Tuuuut tuuuut

Helt plötsligt har det hänt. Jag har fått fart på forskningen. Jag gör körningar i SPSS och skriver så att tangenterna ryker och mitt skrivbord är fullt av skrynkliga papper och böcker precis som mina kollegors. Och det är så himla härligt! Det finns inget annat jag vill göra just nu, utom att förändra världen medelst min hjärna och tusen timmars hjälp från mina handledare. Så. Om det är lite dålig fart på mig här eller på mailen så vet ni varför. Och just det, ni som hör av er om Almedalen: mitt schema är redan fullt tyvärr. Återkommer med var och när man kan se/prata med mig men just nu måste jag begrava mig i vetenskapliga artiklar om typ våld och ätstörningar. Och så ska jag åka till Borlänge och Istanbul.

Ha en fantastique helg nu!

Du är fin som du är och andra förolämpningar

Tell her she’s beautiful. Eventually, advertising and media will try to convince her otherwise.

Så löd en punkt på en FB-delad lista över saker som pappor bör göra för sina döttrar för att få dem att växa upp till bra människor. (själva listan hittar jag inte nu, förlåt och ursäkta). Det är mer eller mindre formulär 1A när vi pratar om fina män som stöttar kvinnor. Om kvinnor hela tiden får höra att de är fina som de är kommer de att växa upp till trygga och stolta människor som skiter i vilket.

Och det låter ju bra i teorin. Problemet är bara att det inte alls funkar i praktiken. Det finns en anledning till att samma råd inte ges till mammor som ska uppfostra söner, och det beror förstås på att det inte är viktigt för små pojkar att höra att de är fina som de är, eftersom det inte är viktigt för pojkar att vara fina över huvud taget. Det finns annat man fokuserar på, som att vara stark eller snabb eller duktig. Och om man som förälder, även med de bästa intentioner, hela tiden berättar för sin dotter hur fin hon är, befäster man bara det vi alla redan vet för väl: att som kvinna är skönhet det viktigaste en kan ha. Därför blir jag helt skogstokig av alla äkta skönhet-resonemang. Skitsamma om den är äkta eller inte, tjock eller smal, inifrån eller utifrån. Skönhet har aldrig drivit världen framåt eller gjort en banbrytande upptäckt eller tröstat någon som är ledsen. Av allt en människa kan vara är just vacker kanske det allra minst viktiga.

Så vad kan man då göra om man vill att ens dotter ska växa upp och ha en hyfsad chans att inte känna sig ful och bedrövlig? Jag tror att man ska berömma henne för allt bra hon är och gör som är viktigt på riktigt – att hon är schysst, smart, modig, rolig. Jag tror att man ska lära henne att springa, brottas, dansa, rita och andra saker man kan göra med kroppen som inte handlar om att den ska bedömas. Jag tror att man ska undvika att kommentera sitt eget och andras utseende över huvud taget. För det är inte viktigt. Inte viktigt på riktigt.

 

 

 

 

 

The Gentlewoman

Jag brukar rätt ofta säga att jag inte är intresserad av mode. Vem som helst som öppnar min garderob kan se att det är en lögn. Människor som är ointresserade av mode köper sällan handväskor för en halv månadslön eller färgar jeans från 1999 i klorin för att se vad som händer eller går till jobbet på Handelshögskolan i en jacka av syntetiska fågelfjädrar. Lögnen baserar sig alltså inte på att jag inte gillar kläder, utan på att jag sedan ungefär tio år har en personlig beef med modesvängen. Jag gillar inte kedjornas sneda ideal och slit-och-släng-stämning, jag gillar inte high-fashion-människornas snobbighet och jag gillar definitivt inte tidningar som Elle eller Vogue som får mig att få en släng av narkolepsi (säsongens färger! zzzzzznnnnnnaaaaaark.) innan jag ens har läst innehållsförteckningen.

Tydligen är jag inte ensam. Därför finns The Gentlewoman som är något så EXTREMT ovanligt som en tidning för kvinnor som skriver om intressanta saker. Om musik, kultur, politik, samhälle. Och om mode.

Chefredaktören Penny Martin föreläste på Hall of Femmes och fick alla att vilja bli hennes bästa kompis. Hon pratade om faran med att porträttera framgångsrika kvinnor alltför allvarligt och hur man som tidning kan få American Apparel att klä på sina kvinnliga modeller i reklamen.

