Framtidsplaner

Så här års händer något spännande med min mailbox. Varje morgon ligger där några brev, oftast skrivna mitt i natten vilket får mig att tänka att skribenten nog har legat och funderat en stund innan brevet författades. Breven är alla jättesnälla och sinsemellan olika, men gemensamt har de ett stråk av panik och slutklämmen Förstår att du får många såna här mail men det vore fantastiskt om du kunde hjälpa mig.

Det är dags nu, mina vänner. Dags att bestämma vad man ska göra med hösten, de närmsta åren och kanske hela sitt liv. Inte konstigt att en och annan person ligger sömnlös.

Till att börja med måste jag understryka att jag aldrig har sökt till någon skola med arbetsprover, och jag har aldrig varit inblandad i någon sådan antagning på andra sidan heller. Jag gick på Handels och där kommer man in på betyg. Då är ju tipset rätt enkelt: plugga mer. Men jag tror ändå att jag under åren har lyckats snappa upp ett och annat mer generellt tips. Ingen garanti, men någon slags riktning kanske? Här är några tankar.

– Det gäller inte livet. Du kommer med största sannolikhet byta professionell bana flera gånger. Kanske flytta till Costa Rica, kanske skaffa 10 barn, kanske bli älskare åt en rik dam i New York. Den utbildning du kommer eller inte kommer in på i höst gäller just mest det: vad du ska göra i höst. Så få inte panik, det kommer fler höstar om det skulle vara så.

– Fundera på varför du vill göra det du vill göra. Oavsett vilken utbildning/jobb du söker till, kommer det att vara en given fråga från dem på andra sidan. Du behöver inte veta hundra procent, men ha en hypotes i alla fall. Vill du förändra världen, bli stormrik, bara få ihop tillräckligt med cash för att kunna ägna dig åt något annat du brinner för, träffa en viss typ av människor? Det finns inget rätt svar, men tänk på vad som gäller för dig och låt det styra din ansökan.

– Läs informationen och mer därtill. Kan på allvar inte nog påpeka hur viktigt det här är. Genom att bara göra rätt, rent praktiskt, övervinner man det mesta. Om man dessutom har gjort sig omaket att googla utbildningen, kanske hittat någon före detta student man bjuder på en fika och frågar lite grejer, har man en otrolig fördel. Är det något du inte fattar? Fråga. Annars kan det gå som för min kompis som skickade in sina arbetsprover till Berghs på träpanel (året därpå kom han dock in, efter att enligt instruktionerna ha monterat dem på pannå).

– Var noggrann. Folk som söker till bra skolor tar det på allvar. Du kommer inte dit om du har slarvat eller stressat. En bra process, oavsett vad det gäller, kräver tid. Man måste börja, lägga ifrån sig materialet, låta någon annan kolla på det, kolla själv igen, göra om. Om en uppgift tar fem timmar tror jag att det oftast är mycket bättre att jobba en timme i fem dagar, än fem timmar en dag, helt enkelt för att hjärnan behöver tid för att bli sitt smartaste jag. Visste ni till exempel att de flesta av mina längre blogginlägg har legat som ukast i tre veckor eller mer? Jag skriver om hur många gånger som helst, petar i detaljer och snackar med andra. Det blir nästan alltid bättre så.

– Försök inte lista ut hur ”dom” tänker. Det går så mycket rykten om hur man ska vara för att komma in på olika ställen. Jag har hört historier om folk som inte har kommit in på Berghs för att de är ”för reklamiga” och andra som inte har kommit in för att de har för lite branschkoll. För att inte prata om rykten om klädstilar, kontakter eller gruppsammansättning i olika kvoter. Jag vet inte vad som är sant, men det verkar jätterörigt. Enda slutsatsen är att man helt enkelt får vara som man är, och hoppas att det funkar. Om inte, vill man kanske ändå inte vara på det stället.

Lycka till nu allihop!

Två tips

Foto av Astrid Johansson, lånat från Malin Micheas artikel. 

