Det jag gör på dagarna

Jag får rätt ofta frågor om hur i hela friden jag kan blogga så mycket utan att någonsin skriva ett enda ord om det jag gör på dagarna. Vilket, inser jag att många läsare kanske inte ens vet, är att vara doktorand på Handelshögskolan i Stockholm. Jag forskar om reklamens positiva effekter på samhället. De effekter som inte handlar om varumärken och försäljning, utan om luddiga saker som normer, ideal och självbild.

Aha, tänker ni nu, det låter ju jätteintressant! Skriv mer om det! Och det skulle jag ju gärna göra. Problemet är att jag kan ingenting om det. Inte än. Forskning är ganska väsenskilt från, låt säga, reklamfilmsproduktion. Det tar tid, det finns inga pengar, det är förbaskat viktigt att det blir rätt och jag kan nästan ingenting om hur det går till.

Den här första tiden som doktorand (jag började i september) har jag främst läst en himla massa kurser som lär mig hur man forskar. Jag har också läst all vetenskaplig litteratur skriven om homosexualitet i reklam, handlett uppsatser, föreläst, korrat artiklar och skrivit en massa jox, så det händer grejer, så att säga, men jag har alltså inga egna studier och resultat och visa upp än.

Det kommer förhoppningsvis framåt sommaren. Och då ni. Då blir det kanske ett inlägg om det också.

Onsdagskärlek

Nanna Johansson. Detta tecknande, skrivande, kreativa och politiska geni. Jag vet inte hur många (miljoner) gånger jag har länkat till henne men nu gör jag det igen. För mitt internet skulle vara 5000% tråkigare om hon inte fanns, och det vore så synd om en enda människa missade henne.

Bloggen hittar man på Nöjesguiden. Inlägget Vägen till Lycka i 10 steg är en bra introduktion till den här fantastiska personens hjärna.

Att inte kunna välja just någonting alls

Först och främst: tusen tack för alla tips på veganbloggar! Fortsätt gärna fylla på listan om något saknas så sätter jag ihop det till ett inlägg sen med allt samlat. När jag skriver det här har jag precis genomfört min första djurfria måndag med (i eget tycke) stor framgång. Jag har så klart haft veganveckor förut, men då har det varit så himla planerat. Nu lyckades jag mer eller mindre köra på som vanligt och ändå inte få i mig djur (utom en skvätt mjölk jag av bara farten hällde i kaffet och inte tänkte på förrän flera timmar senare. Aja, man kan inte lyckas med allt här i världen).

Sen och näst främst vill jag bara skriva ett förtydliganade appropå mitt bimboinlägg häromdagen. Bland kommentarerna verkar det råda lite förvirring kring vad jag menade med att jag klandrar vissa personer, men inte själva bimbon. Tycker jag att vissa människor helt saknar ansvar, och är det i så fall inte att förringa dem? Är det inte så att antingen har alla ansvar, eller ingen?

Nej, jag tycker inte det. Jag tycker att alla människor bör ta ansvar för sig själva och sina medmänniskor. Men när det handlar om att kräva ansvar tycker jag att det är direkt korrelerat till makt. Ju mer makt man har, desto mer ansvar. Om en kvinna kommer från en privilegierad bakgrund, har fått chansen att plugga och driver ett eget framgångsrikt företag tycker jag således att omvärlden kan kräva mer av henne när det gäller exempelvis att arbeta för jämställdhet, än av en annan kvinna som inte har haft samma möjligheter att påverka sin egen och andras liv.

Hur man än vrider och på det tycker jag att man igen hamnar i ett resonemang om struktur och individ. Det är jättesvårt för en individ att förändra en struktur, och därför känns det oftast rätt meningslöst att klanka på personer som beter sig på vissa sätt. Men. Det finns undantag. Företagsledare, politiker och opinionsbildare har ju faktiskt makten att, i alla fall bitvis, förändra systemet. Deras beslut som individer påverkar en massa andra individer. Och även om det naturligtvis inte betyder att deras intelligens eller människovärde eller så är större tycker jag ändå att de har ett större ansvar en den som inte kan välja just något alls.

 

 

Djurfri måndag

För ungefär ett år sedan började jag med köttfria måndagar. Då hade jag ingen aning om att jag ett par månader senare skulle ha köttfria nästan alla dagar (aka Kött som tårta-principen). Det blev bara så eftersom ju mindre kött jag åt, och ju fler roliga veggorecept jag lärde mig, desto mindre behövde jag djuren på min tallrik.

