Fulkultur

Jag tycker verkligen inte om snobbighet, oavsett hur den tar sig uttryck. Därför har jag lite problem med att jag liksom själv är det. I alla fall när det gäller kultur. Smaken är ju givetvis olika osv men det finns ändå någon slags absolut gräns mellan bra och dåligt. Jag HATAR dålig kultur. Jag försöker ibland, eftersom jag tänker att det bara handlar om att jag måste slappna av lite. Dålig musik kan jag stå ut med, i alla fall i vissa sinnesstämningar. Dålig film och TV är svårare. Men värst är ändå böcker. Jag mår fysiskt illa av dåliga böcker. Sist jag försökte läsa en svensk deckare räckte det inte med att bara sluta läsa den, jag var tvungen att gå och slänga den i papperskorgen och gå ut med soporna direkt. Kunde liksom inte ha de dåliga orden i mitt hem (insert psykisk diagnos här). Det kan bero på att jag blir så provocerad av att det finns så himla mycket bra böcker, tusen och åter tusentals som man aldrig kommer att hinna läsa, och så sitter ändå folk och läser… tja. Vad man nu ska kalla det. Värdelösa ordsamlingar.

Därför var det mycket traumatiskt för mig när jag hittade det här inlägget hos Nanna Johansson, där hon har markerat sina värsta passager ur 50 Shades of Grey (svenska översättningen).

50 genanser av honom.

Jag har ju fattat att jag med min sjukdomsbild inte ska läsa själva boken. Men det här räckte. Fram emot sista bilden skrek jag rakt ut av ångest och förfäran.

Varsågod att prova själv om du vill komma i riktig fredagsstämning.

Den mörka sidan del 3: Att ta sig ur det eller Det här med KBT

Första gången jag träffade Charlotte var ungefär två veckor efter att jag hade tagit det där andetaget jag skrev om förra veckan och sagt till mina kollegor att jag inte orkade mer. Jag hade börjar ta mina anti-depressiva mediciner och sömntabletterna gjorde att jag för första gången på månader sov nästan hela natten. Och nu gick jag alltså genom Vasaparken en tisdagsmorgon för att träffa min nya terapeut.

Det här var inte min första krasch och inte min första terapi. Såhär i efterhand kan man ju undra varför jag inte var mer kritisk. Om jag nu hade gått i terapi från och till i 10 år, varför blev jag inte bättre? Varför blev det okej ett litet tag, men efter ett år eller så satt jag där i soffan igen och berättade samma sak? Men så tänkte jag inte, kanske för att jag inte hade något att jämföra med. Så när jag kom in i Charlottes rum hade jag ungefär samma förväntningar. Hon skulle hjälpa mig ur det värsta, men vi skulle inte FIXA nåt. Jag var ju helt enkelt en sån person. En labil typ. En vartannat-år-människa.

Charlotte var KBT-terapeut, så mycket visste jag. Och jag kom ihåg nåt om KBT från psykologikursen i gymnasiet, att det handlade om tankar och känslor och scheman, men det var väl typ det. Jo, min kompis Stefan hade yrat en del om anknytningsteori något år tidigare.

Charlotte och jag pratade lite om mig och min situation. Jag berättade om mig själv och mitt jobb och min familj och hon gav mig ett formulär att fylla i hemma, av typen kryssfrågor. Nästa gång gav jag henne formuläret. Hon tittade på det i några minuter, tittade på mig, och sen började det. 10 veckor senare hade hon och formuläret förändrat hela mitt liv och sedan dess har jag inte satt min fot på en psykologmottagning. Det är snart tre år sen. Det är rekord för mig.

KBT (kognitiv beteendeterapi) och ACT (acceptance and  commitment therapy) som jag av en slump stötte på där hos Charlotte handlar om att lära sig känna igen sina egna tanke- och beteendemönster. Man säger inte om de är bra eller dåliga, utan fokuserar på om de hjälper en att nå dit man vill med sitt liv. Gör de inte det så försöker man inte göra sig av med dem. Man övar istället på tekniker för att låta dem vara och inte ta överhanden, som en radio som står på i bakgrunden. Man läser en massa böcker, gör en massa övningar och blir helt slut. Men det funkar.

