Så himla, himla värt.

Hittade det här inlägget som jag skrev i juni men glömde publicera då. Tycker att det passar ganska bra nu när man börjar längta tillbaka till jobbet efter semestern. Jag vet att det är få förunnat att göra det, men det gör jag. Och jag hoppas att fler av de som har möjlighet att fixa det så för sig själva faktiskt tar chansen. 

Ligger i parken och läser. Det är onsdag eftermiddag i juni och varmt (men inte för varmt). 50 meter bort leker några förskolekids kurragömma, det är oklart om de är överens om reglerna men det gör ju inte så mycket. Jag läser ett filosofiskt försvar av reklam som institution (artikelförfattaren är orimligt förtjust i Ayn Rand) och sen en text som menar att det inte är reklamen man ska kritisera eftersom den bara är ett symptom på kapitalismen och jag antecknar frågor och utropstecken i marginalen. Sen blir det ett papper om allmänhetens inställning till reklam genom tiderna, fast när jag kommer till 70-talet somnar jag. Går in, tar en kopp kaffe, börjar redigera en artikel. Tar en paus och funderar lite på ett tal jag ska hålla i Almedalen. Fast då kommer jag på några tankar som borde in i boken, så skriver upp dem i telefonen. Och hela tiden är det en tanke som surrar i bakgrunden:

NU. Nu har jag fått till det. Det här är mitt jobb. Det här är jag bra på. Och jag kan leva på det. Människor är beredda att betala mig för att tänka, resonera och skriva. Jag får göra det när jag vill och hur jag vill och så fort jag kör fast med en grej byter jag till något roligt, och då är det OCKSÅ jobb. Fatta. 

Det gick nog fortare för mig än för många andra att komma fram till vad jag gillar att jobba med. Men nu är det helt obegripligt att jag hade ett liv innan det här. Att jag gick till jobbet en viss tid för att man skulle det, inte för att jag hade något att göra. Att någon annan bestämde vilka projekt jag skulle jobba med, och att jag använde min hjärna och min penna till andra saker än de jag tycker är allra mest intressanta, roliga och viktiga. Att jag väntade på möten och jobbade på helger.

Inget av det händer nu. Allt är bara kul, hela tiden. Och det magiska när allt är kul är att utvecklingskurvan går så snabbt. Man blir så jävla mycket bättre så jävla mycket fortare.

Jaha, vad är då det här utom en himla massa skryt om hur bra jag har det? Hm ja en liten inspiration kanske. Jag hoppas nämligen att så många som möjligt ska få ha det som jag. Jag hoppas att så många som möjligt kommer fram till vad de faktiskt vill göra, och dessutom tar tag i saken. För det är värt det. Så himla värt det.

Sommaren som aldrig tar slut.

Nu är det ju så att jag fortfarande har två veckors semester kvar. HERREGUD. Det känns som att det har varit sommar för evigt, på det allra bästa tänkbara av sätt. Jag har glömt hur det känns att frysa. Här kommer en liten titt på vad jag har gjort hittills som har varit allra intressantast, i alla fall om man ska tro antalet likes på instagram.

Åkt allt som finns att åka på Grönan. 

Hållt tal i Almedalen. 

Träffat en ko i Borlänge. 

Bestigit ett jämtländskt berg. 

Cyklat ner för detsamma. 

Gjort i ordning en födelsedagsfrukost. 

Men om jag själv fick välja den bild som symboliserar den här sommaren allra bäst är det nog den här:

En ganska salongsberusad selfie tagen på Södermannagatan när jag var på väg till Trädgården med några av mina favoritmänniskor. Jag vet att jag tänkte helvete vad lycklig jag är, måste ta en bild på hur jag ser ut nu så att jag kan påminna mig om det om det här mot all förmodan inte skulle vara för evigt. 

Så. Kommer fortsätta vara lite slö med uppdateringar här men vill bara hälsa att jag har det svinbra och hoppas innerligt att ni också har det.

