Påsky!

Klicka på bilden för källa. 

Idag är det skärtorsdag vilket innebär början på min kanske allra bästa högtid. Efter jul, födelsedagar, midsommar och thanksgiving. Okej jag gillar allt som innebär att man får vara ledig och äta tematisk mat. Men påsken är extra bra eftersom den blir så himla mycket vad man gör den till. Jag har saknat den jättemycket under åren i USA (där den existerar men ingen bryr sig) så i år går jag all in. Drar med familj och fina vänner på påsklov i fjällen, målar ägg, dricker öl, käkar godis och tävlar i Red Bull Homerun på påskdagen (om jag vore det minst pysslig skulle jag göra ägg som på bilden. Instruktioner finns här). OSV. Är så himla pepp, framför allt eftersom jag känner att jag kommer att dö om jag måste vara i den här fruktansvärt kalla staden en enda dag till.

Så jag tar lite påskpaus här några dagar och rekommenderar er att göra detsamma. Och till exempel kika lite på vad jag och Sandra gjorde i Paris när jag var där och hälsade på förra helgen.

Det rasistfria landet

Jag blir inte arg på dig, jag blir arg på det du gör. Så brukade min mamma säga till mig när jag var liten och hade slängt svenskläxan i papperskorgen/slagit min bror så att han fick näsblod eller gjort något annat som hade gjort henne arg. Jag förtjänade en tillsägelse. Det betydde inte att jag var en smitare/våldsverkare/dålig människa. Jag var en bra person som hade gjort något dumt, och just eftersom jag var en bra person, borde jag inse att det jag gjorde var fel.

Jag kom att tänka på det här när jag läste Jasenko Selimovics svar på Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask. Semilovic skriver att Khemiri påstår att Sverige är ett land befolkat av rasister, och det känner han inte igen sig i. Naturligtvis inte. Vem gör det?

Jag har aldrig träffat en person som kallar sig rasist. Jag har inte heller sett någon skriva det om sig själv. Det finns säkert en liten grupp högerextrema människor som skulle kunna göra det, men i stora drag är det ingen som går runt och är rasist hela dagarna. Lika lite som folk går runt och är sexister, homofober eller våldtäktsmän. 

Selimovic skriver: ”För sanningen är att när polisen var brutal mot dig, som du beskriver i artikeln, kan det ha haft många orsaker. Vi vet sällan varför folk beter sig som idioter. Han kanske bråkade med sin chef hela dagen, fick utskällning som du skulle betala för, han kanske var en allmänt jobbig typ som klipper till allt och alla. Eller så var han rasist.”

Jag skulle vilja lägga fram ett alternativ: han var en helt vanlig människa som just där och då betedde sig rasistiskt. Att vi inte är rasister hindrar inte att människor, ALLA människor, då och då beter sig rasistiskt. Inklusive jag, inklusive Jonas Hassen Khemiri och, skulle jag vilja gissa, inklusive Jasenko Semilovic. Vi är alla produkter av ett samhälle som rangordnar människor efter hudfärg och hur mycket vi än vill skaka det av oss är det väldigt svårt. Vi trillar dit. Vi gör fel. Och ett tvärsäkert sätt att se till att vi inte kommer tillrätta med de problemen är att konsekvent, som Selimovic gör i den här artikeln, blanda ihop rasister med rasism.

För rasism, precis som annan diskriminering, är inte något man är. Det är något man gör. Och precis som min mamma sa till mig att sluta upp när jag gjorde något dumt, behöver vi alla en tillsägelse när vi beter oss fel. Vi behöver bli påminda, ibland utskällda. Det var det Khemiris text gjorde för mig. Att inte Selimovic ser det är förbaskat synd.

Hallå DN, vad sjutton har hänt?

Jag vet inte vad där är, om Wolodarski redan ha hunnit göra stor skillnad eller om det är nåt annat, men DN är tamejtusan on fire nuförtiden! Bästa Beatrice, serien om de rumänska tiggarna i Stockholm, Syrien-reportaget och Hanna Fahls rapport från skönhetsmässan Acadermia (som tyvärr bara finns som DN+) är bara några av alla skitbra saker som har skrivits de senaste veckorna. Det är ju nästan som att läsa Filter. Eller en riktigt bra blogg. Det bränner till. Och jag inser att jag nog mest har läst tidningen pliktskyldigt de senaste åren. För man borde faktiskt kunna förvänta sig att Sveriges största dagstidning i alla fall ibland ska leverera journalistik på samma nivå som bloggare och frilansjournalister gör på veckobasis.

Men. Nu ska vi inte sura över det som har varit, utan vara glada att det har blivit så himla bra nu. Och hoppas hoppas att det håller i sig.