Det bästa med min behandling var inte att den fick mig att sluta gråta, börja kunna prata sammanhängande och packa mina väskor och flytta över Atlanten. Det var att den gav mig redskap att inte bara lösa de problem jag stod inför då, utan alla andra jag har haft sedan dess också. Grundinsikten är helt enkelt att livet är toppen ibland och botten ibland, och det är inte hela världen. Man lär sig att göra skillnad på vad som faktiskt är farligt och vad man har fått för sig är farligt, och i alla fall för mig var det ett otroligt uppvaknande.

De senaste åren har jag använt KBT-tekniker när jag är nervös inför föreläsningar, när jag tvekade kring om jag skulle flytta hem från New York, när jag väljer om jag ska ta uppdrag eller inte, när jag har blivit dumpad och typ för allt annat också. Boken Lyckofällan har varit min snuttefilt, men den behöver jag mer och mer sällan. Jag har verkligen inte varit glad hela tiden. Men det har inte blivit katastrof. Kroppen och psyket har hållt ihop och just nu tror jag faktiskt att de kommer att fortsätta göra det. Och faktum är att just nu är jag för första gången riktigt jäkla nöjd med livet, på alla plan.

Så, oavsett vilka demoner du tampas med, skulle jag verkligen tipsa om att prova det här. Om inte annat kan det ju knappast bli värre.

(när jag skriver om svåra saker är det alltid några som skriver att jag inte borde uttala mig om sånt jag inte kan och att det är olika för alla och att de hade en helt annat upplevelse. Det är naturligtvis sant, men jag har så höga tankar om mina läsare att jag tror att de förstår att det här inte är en psykologisk mottagning, utan en helt vanlig person som delar med sig av sina egna erfarenheter. Och med tanke på hur hysch-hysch sånt här kan vara tror jag att det är viktigt, även om inte just mina tankar och tips gäller för alla.) 

 

Månlandning och klimathot

Ja. Då var det dags igen för ett toppmöte om klimatet som inte kommer att leda någonstans. Är det bara jag som får vibbar av typen definitionen av idioti är upprepa samma beteende och förvänta sig ett annat resultat? Vi har ju GJORT det här. Vi har haft toppmöten och skrivit protokoll och skällt på USA och Kina och ingenting händer. Så varför gör vi om samma sak igen?

Jag kan faktiskt inte fatta varför klimatfrågor har så svårt att greppa tag om folk. Man kan bli superengagerad i så mycket. Skatter. RUT-avdrag. Främlingsfientlighet. Feminism. Vad man ska äta till middag. Men när det gäller det största problemet av alla orkar man liksom inte. Trots att det handlar om något som de flesta är överens om är det viktigaste i deras liv: barnen och barnbarnen. Det är dem man hjälper eller stjälper. Man brukar ju säga att klimatfrågor är svåra för att de är så abstrakta, att det man gör nu inte får tydliga konsekvenser direkt, men jag vet inte om jag tror på det. Människor gör ju en massa av abstrakta och framtidsorienterade saker för sina barn. Som att öppna ett sparkonto, tvinga dem att läsa läxor eller inte äta godis till middag varje dag. Det verkar ju funka helt okej.

Men när det gäller att orka sopsortera en mjölkförpackning eller ta bussen istället för bilen är tydligen kidsen inte värda det längre. Då blir det för jobbigt. Jag tror snarare att det handlar om att diskussionen inte har förts på det sättet. Vi pratar inte om våra egna barn. Vi sitter på toppmöten och diskuterar klimathot. Ett ord som antyder något abstrakt, något som kanske kommer att hända. men det finns inget kanske och det finns inget futurum. Det är säkert och det är presens. Folk dör varje dag i sviterna av de stormar, översvämningar, skogsbränder och torkor som klimatförändringarna orsakar. Det är inget hot, det är ett nödläge.

