Favorit i repris 8: Happy Go Lucky (12/08/21)

Lyssnade på ett gammalt avsnitt av Fredrik&Filips podcast häromdagen och som ganska ofta pratade de om lyckopiller. De diskuterade huruvida Filip borde ta såna för att komma ur sina svackor, eller om det skulle förstöra hans kreativitet. De kom fram till att det nog skulle vara så. Bäst att skippa pillren. Vem vill vara glad hela tiden, liksom?

Fram till vintern 2010 hade jag nog resonerat precis som de gör. Eller, jag gjorde det nog faktiskt fortfarande, i den mån jag kunde resonera över huvud taget. Det var förbannat mörkt och kallt och februari och jag stod utanför apoteket och storgrät. Där inne fanns ett recept som bekräftade att jag var galen.

Jag ringde Kalle och snorade och bölade att jag inte kunde gå in. Den där jävla läkaren, fattade hon inte hur dåligt jag mådde? Skulle hon dessutom tvinga på mig de där pillren och apotekspersonalens dömande blickar och what not?

Låt mig utan att bli alltför långrandig ge en snabb överblick av vad som hade lett fram till den här bedrövligt pinsamma scenen utanför apoteket på Sveavägen. I drygt två månaders tid hade min kropp bara haft två lägen. Ett som fick mig att vrida mig i panik, vilja rymma ut ur min egen kropp, slänga saker i väggar och skrika tills rösten inte höll längre. Och ett helt avstängt, där jag inte kände något alls, inte kunde fatta beslut, inte kunde laga mat, inte kunde klä på mig.

När man tänker på depression tänker man, i alla fall jag, på något slags nedstämdhet, lite spleen, att man liksom ger upp om världen. Det var så oerhört långt ifrån hur det kändes för mig. Hell, jag hade blivit ÖVERLYCKLIG av att känna mig nedstämd eller uppgiven. Vilken känsla som helst hade varit fantastiskt, utom den ständigt närvarande att vilja hoppa ut genom fönstret. Men någon hade stängt av den kranen och det fanns inget i världen som kunde slå på den igen. Inte min familj, inte mina vänner, inte min favoritmat eller en rolig film. Inte hemska nyheter eller död eller katastrof. Ingenting.

Jag vet inte hur det blev så att jag till slut gick in på det där apoteket och hämtade ut mina anti-depressiva. Men jag vet att några månader senare började jag bli normal igen. De där hormonerna eller synapserna eller vad det är som gör att man känner nåt över huvud taget, de hade börjat fungera. Och en dag började jag bli lite snurrig av medicinen. Då var det dags att lägga av. Det är nämligen det enda som händer om en person som är frisk äter anti-depressiva. Jag var varken gladare eller ledsnare än innan. Bara mig själv. En person som kunde sköta ett jobb och bry sig om sina vänner och käka en glass. Och vara kritisk, förbannad och ledsen. Fy tusan vad jag hade saknat det.

Poängen då? Tja, om man oroar sig över att lyckopiller ska döda ens kreativitet, då ska man nog avstå. Har man förmågan att resonera så är man antagligen inte deprimerad. Om man däremot har ägnat lite får mycket tid på senaste åt att stå framför pastahyllan på ICA och gå därifrån tomhänt och gråtande en timme senare för att man inte har kunnat bestämma om man skulle ha tagliatelle eller farfalle, då är man väldigt glad att de där medicinerna finns.

Favorit i repris 7: Angående den där modetidningen du har på skrivbordet (2012/02/29)

På senaste tiden har jag av olika anledningar hängt lite med modeller. Alltså inte Kate Moss-typer, utan de vanliga. De 17 till 21-åringar från hela världen som modellagenturer övertalar att hoppa av sina gymnasier och universitet och komma till världens häftigaste stad och tjäna massor av pengar på ett jätteglammigt jobb.

När de kommer hit blir de inhysta i en lägenhet långt ute i Brooklyn. I lägenheten finns kanske två rum. Där bor sex personer, i våningssängar. Inget kök, inget vardagsrum. Rummen har inga fönster, inga garderober, inga stolar. För detta boende dras 1400 dollar från deras lön varje månad. (som jämförelse kan man säga att man för samma pengar får en etta i ett bra område i Brooklyn, eller ett rum i en schysst delad lägenhet på Manhattan). Lägenheten ägs av agenturen och de får inte fixa eget boende, trots att det skulle vara mycket billigare. Det är kontraktsbrott.

