Sånt jag inte hade trott för 15 år sedan

– att det skulle visa sig inte spela någon roll om man åkte på seglarläger eller inte.

– att det skulle bli tufft att ha hjälm i skidbacken

– att en inte måste ha kostym på jobbet

– att ens smak på människor skulle hänga med när man blev äldre.

– att det skulle vara jättelätt att få tag på sprit och att en ändå inte skulle vara full precis hela tiden.

– att det så småningom skulle ses som en fördel att vara 1,80 lång.

– att jag skulle bo på Söder.

– att en i stora drag har gjort allt som verkar som filmklichéer. Inklusive gått fort och pratat i telefon på en flygplats, druckit paraplydrinkar på en karibisk ö, hoppat in i en gul taxi och sagt ”follow that car” (på väg till en hemmafest i Williamsburg, men ändå),  och lämnat två halvdruckna vinglas på bordet för att attackhångla mot väggen.

– Att musiken jag lyssnade på skulle visa sig vara bra på riktigt.

– att jag fortfarande skulle tycka att det är kul att läsa Klick med Eric.

– att det mesta skulle ordna sig till slut.

– att en skulle tycka att grått hår på killar är skitsnyggt. Och att det fortfarande känns obekvämt att kalla killar ”män”.

– att man känner sig precis likadan inuti och att alla ens kompisar är likadana när de blir vuxna. De får bara mer pengar.

– Att Valborg inte alltid skulle innebära att frysa och dricka folköl  i någon park

Tror eventuellt att de här funderingarna utlöstes av den här låten. 

Ägg och mattsopning

I torsdags var det ju som sagt Guldägget och det var så himla kul. Jag vet att man inte ska tycka det, det ska va liksom mera ”nej gud å jag gillar inte reklambranschen, jag tillhör knappt reklambranschen fast jag jobbar på stor byrå och köper alla mina kläder på Acne” men så tycker inte jag. Jag älskar skiten. Jag älskar att alla man känner är där och att folk är så glada och kramas så mycket och att det oftast spelas inte helt värdelös musik. Jag älskar att en (jag) fick hälsa på himla Peter Wolodarski och att han ba Tack för att du skriver så fint om oss.  Swooon.

I torsdags var det allra roligaste så klart att min pappa fick Platinaägget. Det näst roligaste, som under alla andra omständigheter hade varit det roligaste, var att Rättviseförmedlingen fick Titanägget. Så otroligt välförtjänt och rimligt på alla sätt. Vilket för mig in på det tredje roligaste: att det nu för första gången kändes som att det blåser nya vindar. Det var flera snälla människor som kom fram till mig och pratade om texter som jag har skrivit. Allra mest om jämställdhet. Och jag insåg att sånt gör man nu. Man står i en bar och pratar kvotering med folk man knappt känner, lika väl som man pratar om andra jobbrelaterade saker. Vilket verkligen inte hade hänt för fem år sedan. Inte ens chans.

När jag började skriva om de här sakerna kändes det nästan lite farligt. Man var så himla jobbig och obekväm (eller gnällig och tjatig) som påpekade att saker och ting kanske inte var helt optimala. Jag var nervös varenda gång jag skulle publicera ett inlägg om jämställdhet, dels för att jag visste att jag skulle få en massa skit, dels för att jag själv kände mig jobbig. Och gnällig. Det folk sa satte sig ju till slut.

Men så är det inte längre. Delvis handlar det väl om att jag har blivit äldre och mer övertygad och rätt så mycket skiter i om folk tycker att jag är jobbig. Men mer tror jag ändå att polletten till slut är på väg att trilla ner. Tack vare många jobbiga människors tjat, Komms och byråernas  och reklamskolornas arbete, böcker som Mad Women och organisationer som Rättis så orkar man helt enkelt sopa problemen under mattan längre. De blir så stora att det är lättare att plocka upp dem från golvet och kolla hur man kan bli av med dem. Det har vi inte lyckats med än. Men jag tror faktiskt att vi har kommit en bra bit på vägen.

