Mot Almis.

Då var det dags. Tidigt på måndag morgon drar jag för första gången i mitt liv till Almedalsveckan. Borde så klart vara jättepepp men eftersom jag inte alls vet vad jag ger mig in på är det lite svårt. Så jag packar helt enkelt ner någon slags rimliga kläder i en väska (vet ej om silvriga platåsneakers är kosher i politiksammanhang, så får hoppas på det bästa) och beväpnar mig med mitt bästa humör och ser vad som händer. Om vi ses där måste ni komma fram och säga hej!

Ja. Och ni kan ju också om ni vill läsa min serie blogginlägg från Almedalsveckan förra året, som lite sammanfattar mina politiska ståndpunkter. Tror att dom står sig ganska bra ett år senare.

Del 1: En lätt liten kapitalismkritik 

Del 2: Så här kan man göra istället 

Del 3: Därför är jag feminist 

Del 4: Att inte äta djur 

Del 5: Det här med reklam, dårå

Del 6: Att leva som man lär 

Ha en fin helg så hörs vi när jag är tillbaka!

Q&A del 4: Om politik om miljö

Du verkar ju resa mycket, hur tänker du kring ditt resande och miljöpåverkan? Du säger också att du är modeintresserad. Hur tänker du kring mode och miljöpåverkan?Tack på förhand och tack för en fantastiskt bra och läsvärd blogg.

Tack! Jag har skrivit om just de två grejerna här. Det är inget superbra svar. Jag tänker helt enkelt att de bästa vore om jag inte reste och inte köpte kläder. Men det gör jag ju ändå, pga är människa. Gör så gott jag kan och kompenserar där det går.

1. Är du socialist och om inte, varför inte? 2. Vad hette den där boken om Olof Palme som du skrev om för länge sedan? 3. Vilken politiker i Sverige tycker du är vettigast? 4. Hur kommer det sig att du inte röstar på F! (vad jag vet i alla fall)? 5. Okej så krånglig fråga, men om du har tid: Vad är din vision om hur samhället borde se ut?

1. Har inte funderat så mycket på det, så slog upp definitionen här och måste säga att baserat på den är jag inte det. Jag tror inte att just kollektivt ägande är lösningen på de problem vi har (även om jag tror att vissa resurser mår bra av att ägas gemensamt). 2. Underbara Dagar Framför Oss av Henrik Berggren. Superbra! 3. Jag är mycket förtjust i Birgitta Ohlsson (FP, EU-minister) och Anders Wallner (partisekreterare MP). Gudryn Schyman är den bästa retorikern. 4. För att jag röstar på MP. Miljöfrågor är lika viktiga för mig som jämställdhet. Om inte MP fanns skulle jag nog rösta på Fi. 5. Två enkla principer: vi har fattat att vi är beroende av planeten men inte tvärtom, och organiserar våra samhällen därefter. Och alla människor är fria från både explicit förtryck (från diktatorer, krig, våld osv) och implicit förtryck (från strukturer och normer som vill boxa in oss).

Hur bestämde du vilket parti du skulle rösta på? Någon särskild fråga som påverkade extra?

Det bestämmer jag från gång till gång. Jag har röstat på alla möjliga partier. Jag tycker att en av fundamenten för demokrati är att man ändrar sig när det behövs. Om MP skulle svänga åt ett håll jag inte gillade skulle jag gå ur och engagera mig någon annanstans. Men nu känns det bra där vilket beror på att de fokuserar på de frågor jag tycker är viktigast: miljö/klimat och mänsklig frihet (öppna gränser, jämställdhet, lika rättigheter). Jag håller inte med alla miljöpartister om allt, så klart, men jag skriver under på världsbilden och prioriteringarna.  Det är viktigast för mig.

Jennie: Hej Nina! Jag hade velat höra hur du ser på att skaffa biologiska barn, ur ett samhälls-/miljöperspektiv typ. Jag har funderat mycket på det där, om det överhuvudtaget är rätt att göra, när det finns så många som redan är utan föräldrar. Det känns ju jävligt ego att sätta ett nytt barn till världen när vi är rätt säkra på att det kommer att gå åt helvete till slut. Hur ser du på saken?