Varje kväll får de ett schema med nästa dags jobb, så de kan aldrig göra upp planer för mer än några timmar framåt. Det gäller varje dag, sju dagar i veckan. För dem som är nya är det mycket castingar. Det innebär att tillbringa en timme på tunnelbanan för att komma till ett kontor, där man ska vänta ytterligare ett par timmar på att rätt människor ska dyka upp, som sedan, om man har tur, kollar på portfolion i fem minuter och sedan, om man har riktig tur, bokar in en för ett jobb.

På jobben får man sällan betalt i pengar, kanske ett par hundra dollar för en dags arbete, om man har tur. Men man kan få kläder. Och droger. Droger kan man alltid få, och löften om att få komma in på häftiga klubbar och dricka gratis. När man är 19 år och helt ensam i en stad på andra sidan världen från föräldrar och kompisar är kokain i de flesta fall att föredra framför en ny tröja. Efter några månader är många skyldiga agenturen tusentals dollar trots att de har jobbat nästan varje dag.

Det här gäller de största, kändaste agenturerna. De största, häftigaste modevarumärkena. Personerna som berättar det här för mig kan man se i Elle och Vogue och på de bästa fotografernas bloggar. Det är som ett jävla skämt och det gör ont i hjärtat på mig när de här människorna försöker få ihop det. För hur kan de åka hem när de är skyldiga så mycket pengar? När de har hoppat av sina utbildningar och gett upp sina stipendier och satsat allt på ett kort som inte alls var det de trodde?

På ett sätt är det lite som den förvrängda versionen av den amerikanska drömmen. Den som gör att fattiga lågutbildade amerikaner på landsbydgen röstar på Rebublikanerna trots att de förlorar på det. För det finns ju de som lyckas, som blir rika, och när det händer, då kommer att systemet att jobba till ens egen fördel. Så man biter ihop.

På ett annat sätt är det trafficking och borde helt enkelt vara så jäkla olagligt.

Favorit i repris 6: Den svenska modellen (2011/11/03)

I DN Kultur fanns häromdagen något så ovanligt som en lång, djup och kritisk artikel om modebranschen. Den handlar om modellernas arbetsvillkor. Läs den här. Jo gör det. För de flesta som läser den har bloggen jobbar i någon form med reklam eller media och det här är vårt problem och ansvar. Även om vi inte jobbar med modevarumärken ror vi oss i samma kretsar som dem som gör det. Vi skriver för eller annonserar i samma tidningar, vi är kompisar, vi går på visningar, vi castar till reklamjobben. Det är oss det handlar om.

Artikeln konstaterar bland annat de här sakerna:

– Många modeller är 14-15 år när de börjar jobba.
– De blir då direkt inbjudna i en värld av sprit, droger och annat destruktivt
– Snittvikten för modeller har sjunkit 10 kilo på 15 år. Provkollektioner sys nu i storlek 32.
– Modellers kroppar har vetenskapligt bevisad påverkan på kvinnors självkänsla och kroppsuppfattning och utbredningen av ätstörningar
– Ingen av de intervjuade i artikeln, varken fotografer, modellagenturer, modehus, kulturministern eller modellerna själva tycker att problemen är deras ansvar. De skyller på varandra i ett nästan skrattretande cirkelargument.

När jag läser svaren från modemänniskorna blir jag matt, men inte förvånad. Modebranschen är inte känd för att vara varken smart eller empatisk. Det blir oerhört larvigt när person efter person menar att det är ekonomin som gör att modellerna jobbar under hemska arbetsvillkor. Man MÅSTE använda 14-åringar, för man har inte RÅD med de äldre modellerna. Varför dessa 14-åringar ska väga 40 kilo och dessutom ta droger är det ingen som svarar på. Eller om det då var så att modehusen hade råd att betala mer för 15 år sedan, om nu vikt och pris hänger ihop så mycket. Varför man i andra branscher måste betala skälig lön och då får anställa färre människor om man inte har råd, är det heller ingen som svarar på. Klart att det skulle vara billigare att anställa 14-åringar som byggarbetare, men det får man inte, liksom. Störigt, som sagt, men inte förvånande.

