Dagens politiska insats

För några veckor sedan läste jag en kurs om genus och entreprenörskap. Det är ett ganska stort forskningsfält som har funnits sedan 70-talet ungefär, och framför allt fokuserar på kvinnors egna företagande.  De första studierna handlade mest om att räkna: hur många kvinnor driver eget, inom vilka branscher, hur går det för dem? Sen gick man vidare till att studera barriärer och drivkrafter, manliga normer i företag och hur de kan förstås med bakgrund av olika feministiska teorier.

Jag fastnade dock allra mest för artiklarna som handlade om nätverk. De satte nämligen fingret på något oerhört självklart men ganska ofta bortglömt: vi är våra vänner. Framför allt småföretagare är väldigt beroende av sina nätverk (alltså folk man känner) för att få igång affärerna. Det kan handla om allt från att få hjälp att packa upp lådor till att hitta en lokal att hyra eller bolla idéer om hur man kan expandera. De här artiklarna (som man hittar i den här boken) kommer till den ganska självklara slutsatsen att eftersom män driver företag i större utsträckning, och män oftast är vänner med andra män, blir det knixigt för kvinnor att få tillgång till de nätverk de behöver.

De flesta jag känner har många kompisar av motsatt kön. Alltså inte någons respektive eller en kollega man käkar lunch med ibland, utan riktiga vänner. Jag tror att det kommer nästan automatiskt av att jag mest hänger med folk som har en uttalad vilja att inte stirra sig blinda på om någon har snopp eller snippa, utan snarare om det är en bra person (femenistjävlar, med andra ord.) Men jag vet ju att i många kretsar är det inte alls så, och det är inte så konstigt. Från att vi är barn uppmuntras vi att skaffa vänner av samma kön. Små killar och tjejer som leker tillsammans får ofta sin vänskap förminskad och kallas ”kära” av vuxenvärlden. I skolan delas vi upp per kön och jag vet inte hur många gånger jag har pratat om en killkompis och någon har sagt oj vad ni verkar tajta då…? Som att ordet kompis självklart var en omskrivning för något annat. Som att det är helt orimligt att två personer av motsatt kön kan äta middag och snacka skit och sen gå hem var och en till sitt.

Det är naturligtvis väldigt tröttsamt. Och sorgligt, eftersom så många människor hamnar i sociala sammanhang där de mer eller mindre tvingas välja bort halva världens befolkning som potentiella vänner, för att inte folk ska höja på ögonbrynen. Men, som de här artiklarna visar, är det ett större problem än så. När vi inte skaffar vänner av motsatt kön begränsar vi våra nätverk. Det gör att informationen fastnar, att vi går på onödiga minor, att problem vi skulle kunna få hjälp med förblir olösta. För hur mycket vi än tror att vi kan ha professionella jag som är helt skilda från våra privata, vet vi ju alla att det egentligen inte funkar så. Jobb handlar om tjänster och gentjänster, om kontakter och koll, oavsett vad vi tycker om det.

Så. Gör en riktig insats för jämställdheten idag. Maila en kompis och ta en fika. Eller en promenad. Eller en öl. Svårare än så är det inte.

47 Replies to “Dagens politiska insats”

  1. Så många gånger man blivit dumpad när ens killkompisar skaffat flickvänner. Så snopet det känns, man känner sig nästa bortgjord och blåst som trodde att man var kompisar på riktigt. Ska äta middag med en killkompis ikväll, inte på grund av ditt inlägg men sammanfaller fint tycker jag!

  2. Jag tycker att det finns problemet att några människor inte kan fatta att man inte ville vara tillsammans med dem men ville lära känna dem ändå och kanske även bli vänner med dem. Det är så himla tråkigt att upptäcka det igen och igen att det tydligen inte passar till samhällets förväntningar att män och kvinnor skulle vara vänner – och att så många människor verkar ha övertagit de där förväntningarna.

  3. Det där har jag reflekterat över i min egen vänkrets. Mina vänner är väldigt likstöpta: vita, heterosexuella, lägre medelklass-tjejer i mitten av 20-års åldern. Är det en slump att mina (förvisso väldigt få) vänner är så himla likartade? Varför? Och vad många intryck jag går miste om!