Min väg till att bli veggo var så himla rolig, vilket förvånade mig lite. Jag har alltid trott att vegetarianer känner att de ger upp en massa, men så är det inte. Man skiftar perspektiv med tiden. För mig började det som sagt med köttfria måndagar, sedan åt jag bara kött jag visste var det kom ifrån, sedan bara på helger, sedan bara när jag blev bjuden, och nu… typ nästan aldrig. Jag äter fisk eller skaldjur någon gång ibland, och rött kött om jag blir riktigt himla supersugen. Vilket nästan aldrig händer, och när det händer blir det typ en skiva salami för sen är man nöjd.

Därför är jag ganska spänd på vad som kommer att hända när jag från och med idag inför måndagar som inte bara är köttfria, utan helt djurfria. Bort med mejeriprodukterna och äggen alltså. Framför allt gör jag det för att jag vill tvinga mig själv att bli bättre på att laga veganskt. Det är så himla lätt att fastna i ost-med-något-till-träsket när man ska laga vegetariskt, men nu måste det alltså ifrågasättas i alla fall en dag i veckan.

Så! Har ni några bra tips på sajter/appar/böcker med veganrecept? Helst såna som inte använder ersättningsprodukter (typ quorn och sojafärs och sånt, tycker det är asläbbigt). Och helt såna som är jättegoda och fina. Tick tack!

några tidigare djurfria experiment och disken på Hermans. Fy vad jag älskar Hermans. 

Att klandra en bimbo

Det här med feminism och jämställdhet är inte helt enkelt. Inte för mig, och inte för andra. Det blir lätt en himla massa missupfattningar kring vad man som feminist tror på och gillar. En sån grej slog mig häromdagen, när jag fick frågan om vad jag tycker om bimbos, i betydelsen tjejer som har väldigt lite kläder, väldigt mycket smink och kanske förlitar sig mer på det i interaktionen med andra än, säg, sin intelligens. Först sa jag bara det tycker jag väl inget särskilt om och tänkte jag inte så mycket på det, men sen började jag tänka. Det måste ju ha funnits en anledning till frågan. Kan man uppfatta mig så? Kan man tro att jag på något vis skulle ha allmänna problem med en viss typ av tjejer?

För så är det ju verkligen inte. Jag skulle aldrig klandra en ung tjej för att hon klär sig, sminkar sig eller beter sig på ett visst sätt, eller saknar högskolepoäng eller hänger på klubbar för att haffa en rik man, eller vad det nu skulle vara. Jag har noll problem med skönhetsoperationer, utvik eller prostitution för den delen. Jag har däremot ENORMA problem med strukturerna som gör att de fenomenen är så utbredda. Att så många känner sig tvungna att ta till de greppen. Att det i många fall inte ens finns ett alternativ. Men det handlar inte om individerna. Det löser absolut ingenting att kritisera någon som anpassar sig till systemet för att göra sitt liv enklare.

De jag däremot gärna kritiserar är de som sitter med makt och möjligheter att förändra, och väljer att inte göra det. De är mycket sällan unga kvinnor som hänger på klubbar och sparar pengar till en bröstoperation. Det är politiker som backar för lagstiftning som är obekväm. Det är chefen med personalansvar som inte läser på om genusteori och glastak innan årets lönesamtal. Det är tonåringen från Djursholm som inte öppnar dagstidningen som ligger på köksbordet och lär sig lite om dem som inte har det lika bra. Det är de som går ut från Handels och efter fem år av utbildning som andra har betalat inte har större ambitioner än att köpa sig ett fint kök.

De som tillsammans skulle kunna påverka så att vi som samhälle kan erbjuda 20-nåntingtjejer en identitet som gör att de inte behöver låtsas vara bimbos för att lyckas. Det är dem jag klandrar.

Bra böcker

För ungefär hundra år sedan fick jag en fråga om vilka som är mina bästa skönlitterära böcker. Höll på att dö av ångest. Jag läser ju typ en bok i veckan och gillar nästan alla, annars slutar jag läsa dem. Och det är ändå ingenting mot hur mycket jag läste när jag var yngre. Så att välja känns helt orimligt svårt. Men så bestämde jag mig för att inte välja alls, utan bara kolla i bokhyllan och tipsa om några som är bra. Inte bäst, bara bra. Phu. Så. Här kommer tre.

Och solen har sin gång, Ernest Hemingway

Efter alla flyttar har min Hemingwaysamling blivit ganska decimerad, och det här är de enda som finns kvar.

Böckerna som ligger på hyllan under är också jättebra, men orkar inte skriva om dem just nu.

De är alla helt fantastiska små böcker, men den här kan jag knappt åka på semester utan att ta med mig. Om man öppnar den står det Tillhör Svenskavdelningen, Enskede Gymnasium på försättsbladet. Min pappa har alltså förskingrat den från sin skola cirka 1970 (hoppas att det är preskriberat nu) och sen dess har den följt med honom och sen mig överallt.