Tappa-hakan-märkligt är det däremot när kulturminister Lena Adelsohn Lijeroth säger  ”poltiiker kan inte lösa frågan, men vi kan vara engagerade”. Klart som fan att ni kan. Ni kan, som man har gjort i många andra länder, lagstifta. Ni kan införa åldersgränser. Ni kan införa BMI-krav. Ni kan låta lämplig myndighet utreda arbetsvillkoren för de här barnen och åtala den arbetsgivare som förser minderåriga med droger och alkohol. Ni kan informera föräldrar om vad de släpper iväg sina döttrar till.

Att satsa mer pengar på ätstörningsvård är så jävla bakvänt. Som att säga till någon att ta en Treo istället för att sluta slå huvudet i vaggen. Om det är vad kulturministern tycker att hennes jobb går ut på blir jag oerhört besviken.

Men okej. Om modebranschen inte tänker göra nåt, och regeringen inte tanker göra nåt, då är det väl upp till oss då. For tänka sig, vi sitter på pengarna. Och är det något som faktiskt kan förändra såna här saker är det att plånboken försvinner. Därför föreslår jag att alla vi som ibland har med modellbranschen att göra, som byråer, fotografer, redaktörer, stylister, modebloggare eller whatever, kommer överens om följande. Vi jobbar bara med företag som ställer upp på följande:

– Modeller ska vara över 20 år. Inte 18, då går man fortfarande i gymnasiet.
– Modeller ska för sin egen och andras skull ha ett BMI som anses hälsosamt, vilket enligt officiella riktlinjerna är 18.
– Modeller ska ha rätt till skälig ersättning för sitt arbete och rimliga arbetstider. Vi anställer inte 14-åringar bara för att det är billigare.
– Modeller ska ha rätt till en drog – och alkoholfri miljö. Vi accepterar inte att det knarkas i anslutning till jobb vi är med på. Ser vi att någon förser minderåriga med alkohol anmäler vi dem.

Det är inte så jäkla extremt och det är det minsta vi som vuxna människor kan göra. Vilka är med?

Favorit i repris 5: Dagens Outfit (2012/06/28)

På senaste tiden har jag börjat tänka jäkligt mycket på en grej som är lite knepig tycker jag. Jag brukar ju verkligen försvara så kallade livsstils- och modebloggare. Dels för att jag känner en hel del sådana privat, och de är alla strålande bra människor som vill andra väl. Dels för att jag är jätteglad över alla unga kvinnor som lyckas skapa sina egna företag och i förlängningen mediekonglomerat, i princip på sina egna och läsarnas villkor.

Men. Något som jag verkligen har svårt för i den här genren är Dagens Outfit-bilderna. Inte själva grejen att plåta sig själv och sina kläder. Det är ju en ganska naturlig del av ens vardag, framför allt om man har en blogg som i någon form handlar om stil och/eller mode.

Problemet blir i kommentarsfälten. Det är namligen där personen ifråga recenseras. Och jag får så förbaskat dålig smak i munnen.

”Snyyyyyyygg du är!”

”skulle döda för din kropp!”

”Du har blivit för smal!”

”Snyggast i Sverige!!!”

Ja. Ni vet hur det brukar låta. Det handlar inte om kläderna (som ju är det officiella skälet till bilden), inte om situationen, inte om personen. Det är ett forum där i princip bara kvinnor pratar om och med andra kvinnor och 95% av kommentarerna handlar om värderingar av hur man ser ut.

Igen hamnar vi i problematiken kring utseendebaserade komplimanger. För alla de har kommentarerna är ju snälla, uppmuntrande, härliga. Och härliga att få, naturligtvis. Men det stör mig att vi är så oehört snabba på att objektifiera oss själva och varandra. Jag såg filmen MissRepresenation häromdagen och en av poängerna jag verkligen fastnade för var begreppet self-objectification och hur det står i direkt negativ korrelation till viljan att ta plats och makt. Alltså: människor som ser sig själva som objekt för andras uppskattning och granskade är bevisligen mindre beredda att rösta, att ta en ledarskapsposition, att ge sig på en politisk karriär.

Många av de här kvinnorna är driva entreprenörer, skickliga förhandlare, begåvade fotografer och skribenter. Jag är inte så orolig för deras skull, även om det naturligtvis påverkar en att 500 gånger om dagen få höra hur vacker man är (och vad händer den dagen man bara får höra det 320 gånger?)