 

Familjefest

Det här är min pappa. Han heter Göran och är 59 år. För mig är han exempelvis en person som:

– kan hitta på färsksånger i princip på stående fot

– blir utelåst eller borttappad på de flesta fester

– har visat för mig hur man åker skidor (vilket fastnade) och lägger till en båt (vilket absolut inte fastnade)

– kan skära bröd i spikraka skivor

– kom och hämtade mig på scouterna i lila löpartights när alla andra föräldrar kom i kostym

– alltid har tid att läsa mina texter

– kan borra upp hyllor med slagborr

– spelar bas i ett bluesband

– har nästintill perfekt tidsuppfattning och lokalsinne

– som av oklar anledning avslutar alla mail och sms med signaturen Kram/P. Kram OCH slash, är det verkligen nödvändigt?

Dessutom trodde jag fram till ungefär 25 års ålder att han var ett slags geni som visste allt om allt. Sedan förstod jag att han bara hade jobbat drygt 30 år som copywriter och då blir man sån. För många andra är han även en av de allra bästa och viktigaste personerna i Sveriges reklambransch. Därför fick han Platinaägget igår. Är så himla glad och stolt för det. Grattis Pappa!

Några följdfrågor

Briljanta Brita Zachari skrev häromdagen ett inlägg angående Our Legacys senaste lookbook och de minst sagt märkliga kvinnoporträtt som finns där. Här kan man läsa det (skitbra) inlägget. Hon fick även ett svar från Jockum Hallin på Our Legacy som, enligt Brita ”dock inte riktigt att det besvarar alla de frågor som finns kring detta, samtidigt som det väcker en del nya” och det kan man ju verkligen hålla med om.

Några saker jag undrar är exempelvis:

– Är det inte lite märkligt att lägga sitt varumärke helt i händerna på en fotograf? Har faktiskt aldrig hört talas om att någon har gjort det, helt utan brief, instruktioner och godkännandeprocess. Om det har skett i det här fallet (vilket jag ifrågasätter, tycker snarare att det luktar den klassiska modemanövern ”alla andra har gjort fel utom jag”) blir naturligtvis följdfrågan: varför? Verkar otroligt riskfyllt och inte särskilt smart.

– På vilket sätt är det här fotokonst och inte reklam? Jag har svårt att se hur en lookbook för ett varumärke ska bedömas som konst.

– Men när vi ändå pratar konst: Varför skulle det vara ”censur” att välja vilka bilder man publicerar? Är det då också censur när Fotografiska eller Moderna Museet gör ett urval av en konstnärs verk till en utställning?

– Vad sjutton har det med saken att göra att kvinnan på bilden är fotografens flickvän?

– Apropå följande citat: ”Med ett någorlunda ”modernt” sätt att återspegla könsrollerna borde givetvis Katherine ha varit den starka kvinnliga polisen, eller kanske en ung hänsynslös Griselda Blanco för den delen, med sin gubbe hemma väntandes i kalsongerna om man skall dra det lite längre, då med risk för att kapsejsa i totalt motsvarande riktning.”

Varför skulle det kapsejsa mer än det ni just visade? Och varför skulle det ens vara något ni behöver tänka på, eftersom ni outsourcar hela varumärket till fotografen ändå? (tillägg: Jockums beskrivning är inte en exakt spegelbild. En exakt spegelbild hade varit att katalogen öppnades med en bild på två nakna snubbar som har oralsex, och följdes av bilder på nakna män och påklädda kvinnor. Ett annat alternativ hade naturligtvis varit att ingen hade oralsex och att ingen var naken, alternativt att alla var det, men det verkar inte finnas på agendan av någon anledning)

– Slutligen: Varför tror du att Brita eller någon annan ger blanka fan i att ”Our Legacy-mannen” vill inte ha dig liggandes platt på magen. Vi gillar dig på tårna, full av uttryck”?  Kvinnor finns inte för att tillfredsställa Our Legacy-män eller någon annan, på magen eller på tårna. Det var liksom inte därför Brita skrev sitt mail och det är inte därför jag skriver det här. Det är för att vi är professionella människor i en professionell värld och ni har gjort ett riktigt dåligt jobb. Att ni tror att ni kan försvara er genom att säga hur ni vill att vi ska vara säger oändligt mycket om hur den här boken kom till från början.

Jaha det här var ju tråkigt.

Sjukkläder: mönstrade tajt och ännu mer mönstrade strumpor. Nåt kul ska man ju väl få ha. 

