Jämställdhet ger fler skilsmässor

Det här är det bästa anti-feminister vet: Jämställdhet ger fler skilsmässor. En studie, en vetenskaplig studie till och med, som visar det vi alla (utom de konspiratoriska statsfeministerna) redan visste: Ingen mår bättre av jämställdhet! Det leder till samhällets förfall!

I kommentarerna läggs den ena teorin efter den andra fram: Man mår bättre om man vet sin plats. Kvinnor har bättre finmotorik än män. Att veta vem som ska göra vad behåller glädjen i äktenskapet.

Det finns ju dock ett stort problem.

Om man klickar på länken till pressreleasen, börjar ingressen så här: Kvinnor och män är mest tillfreds när hemarbetet delas lika. En sådan uppdelning verkar dock inte minska risken för skilsmässa. (Rubriken är förövrigt: Flest skilsmässor bland par som delar hemarbetet lika).

Och här begår DNs journalist Kalle Holmberg en enorm klantighet. Han påstår att lika fördelning av hemarbetet ger skilmässor, när inget i studien säger det. Den pratar istället om att moderna människor i större utsträckning både delar på hemarbetet och skiljer sig lättare, just för att de har vissa värderingar och gör medvetna val. Det är inte hemarbetet som leder till skilsmässa.

Korrelation är inte kausalitet. Precis som att hela västvärlden har dragit på sig enorma sjukdomar för att någon trodde att bara för att de som äter mycket fett har fler hjärt- och kärlsjukdomar, är det fett som orsakar hjärt- och kärlsjukdomar. I det fallet har missuppfattningen sedan 60-talet orsakat miljontals människor lidande och för tidig död. Det kommer nog inte DNs misstag att göra.

Men ändå. Genom att feltolka en studie såhär, och inte överhuvudtaget problematisera det resultat man då kommer fram till (som: är skilsmässa alltid ett problem?), spelar man ganska obehagliga krafter i händerna. Vi får inte glömma att befintliga strukturer är farliga på riktigt. Kvinnor blir fortfarande dödade och misshandlade i nära relationer, de blir fortfarande våldtagna och diskriminerade. Man dör inte för att man tvättar och diskar, men allt hänger ihop. Om man måste sköta allt hemma kan man inte satsa lika mycket på lönearbete. Tjänar man inte tillräckligt med egna pengar är det svårare att ta sig ur en destruktiv relation. Så visst, jämställdhet korrelerar med skilmässor, men kanske är det precis hur bra som helst att vuxna människor får möjlighet att fritt välja hur och med vem de vill leva sina liv?

Varje gång en journalist får folk att tro att det finns nåt att tjäna på att behålla befintliga strukturer, även om det bara handlar om vem som sköter disken, kommer vi lite längre ifrån en lösning på de allvarliga problemen.

Tipsrunda!

När jag fick ett utbrott och skrev att det inte går att få tag på vettiga städ- och kroppsprodukter i Stockholm fullkomligen rasade tipsen in. Så jag tänkte att det här måste ju nå även dem som inte läser kommentarerna.

– Såpa, ättika och citronsyra löser tydligen de flesta städproblem. Citronsyra har jag faktiskt inte testat, däremot använder jag bikarbonat till det mesta (tänk typ diskho/badkar. Bara strössla på, låt verka och torka av med en svamp).

– Schampo/balsam ”Såklart” från Willys/Hemköp

– Goodstore på Skånegatan (ehhh 50 meter från min port) har tydligen en massa bra. Trodde att de bara sålde mat. Skäms på mig.

– Korres säljs på NK och Åhléns

– Änglamarks sortiment på Coop (har köpt det mesta av det men tycker inte att det funkar. Gör jag fel på nåt sätt?)