1960 bestämde sig folk för att innan decenniet var slut skulle en människa gå på månen. Sagt och gjort. Det är klart att vi skulle kunna göra precis samma sak nu. Den stora skillnaden är att medan månlandningen var en kukmätning är det här viktigt på riktigt. Så för guds skull. Skit i de där toppmötena. Börja bara jobba istället. Om det känns för abstrakt att någon annans femåring drunknar i Västindien kan man ju tänka på att egna barnbarn aldrig kommer att kunna åka skidor när det inte finns nån snö.

 

 

Saker som inte betyder att något är rätt

Att det är så just nu betyder inte att det är rätt.

Att det har varit så förut betyder inte att det är rätt.

Att det har varit så alltid betyder inte att det är rätt.

Att det är enkelt betyder inte att det är rätt.

Att det är naturligt betyder inte att det är rätt.

Att man har läst det betyder inte att det är rätt.

Att någon har sagt det betyder inte att det är rätt.

Att många tycker det betyder inte att det är rätt.

Att du tycker det betyder inte att det är rätt.

Slut på rapport om argumentationsteknik/källkritik. Mvh Trött. 

Reklamekonomer

Jag får ganska ofta frågor från folk som pluggar ekonomi men inte ser sin framtid på exempelvis en bank eller hos en managementkonsult. De undrar om det är kört för dem nu. KAN man över huvud taget jobba med något annat? Och om man vill jobba med reklam och media, hur gör man då?

Det kan jag inte svara på. Grejen med att avvika från den typiskt utstakade banan är ju att det inte finns några enkla svar och lösningar. Det är lite olika, det beror på. Och framför allt i reklambranschen, som består av små företag utan en särskilt formell rekryteringsprocess. Det som gäller på ett ställe och för en person kanske inte alls gäller för en annan.

Men. Det jag kan säga är att människor med ekonomibakgrund verkligen behövs i kreativa branscher. Hur mycket jag än vantrivdes på Handels när jag pluggade har jag haft väldigt stor användning av det jag lärde mig där. När jag jobbade som planner kunde jag lätt ifrågasätta halvrisiga marknadsundersökningar. Som copy kunde jag prata samma språk som mina kunder och inte bli osäker av begrepp som ROI och EBITDA. Framför allt som ung kvinna i en mansdominerad bransch var det jätteviktigt för mig själv, om inte annat, att kunna drämma det där examensbeviset i huvudet på folk som ville hävda sig på min bekostnad.

Den stora utmaningen är snarare att få människor som inte alls har den bakgrunden att förstå vad man kan bidra med. För mig gick det till så här: Sista åren på Handels läste jag bara bara reklam- och mediakurser. De har säkert bytt namn nu, men då var det bland annat media management, marketing research, kulturekonomi, beslutsfattande, consumer behavior och naturligtvis MCXL. Sen praktiserade jag. Genom att vara på olika byråer lärde jag mig, även om mina arbetsuppgifter inte var toppenkul, hur det funkade. Jag lärde mig vad de olika rollerna gick ut på och jag bestämde mig för att bli planner.

Det jobbade jag också som de första åren. Jag testade allt, utmanade allt, tvingade mig in sammanhang jag inte var välkommen i och gick i princip aldrig hem. Det funkade. Men efter ett tag märkte jag att plannerrollen nog inte riktigt var min grej i alla fall. Inte för att det var tråkigt, utan för att rollen copywriter, ju mer jag lärde mig om den, framstod som mitt drömjobb. Så jag frågade om jag fick byta. Jag föreslog för min chef att han skulle ge mig tre månader som copy. Funkade det inte skulle jag gå tillbaka. Efter lite diskussioner sa han okej.

Copyyrket lärde jag mig alltså på plats genom att jobba med riktigt duktiga människor. Det var inte särskilt praktiskt svårt, men jag har ju också alltid skrivit jättemycket, så den delen av hantverket var jag rätt säker på att klara. Resten fick jag ta lite i taget. Och sen fortsatte jag med det tills jag sa upp mig i somras.

