Frankenstorm osv

Hej på er. Nu har jag uppkoppling för första gången på två dygn. Istället för att landa i Stockholm tisdag morgon sitter jag fast i New York, i värsta fall en vecka till.

Jag var ju i New York för Irene förra året som var något av ett anti-klimax. Så var det inte den här gången. Själva stormen pågick bara några timmar, men hela nedre Manhattan är strömlöst och kommer enligt beräkningarna vara det i fyra dagar till. Det låter ju inte så farligt förrän man börjar fundera på vad det innebär: inget internet. Ingen mobiltäckning. Inget varmvatten. Skitkallt på nätterna. Kolsvarta gator. Man kan inte betala med kort någonstans. Ingen kyld eller värmd mat finns att köpa, utom hos pizzeriorna som har vedeldade ugnar. Det tog oss nästan ett dygn att fatta att det fanns el högre upp, eftersom vi ju inte kunde kommunicera med omvärlden. Nu har jag tagit mig hem till en kompis på UWS (till fots) där allt funkar vilket känns som världens största lyx.

Men det jag tänker på mest är ändå hur bra jag har det. Det är lätt att tänka att när katastrofer slår till blir alla människor lika. Så är det ju verkligen inte. Den som har pengar och kontakter klarar sig otroligt mycket bättre. Den som kan köpa en businessclass-biljett kan flyga vart de vill redan idag. Eller ta in på hotell där det finns el. Taksviterna på Trump SoHo lyste hela stormnatten såg vi från vår kolmörka lägenhet. Och i enlighet med marknadspriser blir det otroligt mycket lättare att få tag på det man behöver om man har råd att betala 10 dollar för en flaska vatten. Och som sagt, även om jag inte kan casha upp för hotellrum och flygbiljetter är det liksom ingen katastrof.

Hur som helst, ville bara säga det och att om jag inte svarar på mail och kommentarer som vanligt beror det helt enkelt på att jag inte har internet. Håller tummarna för att allt återställs så fort som möjligt och att jag kan komma HEM HEM HEM.

 

Saker man får lära sig när man läser en doktorandkurs i statistik

Ni vet det där som alla säger, som alla VET, att vi i norden har så höga självmordstal? Vi tar livet av oss till höger och vänster och oftast förklaras det med mörkret, eller kanske att det är så folktomt. Möjligen är det socialismen, i alla fall om man frågar amerikaner. Men vet ni vad jag har fått lära mig nu?

Det är inte sant. Enda anledningen till att siffrorna är högre hos oss är att vi skriver dödsattester på det sättet att självmord specificeras. I andra länder skriver man helt enkelt ”drunkning”, ”kvävning” eller vad dödsorsaken nu kan tänkas vara. En av anledningarna kan tänkas vara att i många mer religiösa länder är självmord en hemsk skam och man vill inte lägga sten på de anhörigas börda genom att skriva ut det.

Svindlande.

*självbildsjustering* *morbitt halloweeninlägg*

Nurå?

Vet inte riktigt vad det är, men jag kommer inte på nåt vettigt att skriva om just nu. Det är inte skrivkramp, jag VILL gärna skriva, men jag vet inte riktigt om vad. Så, kära läsare: Vad tycker ni? Jag ni läst/hört/tänkt på något ni vill snacka mer om? Är det något jag borde ha en åsikt om, eller (och stretchar det lite här) något jag borde skriva om IGEN?

Medan vi funderar kan vi lyssna på den här låten som är skitgammal men så jävla bra har jag återupptäckt i veckan. Plus Adam Green = 100% het.

Adam Green – Dance With Me

Narkolepsi och rethosta

Förra veckan lyckades jag klämma in ett möte med MP New York. Vi satt hemma i Maries kök (japp, gräsrotsverksamhet for realz) och försökte prata om nya partiprogrammet. Fast som vanligt pratade vi om en massa andra intressanta saker istället. Gud vad jag har saknat de personerna alltså!