– EcoHair i Stockholm

Oiscos Cosmetics på Kungsholmen

– Estelle&Tild säljs på Kicks och Åhléns

– Cajsa Warg och Urban Deli på Söder

– PUB

– Garant på Hemköp

– Naturligtvis som säljs på ICA

– Sajten naturligtsnygg.se har en massa tips

– American Apparel säljer tydligen också en hel del bra

Sådärja. Det var ju en bra början. Men, jag tycker fortfarande att det borde säljas saker som är giftfria, snygga, billiga och luktar gott överallt. Det är som många av er skriver, hur ska man orka göra sig speciella ärenden för varenda vardagspryl man behöver? Och när jag stod på Åhléns sist var det helt sjukt hur mycket dyrare eko-grejerna var. Alltså typ dubbelt? Så himla svårt att motivera då. Om man inte ska ta typ Änglamark och Neutral som känns så jäkla deppigt. Som att tvätta håret med diskmedel.

Som sagt, såna här varumärken finns och det är kul att fler och fler dyker upp i Sverige. Och ni som ba ”ojojoj vad miljövänligt att importera från USA” så gör man inte det. Alltså man fraktar inte flaskor och burkar fram och tillbaka. Man importerar ett varumärke, produkterna tillverkas efter recept. Precis som Coca Cola och Heinz och allt annat som det inte står ”imported” på.

Det om detta. Tack för alla tips, ska genast ut och jaga vidare!

 

 

Blatteförbund och slagträn

Läste precis den här artikeln av Damon Rasti angående Tintin-hysterin som har rått de senaste dagarna. Tycker att han har många bra poänger. Jag är faktiskt på allvar förvånad över hur många människor som så självklart anser att det var fel av Kulturhuset att plocka bort böckerna. Jag menar, inget bibliotek har ju ALLA böcker? Det har alltid gjorts någon form av urval. Det är bra att det förs en diskussion kring vilka de urvalsgrunderna är, men det är befängt att kalla det censur. Det skulle vara censur om böckerna förbjöds, om det blev olagligt att läsa dem, om de inte fick ges ut. Men att en viss bok inte finns på ett visst barnbibliotek? Njae, ej så mycket censur över det.

Jag tycker själv att det är svårt att bestämma mig i den här frågan. Jag läste aldrig Tintin som barn, tror jag pga att mina föräldrar inte diggade världsbilden. Skulle inte heller sätta det i händerna på mina egna ungar, mest för att det finns så sjukt mycket helbra böcker. Varför ska man ägna tid åt att läsa de tveksamma? Men om de själva skulle låna boken på biblioteket, skulle jag ta den ifrån dem då? Antagligen inte.

Jag tycker också att Rastis analys av behovet av ett ”blatteförbund” är utmärkt. Det finns många etniska svenskar som är anti-rasister, men det är klart att frågan får mer schvung om den drivs av folk med egen erfarenhet. Men jag fattar inte riktigt parallellen han gör till feministiska- och hbtq-frågor för att visa hur nedprioriterad rasismfrågan är. Några citat:

”Ett annat, högst anmärkningsvärt, problem i diskussionen kring rasismär att ”den andra sidan” alltid skriker högst. Om jag som man skrikit högt och idiotiskt i kvinnofrågor hade jag betraktats som en dåre, en Pär Ström-typ. Om jag som heterosexuell försökt tvinga på gayfolket mina åsikter, skulle jag stämplats som homofob.”

”Det tredje problemet när vi diskuterar rasism är att det har blivit fult att säga just ”rasism”. Medan många kvinnor inte skulle tveka inför att kalla någon för mansgris, är vi många med invandrarbakgrund som drar oss för att ”spela ut rasistkortet”. Det finns en rädsla för att urvattna begreppet.”

”Tänk er att jag gick fram till en våldtagen tjej och frågade vad hon hade på sig vid våldtäkten och om hon verkligen inte ville? Eller att jag sa till en homosexuell person som blivit misshandlad på grund av sin läggning att denne hittade på, eftersom jag aldrig själv sett homosexuella personer bli misshandlade? Det skulle vara befängt och djupt osympatiskt.”

Är jag snurrig eller är de här påstående helt uppåt väggarna? Det han beskriver är precis motsatsen till hur jag uppfattar debatten. Jättemånga skriker högt och idiotiskt i kvinnofrågor. Väldigt få feminister skulle kalla någon för mansgris, snarare kämpar vi dagarna i ända med att förklara att vi inte hatar män. Väldtäktsoffer frågas alltid om de verkligen inte ville och homosexuella ifrågasätts ständigt. Jag känner igen mig i alla punkter han beskriver i kampen mot rasism.

Som sagt, många bra poänger man varför använda de två rörelser som man har mest gemensamt med som slagträn? Jag tror inte att det var Rastis mening, men nu låter det lite som att det handlar om antingen eller. När vi snarare borde göra gemensam sak och kämpa för ett samhälle där alla får höras och vara precis lika mycket värda.

En parallell man inte får dra, men skitsamma

Just nu läser jag Den Motvillige Monarken. Jag veeeet, supersent, men ändå. Det gör jag. Där finns alldeles i början en beskrivning av kungens morfar, Karl Eduard, som var en av de första bland tysk adel att ansluta sig till nazismen. Det verkar inte som att han var antisemit eller så, fastställer rättegången efter kriget. Snarare tyckte han (liksom många andra på den tiden) att Hitler och nazisterna hade en bra plan för att styra upp det kaos som rådde efter första världskriget. Den tyska ekonomin var i djup kris, arbetslösheten var skyhög, allt var jätterörigt. Hitler hade stor potential att samla människor och staka ut en väg framåt. De värden som vi mest idag förknippar med den här regimen (totalitaritet, folkmord, skräck) visade sig senare. De flesta som röstade på Hitler, han kom ju faktiskt till makten på demokratisk väg, röstade inte på koncentrationsläger. De röstade på en stark ekonomi och ordning och reda.

Jag vet att man inte kan dra paralleller till nazismen utan att folk blir galna, men det är svårt att inte göra det när man följer bevakningen inför USA-valet just nu. För vilka media man än läser tjatas det oupphörligen om ekonomi. Ekonomi, ekonomi, ekonomi. Jag har till och med läst svenska tidningar där människor skriver att de hoppas att Mitt Romney vinner, eftersom han med sin bakgrund har större chans att styra upp ekonomin.

Det här är alltså en person, backad av ett parti, som exempelvis:

– Är emot abort även om det föreligger hot mot mammans liv

– Vill avskaffa den sjukvårdsreform som ger de allra fattigaste en chans till vård. Alternativet, vilket är svårt för oss svenskar att fatta, är alltså ingen vård alls. Amerikaner utan försäkring får ingen vård om de får cancer eller blir överkörda av en lastbil.

– Inte vill lagstifta om lika rättigheter för män och kvinnor på arbetsmarknaden

– Är tokreligiösa (enbart kristendom, givetvis, andras utövande vill man gärna förbjuda) och vill att intelligent design ska läras ut i skolorna

– Har sagt att de 47% av befolkningen som inte säger sig rösta på honom är bidragsberoende offer som inte betalar skatt

– Klubbar igenom lagar som gör det möjligt för de rikaste att donera oändliga summor till kampanjen genom Super-PACs, samtidigt som andra lagar gör det allt svårare för äldre och fattiga att rösta

– Tycker att homosexualitet är fel och att homosexuella inte ska ha samma rättigheter som heterosexuella

– Har såna här sköna typer bland sina anhängare.

Mitt Romney och övriga republikaner är inte nazister och de kommer inte att börja utrota människor. Men det är något väldigt, väldigt obehagligt när människor, till och med här i Sverige, blir så fartblinda att de på allvar funderar på om det inte är värt att rucka på grundläggande demokratiska och mänskliga rättigheter för att eventuellt få ordning på ekonomin.

 

indestructible

Det här skulle egentligen ha blivit en tweet, men den blev för lång. Idag har jag hur som helst varit så effektiv att jag inte vet till mig av nöjdhet. TROTS att det regnar och är höstligt och TROTS att jag drack vin till kl ett inatt har jag idag lyckats:

– Tvätta all min tvätt

– Säga upp mitt gamla bredband

– Få mitt nya bredband att funka

– Korrigera konstiga grejer med Trygg-Hansa

– Skriva typ 3 blogginlägg

– Träna

– Skriva två av tre frågor på hemtentan

– Hämta ett paket

– Spräcka 900-followers-gränsen på instagram

– Och klockan är bara 20 i 5!

Är OÖVERVINNERLIG idag. Ville bara berätta det för någon. Eller många. Får bli en pepplåt på det.

Pölsa och pannkakor

På nyheterna häromdagen pratades det om att många skolor nu har infört vegetarisk mat en dag i veckan, borde för att spara pengar och miljö. Kritikerna menar att det här inskränker barnens möjligheter att välja, enligt reportern.

Ja, alltså. Gick ju ändå i skolan i 12 år och vad jag vet är hela grejen med skollunch att man inte får välja? Det finns en maträtt eller två och så finns det fil. Oavsett om maträtterna innehåller kött eller inte finns det inga val, så det är ett jättekonstigt argument.

En person som intervjuas säger att hon inte vill ha pekpinnar i skolmatsalen. Men vad är det att servera kött eller fisk varje dag då, i sånt fall? Är inte det en ”pekpinne” som säger att man ska äta kött? Att vegetarisk mat är fel, eller en avvikelse? Borde inte skollunchen ge barnen en bredd?

Tidigare har DNs Hanne Kjöller lagt fram argumentet att barn inte gillar linsgryta. Då blir jag bara trött. Ingen kan väl tro att vegetarisk mat är samma sak som linsgryta? Alltså inte på riktigt väl? Och om någon stackare är så oallmänbildad, borde hen kanske inte vara ledarskribent på landets största dagstidning? Men för den som undrar kan jag tillägga att barn inte gillar lapskojs eller pölsa, men att de gillar pannkakor och pizza. Alltså kan man inte servera kött för då äter inte barnen. Typ så, eller?

Att servera köttfritt en dag i veckan är en så himla minimal liten skitsak som jag på allvar inte fattar att någon kan bli upprörd över. Hade skolan bara gjort det utan att kalla det ”köttfritt” hade ingen ens märkt något. Jag tror att det i princip bara handlar om att de här vuxna känner att deras egna matvanor ifrågasätts, och att de vet att det faktiskt inte funkar att äta industrikött varje dag. Det är inte försvarbart, men man vill inte ändra sig. Och då blir varje förslag på såna här små förändringar ett vansinnigt angrepp.

Jag har käkat vegetariskt i snart 6 månader nu. Har ätit linsgryta två gånger under den perioden. Jag har inte dött, jag har inte blivit korkad, har inte blivit dubbelmaoist. Dock har jag sparat grymt mycket pengar och provat en massa nya maträtter. Förövrigt var linsgrytan jättegod.

Mer av mig. Om du känner att det behövs.

Nu har jag varit med lite här och var igen *smider medan järnet är varmt*

I söndags snackade jag, apropå det här inlägget, om självobjektifiering i P3 Browser. Här kan man läsa/lyssna, jag är med precis i början.

Och igår var jag med i SVT för första gången i mitt liv! Fick sitta i studion på Aktuellt och prata Youtube-fenomen. Här finns länken till det, spola fram 33 minuter om du vill komma till mitt inslag!

Kommentar 1: Det här med TV-smink som jag har hört så mycket fint om, var det verkligen så bra? Ser liksom ut som en plastperson litegrann.

Kommentar 2: Efter ännu en sväng med våra grymma public service-kanaler känner jag verkligen att man får sjukt mycket för sin TV-avgift. Varenda kontakt är så sjukt proffsig, väl förberedd, initierad. Med tanke på hur mycket som brukar bli fel i andra medier är det väldigt ovant. Det är ju skönt för den som blir intervjuad, men framför allt är det skönt när man lyssnar och tittar. Att veta att det man ser faktiskt är hyfsat nära sanningen, för en gångs skull.