Det första är den här artikeln, som handlar om en 14-årig grundskoleelev som inte tyckte att man skulle ha bilder i skolan som skämtar om sexuellt ofredande. Det intressanta är att skolans ledning reagerar precis som vilken opåläst internetkommentator som helst (vilket de inte verkar ha några problem med, eftersom de tejpar upp andras kommentarer på väggen). Ska inte orda mer om detta, Malin Michea skriver allt som behöver sägas. Exempelvis det här:

”I ett mail skrivet av skolans rektor som publicerats på nätet, står det: ”Vi på Tunaskolan har valt att inte lägga några värderingar i den debatt som vår bild skapat.” Kanske är det just där problemet ligger. I ett samhälle som svämmar över av sexistiska stereotyper, olika former av övergrepp och begränsande könsnormer, borde den svenska skolan inte tveka att ställa sig bakom värderingar om jämlikhet och rättvisa, och inte acceptera bildspråk som trivialiserar sexualbrott i den miljö där unga människor vistas och formas, varje dag.”

Det andra är naturligtvis Guldäggspodden som Forsman&Bodenfors har tagit fram som en del i årets Guldäggskampanj. Där träffa briljanta Sara Haag olika människor från reklambranschen och diskuterar olika saker, som vad nyskapande reklam egentligen är och om man som reklamare har något moraliskt ansvar (BESVIKELSEN över att jag inte var inbjuden till det programmet. Dog typ. Inte för att David inte gjorde ett strålande jobb, utan för att jag ÄLSKAR podcasts och jag ÄLSKAR det ämnet och tja… jag ville vara med). HUR SOM HELST. Var skeptisk till idén först eftersom reklam oftast är ganska tråkigt att prata om. Men det här är inte tråkigt, det här är skitbra. Och det påminner mig om varför jag jobbar med det jag jobbar med. Dessutom toppen för er som funderar på om reklamyrket är något för er. Finns i ett iTunes nära dig.

Det var det om detta.

Ping till Komm, Sveriges kommunikationsbyråer

Ibland får jag frågor från folk som vill hitta exempel på vettig/normbrytande reklam. Ni vet, reklam som liksom har med med människor som inte är smala, vita, unga, medelklasspersoner i stereotypa könsroller utan liksom… som folk är mest?

Det är svårare än man kan tro faktiskt, i Sverige där vi så gärna slår oss för bröstet för att vi castar ”vanliga människor”. Ofta när jag rotar i mitt eget minne, och sen faktiskt kollar på filmen eller annonsen, inser jag att ”invandraren” bara var en mörkhårig svenne eller att ”den äldre kvinnan” var typ 35.

Då är det toppen med sajter som Commercial Closet, som gör jobbet åt en. Där samlas reklam som i olika avseenden avbildar homosexuella. Man kan sortera innehållet på mainstream/LGBT, positiv/negativ bild, osv (ursäkta svengelskan men sajter är amerikansk). Sjukt bra för moodboards, inspiration eller bara allmänbildning.

Nu kommer alltså frågan: är det någon som känner till om det finns liknande sajter för exempelvis reklam med etniska minoriteter, funktionshindrade, utmanade köns- eller skönhetsnormer osv? Om inte: borde vi inte starta dom?

Don efter person

Närå, allt är lugnt här. Vi utsåg ju en TJEJ till årets person. Den du. 

Det här tycker jag var en ovanlig och väldigt intressant artikel, angående den hemska gruppvåldtäkten i Sundbyberg häromveckan: Expert: Gruppvåldtäkter ofta infall. 

Rubriken är lite missvisande, för det psykoterapeuten ifråga främst säger är att gärningsmännen gör offret till mindre av en person.

”Hon är inte ett subjekt för dem. Det är en del av perversionens dynamik att man skapar avstånd och det finns en aggressiv sida i all perversion. Jag träffade förövare i fängelset som hade förgripit sig på andra där de inte tillät offret att se dem i ögonen.”

eller med andra ord:

”För att rättfärdiga sina handlingar avpersonifieras kvinnan, hon blir som en sak. Förövarna minns sällan offrets utseende eller andra detaljer.”