Annika: Skulle inte egentligen det bästa man kan göra för miljön vara typ självmord? För är inte allt det vi nu gör för ”miljön” grejer vi gör för att MÄNNISKAN ska kunna existera här på jorden så länge som möjligt? Jorden skulle ju klara sig himla bra utan oss.

Väldigt intressanta frågor som jag tycker hänger ihop en del. Jag och min bror pratade om det en gång, att om man skrev på ett kontrakt om att aldrig skaffa barn borde man teoretiskt kunna fräsa runt i privatplan resten av livet (rent miljöpåverkansmässigt alltså) eftersom man har brutit en konsumtionskedja för evigt. Det blir snabbt väldigt filosofiskt det här: har vi människor några som helst rättigheter egentligen? Till planeten eller till vårt eget liv? De flesta ideologier och religioner utgår ju från att människolivet är okränkbart, men om man ställer det i relation till planeten är det ju snarare tvärtom: kränker vi planeten gör den slut på oss (men knappast tvärtom). Känner att jag tar mig lite vatten över huvudet här, men i princip så måste jag väl säga JA. Så som världen ser ut nu är det ego att skaffa barn och det bästa för miljön vore att det fanns mycket färre människor. Men samtidigt är man ju ego. Jag vill leva och jag vill ha barn även om jag inte riktigt kan försvara det. Jag tror att man får utforska sin egen gräns för vad som känns rimligt ego (typ: att överleva) och orimligt ego (typ: att äta kött varje dag).

Välkommen till en blogg som inte handlar om uttrar, kvantmekanik eller klasskamp.

”du kan vara säker på att mina barn får en balanserad världsbild. Inte alls som den du predikar, en som inte ens tycks känna till klasskampens betydelse i historien. Bara som en parentes, du vet väl att kvinnor hade allmän rösträtt före männen i Sverige?”

Så skrev kommentatorn Liv angående mina svar om jämställdhet och feminism häromdagen. Det Liv är inne på, trots att de flesta använder ett något artigare tonfall än hen gör, är faktiskt ett ganska vanligt resonemang: att vi som engagerar oss i jämställdhet borde ägna oss åt något viktigare, som klasskamp.

På ett sätt är ganska enkelt att besvara: om det är så viktigt för dig, gör det själv. Istället för att hänga i mitt kommentarsfält som väldigt få läser, starta en egen blogg. Gå med i ett politiskt parti, grunda en ideell organisation, skriv debattartiklar. Det tar tusentals timmar, men om man jobbar riktigt hårt kan man bygga upp en plattform och få folk att lyssna. Att be mig eller någon annan, ofta invävt mellan förolämpningar, att föra diskussionen, är inte särskilt konstruktivt om man verkligen brinner för en fråga. Jag kommer att applådera ditt engagemang, men jag hinner inte göra jobbet åt dig.

Men i just det gär fallet, när vi pratar om jämställdhet och klass, är det inte riktigt så enkelt, vilket beror på att det inte finns någon konflikt. Det handlar inte om antingen eller. Det handlar om både och. Politiska partier och andra organisationer till mitten/vänster brukar oftast driva jämlikhet både när det gäller kön och klass (och naturligtvis andra aspekter, som etnicitet och sexuell läggning), just för att det är olika sidor av samma mynt: över- och underordning, skev fördelning av makt, tolkningsföreträde och resurser. Om man ser att de här mönstren finns i fallet klass, ser man dem också i exempelvis kön, funktion och sexuell läggning. Annars har man inte tittat tillräckligt noga.

Det är helt sant att överklasskvinnor är överordnade arbetarklassmän. Det gäller också för det mesta heterosexuella kvinnor gentemot homosexuella män och vita kvinnor gentemot icke-vita män. Ingen påstår att det är så enkelt att alla kvinnor alltid är underordnade alla män. Men i den ekvationen ingår att kvinnor inte är en minoritet. I varje underordnad grupp där det finns män, finns det också kvinnor, och de hamnar allra längst ner i hierarkin. Att vara exempelvis arbetarklass och kvinna leder till dubbel problematik, det är därför det är så viktigt att alltid ta med genus i den här typen av analyser.