Hej, tänkte jag bara säga.

Mycket mer har jag nämligen inte att komma med. Det är juli, det är soligt och jag har haft semester i två veckor. På den tiden har jag hunnit med en sväng i skärgården, tält och skogsrejv i Gagnef och vandring och cykling i Åre. Nu blir det skärgården en sväng till. Livet just nu: fem plus med cherry on top.

Hur som helst, det blir tyst här ett tag till tror jag, men jag försöker kommunicera litegrann via instagram. Där heter jag @ninaakestam om ni vill följa mig!

Att kalla sig feminist, avsnitt 528.

Efter mitt Almedalstal fick jag några kommentarer som frågade ungefär så här: om det nu är så himla lätt att kalla sig feminist, om det är en självklar del av mänskliga rättigheter, varför måste man då säga det alls? Kan man inte bara säga att man är för mänskliga rättigheter och låta det vara klart?

Det finns helt klart en poäng där. Jag är övertygad om att i framtiden kommer kvinnor också att betraktas som människor, och våra rättigheter därmed ses som en självklar del av mänskliga rättigheter. Men hur obegripligt det än är, så är vi inte där idag. Män prioriteras fortfarande framför kvinnor de allra flesta sammanhang, så när man pratar om ”mänskliga rättigheter”, ospecificerat, tänker de allra flesta av oss snarare på (manliga) fängslade journalister i exempelvis Eritrea, än på flickor i Afghanistan som inte får gå i skolan. Eller på kvinnor i Sverige som mördas av sina män, eller trakasseras av okända män på gatan, eller inte får den lön de har rätt till. Även ett positivt ord som ”mänskliga rättigheter” är alltså könat åt det manliga hållet.

Att kalla sig feminist är att förtydliga att man tar hänsyn till kön när man närmar sig en fråga, och att man är medveten om att kvinnor idag nästan alltid drar det kortare strået om vi inte explicit tänker så. Detsamma kan sägas för den som pratar om rasifiering, HBTQ-frågor eller klass. Allt är underrubriker till mänskliga rättigheter, men ibland behöver man helt enkelt vara extra tydlig. För om man inte är det, är chansen stor att vi trots alla goda intentioner fortsätter att missa dem som behöver hjälpen som allra mest.

Get running etc.

Läste hos Brita om att övervinna springhat och inser att det har jag ju helt glömt att skriva om. Jag har, som ni kanske vet, liksom Brita alltid hatat att springa. Trots att jag nästan har tränat rätt mycket i mitt liv (3-5 gånger i veckan sen början av högstadiet) och gillat alla typer av sporter inklusive att gå upp för berg i ganska djup snö, har löpning varit som ett svart jävla hål av tråkighet.

Jag har sett alla miljoner FB-uppdateringar om folk som springer en mil och tagit för givet att dom ljuger. Det GÅR inte att springa en mil, i alla fall inte om man inte är något slags proffs. Och även om det skulle gå rent fysiskt, är det helt orimligt att någon skulle göra det frivilligt.

Så hände det en dag för två månader sen att min kompis Jenny sa att hon hade börjat springa med hjälp av en app som heter Get Running. Hela poängen med den är att man bygger upp löpningen så långsamt att det aldrig blir riktigt jobbigt. Så jag bestämde mig för att ge det en chans och tro det eller ej, efter 8 veckor springer jag fem kilometer utan att stanna. Och det sjukaste av allt: jag tycker inte är det är vidrigt, utan rätt skönt. Får inte ens träningsvärk längre. Och i ett fall av övermod har jag nu laddat ner en påbyggnadsapp som ska ta mig från femman till milen på ytterligare sex veckor. Tänkte börja med den efter sommaren. Så, om du vill ge det där med löpning en sista chans tycker jag att du ska testa. Och det bästa av allt: att börja springa innebär att man får göra en springlista. Min är inte det minsta lik Britas (okej utom ett par låtar) men sånt här behöver jag alltså. Inte det minsta kreddigt men med tanke på att min i särsklass mest populära spellista genom tiderna heter okreddiga indiehits verkar det vara några fler som gillar sånt.