På akademiska alltså: offret objektifieras. När jag läste artikeln kunde jag inte låta bli att tänka på de kommentarer och mail som brukar trilla in när jag skriver kritiskt om reklam (och annan media) som klär av kvinnor, zoomar in på deras kroppsdelar, visar upp dem utan namn eller identitet. De kommentarer som tycker att jag överdriver, det är inte nyttigt att vara så rabiat, och vad spelar det för roll jag tycker att det var fina bilder?

Det spelar förbaskat stor roll och jag skiter i om bilderna är fina för det är inte det saken handlar om. Man blir bra på det man övar på. Om vi varje dag, hela våra liv, tränas i att se andra människor som objekt, är det givetvis enklare att få tillgång till de känslorna när det är mitt i natten, alla är fulla och saker och ting börjar gå snett.

Jag säger inte att omslaget till senaste Cosmopolitan eller H&Ms badklädeskampanj är en direkt orsak till gruppvåldtäkter. Men jag vågar mig på att säga att om vi som på olika sätt gör avtryck i media utmanade oss själva lite mer, fråga oss själva hur vi kan sälja den här grejen utan att göra samma trötta namnlösa plutande mot kameran, skulle det i alla fall inte bli sämre.

 

 

 

Kontaktperson

När jag postade mitt inlägg om Emma häromdagen var det någon som reagerade mycket argt. Hen tyckte inte att jag fick tipsa om någon annans arbete, eftersom det gör arbetsmarknaden orättvist.

Jag har tänkt på det här rätt mycket sen dess. Spontant ville jag vifta bort det. Visst, det är inte rättvist att den som har kontakter, som känner folk, får fördelar av det, men alternativet (som jag får anta är att alla, inklusive jag som har världens minsta enskilda firma, ska genomgå någon slags offentlig upphandling varenda gång man behöver byta tjänster med någon), känns inte särskilt realistiskt. Nej, jag ringde inte runt till alla fotografer jag kunde tänka mig för att fråga om de kunde plåta mig mot att jag hjälper dem med texter till en hemsida. Jag kontaktade någon jag känner som jag vet är jäkligt duktig. Så funkar det, annars blir det för krångligt. Och kontakter hjälper ju bara so far. Man vill ju inte jobba med någon som inte är bra på sitt jobb, hur väl man än känner dem.

Men. Jag hatar ju när folk avfärdar argument med ”det är inte realistiskt”-kortet. Och jag förstår verkligen poängen. Det är klart att det är jättesvårt att ta sig in i en bransch om alla jobb tillsätts medelst befintliga namn i maillistan. Det är klart att man på det sättet missar en massa potentiella stjärnor. Samtidigt är det inte helt svartvitt. ”Kontakter” låter så sterilt och beräknande, men vad det är, allra oftast, är ju en befintlig relation. Människor man har jobbat med tidigare, som vet att man känner till kunden och uppdraget, som vet att man jobbar bra ihop och därmed kan få en flygande start. På många sätt är det betydligt mer rationellt än att vid varje givet tillfälle utvärdera alla tänkbara alternativ. Sen får man inte heller glömma att de som har många kontakter ofta har jobbat hårt för dem. Sprungit på mappvisningar, möten, mingel och fester, bjudit på luncher, lett tills kinderna stelnar och varit först och sist på plats. Det är en del av nästan alla jobb, men framför allt de mer frilansbaserade och kreativa.

Så slutsatsen? Jag tror inte att man kan skaka av sig den mänskliga aspekten av jobb. Folk som är trevliga och duktiga (och jobbar mycket på att uppfattas så) får generellt fler kontakter, människor som vill öppna dörrarna för dem. Men när man sitter på andra sidan, den som bestämmer, är viktigt att inte fastna i sitt eget kontaktnät. Att våga prova någon man inte känner. Att testa en ny talang istället för de beprövade. Och hela tiden fundera på om den man tycker är så himla duktig och trevlig, i själva verket bara inte är en kopia av en själv.