Varje gång jag bläddrar i den här tidningen vill jag gråta. Gråta för att det är så förbannat bra och för att det är så ovanligt. Och eventuellt för att jag aldrig kommer att bli lika cool som Adele.

Utkommer två gånger om året och finns att köpa på bland annat Press Stop. 

Varsågod: en jämställdhetsplan!

Förra veckan var jag på en paneldiskussion i riksdagen angående jämställdhet i reklambranschen, och hur bristen på densamma påverkar det vi producerar. Alla var rörande överens om att ökad jämställdhet vore toppen, men också om att det är svårt: hur vet man när man är jämställd? Innebär fler kvinnor automatiskt bättre jämställdhet? Hur ska man mäta?

Jämställdhetsplaner är kända för att tas fram under stånk och stön för att sedan ligga i lådor och samla damm eftersom ingen riktigt vet vad man ska göra med dem. Jag tror att en viktig anledning är just de frågorna jag nämnde. Vad sjutton är målet, varför är det viktigt, och hur vet man när man är klar? Men faktum är att det inte är speciellt svårt. Det finns nämligen nationella jämställdhetsmål som alla politiker på såväl riks- som kommunnivå arbetar efter, och de går alldeles utmärkt att anpassa till arbetslivet och utgör då en alldeles fenomenalt tydlig och objektiv jämställdhetsplan. Här är dom.

Det övergripande målet lyder: Kvinnor och män ska ha samma makt att forma samhället och sina egna liv.

Anpassat till ditt företag: Kvinnor och män ska ha samma makt att forma företaget och sina egna yrkesliv. 

Sedan finns det fyra delmål som låter så här:

1. En jämn fördelning av makt och inflytande. Kvinnor och män ska ha samma rätt och möjlighet att vara aktiva medborgare och att forma villkoren för beslutsfattandet.

Det här kallas i vardagligt tal för representationsmålet och tolkas som att kvinnor och män ska vara jämnt representerade på viktiga funktioner (givet att om man har lyckats ge människor samma rätt och möjligheter kommer detta avspegla sig i jämn representation).

Anpassat till ditt företag: Kvinnor och män ska ha en jämn fördelning av makt och inflytande i företaget (som anställda, i ledningsfuktioner och styrelse). 

2. Ekonomisk jämställdhet. Kvinnor och män ska ha samma möjligheter och villkor i fråga om utbildning och betalt arbete som ger ekonomisk självständighet livet ut.

Anpassat till ditt företag: Kvinnor och män ska ha samma lön, förmåner och möjligheter till fortbildning. 

(här kommer en bonus: enligt paragraf 18 i jämställdhetslagen (1991:433) gäller följande: ”otillåten könsdiskriminering skall anses föreligga, när en arbetsgivare tillämpar lägre lön eller annars sämre anställningsvillkor för en arbetstagare än dem som arbetsgivaren tillämpar för arbetstagare av motsatt kön, när de utför arbete som är att betrakta som lika eller likvärdigt.” Enligt den här domen i Arbetsdomstolen (AD) är inte löneförhandling ett giltigt skäl för att göra avsteg från den principen. Förhandlingen ska leda till ett avtal mellan två parter på objektiva grunder. Man kan alltså inte betala en manlig copywriter mer än en kvinnlig med motiveringen att han var en skickligare förhandlare, om de gör ett likvärdigt jobb)

3. Jämn fördelning av det obetalda hem- och omsorgsarbetet. Kvinnor och män ska ta samma ansvar för hemarbetet och ha möjligheter att ge och få omsorg på lika villkor.

Anpassat till ditt företag: Kvinnor och män ska ges samma möjligheter att få ihop jobb och privatliv när det gäller exempelvis föräldraledighet, VABB och olika förmåner som sjukförsäkring. 

4. Mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Kvinnor och män, flickor och pojkar, ska ha samma rätt och möjlighet till kroppslig integritet.

Anpassat till ditt företag: All form av sexism och sexuella trakasserier (verbal eller fysisk) på arbetsplatsen ska upphöra. Kvinnor och män ska ha samma rätt och möjlighet till psykisk och kroppslig integritet på jobbet. Det ska finnas tydliga system på plats för att rapportera och följa upp och straffa de skyldiga när reglerna bryts. 