    Men precis som du säger så tror jag det börjar väldigt tidigt: Uppdelningen. Och den är ju säkerligen en stor anledning till att min och många andras vänkretsar ser ut som de gör.

    Jag hoppas i alla fall utvidga min vänkrets att omfatta fler människor 🙂

  4. Ger inte mycket før ”feminist-eliten” med sveland i Spets som hugger på allt och ej tåls att kritiseras. Sådana hær inlagg daremot, ar något aldelses extra. En beskrvinig av hur vi, person från person står i vægen før ett samhælle dær alla har samma chanser oberoende av køn. Istællet før att prata om stora ”strukturella” sætt att diskriminera och hålla tillbaka kvinnor vilket ofta får mig som man att fråga var dessa aktivt diskriminerande finns så får man istællet en liten glad knuffning mot en behaglig tankegång. ( : Bra skrivit och mer inlægg som dethær så kommer vi fortare till ett samhælle dær alla har samma møjligheter, snabbare æn om vi før div ”kønskrig”! ( :

    1. Kul att du gillar inlägget! Jag skulle dock säga att det här är ett jättebra exempel på strukturella problem – alltså att män och kvinnor sällan är vänner och att det begränsar oss på olika sätt. Så jag ser inte strukturdiskussioner och konkreta lösningar som antingen eller, utan som komplement till varandra!

  5. ”Kul att du gillar inlägget! Jag skulle dock säga att det här är ett jättebra exempel på strukturella problem – alltså att män och kvinnor sällan är vänner och att det begränsar oss på olika sätt. Så jag ser inte strukturdiskussioner och konkreta lösningar som antingen eller, utan som komplement till varandra!”

    Håller med dig till fullo. Hær ær en konkret exemple som målar upp ett problem i vårt sætt att umgås och på så sætt bygga karriær. Det jag verkligen gillar ær just det du nu understryker, att vi ær strukturen, alla. Inte bara en liten grupp onda mæn. En grupp man ofta hammnar i om man ær kritisk! Du borde synas ænnu mer i media med dina inlægg, en frisk flækt!! ( :

  6. Tycker också du är bra Nina men för att du ska bli riktigt bra måste du bemöta motargument på ett mer ärligt och konsekvent sätt. Och som intellektuell måste man vara rörlig och inte doktrinär, det är därför Sveland trots en kärna av djupt angelägen samhällskritik misslyckas. Eller tycker du att du är färdig rent intellektuellt?

    1. Jag tror att du måste vara lite tydligare med vad du menar. Vad har Sveland att göra med min eventuella intellektuella färdighet? På vilket sätt bör jag bemöta motargument, och hur gör jag inte det idag menar du? Jag diskuterar dagligen med människor som inte tycker som jag, det är en av fördelarna med att befinna sig i en akademisk miljö. Men jag anser inte att jag är skyldig att svara på alla bloggkommentarer. Jag svarar på dem jag känner för, helt enkelt, och vilka det blir beror framför allt på hur kommentarerna är formulerade. Exempelvis är det ju svårt att ta människor som inte använder sitt riktiga namn på allvar (när jag själv gör det). Om de är förvirrade eller upprepar samma sak som någon annan har sagt orkar jag inte heller svara. Eller om de bara yvigt anklagar mig eller andra för saker utan att förklara hur de menar. I övrigt försöker jag alltid svara när jag har något att tillägga.

    2. Tror jag førstår lite hur RATATAT resonerar. Sveland blir lætt en ”von oben” tyckare som himlar med øgonen åt dem som inte går på hennes spår. Hade hon bemøtt argumenten på ett sakligt och lite mer filosofiskt sætt som inte nødvændigtvis idotfærklarar motstånadren hade hon fått mer gehør. Att kanske ibland ta ett par steg tillbaka och resonera tillsammans med sin motståndare ger ett otroligt rikt samtal kan jag tycka. Tror också hen menar att du, æven om du har en uppfattning också i framtiden och nu ibøand kommer till insikter och førændrar sin syn på saker (inte færdig heøt intelektuell).
      Nu menar jag inte att Nina ær någon som bør førknippas eller ens jæmføras med sveland. Jag førsøker baera bygga en bro som jag tror håller mellan Ninas svar på Ratatas inlægg.