Det stämmer verkligen att den här bloggen inte handlar om klasskampens historia. Men den handlar om alla människors rätt till frihet och lika möjligheter. Att slå sig fri från könsnormer och stereotyper är en viktig del av den resan, men det finns många andra kedjor att lossa. De som kämpar mot rasism, homofobi och klassklyftor är oftast på precis samma sida som jag. Och om du vill starta en blogg om något av det är bara att maila, så lovar jag att både läsa och länka.

 

Q&A del 3: Att leva och jobba i USA

Kikki: När du och Sandra blev headhuntade som copys till WK – hur mycket jobb fick ni göra och blev det kampanjer av det hela? Hur var det att jobba på WK?

Bella: Jag undrar hur det var på W+K? Hur dagarna var, hur mycket inflytande ni hade, vad ni gjorde helt enkelt. Det verkar som att varken du eller Sandra trivdes?

Det stämmer att vi inte trivdes så bra. Jämfört med att jobba i Sverige var USA (inte bara W+K, har jag förstått från kompisar som jobbade på andra ställen) väldigt stort, långsamt och klumpigt. Både jag och Sandra gillar när saker och ting händer, och det gjort det inte där. Vi satt mest och kom på femtusen idéer som aldrig blev något av. Ibland gick saker och ting i produktion men stoppades mitt i. På pluskontot var att man lärde känna en massa roliga människor och blev väldigt mycket bättre på just idéandet, eftersom vi gjorde det så mycket. Men jag är väldigt glad över att känna att jag faktiskt uträttar något nu.

Hur kändes det att leva i USA? Jag menar det skiljer ju sig från Sverige på så himla många sätt. Det finns ingen allemansrätt och ens människovärde (iaf skolgång, sjukvård och säkert en massa mer) bedöms av hur mycket pengar man själv/ens föräldrar har. Hur var det?

Fruktansvärt, och den främsta anledningen till att jag ville flytta hem. Det finns väldigt lite i det amerikanska samhället jag gillar på ett mer filosofiskt plan (även om det så klart finns en massa människor, företag osv jag tycker om), och då kändes det bara dumt att vara där och försöka vara med när man liksom inte gillar grundprinciperna.

Ja man ska väl skriva nåt om Cannes också.

Förra veckan var det Cannes Lions (typ vm i reklamkreativitet). För andra gången sedan 2006 var jag inte där. Och för första gången på samma tid känner jag att jag inte över huvud taget saknade det.

Under större delen av mitt vuxna liv har jag brytt mig väldigt mycket om reklam, och det gör jag ju fortfarande. Så till den grad att jag forskar om det dagarna i ända. Jag fascineras av hur reklam nästlar sig in överallt och vad den gör med oss som människor, både när den är bra och när den är dålig. Men jag kan inte uppbåda ens en liten gnutta engagemang för reklamtävlingar, utöver att jag blir glad om någon jag känner vinner. För man blir ju glad när ens vänner är glada.

Det känns så märkligt att det kan gå så fort att helt och hållet byta perspektiv. För jag tyckte ju att det var så viktigt. Värt att jobba nätter för, värt att gråta eller dricka champagne över. Jag vet att nästan alla som har bytt jobb slås av samma sak, att man bara svävar iväg och några månader senare är precis lika oförstående inför det som är viktigt i ”branschen” som någon som aldrig har satt sin fot där. Det är ganska skönt att veta tycker jag. För det betyder ju att det jag gör nu som blir dåligt inte spelar världens största roll. Man minns folk man lärde känna och det man lärde sig på vägen. Något enstaka projekt där allt klaffade kan också hänga med. Resten faller i en mjuk och behaglig glömska.