Har försökt att inte ta på mig allt mellan himmel och jord men det finns ju så sjukt mycket kul, så det kommer att bli lite mer grejs under hösten. Det börjar på lördag när jag ska vara gäst på Bar Grön som avslutar MP Stockholmsregionens Dag. Vi ska snacka nya former av engagemang. Om du ska dit, kom fram och säg hej. Är där hela dagen och känner typ ingen!

Ny hobby.

Det händer ibland i livet att man provar något som får en att bli irriterad. Man tänker JAHA, var det såhär det skulle vara? och i nästa stund: Men varför har ingen sagt nåt??? Jag har hört folk vittna om dylika känslor första gången de provar riktigt gott kaffe, kommer ihåg att ta två resorb innan de går och lägger sig efter en utekväll, hittar ett par jeans som passar eller har bra sex. För mig inträffade ett sånt ögonblick i helgen när jag för första gången cyklade downhill.

Jag till vänster hära. 

Det var på ricko det roligaste jag har gjort. Och precis som jag stod där och lutade tufft i kurvorna insåg jag att folk visst hade sagt nåt. Alla jag känner som cyklar har tjatat på mig att jag måste prova. Så frågan kanske snarare är varför lyssnade jag inte? För det låter ju faktiskt rätt så strålande att sätta på sig integralhjälm och en massa skydd och åka skitfort nerför en stenig väg=kul. Och ta liften upp = ojobbigt. Och det är sommar/höst = okallt. Och det är inte lika mycket folk som på vintern = inga liftköer. På de allra flesta sätt som skidåkning minus det man inte gillar med skidåkning. Enda nackdelen är väl att det är ganska så dyrt och att man kan slå sig om man cyklar utför ett stup exempelvis. Men det gäller ju å andra sidan det mesta. Jag var bara motsträvig för att jag inte visste vad jag missade. Precis som att jag en gång i tiden var motsträvig till iPhone (pucko).

Kontenta: Om någon säger till dig att prova något, gör det bara. Det värsta som kan hända är att det inte är superkul. Men då har man i alla fall något konkret att uttala sig om.

Tankar från en familjeagnostiker

Träffar på en gammal bekant på stan. Vi har inte setts på evigheter, men vi har varann på Facebook, så man vet ju lite grann. Hon välkomnar mig hem. Jag frågar hur det är med barnen. Hon berättar lite och frågar hur det är för mig, har jag någon pojkvän eller så? Nej, säger jag. Kanske ser jag inte tillräckligt ledsen ut över det.

För då händer det. Jag får jag för första gången känna att jag är en barnlös kvinna. Jag ser i hennes blick att hon tycker synd om mig. Hon tycker att jag inte har fattat grejen. Att jag på något vis inte riktigt begriper hur man lever.

Kommer att tänka på det när jag läser Dilsa Demirbag-Stens krönika om ateism. Så här skriver hon:

”Som ateist möter man ofta religiösa människor som lägger huvudet på sned och förklarar att världen inte bara består av det vi kan se eller ta på, att allt är mycket mer komplicerat än vad vi ateister tror och att livet har dimensioner som inte går att avläsa i tabeller. Många troende ser helt enkelt inte ateister som lika hela människor som de själva.”

Det är inte speciellt långsökt att byta ut ateist mot barnlös/barnfri/whatshimmacallit. Folk som har barn tycker väldigt ofta synd om folk som inte har barn. De som vill ha barn men inte kan, dem är det riktigt synd om. De andra, de som liksom jag frivilligt har lyckats leva hela 28 år utan att föröka sig, är helt enkelt lite tröga.