Med det sagt drar jag till fjälls några dagar. Helt kontaktlöst. Vi hörs i nästa vecka!

Schemaläggning

De närmsta veckorna ska jag föreläsa en del, så jag tänkte passa på att tipsa om det om någon läsare råkar tillhöra gruppen som får komma.

Imorgon, alltså 25/1, föreläser jag på Stockholms Universitet för föreningen Populär och Modern. Så är man på SU kan man ju komma dit, det blir kul tror jag. Facebook-event finns här. För övrigt grymt bra initiativ av studenterna där att själva bjuda in folk de vill lyssna på.

På onsdag, alltså 30/1, åker jag till Handels i Norrtälje (där CFR, Centre for Retailing, ligger) och pratar på kursen Marknadskommunikation. Då ska vi bland annat prata om vad som är bra reklam, och vad man behöver kunna för att göra den. Har aldrig varit på CFR-campuset förut så det ska ju bli väldans spännande.

Den 9/2, på en lördag gudbevars, finns jag i Uppsala och snackar med Gröna Studenter om stress och utbrändhet.

Och någon gång under våren kommer jag också dyka upp på Berghs, om allt vill sig väl, men det är inte riktigt bestämt än.

Blir himla inspirerad av att det finns så mycket duktiga människor överallt som drar igång en massa projekt, bjuder in och styr upp. Och ni som undrar om jag kan komma till er: nu i vår är det som ni kan se fokus på universitets- och skolvärlden. inte för att jag inte tycker att annat är kul, utan för att om jag ska bli bra på det här med att vara forskare och lärare måste jag öva öva öva. Så det försöker jag göra nu.

Hoppas att vi ses!

 

Helvetes jävla fittor.

Exakt så sa jag lågt (lite för högt) till mig själv och försökte att inte slå närmsta stackars förbipasserande/bil/papperskorg. Jag gick hem från jobbet och lyssnade på P1-dokumentären Den fastspända flickan och jag vet, man ska inte använda sitt eget kön som svärord men nu blev det så. För när man lyssnar på hur en tonåring blir så fruktansvärt, sinnessjukt, illa behandlad av de myndighetspersoner som ska hjälpa henne, då kommer orden som de vill.

Lyssna på den. Please. Jag vet att de flesta av er inte kommer att göra det för man känner att man inte har två timmar av sitt liv att avvara, men försök. Ok? Om gjort, kan du sluta läsa här.

För den som ändå inte hinner eller orkar: en sammanfattning. Dokumentären handlar om Nora, som växer upp med en alkoholiserad och misshandlande pappa, börjar bete sig destruktivt och i tonåren får kontakt med psykvården. Tyvärr är det då problemen börjar.

I del 1 av dokumentären skickas Nora fram och tillbaka mellan olika boenden, blir våldtagen, försöker bete sig ”lagom” destruktivt för att slippa åka hem men ändå inte låsas in i isoleringscell. Det misslyckas så klart. Man blir sjukt frustrerad, framför allt över de ansvarigas släpiga röster som är så oengagerade att man inte förstår. Till slut hamnar Nora på ett vårdhem där hon börjar prostituera sig (trots att hemkommunen betalar 5000 spänn om dagen för ”vården” där det ska finnas personal dygnet runt). Och så träffar hon Göran Lindberg, den före detta polischefen som kallades Kapten Klänning. Ni vet, han som dömdes för grov våldtäkt mot flera tonårsbarn. Orkar inte ens skriva vad som händer då, men ni kan ju föreställa er.