Hur som helst. För alla er som liksom jag inte bryr er så jättemycket om reklamtävlingar och därmed har missat det, kan jag berätta att den här filmen enligt hundratals jurymedlemmar är den allra bästa reklamen i år. Den handlar om tecknade gubbar som dör till någon slags Moldy Peaches-soundtrack. Typ gullig. Och förklarar ganska så exakt varför det känns helt rätt för mig att jobba med reklam på andra sätt just nu.

Q&A del 2: om jämställdhet och feminism

Om du skulle förklara enkelt som till ett barn, hur beskriver du då hur kvinnor är strukturellt underlägsna män i vårt samhälle?

Förr i tiden fanns det lagar som bestämde vad män och kvinnor fick göra, eftersom man ansåg att kvinnor var mindre intelligenta och starka än män. Om de gjorde samma sak som män tänkte man att det skulle bli en massa fel (ungefär som om barn fick göra alla saker som vuxna får). Till exempel bestämde de här lagarna att kvinnor inte fick rösta, ärva, driva företag, jobba som poliser osv. Det tyckte alla var helt självklart. Så är det inte längre; i Sverige idag finns det inga lagar som förbjuder kvinnor eller män att göra vissa saker, men många av de tankarna om att män och kvinnor är olika och olika lämpade för olika saker lever kvar. Det är det som kallas för normer, eller strukturer.

Genom olika sociala regler säger de här normerna att män är bättre på vissa saker (oftast som har med styrka, makt, teknik och pengar att göra) medan kvinnor är bättre på andra (oftast som har med sociala sammanhang, känslor, familj osv att göra). Det leder till två problem. Dels gör det det svårare för människor att fritt välja sina liv, eftersom normerna säger att det är konstigt eller onaturligt för en kvinna att jobba som rörmokare eller för en man att gråta (även fast det inte har något med kön att göra egentligen). Dels eftersom de saker som ses som manliga har högre status i vårt samhälle. Exempelvis mäts nästan allt vi gör i pengar. Eftersom pengar är en manlig domän sätter det kvinnor i underläge. Vi förväntar oss helt enkelt inte att kvinnor ska vara lika bra på det vi anser är viktigt. Det är det man menar med strukturell över- och underordning.

Vissa människor väljer ju att uttrycka sig helt könlöst. Vad tycker du kring det? Är det en bra väg att få bort fokus från kön?

Jag gillar ju text och språk så jag tycker att det absolut är ett bra sätt att förändra saker. Jag försöker själv att alltid prata könlöst när könet inte har en specifik förklarande funktion, alltså säga personen, barnet, osv hellre än kvinnan, pojken, etc. Jag tycker att det hjälper mig att öppna upp tanken.

Tips på bra böcker om feminism?

Ska man bara läsa en enda tycker jag att Caitlin Morans Konsten att vara kvinna bör vara den. Mycket rolig och lättläst. Andra favoriter är Flickan och Skulden av Katarina Wennstam, Det Andra Könet av Simone de Beauvoir och alla som jobbar med ledarskap i någon form borde läsa Det Ordnar Sig av Anna Wahl m.fl.

Vore intressant också att veta vad du tycker om underbaraclara/rumpgate ifall du har hängt med i det? Hur tycker du överlag att modeintresse går ihop med feminism?

Har inte hängt med i just rumpgate men tycker överlag att det är en klurig fråga. Det finns inget feministiskt problem i sig med att bry sig om utseende/mode, men så som världen ser ut nu blir det ju lätt att man om man gör det bara bekräftar existerande normer. Att bryta mot utseendenormer är ett supereffektivt sätt att skaka om saker och ting – det blir så tydligt hur snäva vi är när exempelvis en kille har klänning eller en tjej inte rakar sig under armarna. Jag tycker dock inte att det är en av de viktigaste feministiska frågorna (alltså vad varje individ gör med sina kläder), så jag överlåter till andra att diskutera, men jag förstår båda sidorna.