Jag har gått och blivit sjuk. Vilket händer himla sällan, så jag blir alltid lika paff. Vet inte hur jag ska göra och när man kan förväntas bli frisk. Och jag som precis har köpt nya skor och ska börja springa! Och det är vår! Och Guldägg i övermorgon! Fyfan. Hur som helst innebär det att jag bara ligger i soffan och skriver på en text om hur man kan få fler tjejer att börja plugga på Handels och inte pallar mycket mer. Så vi får höras en annan dag istället.

Textobert på gång. 

Restips för utomjordingar

Så beter du dig när du träffar en människa: Få inte panik, bli inte rädd, ät inte människor! Man måste andas, inte bli arg. Maximus, 10 år

Så får du vänner: Var inte rädd för att du är annorlunda, du ska vara snäll Edessa, 10 år

Saker som jordbor blir glada av: När man äter glass, badar i havet och åker vattenskoter. Joel, 10 år

www.berattarministeriet.se

SVT Debatt

Idag är jag med och härjar på SVT Debatt (sajten, ej TV-programmet). Artikeln som är skriven av mig, Ida Engström och Lorentz Tovatt handlar om behovet att införa strängare lagstiftning i modellbranschen och man kan läsa den här. Ida och jag (eller tyyyyyp mest Ida eftersom jag var i Nevvan då) skrev ihop en motion för ungefär ett år sedan angående det här. Synd att det ska behövas så extrema avslöjanden (alltså det Metro skrev om modellscoutande utanför anorexikliniker) för att frågan ska hamna i ljuset men skitsamma, nu är den där och nu hoppas jag så himla mycket att alla som jobbar med reklam och mode kan ställa sig upp och visa att de allra flesta av oss fattar vilket ansvar vi har.

 

Saker man läser

Sen jag började forska ha jag gnällt en del på att jag aldrig orkar läsa längre. Jag tror eventuellt att det beror på att min mamma, som också är forskare, brukar säga så. Att man läser så mycket hela dagarna att hjärnan liksom inte pallar litteratur som avkoppling också.

Därför blev jag lite förvånad när jag häromveckan la ihop årets bokhög och insåg att den var rätt okej ändå.

13 böcker på 16 veckor är godkänt. Och min idé om att läsa varannan skönlitteratur och varannan fack verkar också funka helt okej. Och det bästa av allt: Nästan alla var riktigt bra! Med undantag för Horace bok, höll på att bli galen av irritation när jag läste den, även om jag inser att det säkert är meningen. Hur som helst, resten rekommenderas varmt. Lista och länkar:

Fackböcker

Nina Björk – Lyckliga i alla sina dagar – essä om konsumtionssamhället

Josefsson & Linge – Den Mörka Hemligheten – om desorganiserad anknytningstyp. Psykologi alltså. (okej väldigt specifikt men ni som vet vad jag pratar om fattar)

Katarina Wennstam – Flickan och skulden – reportage om våldtäktsmål och hur rättväsendet behandlar utsatta kvinnor

Tina Fey – Bossypants– självbiografi av en av världens roligaste människor

Maria Sveland – Hatet – om antifeminism

Christina Knight – Mad Women – intervjubok med kvinnor i reklambranschen. Ett kapital handlar som bekant om mej!

Lyckad Invandring (antologi) – forskare skriver om varför migration behövs, varför Sverige suger på integration och vad vi kan göra åt det

Skönlitteratur

Jonas Hassen Khemiri – Jag ringer mina bröder – världens minsta bok om att ha mörk hud dagen det smäller i Stockholm

Chimamanda Ngozi Adichie – Lila Hibiskus – om ett syskonpar som växer upp med en tokreligiös pappa som alla andra älskar.

Caroline Hainer – Inte helt hundra – om att försöka vara ihop med folk och sånt

Hjalmar Söderberg – Den allvarsamma leken – om kärlek för hundra år sedan men Stockholm känns fortfarande väldigt likt.

Herta Müller – Andningsgunga – om att vara i arbetsläger i Sovjetunionen

Horace Engdahl – Meteorer & Cigaretten Efteråt – en mycket självupptagen person skriver självklara saker, generaliserar om kvinnor och män och är väldigt nöjd med hur han gör det (men låtsas att han inte är det).