Men det är i del 2 helvetet brakar loss på riktigt. Efter rättegången mot Lindberg försöker Nora ta livet av sig. Det blir början på en cirkus av olika slutna vårdanstalter, psykakuter, spännbälten och vad som måste vara några av de värsta maktmissbrukande idioter (aka helvetes jävla fittor) man skulle kunna råka ut för, även som vuxen och frisk. Det värsta är samtalet Nora spelar in mellan sig och sin överläkare. Hon, som borde vara ett vrak, är så jäkla vettig. Försöker få svar på sina frågor, försöker få vård, försöker få träffa en kvinnlig psykolog vilket ju är en jävla självklarhet. Han, vars enda syfte är att hjälpa henne, är värre än allt man har sett på film. Det slutar med att han, trots att hans kollega har beslutat om tvångsvård, skickar hem henne från psykakuten, och hon hoppar från balkongen när hon kommer hem. Slut.

Ja. Så. Min första tanke var: det kan inte hända mig. Och det menar jag inte som något bra. Bara krasst konstaterande. Jag har människor omkring mig, jag har pengar. Jag får hjälp när jag behöver det. För det läskiga är ju att Nora är inte så sjuk i början. Det finns många som har det tufft när de växer upp, många som är destruktiva i tonåren. Men Nora har ingen, och därför går hon från en relativt okej tonåring till, enligt överläkaren, ”en av Uppsalas mest vårdkrävande patienter”. Hur rimligt är det? Hur rimligt är det att samhället hellre än att sätta in tidig hjälp till dem som behöver det, harvar runt i byråkrati tills personen är så nedbruten att det inte finns någon hjälp att få?

Sen kan man ju fundera över det rimliga i att ha en uppenbar kvinnohatare som överläkare för psykiatrin i Norra Uppland. Men det orkar jag inte ens börja tänka på.

Uppdatering: Nu har Ola Gefvert fått gå från sitt arbete på psykakuten. Men vad jag förstår av de andra uppdragen, inklusive det som ägare av de bolag som han själv som överläkare kan lägga ut uppdrag på.

 

Presentation: ett geni

Som ni kanske har sett i bloggheadern har jag bytt bild. Det är resultatet av ett väldigt segdraget projekt som jag har haft i typ ett år, som handlar om att ta lite vettiga pressbilder. Så till slut, en dag i december, lyckades jag ta mig samman och tillbringade en timme hemma hos bästa Emma Svensson, aka Rockfotoemma.

Här är hon. 

Vi höll på där med lite olika vinklar och väggar och jag är så himla, himla nöjd med resultatet. Inte minst för att typ fem av mina närmsta vänner hörde av sig när de såg bilderna och ba: Men! Det ser ju ut som du!

Förutom att vara en sjujäkla duktig fotograf som plåtar för bland annat Elle och Rodeo, håller workshops på Fotografiska och precis har startat Fotoresor, är Emma också en oerhört trevlig person. Så trevlig att hon på vår nyårsfest tog med sig i princip hela sin studio och plåtade oss alla på temat Vanity Fair.

Vi historieåt 1982, om någon undrar över de något ovanlig outfitsen vissa av oss sportar. 

Hur som helst, Emma vill jättegärna jobba ännu mer (hur hon nu ska hinna det), så om du behöver en plåtis till något projekt, ring denna geniala människa. Portfolio och kontaktuppgifter hittar man här.

Inga unga kvinnor tack!

Kan vi prata om det här med Facebook-annonser? Jag kan inte för mitt liv begripa hur ett företag som vet så otroligt mycket om mig kan missförstå mig så kapitalt. Det finns säkert en massa vettiga förklaringar till det för den som förstår sig på, men som användare är det ändå obegripligt. Hur kan jag som i princip bara lajkar sidor med feministiska och gröna teman få reklam för bröstförstoring och bensinmackar? Och fula kläder. Får skitmycket reklam för fula kläder. Få saker är så deprimerande. Det skulle då möjligen vara den här som dök upp dagarna innan min 29-årsdag:

Älskar hur de liksom förtydligar, inte en, utan två gånger, att här finns det män som mot förmodan vill ha VUXNA kvinnor. Inte barn, tonåringar eller dylikt. Och det blir jag som varandes o-ung, naturligtvis jätteglad över. Har alltid önskat mig en spännig man i t-shirt som säger Inga unga kvinnor tack!