Har funderat på feminism som ett ”kravmoment” och undrar hur du ställer dig till det? exempelvis att det blir moraliskt svårt att raka sig under armarna men att en(av olika, säkert yttre påverkan och strukturer) vill göra det. Får feminismen bli ytterligare ett krav eller ska det endast förskingra andra krav? Kanske går det inte att förändra en struktur utan att detta blir jobbigt för oss? exempel 2) på sätt och vis tänker jag liksom att ätstörningar, förutom att vara en konfliktsjukdom i sig, för en feministiskt medveten kvinna blir en moralisk konflikt. Det är jobbigt att gå runt i linne om en har komplex för sina armar men fullständigt nödvändigt o viktigt osv osv. Tankar kring detta alltså…?

Förstår precis vad du menar. Jag skrev ett inlägg om det för ett tag sen, det kan man läsa här!

Midsommar!

Jag tycker att det känns helt sjukt att det är midsommarafton imorgon. Det beror på

1. Att det känns som att sommaren har pågått så länge att vi borde vara mitt inne i juli, typ och

2. Att jag inte har firat midsommar i Sverige sedan 2005 (pga 6 gånger i Cannes och en i New York)

Men nu. Nu är snapsen inhandlad och väskan packad och när ni läser det här är jag på väg till Sandhamn med 8 favoritmänniskor. Ska det va så ska det va, liksom.

Ha det superfint så hörs vi i nästa vecka!

Senast jag firade en normal midsommar. Ung, oförstörd, i lugg och norra Europas fulaste kofta. 

Året Feministiska Almedalstal + en intervju

Den 1 juli är det premiär för mig i Almedalen. Då är jag inbjuden av Maktsalongen för att hålla Årets Feministiska Almedalstal. Inbjudan:

VÄLKOMMEN PÅ MINGEL MED MAKTSALONGEN 
Vi tror på starka nätverk och broar mellan kvinnor med makt. Därför bjuder vi in dig och andra kvinnor* från näringslivet, civilsamhället och politiken till Maktsalongens årliga almedalsmingel.
      Vi bjuder på sju sorters kakor, god dryck, ljuv musik och ger er för andra året i rad Årets Feministiska Almedalstal. Det saknas visioner för den svenska jämställdhetspolitiken som sträcker sig bortom kvotering och delad föräldraförsäkring. Därför tar vi saken i egna händer och presenterar stolt årets talare; Nina Åkestam. 

TID & PLATS 
Måndag 1 Juli, 20.00-21.30.Talet börjar 20.30. 
TCO-parken, Strandgatan 1, Visby.

* Endast kvinnor är inbjudna till detta mingel. Med kvinnor menar vi personer som själva identifierar sig som och/eller av andra identifieras som kvinnor.

Och osa kan man göra här. 

Är rätt så himla nervös men det ska nog gå bra. Hoppas att vi ses där!

Och så har jag blivit intervjuad av AllBright! Vi pratar om det jag brukar prata om: forskning, objektifiering, och varför näringslivet är så himla mycket viktigare än någon (utom Anders Borg) egentligen vill låtsas om. Intervjun finns här.

Q & A del 1: Om jobb

Gu vad mycket bra frågor ni har. Har fått svettats en hel del med svaren, och många blev rätt långa, så det blir att gäng olika inlägg som kommer att portioneras ut lite i taget. Här är första delen!

Du har ju forskat ett litet tag nu. Som forskare ska man ju försöka att med hjälp av en korrekt metodik försöka nå fram till någon sorts objektiv kunskap. Om ett resultat strider mot ens personliga värderingar kan det inte hjälpas – det är resultatet av forskningen som gäller. Ens värderingar får dessutom absolut inte påverka resultatet av ens undersökningar. Så till själva frågorna: Har din forskning, så här långt, rubbat några av dina tidigare värderingar eller åsikter? Och i så fall vilka? Fattar att det kan vara en nästan omöjlig fråga plus att du är i början av din forskning.

Grejen är ju, som jag skrev här om dagen, att forskning inte heller är objektiv. Jag ställer frågor och använder metoder som mer eller mindre medvetet bekräftar min världsbild, så jag tror att det ska mycket till för att man ska bli helt omskakad av sina forskningsresultat (om man är samhällsvetare). Men jag har blivit förvånad över styrkan i vissa effekter jag har mätt. Till exempel påverkas vi otroligt mycket av vad vi tror att andra tycker och tänker, mer än jag trodde.