Dagens politiska insats

För några veckor sedan läste jag en kurs om genus och entreprenörskap. Det är ett ganska stort forskningsfält som har funnits sedan 70-talet ungefär, och framför allt fokuserar på kvinnors egna företagande.  De första studierna handlade mest om att räkna: hur många kvinnor driver eget, inom vilka branscher, hur går det för dem? Sen gick man vidare till att studera barriärer och drivkrafter, manliga normer i företag och hur de kan förstås med bakgrund av olika feministiska teorier.

Jag fastnade dock allra mest för artiklarna som handlade om nätverk. De satte nämligen fingret på något oerhört självklart men ganska ofta bortglömt: vi är våra vänner. Framför allt småföretagare är väldigt beroende av sina nätverk (alltså folk man känner) för att få igång affärerna. Det kan handla om allt från att få hjälp att packa upp lådor till att hitta en lokal att hyra eller bolla idéer om hur man kan expandera. De här artiklarna (som man hittar i den här boken) kommer till den ganska självklara slutsatsen att eftersom män driver företag i större utsträckning, och män oftast är vänner med andra män, blir det knixigt för kvinnor att få tillgång till de nätverk de behöver.

De flesta jag känner har många kompisar av motsatt kön. Alltså inte någons respektive eller en kollega man käkar lunch med ibland, utan riktiga vänner. Jag tror att det kommer nästan automatiskt av att jag mest hänger med folk som har en uttalad vilja att inte stirra sig blinda på om någon har snopp eller snippa, utan snarare om det är en bra person (femenistjävlar, med andra ord.) Men jag vet ju att i många kretsar är det inte alls så, och det är inte så konstigt. Från att vi är barn uppmuntras vi att skaffa vänner av samma kön. Små killar och tjejer som leker tillsammans får ofta sin vänskap förminskad och kallas ”kära” av vuxenvärlden. I skolan delas vi upp per kön och jag vet inte hur många gånger jag har pratat om en killkompis och någon har sagt oj vad ni verkar tajta då…? Som att ordet kompis självklart var en omskrivning för något annat. Som att det är helt orimligt att två personer av motsatt kön kan äta middag och snacka skit och sen gå hem var och en till sitt.

Det är naturligtvis väldigt tröttsamt. Och sorgligt, eftersom så många människor hamnar i sociala sammanhang där de mer eller mindre tvingas välja bort halva världens befolkning som potentiella vänner, för att inte folk ska höja på ögonbrynen. Men, som de här artiklarna visar, är det ett större problem än så. När vi inte skaffar vänner av motsatt kön begränsar vi våra nätverk. Det gör att informationen fastnar, att vi går på onödiga minor, att problem vi skulle kunna få hjälp med förblir olösta. För hur mycket vi än tror att vi kan ha professionella jag som är helt skilda från våra privata, vet vi ju alla att det egentligen inte funkar så. Jobb handlar om tjänster och gentjänster, om kontakter och koll, oavsett vad vi tycker om det.

Så. Gör en riktig insats för jämställdheten idag. Maila en kompis och ta en fika. Eller en promenad. Eller en öl. Svårare än så är det inte.

Yogatips. Alltså jag vill ha dom, inte ge dom.

För ungefär tolv år sedan började jag träna yoga. TOLV ÅR! Det är så himla länge. Hur som helst har det funnits i mitt liv av och till sedan dess och även om det har blivit en del pauser kommer jag alltid tillbaka pga älskar det. Framför allt sedan efter typ åtta år poletten kring meditation och andning trillade ner.Jag har tränat bikram med en knäpp engelsman i Paris och llengar i en svettluktande kampsportslokal vid Mariatorget och ashtanga i en lada i upstate New York. (bäst av allt och alla är dock Jeffery. Om du är i New York, gå på hans klasser och bli trött+glad).

ANYWHO. Det finns två yogarelaterade saker jag inte har gjort och därför tänkte jag nu be om lite råd.

1. Jag har aldrig tränat yoga med hjälp av en app. Borde jag det? Vilken i så fall?

2. Jag har aldrig varit på en yogaresa. Men det vill jag! Har googlat men det finns så himla mycket att jag blir alldeles förvirrad. Så har ni några tips? Vore ju jäkligt flott med Indien men kan tänka mig att åka vart som helst där det finns bra instruktörer och god mat. Ingen himla fasta eller så. Skulle svimma efter tre timmar.

MvH/ tacksam

Paris France

Där tänkte jag hänga de närmaste dagarna. Hälsa på Beiker, dricka rödvin, äta ost och dylika saker. Har varit några jäkligt jobbiga veckor här innan så jag hoppas att det har önskad rehab-effekt så hörs vi i nästa vecka!