Jag tänker mer på vad det gör med alla deras läsare. De unga, öppna, nyfikna människorna som varje dag får se att om man skriver en artikel om integrationspolitik blir man kallad för pissluder, och lägger man upp en bild där man poserar i fina kläder får man 450 hjärtan på Instagram. Svårt val, liksom.

Favorit i repris 4: What it is is beautiful (12/02/21)

Jag vill bara som hastigast ge ett exempel på vad jag menar när jag pratar om feminism och reklam.

Ett barn i vanliga barnkläder är stolt över sin nya legogrej. Målgruppen omnämns som ”children” i copyn (inte boys eller girls). Dessa barn påstås bygga lego för att det är kul, och för att skapa, och föräldrarna uppmanas köpa lego för att barnen ska upptäcka något mycket speciellt: sig själva.

Det här är alltsa en fullfjädrat feminstisk annons. Ingenstans nämner de kön. Ingenstans pratar man om typiska flickiga ord som ”söt”, ”gullig” eller ”vacker” (ordet beautiful i rubriken syftar på hennes asfula legohus). Eller för den delen pojkiga ord som ”tuff” eller ”stark”. Det handlar om barn, bara. Barn som har kul och utvecklas.

Jag vet inte om det var skaparnas vilja, eller om tidsandan bara var så annorlunda då. Men idag ser man ingenting, ingenting alls, som ser ut så här. (Legos produkter idag ser exempelvis ut såhär och såhär) Och så fort någon vill ta upp problemet med det anses de av vissa som politiska galningar, som vill begränsa folk, som hatar män, som gör barn förvirrade.

Jag vete tusan. Men jag tror inte att någon blir förvirrad av den här annonsen. Jag tror inte att vi riskerar att sluta föröka oss som art för att vi säger ”barn” istället för ”flicka” och låter henne ha på sig en blå tisha istället för en rosa. Jag tror inte ens att vi skulle sälja mindre (rent logiskt når vi ju dubbelt så många barn och föräldrar med en könsneutral annons). Jag tror att om vi bara tänkte lite skulle vi som jobbar med reklam kunna bidra som sjutton till att våra barn får bättre möjligheter till självförverkligande än vi själva hade, istället för sämre.

Men jag kanske tror för mycket.

Favorit i repris 3: Såhär kan man gör istället (2012/07/04)

Den svensk som är absolut mest klarsynt när det gäller politik just nu är fotografenMattias Klum. I senaste numret av Filter finns en intervju med honom som borde vara obligatorisk läsning för alla som har rösträtt. Artikeln är lång och välskriven (igen av Erik Almqvist. Får ångest av hur bra den människan är) och jag ska inte citera sönder den här. Men summan av Mattias politiska syn är enkel: miljöministern borde vara den högsta övergripande ministern under statsministern. Inte finansministern som det är idag.

Eftersom vi lever i ett kapitalistiskt system är det lätt att glömma att det är just ett system. Vi människor har själva skapat reglerna för det. Vi har bestämt att pengar är hur vi ska mäta någots värde, och det har blivit så självklart att vi glömmer bort att det finns alternativ. Det slog mig särskilt när jag läste den här artikeln där integrationsministern och näringslivet tillsammans går ut för att (antar jag) slå tillbaka mot Sverigedemokraterna. Rubriken lyder: Öppenhet och mångfald är avgörande för vår tillväxt. 

Man kan tänka sig många andra argument för öppenhet. Ett kristet Behandla andra som du själv vill bli behandlad. Ett utilitaristiskt Det maximerar människosläktets lycka. Eller ett allmänmänskligt Det känns bra i magen. Men istället väljer artikelförfattarna alltså att motivera sin åsikt med ekonomiska argument. Det är inte så konstigt. Så som diskursen ser ut just nu skulle allt annat uppfattas som flummigt. Ekonomi däremot, det är rationellt, sakligt, riktigt.

Men i själva verket är inte ekonomiska argument och teorier riktigare än andra teorier. Ekonomi är inte mer rationellt än religion. Det är bara en uppsättning dogmer som de allra flesta tror på, och som därför fungerar som styrmedel i våra samhällen. Det vore dumt att ifrågasätta ekonomi just nu. Nästan lika dumt som att ifrågasätta Guds ord på spanska inkvisitionens tid. Det gör det dock inte mer sant.