Jag är också doktorand och kämpar med känslan av att vara minst intelligent på min arbetsplats. Du verkar ha ett stort självförtroende och inte tveka att ge dig på olika saker, hur sjutton gör du för att mota bort känslan av att kanske inte vara kompetent nog? Hur lägger man av med att nedvärdera det man själv gör så förbaskat hela tiden?

Jag har den känslan precis hela tiden. Jag väljer bara att inte agera på den (tack vare många års terapi obs, alltså inget man bara gör i en handvändning). Jag tycker alltså inte att det är soft att skriva en artikel/bok/hålla föredrag, men jag gör det ändå. Med tiden har jag lärt mig att till och med uppskatta att inte ha koll, för jag vet att jag i efterhand brukar tycka att de perioderna är roligast. Jag är ju doktorand för att lära mig, det är självklart att någon som har forskat i 10 år är bättre på det än jag. Så jag försöker bara att göra mitt bästa och uppskatta att jag lär mig.

Jag är för närvarande mitt i ett karriärbyte – från att jobba inom min utbildning till att starta eget/frilansa inom något mer kreativt. Jag har startat upp flera gånger under den senaste tiden… men… har svårt att hålla motivationen uppe och faktiskt fortsätta/avsluta det hela… och tror att det beror på att jag har flera olika ideer/områden att välja på… och är kanske rädd att välja fel och förlora (ännu) mer tid – man blir ju inte yngre… Har du några bra tips om hur man väljer, hur man vågar välja, hur man sätter igång, men framförallt fortsätter på sin utvalda väg och håller motivationen uppe? Bor utomlands, vilket kunde vara en fördel… men saknar bollplank osv för detta… Tack på förhand!

Jag förstår din ångest och önskar att jag hade något bra och kortfattat svar. Min bok kommer handla rätt mycket om såna här saker, så jag funderar mycket på det själv, men har liksom inte kommit fram till något kristallklart än. Så jag hoppas kunna återkomma med bättre svar, men primärt tror jag väl att det finns två lösningar. Det ena är att om du velar och tappar motivationen har du kanske inte hittat rätt än? Om du har gett det ett år och det ändå inte känns bra skulle jag säga att det är läge att vrida om verksamheten på något sätt. Alternativ två (som jag jobbar efter) är att låta veligheten bli en del av grundidén och se det som att man sysslar med olika saker som berikar varandra. Jag är ju forskare, bloggare, skribent, copywriter, föreläsare osv på en gång, men det känns helt ok eftersom jag då kan belysa intressanta saker från flera håll. Och när jag tröttnar på något del gör jag bara lite mer av något annat, så brukar motivationen komma tillbaka!

Vilka forskare/författare är dina största influenser/inspirationskällor/förebilder akademiskt? Funderar själv på att söka forskarutbildningen (dock först om ett par år då jag är hyfsat nyexad och vill göra något annat ett tag först), så är det gött att vara forksarstuderande/doktorand?

1. Folk som tänker tvärtom och låter idéer vara viktigare än form. Jag gillar eleganta teorier och akademiker som når ut. Typ Einstein, Daniel Kahneman, Simone De Beauvoir, Fanny Ambjörnsson… Har också stor respekt för mina kollegor på CCM, som Micael Dahlén, Sara Rosengren och Magnus Söderlund. Jag tycker att de gör precis det. 2. Fantastiskt! Alla som pallar att ta ansvar för sin egen tid och är okej med att inte tjäna så mycket pengar borde göra det.

Hur har det varit att vara verksam i en bransch där din far är framstående? Upplever du att det öppnat dörrar eller skapat massa press/förväntningar?