springlista för ointresserade

Fan vad fittigt

Ibland frågar ni ju om podcast-tips och då framför allt kanske inte såna som görs av två sköna snubbar som pratar om livet utan… tja, något annat. Och nu har jag en! Tack vare Almedalen kom jag i kontakt med Fan vad fittigt som görs av Sara Haraldsson, Lisa Gemmel och Maja Dahl. Såhär säger de själva om podden:

En podcast om sådant som är viktigt. Ocensurerat och med tveksam förankring i verkligheten, dock alltid med en fast fot i feminismen.

Och det är skitbra. Ej tramsigt, ej tråkigt, bara brett och intressant. Har hittills hunnit lyssna på avsnitt om bland annat utseende, klass och vithetsnorm, bland annat. Så testa den vettja!

Fan vad fittigt kan man lyssna på här eller genom iTunes.

Terapi för nybörjare

Elin kommenterade häromdagen och frågade om jag inte kunde ge lite tips om terapi, hur man hittar rätt och så. Tänkte att det kanske är fler som är intresserade av det? Alla fall:

Jag har gått i terapi från och till sedan jag var 16. I början handlade det mest om stress och ätstörningar, och jag gick i vanlig psykodynamisk terapi (det som brukar kallas samtalsterapi). Jag har för mig att mina föräldrar hittade terapeuten genom att fråga runt bland vänner. Det hjälpte ofta för stunden, men ett par år senare var jag tillbaka. Slutade typ med att jag började tro att mitt liv var tvunget att vara så; vartannat år bra, vartannat dåligt.

När jag blev utbränd 2010 fick jag träffa en psykolog genom min byrås företagshälsovård som skickade mig vidare till en KBT-terapeut hon kände. Vi det laget var jag så trasig att jag inte brydde mig ett skvatt om var jag hamnade, så jag funderade inte så mycket på vad KBT var eller varför jag skulle testa det. Hur som helst: det var så jag träffade Charlotte, och sen dess har jag faktiskt liksom blivit bra. Steg för steg, år för år. Det känns helt sjukt men jag mår inte dåligt längre. När grejer bli jobbiga har jag lärt mig att hantera dem.

Det finns alltså många sorters terapeuter och psykologer och jag tror att vilken man behöver beror på vem man är och vad man behöver hjälp med. Och enda sättet man kan ta reda på det är nog att testa. Om man hittar rätt person ska man 1) se fram emot att träffa hen och 2) känna att man blir bättre rätt fort.

Så var det inte under mina första terapisvängar, och hade jag vetat att det var fel hade jag nog blivit bra mycket snabbare. Så precis som i vanliga vården: om det inte hjälper, gå vidare. Man har inte tid/råd att pausa livet så. Sen tar det så klart själva terapin tid, men man ska i alla fall känna skillnad, att grejer är på väg åt rätt håll, mer eller mindre på direkten.

Hur hittar man terapeuten då? De flesta jag känner har hittat sina via kompisar. Alltså, man frågar runt. Sen ringer man upp eller mailar och säger hej jag vill komma. Man kan också få kontakt via primärvården (alltså husläkaren) eller sin företagshälsovård. Men generellt tror jag man har störst chans att hitta rätt via sina kompisar, man är ju antagligen ganska lik dem och borde gilla den de gillar.

Att våga gå dit. Ja. Problemet är ju, som Lina Thomsgård brukar säga när hon talar för Rättis: om man påtalar problemet blir man ofta problemet. Så är det med terapi också: man känner sig aldrig så koko som när man är på väg till terapeuten. Men det är bara att bita ihop, veta att alla känner sig så, och att det kommer att bli lättare med tiden.