      Ang anonymitet vill jag inte gå miste om framtida jobb pga mina åsikter. En åsikt som utrycks hær och tas ur sitt sammanhang kan ju verka mycket værre an vad det ær.

    3. Som Nisse skriver menar jag i mångt och mycket. Min uppfattning är att samhället är låst i sitt sätt att argumentera, för att bli lyssnad till måste man uppfylla de krav som förväntas av en. Och vilka förväntar dessa krav? Media, tidens sätt att se på hur åsikter torgförs, m m. En offentlig person blir fånge i sin åsikt. Det gör att de med en bas där de kan sprida sina åsikter blir mycket maskinella. Det handlar inte om att lyssna på andra utan att idka ”krig” med sina argument. Ett sådant sätt att debattera bli enkelriktat, propagandaaktigt, torftigt och tråkigt. Där tangerar Sveland och du varandra – ni ligger i tiden tillsammans med så många andra. Tycker lilla jag. Jag tycker att Nina borde få en egen regelbunden krönika i morgontidning, så bra är du, men att ställa upp med mitt eget namn stämplas som fånigt. Det visar också hur lätt vi vanliga skäms för att ha en åsikt. Det ligger också i tiden. Även dina fans är anonyma. Men detta korthus är på väg att falla ihop. Snart kommer vi skrika ut vad vi tycker.

    4. Läs Lena Anderssons kolumn från i helgen. En bra sammanfattning av det samtida debattklimatet.

  7. Känner igen det här väldigt väl. Det var först i tjugoårsåldern som jag fick nära vänner av båda könen, och det händer fortfarande titt som tätt att folk tagit för givet att jag och nån killkompis jag precis varit och tagit en öl med dejtar.

    Inte så att det stör mig, men det är lite synd att en tjej och en kille som umgås automatiskt antas ha en romantisk relation, och håller med om att det nog har väldigt mycket att göra med vilka strukturer vi uppfostras med som barn. Kan förstås bara tala utifrån egna erfarenheter men upplevde att killarna i min klass på lågstadiet i högre grad uppmuntrades att umgås i större gäng med andra killar, medan tjejerna förväntades umgås två och två (”Tjejer kan inte leka tre stycken!”) Och det är förstås någonting som påverkar ens relationer och förmåga att nätverka som vuxen.

  8. Mycket tänkvärt skrivet! Jag tror att reklam har ett stort ansvar i denna fråga. Sexualiseringen av det offentliga rummet har påverkat människor djupare än vad vi är medvetna om. Och könsstereotyperna är givetvis tydligast i marknadsföring riktat mot barn. De präglar barnens lek djupt, och hämmar interaktionen mellan könen. ”Give me a boy when he’s five, and I’ll have hit for life”, som Franciscus (ungefär) sa.

  9. Tack för ett bra inlägg. Jag håller helt med om det, man måste vårda sina kontakter. Därför har jag och mina vänner börjat fika med jämna mellanrum, helt enkelt för att inte tappa kontakten.

  10. Jag har både tjej- och killkompisar och har nog alltid haft, utom möjligtvis en period i grundskolan då en av mina bästa vänner (som råkade ha snopp) blev retad för att han var kompis med en tjej. Men jag var tillsammans med en kille för ett antal år sedan som menade att tjejer och killar absolut inte kan bara kan vara vänner och han hade inga tjejkompisar, jag var rätt upprörd över hans påstående först men jag tänkte sedan efter och insåg då att jag nog inte har en enda vän som är man som det liksom inte hänt något med. Antingen att man varit tillsammans, dejtat, haft sex, kysst varandra eller bara att den ena visat intresse för den andra och man sedan gått vidare (förutsatt att man är vänner då och inte bara bekanta). Har pratat med mina vänner om detta som upplever samma sak. Men det är bara något jag funderat på, jag tycker naturligtvis alla ska vara vän med alla, oavsett kön eller vad man nu kan tänkas komma på. Har man kul ihop ska man såklart hänga! 🙂

  11. Hej Nina!
    Känner igen mig lite i de två första kommentarerna. För det värsta är väl ändå inte när omgivningen tror att jag är ihop med en tjejkompis som jag är ute och fikar med utan när någon tjejkompis får för sig att jag är intresserad av henne. Ush! Tycker det är svårt att hantera sånt.

  12. Pingback: Blue Coaster33
  13. Pingback: Details

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *