känsla som helst hade varit fantastiskt, utom den ständigt närvarande att vilja hoppa ut genom fönstret. Men någon hade stängt av den kranen och det fanns inget i världen som kunde slå på den igen. Inte min familj, inte mina vänner, inte min favoritmat eller en rolig film. Inte hemska nyheter eller död eller katastrof. Ingenting.

Jag vet inte hur det blev så att jag till slut gick in på det där apoteket och hämtade ut mina anti-depressiva. Men jag vet att några månader senare började jag bli normal igen. De där hormonerna eller synapserna eller vad det är som gör att man känner nåt över huvud taget, de hade börjat fungera. Och en dag började jag bli lite snurrig av medicinen. Då var det dags att lägga av. Det är nämligen det enda som händer om en person som är frisk äter anti-depressiva. Jag var varken gladare eller ledsnare än innan. Bara mig själv. En person som kunde sköta ett jobb och bry sig om sina vänner och käka en glass. Och vara kritisk, förbannad och ledsen. Fy tusan vad jag hade saknat det.

Poängen då? Tja, om man oroar sig över att lyckopiller ska döda ens kreativitet, då ska man nog avstå. Har man förmågan att resonera så är man antagligen inte deprimerad. Om man däremot har ägnat lite får mycket tid på senaste åt att stå framför pastahyllan på ICA och gå därifrån tomhänt och gråtande en timme senare för att man inte har kunnat bestämma om man skulle ha tagliatelle eller farfalle, då är man väldigt glad att de där medicinerna finns.

 

Dödshot och konsertbiljetter

Det sämsta med sommaren är att man lätt hamnar så himla efter med bloggandet. Man läser nåt intressant eller hör nåt kul och så ska man skriva om det men det blir liksom inte och sen har det gått så lång tid att det är tveksamt om det ens spelar någon roll. För ett par veckor sedan skulle jag skriva något om det absurda i att personalen hos det företag som fuckade upp med Springsteenbiljetterna känner sig så hotade att de inte vågar gå till jobbet. Folk hotar alltså med våld? På grund av en KONSERTBILJETT? På ricko?

Men sen gick det tåget kände jag. Dock har det slagit mig nu när internet börjar komma igång lite igen efter semestern, att det där nog inte behövde handla om konserbiljetter. För den där ilskan, raseriet, finns överallt. Och det är så himla läskigt. Jag har också humör och kan bli förbannad. På folk på gatan, på jobbet, på dem som styr i Saudiarabien. Men därifrån till att hota någon, eller kasta glåpord efter dem, eller ens höja rösten, känns så himla – absurt. Hur fel någon än har kan väl inte det vara motiverat? Då är man ju själv lika risig?

Nu riktas ju inte internets hot och mobbstämning i första hand mot diktatorer eller barnmisshandlare, utan mot vanliga människor. Människor som som strular bort konsertbiljetter, människor som skriver texter om att alla människor är lika mycket värda, människor som jobbar på ett försenat tåg.

Det är ett sånt otroligt slöseri med energi.