Något som däremot är sant är att vi bor på en planet, där det finns människor, djur, växter, stenar och vatten, och att vi är helt beroende av den här planeten för att överleva. Därför har Mattias Klum så oerhört rätt när han säger att miljöministern är den alla borde rätta sig efter: våra finansiella system är nämligen beroende av planeten. Men det är inte tvärtom. Jorden fanns i miljarder år innan Anders Borg balanserade Sveriges statsbudget.

Det här är, som någon frågade häromdagen, den främsta anledningen till att jag är medlem i Miljöpartiet: för mig finns det inget annat alternativ. Ett ekocentriskt system är det enda tänkbara. Miljö för mig handlar inte om att vara snäll; det handlar om att behålla och skapa förutsättningar för mänsklig utveckling. Därför blir det nästan skrattretande när människor här i USA pratar om att den amerikanska livsstilen inte är förhandlingsbar. Som att det gick att förhandla med en orkan, en skogsbrand eller en öken. Problemet är inte att ni inte skulle vinna diskussionen, problemet är att det inte finns någon diskussion till att börja med. Finansiella system, lagar och moral är förhandlingsbara. De är skapade av människan. Men vi kan inte göra nytt vatten eller ny luft. Hur sura vi än är för att regnskogen inte absorberar mer koldioxid kommer den inte att ändra sig. Därför tycker jag att vi ska sluta bråka med träden, och börja jobba eftersom de förutsättningar som finns.

Favorit i repris 2: En lätt liten kapitalismkritik (2012/07/03)

Så fort man antyder att man är tveksam till det kapitalistiska systemet kommer någon att säga: visst, det är inte perfekt, men det fungerar ju bättre än allt annat vi har provat eller Alternativet är ännu värre! Så var det även när jag postade igår om att jag tänkte skriva om det här. Det är rimliga invändningar. Och framför allt sägs de så ofta att diskussionen ofta slutar där. Men frågan är: stämmer det?

Låt oss börja med det första, att kapitalismen funkar bättre än annat vi har testat. Det är till att börja med lite svårt att säga, eftersom de andra systemen (säg jägar-samlarsystemet, japansk protektionism, feodalsamhället eller sovjetkommunismen) i princip är saker vi kollar på i backspegeln. Vi vet att de fanns, att de tog slut, och i stora drag varför. Kapitalismen, däremot, är vi mitt uppe i. Med risk för att skriva er på näsan: hade man frågat kejsar Nero vilket samhällssystem som var det bästa, hade han antagligen sagt visst, romarriket är inte perfekt, men det fungerar ju bättre än allt annat vi har provat. 

Vår typ av marknadskapitalism har, om man är generös, 200 år på nacken. Det är alltså rätt långt ifrån att slå de andra system vi har provat, som överlevde i många hundra, eller i vissa fall tusentals, år. Undantaget är kommunismen som i praktiken aldrig har funkat över huvud taget. Påståendet att kapitalismen är det bästa vi har provat bygger alltså på en teori om att den ska fortsätta länge till, inte på empiri. Men stämmer ens teorin?

Jag skulle vilja påstå att kapitalismen är det enda system vi hittills har provat som har en inbyggd self-destruct button, av den enkla anledningen att den bygger på en premiss som helt enkelt inte stämmer: antagandet om att det finns oändliga resurser. Varför folk ignorerade det från början är svårt att säga; varför så många fortfarande inte fattar det är obegripligt. Att oljan blir dyrare, att börserna krisar, att guldpriset skenar, det är, för att tala kapitalismens språk, marknadens sätt att berätta att det börjar bli ont om saker och ting. Och det problemet har kapitalismen ingen lösning på: hur fritt vi än släpper priset på olja, hur perfekt informationen på marknaden än är, kan man inte tillgodose behov när råvaran inte finns. Det här gäller inte bara oljan, det gäller allt. Kapitalismens strävan efter evig tillväxt gör att den sakta (men allt snabbare) förstör sig själv.

Vi kan alltså se att kapitalismen efter så lite som 200 år håller på att klappa ihop. Det gör den inte till det bästa systemet vi har provat hittills; det gör det till det näst sämsta efter kommunismen. Vi är bara för mitt uppe i det för att märka det.