Det här med pengar. Det är skitdyrt att gå i terapi om man gör det privat. Tusen kronor per gång ungefär får man hosta upp. En gång i veckan. Så egentligen borde jag rätta svaret jag gav häromdagen på vad jag lägger mest pengar på förutom hyra. Det är inte resor eller mat, det är terapi. Och ja, jag fattar att alla inte har de pengarna, men många fler än vad de själva tror har de pengarna. Man får göra matlådor, låta bli att shoppa, låta bli att åka på semester. Det är värt varenda spänn, för det är verkligen skit samma hur många Thailandsresor man gör om man är miserabel så fort man kommer hem igen. När terapi funkar är det helt magiskt. Det känns som att man kommer ut ur en fängelsehåla och kan andas igen. Det är friheten man betalar för.

Så, det var mina tankar. Vet att det är många psykologer och folk som har egen terapierfarenhet som läser det här, ni får gärna kommentera och rätta/lägga till om ni tycker annorlunda. Och tipsa om namn, både er själva och folk ni känner!

 

Vacay!

För ett tag sen försökte jag förklara konceptet internskämt med sig själv för ett gäng människor. Framgången blev blandad; vissa fattade direkt och andra inte alls. Det kanske är en läggningsfråga. Jag har i alla fall väldigt många internskämt med mig själv. Det händer ju relativt ofta att man är ensam, eller i alla fall inte med någon man känner, när något roligt inträffar. Det kanske är på stan eller på bussen eller, så klart, en kul film man tittar på. Då kan det komma sig så att man vid något senare tillfälle får anledning att minnas den roliga händelsen och skrattar för sig själv fast det som händer just då inte är särskilt kul i sig, och ingen annan fattar varför. Det är alltså att ha internskämt med sig själv. Och enligt idén om att internskämt är roligare ju mindre gruppen som delar dem är och ju bättre människorna känner varandra, borde ju den typen av skämt vara roligast av alla.

Hur som helst: ett sånt skämt jag har är att jag inte kan höra ordet semester utan att en scen från Legally Blonde spelas upp i mitt huvud, när Elle säger till sina kompisar Girls, I’m going to Harvard och en av dem svarar Really? Like on vacay? Let’s all go! Roadtrip! varpå alla hoppar runt och falsettskriker. Inte så kul i sig, men det har under åren utvecklats till ett väldigt kul internskämt mellan mig själv och jag.

Det här var ett väldigt omständigt sätt att berätta att idag börjar min semester. Pga år i USA är det här första gången sedan 2009 som jag har en sammanhängande ledighet på mer än 10 dagar. SÅ FETT. Jag ska kuska runt i Sverige och lyssna på sommarprat och läsa böcker är planen, och sysselsätta mig med detta ända till den 12:e augusti. Så fram tills dess blir uppdateringarna och mailläsandet lite sporadiskt, men det hoppas jag att ni kan gilla.

Ha en grym sommar nu!

 

Att skriva tal

Ja som sagt, i måndags höll jag ett riktigt klassiskt himla tal i Almedalen. Det var så klart inte första gången jag pratade inför mycket folk, och inte första gången jag höll tal, men det var ändå ganska annorlunda mot mycket annat jag har gjort. Det korta formatet, konkurrensen om publiken och chansen att faktiskt få säga något viktigt gjorde processen speciell på flera sätt. Jag tänkte berätta för er hur det gick till.

1. Idén. Jag hade ett möte med Sara Haraldsson som grundande Maktsalongen några veckor innan talet. Där berättade hon om sammanhanget och vi bollade idéer till temat för talet. Bland annat fick jag reda på att det bara skulle vara kvinnor i publiken, så min första idé, att prata om att det först är när män med makt blir feminister som saker kommer att börja hända på riktigt, fick vi slänga. Vi fattade inget beslut i mötet men faktumet att Sara kunde så mycket mer om feminism än jag kunde, och att det kändes jätteinspirerande, fick mig att börja tänka på att jag inte alltid hade känt så. Några dagar senare kom jag på att jag ville prata om just det: att våga kalla sig feminist fast man inte kan allt.