Jag tror att nyckeln till att det funkade för mig var att jag verkligen var övertygad om att det jag gjorde vid varje givet tillfälle var rätt. Jag sökte inte jobb som planner med tankar på att bli copy. Jag började inte på Handels för att bli reklamare. Men sen, när funderingarna kom, försökte jag se hur jag kunde lösa det utifrån de ramar som fanns.

Om du är ekonom och är helt övertygad om att du hellre vill bli kreatör ska du nog komplettera med en sån utbildning. Det verkar mycket enklare. Men om du inte riktigt vet kan jag trösta dig med att utbildningen du går nu aldrig kommer att vara bortkastad. Var du än hamnar är det bra att veta det du lär dig nu. Sen är det bara att prova sig fram. Det enda man kan vara säker på är att det aldrig blir som man har tänkt sig.

Veckorsummering.

Vilken knäpp men askul vecka det här har varit. På fyra dagar har jag avverkat Sveriges fyra största städer, träffat typ fem miljarder människor och pratat mig hes om objektifiering, makt och reklam. Ungefär så här har det sett ut:

Påmickad i Stockholm i tisdags. Jesper frågade hur det är möjligt att låta bli att leka Madonna när man har en sån på sig och det vet jag faktiskt inte riktigt heller.

Kan vi snacka om det här med Göteborgs fantastiska julpynt? Det här är Liseberg på kvällen när vi kom till hotellet, men resten av stan var precis lika fin. VAFAN håller Stockholm på med?

Samma fantastiska Göteborgs-pynt när vi kom till lokalen på morgonen.

Surrealistiskt att det var kö för att komma in!?

Hann smita ut en sväng i Malmö för en öl med Anton.

Och slutligen S:t Gertruds i Malmö imorse, minuterna innan det blev fullt med folk.

Och så har jag träffat så himla många av er som läser, vilket ju alltid är fantastiskt. Som jag sa till någon känns det ju mest som att jag sitter och skriver för mig själv och kanske typ min familj, så när det kommer fram någon jag inte känner och vill prata är det alltid lite svindlande. Och tack för alla snälla mail också! Förresten, ringen som typ 10 (!?) personer har frågat om köpte jag på Topshop i våras. Men nu tänker jag att jag gillar den så mycket att jag ska försöka få den gjord i riktigt material som håller lite bättre.

Strax ska jag bege mig till mitt livs första CCM-disputationsmiddag. Det är min kollega Erik Modig som nu befinner sig där jag förhoppningsvis är om ungefär fyra år. Det känns som ett värdigt pitstop under veckan som aldrig tar slut.

Alltså tack.

Fy sjutton vad mycket fina mail, kommentarer tweets och annat det har rasat in sedan mitt inlägg om att krascha i tisdags. Sorgligt naturligtvis att så många känner igen sig, men jättebra att man kanske vågar prata om det. För den här typen av krascher handlar inte om att känna sig lite nere eller stressad. Man blir helt tagen ur spel och det är dags av det tas på allvar.

Jag vill bara säga (ironiskt nog med tanke på temat) att jag har sjukt mycket just nu så jag hinner inte svara på allt, men jag läser och blir otroligt varm i hjärtat av alla fina ord.

Sen hoppas jag innerligt att några av alla de arbetsgivare som läser den här bloggen får sig en tankeställare. Mediabranschen är väldigt lågprofessionell när det kommer till HR-frågor. Många av dem som sitter med personalansvar har ingen utbildning alls inom området. Då blir det ännu viktigare att använda sin klokskap och faktiskt lyssna på sina anställda. För vi jobbar, om man ska vara helt ärlig, inte med särskilt livsavgörande saker. Enda anledningen till att gå till jobbet är att det är roligt, samt att man förhoppningsvis får betalt. Den dagen arbetsgivare inte kan erbjuda det kommer de att tappa en massa talang.

Tack världens bästa läsare! Och glöm inte att prata med varandra också om såna här saker. Det är jättesvårt att klara sig ur problem på egen hand.

 

Jämställdhetens Anticimex

Häromdagen fick jag en kommentar från en person som menade att anledningen till att jag ser patriarkala strukturer och orättvisor överallt är att jag desperat letar efter dem. Den här personen menade det som något negativt, men jag kan inte riktigt se det så.