Det har varit en enorm fördel, framför allt för att jag har kunnat bolla så mycket med honom. Jag lärde mig att resonera som en VD med 30 års branscherfarenhet när jag var 22. Rent praktiskt har vi dock haft ganska lite med varandra att göra, han har liksom inte behövt ringa några samtal för min skull. I början fick jag en hel del sura kommentarer från folk som pratade om nepotism och så, men det försvann när jag började bygga min egen plattform

Orsak och verkan.

Det händer inte ofta, men ibland. Ibland får man faktiskt ta del av en nyanserad och liksom intressant diskussion på internet. Daniel Björk svarade på mitt inlägg om smala modeller och ätstörningar, hans svar kan man läsa här. Dessutom postades den här länken i kommentarsfältet, som är inne på samma sak. Enkelt sagt säger texterna: alla är överens om att det är hemskt med ätstörningar. Men media och reklam orsakar inte ätstörningar.

Och så är det naturligtvis. Ätstörningar, oavsett vilken form de tar sig uttryck i, är ett självskadebeteende som sänker livskvalitén för den drabbade rejält. Det är ingenting man väljer, utan snarare något en frisk och stabil människa verkligen skulle vilja undvika. Precis som all modern forskning visar är bakgrunden komplex. Med andra ord: om två personer ser på exakt samma bilder kommer de inte att reagera på precis samma sätt. När jag ser en supersmal modell vill jag inte äta mer den dagen. När min kompis ser precis samma modell rycker hon på axlarna och tänker ”det där var en väldigt smal människa” och går vidare i sitt liv. Det är inte bilden i sig, enskilt, som orsakar problemen.

Däremot är det ett stort hopp till att påstå att skönhetsideal (och därmed modereklam och -media, som är med och skapar idealen) inte har något med saken att göra alls. För även om ätstörningar alltid har funnits, har de ökat enormt de senaste 30 åren. Det är ett av problemen med studien Björk hänvisade till i sin första text: eftersom urvalet är människor som idag är i pensionsåldern och uppåt fångar det inte upp den utveckling som har skett. Och för den som, av en blandning av olika orsaker, står och balanserar på gränsen till ätstörning, är just smala bilder ett effektivt sätt att trilla över kanten. Den som undrar hur det går till i praktiken kan googla orden thinspo eller thinspiration. 

Så nej, man kan inte inte hålla modebranschen eller media enskilt ansvariga för att det ser ut som det gör. Däremot kan man fråga: vad skulle man kunna göra för att lösa problemen? Skulle man kunna tänka sig att casta på ett annat sätt för att människor mår bättre av det? Skulle man kunna tänka sig att använda sin makt till att påverka i positiv riktning och skapa ett bättre samhälle, snarare än att vässa argumenten för att man inte ensam orsakar livshotande sjukdomar?

Jag vill understryka att inte jag, och inte någon annan debattör heller vad jag vet, snackar om att försöka skapa ett nytt ideal, att ersätta smalt med tjockt. Det är varken önskvärt eller ens möjligt, tror jag. Vi pratar om att ersätta sinnessjukt smalt med något som i alla fall skulle kunna passera för hälsosamt. BMI 18,5, ålder 18. Inte helt vansinniga saker att be om, och ett lagligt faktum i många andra länder.

Björk menar att ett problem med den här debatten är att den så lätt blir personlig, och det stämmer ju. För mig är det högst personligt. Frågan är om det är ett problem. Frågan är om inte jag, som har dragits med den här skiten i 15 år, är minst lika bra, om inte ännu bättre, lämpad än någon som saknar den erfarenheten att uttala mig om vad som förstärker eller lindrar problemen?

När jag bestämde mig för att bli frisk första gången var det första jag gjorde att slänga alla modetidningar. Det var inte resultatet av en djupgående analys eller genomgång av befintlig forskning (jag var 17 år), det var hundra procent magkänsla. Det var hundra procent självklart att om jag skulle ha en chans var jag tvungen att ge upp mitt modeintresse på vägen. Min sjukdom och modevärlden var alldeles för tätt sammankopplade. Fast det ena egentligen, som Björk skriver, inte borde ha något med det andra att göra. Det tycker jag är väldigt, väldigt sorgligt.