FÖR ATT SAMMANFATTA: när det finns lika många män som kvinnor på maktpositioner i företaget, när de får samma lön och förmåner, tar ut samma ledighet och ingen kommenterar någon annan baserat på kön, då är det bara att gratulera. Ni har gått och blivit en objektivt jämställd arbetsplats. HURRA!

 

Sayings.

Det finns vissa talesätt jag verkligen inte gillar. Här är topp 3.

1. Det är ju bara sunt förnuft. 

Det finns en massa bra saker att ta hänsyn till när man ska komma på svaret på en fråga. Sunt förnuft är inte en av dem. Jag skulle till och med vilja påstå att det sunda förnuftet är mänsklig utvecklings största fiender, eftersom det bara är summan av våra existerande fördomar om hur saker och ting måste vara. Ingen bra idé (jorden är rund! Vi borde låta folk styra sig själva! Kvinnor borde ha samma lön som män för lika arbete!) har varit sunt förnuft när den först lades fram. Tvärtom: riktiga framsteg verkar alltid vara helt uppåt väggarna tills någon använder fakta, logik, drömmar, känslor eller fantasier för att visa att de faktiskt är riktigt bra. Trots att det sunda förnuftet sa tvärtom.

2. Man ska inte ta ut segern i förskott. 

Ingenting gör livet så många procent roligare som att ta ut segrar i förskott. Om man gör det kan man nämligen glädja sig åt dem både när man väntar på dem och när de faktiskt händer. Om de visar sig inte hända, blir man besviken oavsett, men har man tagit ut segern i förskottet hade man i alla fall kul tills misslyckandet var ett faktum.

3. Man kan inte ha roligt hela tiden. 

Ehhh jo. Det kan man. Om man vill och anstränger sig lite.

Tigrar och ejdrar

Angående American Apparel de senaste dagarna finns det en kommentar som alltsomoftast dyker upp (bland annat i en särdeles förvirrad kommentar på mitt inlägg in måndags), som jag tycker förtjänar lite extra uppmärksamhet. Den brukar lyda något i still med:

Men hallå, modevärlden objektifierar män precis lika mycket som kvinnor! Kolla i vilken tidning som helst, där finns det en massa unga vältränade killar!

Jag skulle säga att det finns tre problem med det här.

Det första, och enklaste, är naturligtvis att två fel inte gör ett rätt. Lika lite som man säger Men hallå, tigrar är ju också utrotningshotade så det gör väl inget när man diskuterar situationen för sjöfåglar i Östersjön, är att män objektifieras ett rimligt argument för att inte problematisera när kvinnor gör det. Om du har stora problem med hur män framställs i reklam, ta tag i det då istället för att använda det som argument för att någon annan inte ska bry sig i en helt annat fråga.

Men, och här kommer vi in på problem två, det är väldigt sällan någon tar tag i den enorma objektifieringen av män i reklam, helt enkelt för att den inte är ett särskilt stort problem. Om man ens en sekund tror att situationen är lika för män och kvinnor på den här fronten har man förbaskat skeva glasögon på sig. Det slog mig under Hall of Femmes där man bland annat fick se en massa tidningsomslag som Ruth Ansel och Janet Froehlich hade gjort. Där fanns inte en enda man som enbart var dekorativ. Männen på omslagen var kändisar, personer. Kvinnorna var ibland det också, men lika ofta en namnlös modell som skulle symbolisera något. Således, ett objekt.

Jag tar det här exemplet för att det inte är så extremt. Det rör sig om välgjorda, intelligenta tidningar (typ New York Times Magazine) av kvinnliga formgivare, och till och med där är skillnaden tydlig. Vi behandlar män och kvinnor helt olika i media. Går man in på exempelvis Pressbyrån och börjar räkna i hyllan blir det naturligtvis ännu klarare. Och mängden spelar roll. En bild är inte värd lika mycket som hundra.