Hur som helst, för första gången i mitt liv lyckades jag uppbåda någon slags intresse för diskussionen om vinster i välfärden. Vet inte varför jag får en släng av narkolepsi så fort folk pratar om det. Är det aliterationen? För det är ju onekligen viktigt och inte minst är det typ det ENDA politiker verkar vilja prata om. Kanske för att det är det enda ämnet där man faktiskt tycker olika.

Vi konstaterade hur som helst följande: är det inte SUPERkonstigt att fokus har hamnat på just vinsterna? Vill man ha privat driven välfärd tror jag ändå att man måste tillåta vinster. Det är ju själva definitionen av privat företagande. Annars finns det ju ett jättebra alternativ: offentligt driven välfärd. Då finns det inga vinster och allt går tillbaka till skattebetalarna. Det är inga nyheter, det är ju själva kärnan i den vänster/högeruppdelning vi har kört de senaste hundra åren eller så.

Nu tror jag ju inte att det är vinsterna som är problemet i sig för de flesta, utan det som följer i vinsternas kölvatten: vård- och skolskandalerna. Det är helt fruktansvärt att läsa om äldre, sjuka och barn som far illa när företag sparar in för att tjäna mer pengar. Men är det verkligen att förbjuda vinster som är lösningen?

När industrialiseringen drog igång behandlades människor fruktansvärt illa av företagen. Barn och vuxna arbetade under vidriga förhållanden till superlåga löner för att företagen ville effektivisera och tjäna så mycket pengar som möjligt. Många dog i förtid i gruvor och fabriker. Det var ju inte okej tyckte vänstern, så man började jobba för att förändra det. Men inte genom att förbjuda företagen att gå med vinst, utan genom att reglera hur de fick bedriva sin verksamhet. Man förbjöd barnarbete. Man lagstiftade om säkerhet på arbetsplatser. Man organiserade sig i fackföreningar och avtalade om skäliga löner och villkor. Företagen får fortfarande tjäna så mycket pengar de kan, så länge de följer villkoren. Visst, man inskränkte den fria marknaden. Det gör vi hela tiden. Ändå tror jag att alla är (mer eller mindre) nöjda med hur exempelvis industrin funkar idag.

Det här kanske är ett vansinnigt förslag, men skulle man inte kunna göra samma sak med välfärden? Skulle man inte kunna lagstifta och avtala om vilken kvalitet ett företag måste hålla för att få driva en skola eller ett äldreboende? Hur många sjuksköterskor, hur många lärarledda timmar, vilken mat och hur mycket böcker som ska finnas? Om någon sen lyckas bedriva den verksamheten på ett smart sett och därmed både kan uppfylla kraven och tjäna pengar, bra för dom. Då har ju precis det hänt som är poängen med privatisering av saker och ting: det har bedrivits mer effektivt än offentlig verksamhet.

Som sagt, offentligt eller privat välfärd är en fråga om ideologi. Men oavsett var man står, är att förbjuda vinster för privata aktörer typ lika smart som att förbjuda den som är förkyld att hosta.

 

 

Den här veckan alltså.

Imorgon skulle jag åka hem till Sverige. Men vips kom en storm och nu har jag inkvarterat mig hemma hos Max på obestämd tid. SAS tyckte nämligen att det var helt rimligt att ha söndagsstängt i sin kundtjänst när tusentals passagerare är strandade och förvirrade. Och så tyckte de att de inte heller ska skicka ut några mail med info eller uppdatera sin Facebooksida. Nu får jag vänta några timmar tills det blir måndag morgon i Sverige så att jag kan ringa. För det går inte under några omständigheter att boka om sin biljett på nätet.