En intervju

Lite sent pga orsak, men här är en intervju med mig i senaste numret av Metro Student! Vi pratar om utbrändhet och moraliska kompasser och jag säger ordet ”sjukt” cirka 700 gånger. Enjoy.

ps. idag fyller min lillebror 27 år. Vilket är dramatiskt, för eftersom han är min lillebror innebär det att jag rent logiskt måste vara äldre än 27 år vilket jag absolut inte känner mig som. Hur som helst, GRATTIS KALLE!

Och så är det den här grejen med klyftpotatis i ugnen.

Om man bara ska konsumera en enhet media den här veckan tycker jag att det borde bli Filip och Fredriks intervju med Håkan Hellström. Där pratar de om matlagning, mellanstadiehångel och musik och det är så himla, himla roligt. Alltså gå med hörlurar och skratta så högt för sig själva att alla andra på gatan tror att man är vansinnig-roligt (obs självupplevt). Intervjun som alltså en podcast kan man lyssna på här.

Och här är den nya singeln, om nu någon i hela Sverige inte har lyssnat på den tiotusen gånger sedan förra veckan. Bra skit ju. Håkan själv kallar den sin Rockin’ in the free world i intervjun. lolz.

Reklamarhumor

I min FB-feed finns det liksom ett stående skämt som är att så fort något konstigt händer ska alla låtsas att de tror att det är en reklamkampanj som någon snajdig byrå har hittat på. Tyyyyyp att bloggaren Mogis inte fanns på riktigt utan var en reklamkampanj för Sturegallerian. Och sånt. Kanske inte superkul men sådan är den. Reklamarhumorn.

Och så häromdagen hände det. Någon skrev under måndagen att Tommy Nilssons namnbyte antagligen var en reklamkampanj för Marabou Black (haha) och så var det faktiskt så. 

Och nu tycker alla att det var så himla smart och roligt men jag… tycker liksom inte alls det? Alltså att Tommy Nilsson byter namn = fantastiskt. Att Tommy Nilsson inte byter namn = inte så fantastiskt. Jag fattar inte vad jag ska ta med mig från det här, jag fattar inte på vilket sätt mitt liv blir bättre. Kanske är det bara inte min typ av humor eller så har jag en dålig dag. Men jag tänker bara på känslan jag hade när jag kom ut från bion efter att ha sett Searching for Sugarman och var så himla glad pga bra film, men sen direkt tänkte: jag är lurad. Det är en mockumentary. Någon kommer hoppa fram och peka finger och säga HAHA gick du på den lätta? TRODDE du på att världen kunde vara så knäpp/kul/härlig? Och så fick jag tillbringa flera timmar med att googla om Rodriguez innan jag vågade säga till nån att jag gillade filmen.

Tyvärr gör den hära Black-grejen ingenting för mig utom just det. Ökar min osäkerhet lite lite kring om det här djuret faktiskt finns, eller om det också är en jävligt skön reklamgrej. Kanske för typ… Dust it?

George Sands sårade känslor

När jag satte ihop förebildslistan igår kom jag att tänka på att den är ett jättebra exempel på varför kvotering är bra. På listan dök det som ni kunde se bara upp kvinnliga namn. Det var inget jag hade bett om. Men sammanhanget  (min blogg, boken man kunde vinna osv.) ledde tydligen in de allra flesta på det spåret.

Betyder det att det inte finns manliga förebilder? Eller att de är mindre bra än kvinnliga förebilder? Naturligtvis inte. De flesta kom bara inte att tänka på dem. Så funkar den mänskliga hjärnan: den förenklar och drar slutsatser utifrån sammanhangen de befinner sig i. När ett blogginlägg som handlar om kvinnliga förebilder ber om fler förslag på förebilder blir det fler kvinnor. När en valberedning för en styrelse bestående av enbart män ber om förslag på namn på nya potentiella ledamöter blir det fler män.

Det är precis därför kvotering är ett så bra verktyg. Det tvingar våra hjärnor att sluta lata sig.

Alla namnen på listan är superbra exempel på förebilder. De är kompetenta på det området, skulle man kunna säga. Skulle man sätta dem i ett rum och för att diskutera förebildskap skulle det bli väldigt givande. Men det hade blivit ensidigt. Hade vi däremot ansträngt oss lite för att få in namn på manliga förebilder hade det blivit ett jäkla superteam. Naturligtvis hade då några av de kvinnliga förebilderna fått stryka på foten. Trots att de är kompetenta hade de fått lämna plats åt någon annan, också kompetent, person. Men de manliga förebilder vi hade kvoterat in hade varit viktigare för att lösa uppgiften. Vi ska inspirera så många som möjligt. Vi har inte tid att bry oss om George Sands sårade (och kompetenta) känslor.