Men, säg att det faktiskt var så att man bläddrade igenom en modetidning och såg precis lika många dekorativa män som kvinnor. Då skulle vi väl vara framme ändå? Det för oss in på problem nummer tre, att man inte kan koppla bort saker från sitt sammanhang. Män är överordnade kvinnor. Män är det neutrala könet och subjektet i nästan alla sammanhang. När därför exempelvis Tom Ford i sina annonser fläker ut män så som man är van att se kvinnor, blir effekten inte alls samma. Det blir en lek med estetik och roller. Det blir homoerotiskt, eftersom blicken fortfarande antas vara en mans. Men det hotar ingen, eftersom mansrollen är bred. Den som inte vill eller kan identifiera sig med snubben i reklamen behöver bara bläddra till första redaktionella sidan i tidningen för att hitta en helt annan typ av man, som också får synas och höras. Den lyxen har sällan kvinnor.

Men som sagt, man behöver inte göra det så komplicerat om man inte vill. Det går alldeles utmärkt med att försöka komma ihåg det där med tigrar och ejdrar, och att det garanterat är bättre att ta tag i de problem man själv ser istället för att kritisera dem som försöker lösa något annat.

Individen och upploppet

Jag tycker att Alexandra Pascalidous text är det bästa som har skrivits hittills om Husby. Dels för att hon inte försöker förenkla sånt som inte går att förenkla, dels för att hon sätter fingret på något som många andra också har börjat prata om: det är inte ungdomar som sätter eld på bilar. Det är unga killar. Eller som My Vingren säger: Husby handlar inte bara om klass. 

I vanlig ordning höjs också röster, exempelvis från Fredrik Reinfeldt, om att individer måste ta sitt ansvar. I sak är det så klart rätt: om noll individer slår sönder en ruta blir rutan inte sönderslagen. Alla är ansvariga för sina handlingar och man ska inte brukar våld mot andra människor. Samtidigt känns det som att den som stannar där i resonemanget inte på allvar är intresserad av att lösa problemet. För en individ är inget upplopp. Om det som händer i Husby och runt om i Stockholms förorter var ett personligt problem skulle polisen ganska lätt kunna lyfta en just den 15-åringen på stationen och ringa hans föräldrar.

Men nu rör det inte en person. Det rör många tusen. Och om vi är intresserade av att det faktiskt ska sluta brinna, är det är viktigt att inte blanda ihop ansvar och lösningar. Vi kan lägga hur mycket ansvar vi vill på individen, men vad sjutton betyder det i praktiken? Det hjälper väldigt lite om inte individen har möjlighet att lösa grundproblemet, som i det här fallet är en salig röra av utanförskap, klassklyftor, rasism, diskriminering och maskulinitetsnormer. Det är helt enkelt lite mycket att lägga på en tonåring i förorten som inte ens har rösträtt. Däremot är det inte för mycket för Sveriges regering och statsminister. Att låtsas som något annat är bara pinsamt.

Lucy McRae

Bland de coolaste på Hall of Femmes var Lucy McRae. Kan ej förklara så bra hur och varför hon är ett jävla geni, så här är hennes TED Talk. Innehåller bland annat sugrörskostymer och parfym som får en att svettas guld (drömprodukt).

Ställa in kompassen och köra så det ryker.

Förra veckan var jag som sagt på Hall of Femmes stora final, Design Talks. Under två dagar fick man sitta i ett mörkt rum på Moderna Museet och lyssna på några av världens bästa kvinnliga kreatörer. Och då menar jag riktiga kreatörer, inte i reklambetydelsen. Mina favoriter var till exempel ADn Ruth Ansel, konstnären Barbara Kruger, Penny Martin som är chefredaktör för Gentlewoman, och så klart Ann-Sofie Back.

Det var helt fantastiskt. Dels för att duktiga människor i sig själva alltid är inspirerande, men också för att det blir nåt annat när det är 100% kvinnor på en scen. Det de säger och hur de säger är annorlunda. Det var väldigt roligt att vara i ett sammanhang där kvinnor är normen utan att sammanhanget för den sakens skull handlar om det.

Jag har en skarp känsla av att det kommer att dyka upp en massa tankar från de här dagarna under de närmsta veckorna (exempelvis måste jag kanske elaborera lite kring en anteckning som jag precis hittade i telefonen som lyder Jag hatar reklam. Jag hatar när männisikor tror att reklam är intressant. Ehum.) Men den mest tydliga grejen som slog mig var att en och samma mening nämndes i alla fall fem gånger av olika talare.