Jag vet inte hur många gånger jag har läst den här historien om unga, vilsna människor i Paris på 20-talet. 15, kanske? Det är förvirring, tjurfäktning, kärlek, sena nätter och så mycket sorg på de där sidorna. Nog min allra, allra bästa bok om jag måste välja med en pistol mot huvudet.

Borta med Vinden, Margaret Mitchell

Det här är väl typ motsatsen till Hemingway. En lång historia skriven med alldeles för många ord. Mitt ex är min mormors, en jättefin översättning från 50-talet. Pärmarna håller på att trilla isär men det gör det bara bättre tänker jag. Scarlett O’Hara är en intressant huvudperson. Man hejar på henne fast hon är en idiot. Jag tror inte att det var Mitchells avsikt, misstänker att hon tänkte att man skulle gilla den väna Melanie mer. Det gjorde hur som helst inte jag när jag läste den här första gången som kanske 12-åring, och det gör jag fortfarande inte. Destruktiva relationer, krig, våld och överlevnad. Precis vad man vill ha när man myser ner sig med en bok i soffan, helt enkelt.

Stadserien, Per Anders Fogelström

Jag brukar tänka att jag bara gillar väldigt tunna eller väldigt tjocka böcker. Därför blev jag helt ställd när jag läste (och älskade) Mina Drömmars Stad, som är mycket normallång. Som tur är finns det fyra böcker till i serien, så tillsammans måste man ju räkna dem som en tjock bok. Jag antar att alla har läst den här i skolan, men om det var längesen: läs om. Det är den finaste blandning av historiebok, Stockholmsskildring och vanlig roman man kan tänka sig. OBS att man blir socialdemokrat och vill flytta till Åsöberget efter läsning.

Sådär, det var några futtiga tips. Som ni ser på bilderna gillar jag att läsa om böcker och släpa runt på böcker. Jag gillar tydligen även att låna ut böcker, för min bokhylla är nästan tom. Men några fler titlar har jag ändå. Återkommer med dem så fort den här första ångestattacken har lagt sig.

 

Hilma af Klint

Förra veckan fick jag äran och gå på en liten sneak peak av Moderna Museets senaste utställning av den i princip helt okända konstnären Hilma af Klint. Det var helt himla fantastiskt.

Hilma verkar ha varit en mycket speciellt (=omskrivning för halvknäpp) person som föddes 1862, målade abstrakt innan alla andra, var oerhört produktiv, och sedan låste in alla sina tusentals verk som inte skulle få visas förrän tidigast 20 år efter hennes död (1944) eftersom hon ansåg att hennes samtid inte kunde förstå betydelsen och vikten av hennes arbete. Moderna ställer nu ut 230 av hennes målningar och teckningar. Skojar inte att jag ville ha samtliga på väggen.

Sedan i lördags är utställningen öppen, så pip dit om du är i Stockholm vettja! Och på den här sajten kan man, om man blir lika knockad som jag av grejerna, hjälpa till för att ge Hilma en tydligare plats i konsthistorien.

Inclusive Capitalism

Här kommer ett litet föreläsningstips för den som är intresserad av ekonomi, kapitalism, hållbarhet och utveckling. Kapuscinski Development Lectures Inclusive Capitalism – Dilemmas and ways forward. Såhär skriver arrangörerna själva:

The past two decades have seen dramatic gains in human development. Poverty is falling, child survival rates are increasing, and education indicators are on a rising trend. During the same time period new modes of development ideas and practices have evolved that includes local communities and the poor in finding solutions, and, in addition, points to partnering with business to address systemic challenges such as poverty, environmental degradation and climate change. Yet, wealth distribution within countries is diverging – and persistent inequalities in opportunity are holding back progress in health, education and employment. This lecture will address these dilemmas and discuss possible ways forward, from both a human development perspective and a business perspective. 

Föreläsningen hålls på Handels i Stockholm den 5 mars kl 11:30. Här anmäler man sig. Hoppas att vi ses där!

Vem är jag?

På senaste tiden har jag hamnat i ett par diskussioner om reklam och moral. Det kan handla om huruvida man som student kan tänka sig att göra ett projektarbete med Swedish Match, eller om man som reklambyrå bör tacka nej till att ha en politiskt parti som kund.

I nästan alla såna diskussioner är det ett argument som dyker upp snabbt som blixten. Oftast uttalat av den som sitter på den formella makten, typ VD:n eller den kursansvariga. Det lyder: Vem är JAG att avgöra vad som är rätt och fel? 