För visst är det så att jag letar, ibland desperat, efter sätt att göra livet/världen lite bättre. För att kunna göra det måste man först se problemen klart och tydligt. Sedan fundera på hur man kan fixa dem. Och sen jobba jäkligt hårt för att det ska bli av.

Tyvärr är det ju inte så att alla problem syns vid första anblicken. Det kan nog alla skriva under på som har haft läckande rör i huset. Eller blivit kära i en person som senare visade sig vara notoriskt otrogen. Eller slarvat med jäsningen av ett bröd. Eller haft mal i garderoben.

Det gör dessvärre inte att problemen inte finns där. Snarare riskerar de att kunna växa sig starka i sin ensamhet tills en dag hela taket i det fuktskadade köket rasar in och familjen måste laga mat på en eldriven kokplatta de närmsta månaderna (gammalt men ack så levande minne från min egen barndom). Att leta efter strukturella problem och orättvisor är därför lite som att vara jämställdhetens byggnadsinspektörer eller Anticimex. Man kollar efter problem, även dem som inte syns direkt, och när man hittar dem påpekar man dem och försöker få tillstånd att rätta till dem, trots de som bor i huset inte tycker att de lider av dem. Inte än. Men den dagen man står där med hål i alla sina ylletröjor önskar man ändå att man hade ringt in de där typerna lite tidigare. När första hålet dök upp. När det började droppa.

Välkommen till den mörka sidan del 2: Att krascha

Fyra år. Så länge kunde jag jobba innan kroppen sa stopp. Det är ganska lång tid. Det är såpass lång tid att man hinner glömma allt som var innan. Innan den där stressklumpen alltid satt i bröstet, innan man hade svårt att sova på nätterna och innan man självklart tackade ja till allt människor bad en att göra.

Jag har fortfarande inget riktigt bra ord på det som hände. Gå in i väggen säger väl ingen längre. Utmattningsdepression är den kliniska diagnosen, men det kan man ju inte heller säga. Hur mår du? Jo tack, jag är utmattningsdeprimerad. Funkar ej. Så jag brukar säga att jag kraschade, för det var precis så det kändes. Jag körde fort, jäkligt fort, och så plötsligt pang bom, utan att jag hann väja eller ens uppfatta det, fanns ett stup där och det åkte jag rakt ut för.

Rent praktiskt var det vinter 2010 och jag kunde inte sluta gråta. Allt kändes övermäktigt, från att borsta tänderna till att laga middag. Men jag kunde jobba. På jobbet mådde jag bra. Där var jag trygg. Utanför jobbet var det däremot katastrof. Jag kände mig fången i min egen kropp. Låg och sparkade på sängen. Jag ville inte dö, men jag vet att jag väldigt ofta tittade ut över balkongräcket och tänkte att jag borde hoppa. Bara för att ha någonstans att ta vägen.

Det läskiga med stress är att hjärnan slutar fungera logiskt. Alla som jobbar för mycket säger alltid att de inte jobbar för mycket. Det är inte jobbet som är problemet, det är ALLT annat. Familjen, vännerna, hemmet. Att vem som helst utanför kan se att så inte är fallet spelar ingen roll. Man kommer alltid att säga NEJ herregud, det är ingen fara. Man ser ner på folk som är stressade. Man känner sig hårdast och viktigast i världen.

Hybrisen tror jag i efterhand är den tydligaste varningsklockan. Att man börjar känna sig helt nödvändig. Man börjar tänka att man är den enda som kan fixa de här grejerna. Ingen annan är duktig nog, ingen annan har tillräcklig koll. Och man börjar tycka att det är viktigt. Inte på ett rimligt sätt, som att jobbet är viktigt för att man ska få lön och kunna sätta mat på bordet, utan man börjar tycka att det är viktigt PÅ RIKTIGT. Att det är helt rimligt att prioritera ner exempelvis relationer och hälsa för att få till den där annonsen. Inte bara rimligt, utan påbjudet. Utan att någon egentligen har bett om det har hjärnan helt själv ställt upp en helt egen värld där saker och ting funkar på sitt eget sätt.