När man börja tänka så är det lätt att få lite panik, vilket bygger på kritik nummer två: Alternativet är ännu värre! Men igen skulle jag vilja påstå att det bygger på ett antagande som inte riktigt stämmer. Det beror på att folk i allmänhet ser just alternativet, i singular, och att det alternativet är kommunismen. Det är inte så konstigt att man tänker så; hela 1900-talet präglades ju av öst/väst-tanken, Kalla Kriget och Berlinmuren. Och då stämmer det: kommunismen har verkligen funkat uselt för alla som har testat den.

Grejen är att det finns inte bara ett alternativ. Genom att titta på historien finns det hundratals, tusentals system som har funkat olika bra, med styrkor och svagheter. Tittar man på framtiden är alternativen oändliga. Det handlar bara om att öppna ögonen.

Jag tror att misstag är bra eftersom man lär sig av dem. Kapitalismen är utmärkt på många sätt: den har gjort att massor av människor har fått det bättre, att vi har fått prylar vi aldrig annars hade haft, att vi lever länge. Men att tro att den är det bästa systemet som finns är att nöja sig med alldeles för lite. För 200 år sedan visste vi inte att människan skulle kunna växa snabbare än jorden. Nu vet vi det. Alltså har vi bättre möjligheter än någonsin att skapa ett nytt system som behåller det bästa från kapitalismen, och samtidigt tar bort den stora, röda knapp som från början fanns inbyggd i maskinen, men som det tog 150 år att upptäcka.

Om jag visste hur det här nya systemet skulle se ut skulle jag inte vara copywriter och bloggare, jag skulle vara Nobelpristagare och/eller sitta på psyket. Men jag har lite teorier. De kommer i nästa inlägg.

Favorit i repris 1: Därför är jag feminist (12/07/15)

Jag kallar mig själv feminist. För mig betyder det följande:

1. Jag vill att män och kvinnor ska vara jämställda i alla avseenden

2. Jag anser att vi inte är det idag. Idag är män överordnade kvinnor.

3. Jag tycker att det inte beror på individers val, utan på systematiska orsaker (det som brukar kallas patriarkat, att män som grupp systematiskt överordnas kvinnor som grupp)

Det finns många som kan ställa upp på punkt 1 utan att för den sakens skull kalla sig feminister. Där finns exempelvis jämställdisterna, som tycker att det tvärtom idag är kvinnor som grupp som är överordnade männen. Sen finns det många som ställer upp på punkt 1 och 2, men anser att det beror på att män och kvinnor har olika biologi, eller på att vi helt enkelt som individer väljer olika. De människorna brukar inte heller vilja kalla sig feminister. Snarare säger de att de är ”för jämställdhet”. Där tror jag att de flesta i Sverige befinner sig.

Men jag är alltså hela vägen nere på punkt 3, vilket beror på en blandning av saker jag har läst och egna erfarenheter. Jag tycker helt enkelt att teorin om patriarkat eller könsmaktsordning stämmer, och att erkänna problemet är det första steget mot att lösa det. Jag tror inte att kvinnor väljer att tjäna mindre än män, eller att det är biologiskt nödvändigt att män misshandlar kvinnor. Jag tror att det beror på sociala konstruktioner och jag tycker att vi ska ändra på de konstruktionerna.

En vanlig missuppfattning om feminism är att det handlar om att kvinnor ska ”ta över” eller att man vill upprätta ett matriarkat, alltså ett samhälle där kvinnor som grupp är överordnade män som grupp. Så är det inte. Snarare handlar det om att upplösa förväntningar på folk beroende på vilket kön de har, och istället låta alla människor vara sig själva. Därför tjänar både män och kvinnor på sikt på feminism (även om det initialt betyder att vissa män, som nu sitter på oproportionerligt mycket makt och pengar, måste lämna ifrån sig delar av den för jämna ut vilket alltså gör att de får det sämre. Som skattesystemet fungerar: de som har mest betalar mest för att alla ska få det bättre). När feminismen har lyckats får alla betalt efter vad de uträttar, alla ägna sig åt de jobb och intressen de vill, klä sig hur de vill, lika ofta få vårdnaden av barnen i en vårdnadstvist, delta lika mycket i eventuella krig, osv. Det är person och kompetens som avgör, inte kön.

Man skulle också kunna lägga till en punkt 4 till listan.

4. Jag jobbar för att förändra de strukturerna.

Även om vissa kanske inte diggar könsmaktsteorin, är det när man kommer in på sätt att fixa till de här problemen som det brukar brinna till ordentligt. I min feminism ingår det nämligen att ägna sig åt ett aktivt motstånd mot de patriarkala strukturerna, och det är här det blir obekvämt, både för mig och för andra. Snacka är ju lätt, liksom. Men att göra?

Det finns jättemånga sätt att jobba för att avskaffa patriarkatet, och vart och ett av de förtjänar i princip ett eget inlägg. Man kan, med eller utan lagstiftning, kvotera in kvinnor på maktpositioner. Man kan lagstifta om jämnt delad föräldraledighet. Man kan medvetandegöra hur kvinnor objektifieras i media och prata om manlig blick. Man kan klä sina barn i könsneutrala kläder och uppfostra dem genusmedvetet. Man kan bryta mot könsstereotyper, genom att som kvinna exempelvis sluta raka benen. Man kan benämna en person som hen istället för han eller hon. Man kan låta en kvinna köra bil i en reklamfilm.

Alla de här grejerna bryter mot normen, det man brukar göra. Alla adresserar någon aspekt av feminismen, vilket förklarar lite hur stor den här frågan är. Hur den åker berg-och dalbana mellan det stora politiska och det lilla privata. Kanske är det därför så många känner sig tveksamma och arga inför den?

Jag vet inte. Men jag vet att jag vill att mina eventuella döttrar ska tjäna lika mycket pengar som mina eventuella söner. Jag vill att pappan till mina barn ska ha lika bra relation till dem som jag har. Jag vill att man ska sluta stena folk till döds i arabvärlden och jag vill att alla kvinnojourer och ätstörningskliniker ska stå tomma.

Därför kallar jag mig feminist.

2012

Eftersom jorden eventuellt ska gå under imorgon är det svårt att veta om man ska sammanfatta året eller hela livet just nu. Men jag satsar på året. För min del känns det som mer än nog.

2012 sällar sig nämligen till 2002, 2007 och 2010 som ett år då DET HÄNDE FÖRBASKAT MYCKET. Ska man vara helt ärlig är ingenting i mitt liv sig det minsta likt som det var för ett år sedan. Jag vaknar i en annan stad i en annan världsdel och går till ett helt annan typ av jobb. Jag äter annan mat, tränar andra saker, umgås med andra människor och lyssnar på annan musik.

Det fina är att allt har förändrats till det bättre. När någon frågar hur det känns att vara hemma igen kan jag helt uppriktigt säga att det känns fantastiskt. Den här hösten har varit helt omvälvande och det har både hänt grejer som jag förväntade mig och sånt jag inte alls var beredd på, men allt har tamejtusan pekat åt rätt håll. Jag har börjat hitta hem, antar jag? Det är nog faktiskt den största förändringen, även om den inte syns. Jag är så mycket mindre orolig. Och mindre frustrerad. Jag är inte säker på att det jag gör eller den jag är är rätt, men jag börjar få mer och mer förtroende för att den dagen jag vill ändra på något kan jag faktiskt göra det.

Ett axplock av saker som har hänt: 

– Jag har flyttat från New York till Stockholm

– Jag har slutat i reklambranschen och börjat forska

– Jag har blivit vegetarian

– Jag har varit i Tokyo

– Jag har vunnit ett Guldägg

– Jag har firat Wieden+Kennedys 30-årsjubileum. Vi byggde bland annat en inomhusgocartbana på kontoret och hade på oss specialsydda raceroveraller. Good times.

– Jag har upptäckt fördelarna med frityrsmet, brysselkål, djurmönster och Ole Henriksens Truth Serum.

– Jag har lärt känns minst 20 människor som jag verkligen inte vill vara utan

– Jag har blivit ihop med världens grymmaste person

– Jag lyssnat helskotta mycket på dom här låtarna:

Mest 2012

(alltså listan är längre, men fick inte plats med allt i skärmdumpen)

Ja. Typ så. Inte för att jinxa men OM världen faktiskt går under imorgon känns det i alla fall som att man hann med en del innan det hände.

Tack för att ni har hängt med och varit så jäkla bra. Tack för alla tips, inbjudningar, kommentarer och peppningar. Förlåt att jag inte alltid har svarat (se förklaring i punktlistan ovan), men det värmer otroligt mycket. Nu tar jag jullov. Tänkte ompublicera några av mina favoritinlägg från året under julen, så att det inte blir helt tomt. Och så kanske det blir nån bild på en gran eller nåt. Annars: God jul, gott nytt år, och vi ses 2013!