2. Koncepten. Jag jobbar på samma sätt oavsett vad jag skriver. När grundidén är klar, vad jag vill säga, går jag runt med det i bakhuvudet så länge som tiden tillåter. Jag skriver ner idéer och enstaka formuleringar i mobilen allt eftersom de dyker upp. I den här processen skrev jag till exempel Feminism är inte teori eller logik. Det är en känsla av att vilja förändra världen och när jag var 20 var jag inte feminist och  fragmentiserad, men det är ok! Många människor, många åsikter. Jag struntar i hur och om de tankarna hänger ihop, jag skriver ner allt som skulle kunna vara intressant.

3. Skrivandet. När jag har tillräckligt många tankar sätter jag mig ner och skriver, i ett vanligt word-dokument. Jag börjar med inledningen och avslutningen och sen fyller jag på däremellan. Jag broderar ut varje tanke från mobilen i hela meningar och stycken, och flyttar om dem och testar olika bryggor. Vissa saker ryker och andra kommer till. Att skriva det här talet tog ungefär en timme och jag gjorde det två veckor innan det skulle hållas för att ha tid för ändringar och övning.

4. Repetitionen. Jag visste från början att jag ville hålla det här talet utan stödanteckningar. Därför krävdes rätt mycket repetition, och jag började öva en stund varje dag ungefär en vecka innan. Då börjar jag med att läsa högt för mig själv. Då märker jag om något låter konstigt, och kan ändra det i manuset. Jag jobbar mycket med mentala bilder för att komma ihåg vad jag ska säga, alltså föreställer jag mig själv som 20-åring för att komma ihåg den passagen, eller mötet med Handels Feministförening, eller med Sara. Jag ser också till att jag kan bryggorna mellan styckena som ett rinnande vatten. Då brukar resten lösa sig. Så här såg talet ut när jag var klar med manuset. Det skickade jag till Sara för att hon och Sofia skulle ha koll.

Hej allihop.

Jag skulle vilja börja med att säga tack. Först och främst till Sara och Sofia på Maktsalongen för att ni har bjudit in mig för att hålla det här talet, det är en stor ära. Och tack till alla er som har kommit hit för att lyssna. Ni har gjort mig en jättestor tjänst. Det spelar egentligen ingen roll om ni är inbitna feminister som jobbar med de här sakerna varje dag, om ni bara är lite nyfikna, eller om ni rentav är kritiska. Att ni har valt att vara del av ett sånt här sammanhang, där vi pratar om kön, feminism och jämställdhet, att ni har valt att ha det perspektivet på en timme eller en dag eller kanske flera år av ert liv, gör mitt liv som kvinna lite bättre och ganska så mycket roligare.

För det är inte helt lätt att tänka på dom här grejerna. När jag var ungefär 20 och pluggade på ekonomprogrammet på Handelshögskolan kom det en TV-journalist till oss. Jag minns inte riktigt sammanhanget – jag kan tänka mig att det handlade om att det hade kommit ännu en rapport om att Handelshögskolan inte är speciellt jämställd. Men hon ville i alla fall intervjua några kvinnliga studenter om hur de upplevde jämställdheten på skolan, och jag var en av dem. Så hon ställde upp oss runt ett sånt där stå-bord med en kameraman framför och började fråga. Hon frågade oss en massa saker om hur stämningen var på skolan. Och så frågade hon oss om vi var feminister. Och jag sa nej.

Jag sa inte nej för att jag inte ville ha jämställdhet. Jag sa inte nej för att jag inte visste att det fanns en massa jämställdhetsproblem i samhället. Dom hade jag sett både i mitt eget liv och på andra ställen. Jag sa nej för att jag inte kände att jag kunde tillräckligt mycket för att få kalla mig feminist. Jag visste vad genus och könsmaktsordning var, men ungefär där tog det stopp. Så jag sa nej. Jag var väl antagligen rädd för att få följdfrågor som jag inte skulle kunna svara på.