I’m not a very strategic person. 

Varje gång någon fick en fråga om sin karriär, hur de hade blivit bäst i världen på det de gör, var det en del av svaret. De kunde inte sätta fingret på ett visst beslut. De hade inte tänkt ut hur och vad de skulle jobba med. Och det är ju spännande eftersom det går exakt tvärt emot all slags karriärscoach-lingo på området. Femårsplaner, personlighetstester, var ser du dig själv om tio år, etc etc. Ingen på scenen svarade att de hade en plan, utöver att vara där det fanns riktigt bra folk som hade intressanta idéer. De flyttade mellan städer och världsdelar. De bröt upp och drog så fort de kände att det inte fanns förutsättningar för att göra bästa möjliga grejer. Och de jobbade med sina vänner.

Nu är ju inte jag på något sätt bäst i världen, men jag tyckte ändå att det är roligt att höra för det är precis så jag också har haft det. Det har varit ett himla hoppande och sökande men enda gången jag har haft det riktigt tufft har varit när jag har känt att de jag jobbar med inte vill samma saker som jag.

Det jobbiga med bra råd är att de oftast låter enkla men är svåra att göra. Jag blev nästan utskälld av en kanditatstudent på Handels för ett tag sen som sa ”jag blir galen om en vuxen till säger att jag ska satsa på det som är roligt”. Problemet är ju att det är sant. Vill man ha en bra karriär är det stora utmaningen just det: att komma fram till vad man gillar. Det finns inte en enda människa som har planerat sig till ett lyckligt liv. Det enda man kan göra är att ställa in kompassen och köra så det ryker tills man kommer ur kurs och får ställa om.

Inte så klatchigt och DN Ekonomi-kompatibelt. Men tyvärr precis alldeles sant. I alla fall om man ska tro några av världens bästa kreatörer.

Efterlysning

Som ni vet är jag ju inget stort fan av begreppet konsumentmakt. Alltså att ”rösta med plånboken”. Jag tycker att det är vilseledande eftersom det antyder att det är vanliga människors personliga ansvar att styra upp idiotiska företag. Det funkar ju utmärkt i nån slags bondesamhälle där alla känner varandra (Andersson ger inte sina kossor tillräckligt bra foder, vi går till Nilsson och köper mjölk istället), men det är naivt att tro att det går att överföra till vår tid. För att kunna tala om makt (och marknadsekonomiska principer över huvud taget) måste man i alla fall ha någon form av information, och informationsklyftan mellan producenten av en produkt och konsumenten av densamma är enorm. Vi har ingen jävla aning om vad som pågår på vägen mellan bomullsplockningen och tröjan vi har på oss. Och det blir naturligtvis inte lättare av att många företag aktivt försöker luras och vilseleda genom exempelvis det som i senaste numret av Filter  kallas fädbodifiering. Därför behövs appar som läser steckkoder åt oss i mataffären och berättar vad som är sant. Det är förbaskat deppigt.

Nej, jag tror betydligt mer på folkmakt än på konsumentmakt. Folkmakt som i demokrati. Som i att vi röstar fram människor som på heltid kan ägna sig åt att skapa lagar och regler som företag måste följa, så att vi kan jämna ut informationsklyftan och därmed tala om någon form av val (eller om man vill, ”marknad”) på riktiga grunder.

Det här problemet är dock inte lika stort när det gäller företags reklam och marknadsföring. Den är ju inte höjd i dunkel, så att säga. Efter förra veckans American Apparel-härva ställs jag därför inför ett dilemma. Jag har ju ibland försvarat American Apparel eftersom jag tycker att det finns något intressant i att de krockar helylle-principer med provokativa bilder. Det hade kunnat vara en bra idé. Fast nu måste ju jag också ge upp. Och allra mest sur blir jag på de kommentarer på bloggen En Blommig Tekopp som vittnar om hur det är att vara anställd av dem. Huuuuuu.

Således står jag inför ett dilemma eftersom de enda underkläder jag gillar är dem från AA. Äger i princip inga andra. Som om jag nu ska använda mina surt förvärvade konsumentmaktsslantar och take my business elsewhere, var tusan ska jag gå?