Jag har två stora problem med det svaret. Först och främst för att det antyder att den som säger det är lite bättre än andra. Lite mer ödmjuk, lite klokare än dem som kommer här och förhäver sig med en ÅSIKT. När påståendet i själva verket oftast används precis tvärtom: för att kunna vända kappan efter vinden. För att skjuta ifrån sig ansvar i knepiga frågor och istället låta den som vågar stå upp för sina åsikter ta hela risken och den eventuella smällen.

För det andra är det faktiskt helt orimligt. Jag säger inte att moral är enkelt. Jag säger inte att den inte kan vara olika från gång till gång, utvecklas över tid, omvärderas, eller vara omöjlig att leva upp till. Men om inte ens man själv kan bestämma vad man tror på, just här och nu, vem ska då göra det? Staten? Kyrkan? Byäldsten? Den som skriker högst?

Jag vill understryka att jag inte tar ställning i sakfrågorna här. Det finns ett antal rimliga argument både för och emot de två exempel på dilemman jag tog här uppe. Men att påstå att man själv inte är rätt person att avgöra sin egen moraliska gräns, det är inte ett av dem. Att retoriskt fråga Vem är jag att… visar inte på ödmjukhet. Det visar på feghet och kanske lite allmänt dålig koll. För om man minns sin historia från exempelvis högstadiet, och vad som hände i exempelvis Tyskland på 30-talet och Sovjetunionen på 50-talet när lite för många började tänka att inte var väl dom rätt person att komma här och moralisera, då framstår ett sånt förhållningssätt som ganska dumt.

Games of Bechdel

Nu har jag snart kollat klart på andra säsongen av Game of Thrones. Jag drog mig så himla länge för att titta på den, eftersom jag hade hört att den kvinnliga representationen i serien lämnade en del i övrigt att önska. Med andra ord: folk sa till mig att jag skulle bli skogstokig för att brudarna framställdes så fruktansvärt dåligt.

Till slut tog jag då ändå mod till mig och började titta. Jag tyckte 1) att den var sjukt spännande 2) att det (hör och häpna) var en av de mer könsmässigt okej mainstreamserier jag har sett.

Den främsta invändningen mot serien, som jag har hört, har varit att kvinnorna i princip bara är 1. Slavar 2. Prostituerade 3. Nakna. Det stämmer väl. Det är mycket naket. Men jag uppfattar det inte som objektifierande. Snarare är det ett problematiserande av ett samhälle där många kvinnors enda möjligheter att försörja sig själva är genom just prostitution. Bordellerna i GOT framställs inte som nåt härligt eller oproblematiskt. Snarare som en sista utväg i ett rätt risigt samhälle där männen (idiotiskt nog, visar det sig ofta) tror att kvinnor inte fattar vad de pratar om.

Serien har dessutom väldigt många kvinnliga huvudkaraktärer. Inte lika många som manliga, men om man jämför med exempelvis West Wing, The Wire eller 30 Rock fullkomligen kryllar det av kvinnor. Det är drottningar, livvakter, vildar, soldater, prinsessor, prästinnor, och som sagt, slavar och prostituerade. Men även de utsatta kvinnorna har såväl namn som personlighet och agenda. Alla är de i olika åldrar, av olika utseende och med olika personligheter. Och, i många fall, ordentligt påklädda.

Ett sätt av avgöra om en film eller serie har någorlunda okej kvinnlig representation är Bechdel-testet. Det säger inget om huruvida filmen är feministisk (eller bra, för den delen), men det ger en hint om någon slags genusmässig basnivå. Testet går ut på att man besvarar följande frågor:

1. Finns det minst två namngivna kvinnor i filmen?

2. Pratar de vid något tillfälle med varandra?

3. Om något annat än en man?

Här förklaras testet mer ingående.

Det låter ju inte särskilt svårt, men faktum är att det är det. Vilket är en av anledningarna till att jag har så himla svårt att förstå dem som menar att män och kvinnor i princip är jämställda nu. Kvinnor syns ju knappast alls i vår populärkultur! Av år 2012 års 10 mest inkomsbringande filmer är det bara tre (Brave, The Hunger Games och The Wow) som klarar testet. Och då pratar vi inte ett test som kollar om filmer har en politisk agenda, om den bryter könsnormer eller så. Bara om huruvida kvinnor över huvud taget existerar.

http://youtu.be/2CWM2JWM0As

Game of Thrones, å andra sidan, klarar det galant. Systrar pratar om makt, livvakter svär trohet till drottningar, mödrar och döttrar planerar framtiden. Naturligtvis cirkulerar kanske 90% av handlingen fortfarande runt män (och de pratar väldigt sällan om sina giftemål), men kvinnorna. De finns. Och även om det kanske är lite sorgligt, är det mycket bättre än det mesta andra man kan titta på.