Men jag fattar. Jag tror faktiskt att jag gör det. Jag tror att det är grymt att ha barn och det är mycket möjligt att jag någon dag kommer att skaffa det. (OBS jag har faktiskt i bästa fall 10 år på mig, det är liksom inte helt kört än) Men. Det är också grymt att vara jag. Det är kul att kunna ägna flera timmar om dagen åt att läsa och diskutera intressanta grejer av och med smarta människor. Det är kul att flytta runt i världen, att kunna bli kompisförälskad i en ny person, att dricka vin hela nätterna, att kunna äta gurka eller smågodis till middag, att kunna ha tre jobb man gillar och ändå har tid över för att kolla på film och läsa böcker.

Jag visste inte hur jag skulle svara min bekanta utan att bli elak. Hur förklarar man att man är helt ointresserad av att gå upp klockan sex i en förortsvilla, byta blöjor, kolla på Bamse, steka köttbullar, tvätta kräkströjor och schemalägga hela sitt liv utan att det låter otrevligt? Så jag säger bara nej, inte än, jag trivs bra som det är. Och hon fortsätter att se ledsen ut.

Inser att jag nog kommer att få repetera den interaktionen väldigt många gånger de närmsta åren. Buuuuuuuu.

My mum used to say to me, ‘you can’t have fun all the time,’ and I used to say, ‘why not?’. Why the fuck can’t I have fun all the time?

Nu har det gått lite mer än tre veckor sedan mitt flyttlass gick. Det har varit jättemycket att göra men varje dag, nästan varje timme, har det känts lite bättre. Stockholm är vackert. Jag har en massa folk här som jag gillar. Jag har till slut, efter ganska många års förvirring hittat en sysselsättning som jag tror att jag kommer att trivas med.

Men. Jag är verkligen inte lugn. För första gången i mitt liv fattar jag nämligen vad Sandra menade när hon sa någon gång att hon var stressad över att inte hinna ha tillräckligt kul innan hon dör.

I New York är allt roligt. Varje kväll går folk ut med förväntningen att det här ska bli det roligaste man någonsin har gjort. Den godaste middagen, det bästa sällskapet, den sjukaste festen. Varför inte? Det är ju New York, för sjutton. Varje lördag och söndag fyller man med konstiga aktiviteter. Och när man inte gör det är det inte för att man saknar alternativ; det är för att det bästa man kan tänka sig att göra just nu är att ligga på sängen och kolla på gamla avsnitt av Family Guy.

Nu borde jag säga här: Det är klart att det inte alltid var kul. Men grejen är att det var det. Precis som Caitlin Moran skriver i Konsten att bli kvinna, så baserar vi ju våra förväntningar på historierna vi har lärt oss. I hennes exempel: Man VET att kvinnor som ligger runt eller inte skaffar barn eller på annat sätt bryter sig ur kvinnonormen kommer att straffas till slut, för varenda bok och film har berättat det. På samma sätt vet man att det roliga måste ta slut. Man kan inte ha kul hela tiden, och försöker man det sitter man till slut där med alkoholproblem och tomma bankkonton och stripigt hår.

Men faktum är att det inte alls stämmer. Jag har inte blivit skadad av mina roliga perioder. Det är inte roadtrips och takfester som har fått mig att vilja dra täcket över huvudet och dö. Ändå hade jag i bakhuvudet att det inte skulle kunna fortsätta sådär. Vilket först nu har slagit mig inte har något med verkligheten att göra. Det är något man bara säger, som Kate Moss mamma.

New York vaknar varje morgon, skuttar upp ur sängen och börjar göra upp planer för hur den här dagen ska bli minnesvärd. Stockholm, däremot, har inte de ambitionerna. Stockholm vill ha det lugnt och bekvämt och trevligt. Men jag vill inte det. Jag har så mycket dans och äventyr och sena nätter kvar i kroppen. Nu är jag rädd för att det ska försvinna, och att jag ska ligga på dödsbädden och se tillbaka på mitt liv och tänka: Men vi hade ju himla trevligt, i alla fall.

Med det sagt: FREDAG!!