Så. Om du på senaste tiden har känt dig så. Att världen cirkulerar kring dig. Att jobbet är det enda i ditt liv som fungerar. Att boka en tvättid är en oövervinnerlig arbetsuppgift men att du gärna tackar ja till ett frukostmöte klockan 06.00. Då har jag några tips.

1. Tro inte att någon annan vet hur mycket du jobbar. Jag trodde länge att någon annan skulle stoppa mig när det blev för mycket. Så är det inte. Alla är alldeles för upptagna med sig själva för att lägga märke till att du drar heldagar på kontoret fyra helger i rad. De förväntar sig att du ska säga ifrån om du har för mycket att göra. Tog mig fyra år att fatta det.

2. DU SLUTAR JOBBA KLOCKAN FEM. Jo, så är det. Om du har kontorstider är arbetsdagen slut då och du ska gå hem. Framför allt om du har ett kreativt yrke behöver du fylla på med andra intryck för att fortsätta vara bra. Att stanna längre än till fem, utom i undantagsfall, betyder att antingen du eller din arbetsgivare har felprioriterat. Det är inget nobelt över det, bara lite oproffsigt. Och i längden gör det dig sämre på ditt jobb att du sitter och stirrar in i en skärm varenda kväll.

3. Tro inte på vad andra säger om hur mycket de jobbar. Att skryta om hur upptagna vi är är vår tids vanligaste samtalsämne. Men precis som tonåringar skrävlar med sina hångelerfarenheter är det mesta inte sant. De flesta jobbar inte särskilt mycket och hårt och så ska det också vara. Det är superkorkat att tävla med arbetstimmar (snarare än produktion). Så oroa dig inte. Du är inte lat bara för att nån gammal bekant du springer på säger att hon jobbar 80 timmar i veckan för att det är 1) sannolikt lögn och 2) om sant, jävligt dumt.

4. Det är det roliga som är problemet. Man kraschar inte av tråkiga arbetsuppgifter. De är man bra på att ducka för och göra lite halvhjärtat. Det är när allt man erbjuds känns svinkul och jätteviktigt som man hamnar i riskzonen. Det är då det är omöjligt att säga det omtalade NEJ:et. Om du ska kunna ha ett fungerande yrkesliv måste du säga nej även till sånt som du nästan börjar gråta för att du missar. För mig hjälper det att sätta upp tydliga regler. Max en lunch i veckan. Max ett extra copyuppdrag åt gången. En kvart på att svara på bloggmail om dagen. Om något mer kommer in tänker jag inte ens tanken. Det är superjobbigt. Men nödvändigt.

5. Ta hjälp. Jag tog till slut ett sista djupt andetag och berättade för min chef hur jag mådde. Fick omedelbart hjälp från med allt från mediciner till terapi till omstrukturering av min roll. Några månader senare började livet bli normalt igen. Hade jag gjort det tidigare hade jag kanske inte missat så mycket tid som jag faktiskt gjorde.

Och framför allt: Acceptera när andra säger nej. Tjata inte. Det är inte säkert att det är dryghet som gör att de säger att de inte kan ta det där mötet, inte den här veckan, och inte någonsin. Det kan också vara så att de, hur glada de än verkar, har stått med överkroppen ganska långt lutad över balkongräcket den senaste veckan.

 

Då så.

Då drar vi igång en vecka som liknar sådana jag brukade ha på tiden då jag liksom VAR någon och därmed hade saker att göra. Som jag har längtat! Och nu när det händer håller jag på att få panik för jag är inte VAN. Anywho. Idag får jag sitta på kontoret men sen ska väskan packas och jag ger mig ut på landets tågrälsar för att på tre dagar besöka Sveriges fyra största städer och sedan kraschlanda lagom till trosdag på min kollega Eriks disputationsfest. Mitt detta ska jag försöka skriva några inlämningsuppgifter och läsa nåt jox och gå på diverse seminarier. Och så. Har ställt in lite inlägg och ska försöka säga några väl valda ord från vägen också.

Hoppas att vi ses!