Tar gärna emot tips på vad jag bör läsa baserat på ovanstående feta lajks.

Nej, jag vill inte se dig le även om du menar det.

Jag vet att jag redan har skrivit ett inlägg om Nord & Syd, men trot eller ej, här kommer ett till. Jag har nämligen tillbringat i princip all vaken tid de senaste veckorna med deras debutalbum Som En Människa och det är så för-e-bannat bra. Där finns exempelvis politiska låtar som handlar om ”att vara arbetslös, att vara utanför” och ”om döden och smärtan över att inte tro på något annat än vetenskap” (citat från den här fina låt-för-låt-artikeln i Gaffa.) Min bästa bästa är ändå Äckla mig som handlar om ”att vara less på att vara kär i någon jävla idiot”.

Hur som helst. Två saker angående detta:

1. Dom spelar på Debaser Slussen 17 maj!!

2. Jag känner igen Julia Hanbergs röst så himla mycket men vet inte varifrån. Har inte lyssnat på Penny Century. Har googlat mig sönder och samman för hintar. Någon som vet om hon typ har gästat någonstans? Eller blir jag bara förvirrad av att hennes Östersundsdialekt på bokstaven A är så lik Annika Norlins?

Det var det om detta. Idag åker jag till vintern en sista gång för i år. Stackars dom som ska bo med mig om dom av någon idiotisk anledning inte gillar samma musik som jag.

Dove Real Beauty Sketches

Har känt att jag inte behöver skriva något om Dove Real Beauty Sketches eftersom det borde vara ganska självklart vad jag tycker. (klicka på länken för att se filmen, har varit en massa strul med Youtube tyvärr).

Men ju mer jag tänker på det, och ju fler gånger jag ser människor, till och med uttalade feminister och folk som jobbar med reklam, posta den i min FB-feed, desto mer förbannad blir jag. TÄNK LITE FÖR FAN, vill jag vara skrika (och gör, till mina kollegors stora förtret). Här har vi alltså en film som talar om för kvinnor att de borde tillbringa mer tid med att tänka på sitt utseende (”we should spend more time focusing on what’s good”). Som avslutas med orden You are more beautiful than you think. Och det anses av många vara någon slags jävla feminististiskt genombrott som alla kvinnor borde se?

Hela idén är fullständigt skev till att börja med. Att beskriva sitt eget ansikte är jättesvårt. Vi har ingen aning om vad kvinnorna tänkte innan de gick in i rummet. Kanske tänkte de på sitt jobb, på sina barn, på en bra bok de läst eller på att de måste hinna fixa tvätten ikväll. Men jag vågar lova att de inte gick runt och tänkte på om de hade en stor eller en liten käke.

Det råder Unilever snabbt bot på genom att tvinga in fullvuxna kvinnor, som förhoppningsvis har något bättre för sig, i en extrem form av självobjektifiering. Självklart kickar alla kritiska kommentarer in då. Efter det ska samma människa granskas av en annan människa, vilket igen kickar igång samma system, för att sedan få berättat för sig att de själva hade fel och att det viktigaste man som kvinna kan göra är att tillbringa mer tid med att fundera på hur vacker man är. Inte så jävla konstigt att de gråter. Utöver det står hela det självgoda utförandet mig upp i halsen. Du är vacker som du är är den slitnaste (och som samhället snabbt lär oss, minst sanna) klyschan i boken och Dove låtsas ändå som att de har kommit på någon slags nobelprisupptäckt, samtidigt som deras övriga reklam understödjer precis samma skönhetsideal de här säger sig motarbeta. Men det är så dumt att jag inte ens orkar bli upprörd.

Summan av kardemumman är budskapet från Unilever alltså: Vi ska alltså inte tänka på våra jobb, våra vänner, våra familjer, världen, eller middagen. Vi ska inte ens tänka på vilket schampo eller vilken duschkräm vi ska använda. Istället borde vi tänka än mer på vårt utseende. För det vet ju alla, att skönhet kommer inifrån och det viktigaste en kvinna kan vara är vacker, i sina egna och andras ögon.

Jag önskar att jag hade en fyndigare avslutning på det här men nöjer mig med ett uttryck som jag nog aldrig har menat mer än nu: AVGÅ ALLA.