Uppdatering: Nu har jag suttit i telefonkö i 45 minuter. Det var två samtal före mig i kön. Nu är det ett. Det är mitt i natten här, morgon i Sverige dit jag måste ringa pga min resa är bokad för Eurobonuspoäng som då kan man inte använda vanlig kundtjänst. jag svär på att jag kommer att börja böla vilken sekund som helst. För helvete SAS, svara i telefon så jävla svårt kan det väl ändå inte vara? 

Uppdatering 2: Efter 54 härliga minuter på transatlantisk mobillina fick jag svar! SAS-personen vill boka om mig till imorgon. Jag tyckte inte det var en jättebra idé eftersom flygplatserna enligt amerikanska myndigheter ska vara stängda då. Så jag föreslog onsdag. Då förklarade han att han aldrig har gjort en ombokning förut (?) och bad att få ringa upp när han hade ”kollat lite grejer”. Spännande. 

Uppdatering 3: Han ringde tillbaka. Men Eurobonussupporten öppnar inte förrän halv 9 svensk tid (halv 4 amerikansk tid, tjoho) så först då vet vi. Eller nåt. Ja, jag sitter väl här ett tag till då. 

Alltså är inte det så himla märkligt? Att lägga precis hur mycket tid och pengar som helst på kampanjer och skrävla om att planen kommer i tid men inte svara i telefon på en söndag, eller uppenbarligen en måndag heller för den delen?

Hur som helst, tur att man har vänner med en extra madrass och snälla ord när man sitter på brandtrappan och svär. För om jag i onsdags kände mig ganska färdig med New York är jag nu förbi färdig. Over and out, jag vill hem. Och allt mina inte så glada känslor kommer nu att kanaliseras mot SAS. Enjoy.

Fredagslista

Springer runt som en yr höna just nu och försöker fixa det som ska fixas, äta det som ska ätas och träffa dom som ska träffas. Så det blir inte mer än en lista som jag snodde från bland andra  Sandra och Kakan. Och när jag skriver den är det dessutom tisdag, men jag försöker låtsas att det är fredag så känns det kanske lite mer trovärdigt.

Vad har du på dig?
Nya träningskläder! Tvingade Sandra att åka upp med mig till Niketown och länsa stället. Älsk på det.

Hur mår du?

Bra! Det är jättekul att vara i New York. Men som jag skrev, också jäkligt kul att vara i Stockholm. Så jag bara mår bra i allmänhet.

Vad önskar du just nu?
Att jag hade såna här 10-dagarsresor till olika bra ställen inbokade minst varannan månad det närmsta året.

Vad har du ätit idag?
Yoghurt med hallon och ett kokt ägg till frukost. Vegetarisk nudelsoppa till lunch. Jag har upptäckt att jag älskar att gå och äta lunch själv, vilket jag gör den här veckan. Känner mig så världsvan då.

Vad ska du göra imorrn?
Imorgon är det lördag men även fast jag skriver det här på tisdagen vet jag att på dagen ska jag åka ut till Williamsburg och kolla på en väska och på kvällen ska jag på världshistoriens bästa Halloweenfest. Sandra och jag har gått och suckat hela veckan och undrat hur vi ens ska ORKA ha så kul som det kommer att bli.

Här kan man fundera över det här med pepp och att ta ut saker i förskott. Jag tar alltid ut allt i förskott. Dels har man då roligt medan man väntar på kulet, dels är oddsen mycket bättre för att det faktiskt blir kul om alla på förhand tänker att det ska bli så. Så tänker jag.

Och på söndag?
Tömma de sista grejerna ur min lägenhet, låsa dörren och flytta från New York på riktigt.

Vem saknar du?

Jag tror inte att han vill bli outad här.

Senaste köp?
Ett par jeans på Rag&Bone. De är liksom hälften svarta och hälften blå. Skitfina. Och innan det en Halloweenperuk och innan det en mössa och innan det ett par solglasögon.

Vad skrattade du senast åt?
En Dirty Cop-kostym inne på Halloweenaffären Ricky’s. Alltså jag orkar inte alla de här strippkostymerna som tjejerna här ålar runt i. De är så himla fula?

Vad grät du senast åt?
Dokumentären Bully på SVT.  

Vem sov du senast med?
Alexandras katt Sammy som bodde hos mig precis innan jag åkte till New York.

Vad läser du just nu?
Jonas Gardells Torka Aldrig Tårar Utan Handskar, fast bara de första sidorna för har precis startat en bokklubb där vi nog ska läsa den. Annars senaste numret av Filter, en antologi som heter Lyckad Invandring och artiklar som fina bloggläsare skickar till mig.

Senast sedda film?
Har haft sånt himla strul med mitt internet här i Nevvan, så nåt Netflixmaraton har det inte blivit. Så det var nog för tusan Äta. Sova. Dö. För flera veckor sen. Katastrof ju.

Vilken svordom använder du mest?

Ehhh, alla. Jag svär jättemycket. Med fokus på jävlar, helvete, fan och skit. Oftast i positiv bemärkelse dock. Du är så jävla strålande och helvete vad god maten var. Åt det hållet.

Vem var den senaste som ringde dig?
Sandra.

Senast 3 inkomna sms?

”Saknar dig ganska mycket just nu”

”Åh, vet inte. Har inte bestämt mig för mat. Kanske blir kyckling, men bestäm du!”

”Yes box!”

Vad stod det i ditt senaste skickade sms?
Åh. Jag med! Men det är väl typ halvtid nu?

Vilken är din favoritfrukt?

Just nu äpple pga säsong. Annars citron.

Vilka kändisar har du blivit jämförd med?
Taylor Swift (här i USA bara). Gud vad jag hatar det. Man ba: really?

(fast sen så pratade jag med lite folk om detta och dom ba: jo. så. kanske. ) Något mer smickrande är Gwyneth Paltrow. Inte för att jag ser ut som hon, men har hört ett par gånger att jag rör mig som hon? Jaja.

Vad är du rädd för?

Att inte orka/hinna göra allt det som behöver göras. Både för folk i min närhet och för världen i allmänhet.

Blir du lätt svartsjuk?

Nej. Jag vet inte ens om jag har tillgång till den känslan. Kan eventuellt bero på naivitet eller hybris. Kan ju känna mig sviken och så, men inte svartsjuk.

Din favoritkaraktär ur en serie?

Al Swearengen, Deadwood. Världshistoriens bästa skurk. Alla ba: ååååhhh Stringer Bell osv men Al är fan tre gånger bättre. Minst.

Vem skrev senast åt dig på facebookchatten?
Sofia, en av de bästa personerna jag vet. Hon skrev: Grymmis!

Vilket språk hade du velat lära dig?

Vaddå hade? Jag har inte gett upp än på att lära mig italienska, tyska, arabiska, ryska och lite japanska.

Vart vill du åka just nu?

Till Bed-Stuy där Lova, Henke och Allan bor. Vi ska äta middag och det ska bli fett trevligt tycker jag.

Det var det från mig. Ha en strålande helg nu!

Beach 2013

Nu ska jag skriva om något så upplyftande som ångest. Det är ju ändå snart november, för tusan.

Jag snackar ju rätt mycket om hur vi på olika sätt kan försöka minska utseendehets, kroppsnojor och annat meningslöst folk har en tendens att ägna sig åt. Jag önskar att mina åsikter i frågan kom från en lugn och upphöjd plats där jag liksom var över allt sånt och ville hjälpa andra. Så är inte fallet. Jag är precis lika nojig som andra, om inte värre. Det är väl precis som Lady Dahmer brukar skriva, att hur mycket vi än tycker att systemet är fel är vi en produkt av det. Man kommer inte helt plötsligt vakna upp en dag och vara någon helt annan. Däremot kan man lära sig strategier för att göra livet lite lättare. Här är några av mina.

1. Acceptans. Ibland får man ju höra av man ska acceptera sig själv så som man är. Det funkar inte alls för mig. Kommer aldrig, någonsin hända. Däremot har jag på senare tid börjat acceptera att jag inte accepterar mig själv, så att säga. Det är inte bra eller önskvärt, det är bara så det är. Jag kommer sannolikt inte gå förbi en spegel utan att tänka oj helvete. Jag är en viss person i ett visst sammanhang och då har det blivit så. En perfekt storm av förutsättningar, helt enkelt. Men det är inte hela världen. Det är inte farligt att må lite dåligt. Det är först när man blir helt uppsnurrad i tankarna det blir jobbigt på riktigt. Det här slog mig för några månader sen, och jäklar vad mycket lättare allt blev sen. Jag menar inte att man ska sluta vara arg på systemet som har fått det att bli så och försöka ändra på det, bara att man ska sluta se sig själv som en bricka i det.

2. Riskminimering. Men, man måste ju inte göra saker som får en att få ångest jämt och ständigt. Jag tror att det är viktigt att tänka på vad man har i sitt liv som inte funkar. Det är så himla olika. För min del är modetidningar världens största NEJ. För andra är det bara trevligt. På samma sätt kan olika kläder få en att bli mer eller mindre medveten om hur man ser ut. Det är svårt att känna sig utsatt i bekväma kläder. Här faller det också in att sluta ge sig själv och andra komplimanger för deras utseende i tid och otid. Vilka situationer/saker/personer är bara meningslösa och jobbiga? Skit i dom.

3. Övning. Jag tror stenhårt på det här att talang är något man övar sig till. Brukar tänka på det när folk skriver snälla saker till mig, att ja det är klart att jag kan uttrycka mig hyfsat tydligt. Jag övar ju på det varje dag. Och det måste ju rimligen vara samma sak med typ tennis, kärlek och kroppsuppfattning? Om man tränar på det kommer det lättare. Därför tror jag på att göra saker med kroppen när den är skitbra och inte ska bedömas. Några idéer:

Gör något jobbigt. Och då tänker jag inte kanske gå på gym i piffiga träningskläder, utan snarare gå ut och kuta i skogen eller bära tunga möbler. Man mår bra av att låta kroppen användas till det den ska.

Ha massor av sex med en härlig person. Det får en ju onekligen att tycka att man inte skulle vilja vara utan sig själv, ändå.

Laga och ät mat. Man ska ju ändå göra det tre gånger om dagen, så några av dem kan man ju låta maten vara rolig. Att snoka upp en massa konstiga recept och laga dem borde man göra i alla fall en gång i veckan. Dessutom kan man då lära sig vad ens kropp faktiskt gillar, för det är också olika.

2. Undanmanövrar. Om acceptans, riskminimering och övning är ganska långsiktiga strategier är undanmanöver något man kan göra pang bom här och nu. De dagar man helt enkelt inte orkar vara så himla vettig, eller inte har kommit dit med sin övning än. Det handlar helt enkelt om att distrahera sig själv. Exempelvis:

Gör något snällt för någon annan. Som jag skrev för ett tag sen är min bästa quickfix att skänka pengar till välgörenhet. Men man kan också ringa en kompis (för att prata om deras problem, inte sina egna), laga mat till någon, eller fixa något på jobbet.

Byt kläder. Sätt på dig nåt som är bekvämt och passar. Upptäckte nyligen att alla mina värsta ångestdagar sammanfaller med ett visst par svarta jeans. De är helt enkelt för små. Så dom borde man ju inte ha på sig.

Läs något som du blir genuint upprörd över. Seriöst eller tramsigt, typ idiotsäkert trick för undanmanöver.

Drick ett glas vin. Ja jag veeeet. Inte superhälsosamt kanske, men det funkar ju.

Gå på fest. Det funkar i alla fall skitbra för mig. En riktigt rolig hemmafest är typ det bästa som finns. Att spela ashög musik och käka chips och prata med bra folk och om man har tur få spela typ tärningsleken.

Så då. Fler idéer?

 

 

Home/away

Nu har jag varit tillbaka i New York i fem dagar. Det har varit skitfint väder, jag har fått krama på dem jag gillar och äta maten som jag har saknat (pickles! Herregud vad gått det är alltså.) Men vet ni vad? Jag vill inte stanna. Tvärtemot vad jag trodde så känner jag mig faktiskt klar med det här för nu.

Jag är så himla glad att jag och Sandra bestämde oss för att flytta våren 2010. Jag har blivit en mycket bättre och modigare person av det. Och jag är också otroligt glad att allt gick så bra som det gjorde, att jag lärde känna så mycket grymma människor och att jag från och med nu alltid kommer att ha New York lite som min stad. Det är mycket möjligt att jag kommer att känna det där behovet igen. Att slippa allt som är tryggt och vanligt och dra iväg ett tag. Men just nu är jag väldigt nöjd med att vara tillbaka i Stockholm, att göra något jag älskar på dagarna och somna i min egen lägenhet på kvällen.

Dessutom är ju det här världens bästa ställe att vara på besök i. Och det kan man inte vara när man bor här.

Realism och fantasi

Det är så himla sällan man läser något som är så bra som Lena Anderssons inlägg om öppna gränser (i DN i lördags). Här kan man läsa det.

Lena skriver om migration och problemformuleringar. Om hur en formulering som Hur mycket invandring tål Sverige? oavsett hur svaret ser ut, bygger på en massa förutsättningar som inte nödvändigtvis är givna eller ens sanna.

”Man kan ha fenomen rakt framför ögonen utan att ”begripa” att de är problem förrän man uppmärksammas på det och lär sig att formulera/rabbla problemets orsakskedjor. Det är som med livsstilstidningar. När jag var tretton läste jag i Veckorevyn att det gick att få armbågarna släta genom att gnida dem med citronskal. Fram till dess hade jag trott att armbågar skulle vara skrovliga.”

skriver Andersson och ja precis. Så är det ju. Och det gäller allt från invandring till mat och kapitalism. Det är otroligt svårt att bryta sig ur ett tankemönster, framför allt när man inte ens ser själv att det är ett tankemönster. Det är lätt att blanda ihop vad som ÄR med vad som är naturligt, rätt eller bra.

Så precis som vi skulle kunna ta fram ett annat ekonomiskt system som faktiskt fungerar, skulle vi givetvis kunna ha en värld helt utan gränser. Vi skulle behöva ändra på en massa saker för att få det att funka. Men det är inte omöjligt. När politiker kritiserar varandra med argumentet ”det är inte realistiskt” tyder oftast inte på pragmatism, bara brist på fantasi.

Äh, läs Lenas text i stället. Hon uttrycker det mycket bättre än jag gör.

Att ropa hora

Den här fina kommentaren dök upp på Genusnytt för ett tag sen.

Vad är grejen med anti-feministernas besatthet av sina meningsmotståndares sexliv? Är man inte en feminazist som får för lite kuk är man en feminazist som ligger för mycket. Det verkar uppenbarligen som att folk tror att det här med att vilja ha lika möjligheter för alla är någon form av sexuell avvikelse.

Det mest fascinerande tycker jag ändå är att de verkar tro att faktiskt skulle kunna sabba för mig genom att sprida ut rykten om att jag har legat med min chef. Det är så märkligt. För även om det vore sant skulle det ju inte vara ett problem? Om jag hade legat med min chef och blivit med barn hade väl jag eller han antagligen slutat jobba där, det brukar ju folk göra när de träffas på jobbet. Och det händer varje dag.

Det störigaste med den här typen av kommentarer är inte att de ljuger. Det är att de visar på ett så grundläggande kvinnoförakt, där personen som skriver faktiskt tror att man kan förstöra för någon genom att ropa hora.

Sorgligt.