Nu har det gått nästan tio år och idag är jag inte det minsta rädd för att kalla mig feminist. Det beror inte på att jag har pluggat en massa genusvetenskap, eller har läst alla de feministiska klassikerna. Jag var tvungen att fråga Sara vad ett separatistiskt sammanhang betydde när vi hade vårt först möte, haha. Separatistiskt sammanhang betyder alltså att man delar upp sig efter kön, att det bara är kvinnor här idag, det fick jag lära mig. Nej, det som gör att jag vågar kalla mig feminist idag är inte att jag har lärt mig allt om feminismen. Det är att jag har förstått att det inte fanns något att lära sig. Feminism inte är teori eller logik. Feminism är en känsla. En känsla av att vilja förändra världen.

Det har pratats en del på senaste tiden om att feminismen har PR-problem. Att vi borde kalla den något annat, eller prata om andra saker för att inkludera flera. Jag tror verkligen inte att det är där skon klämmer. Men jag tror, jag vet, att feminism kan verka svårt. Det är inte så konstigt egentligen. Feminismen har nästan alltid drivits av kvinnor. Kvinnor är vana är när vi visar känslor kring något som är viktigt blir vi inte tagna på allvar. Det är så lätt att avfärda en kvinna med starka känslor som brudig eller irrationell eller att man är upprörd för att man inte har torrt på fötterna. Det är helt naturligt att feminister i alla tider har känt sig tvungna att förklara, noggrant och logiskt, varför vi tycker och tänker som vi gör. Det har varit ett sätt att få folk, både kvinnor och män, att över huvud taget lyssna.

Men på vägen har vi nog ibland tappat något. Känslan av att feminism är något enkelt och helt självklart. Jag var på ett möte med Handelshögskolans Feministförening för ett tag sen, och där var det en kille som sa: Jag ville inte kalla mig för feminist förrän jag kollade upp på Wikipedia vad det betydde. Sen var det inga problem alls.

Så var det för mig också. Så tror jag att det är för väldigt många. För feminism är i själva verket inte svårare än någon annan aspekt av mänskliga rättigheter. Jag känner inte att jag måste kunna rabbla en massa teori för att kunna påstå att det är bra med fri press eller att fångar inte ska bli torterade i fängelser. Det handlar om en känsla av vad som är rätt och fel. Om man vill att män och kvinnor ska ha samma möjligheter, om man vet att vi inte är där idag, och vill jobba för att förändra det, då kan man med stolthet kalla sig feminist. Oavsett vilken politisk åskådning man har, om man är kvinna eller man, om man är professor i genusvetenskap eller aldrig har öppnat en bok. Det spelar ingen som helst roll.

Ibland pratas det om att feminismen har problem för att den är fragmenterad. Att feminister ägnar så mycket tid åt att tjafsa med varandra att vi liksom inte hinner prata med andra. Dels skulle jag säga att det inte stämmer. Jag har tjafsat betydligt mer med icke-feminister än vad jag har gjort med andra feminister. Men även om det stämde, om vi verkligen inte kunde komma överens, är det inget vi behöver oroa oss för. En rörelse med många människor kommer aldrig kunna vara helt ensidig. Ju längre vi kommer, ju fler vi blir, desto rörigare blir det. Det är inget problem alls, skulle jag säga: det är ett tecken på framgång.

Så om det är en sak jag skulle vilja be dig om, när jag har pratat klart, så är det just det. Sluta oroa dig. Oavsett vem du är: säg att du är feminist. Säg det högt och tydligt till alla du träffar. Om de frågar varför, så berätta. Var inte rädd för följdfrågor. Berätta att bristen på jämställdhet inte är en åsikt, det handlar bara om kunskap. Berätta att du kämpar för frihet och mänskliga rättigheter. Var deras wikipedia. För chansen är stor att de kommer att vilja hänga med. De kommer också vilja kalla sig feminister, så fort de vet vad det betyder. Det är vårt jobb att se till att de vet.

5. Genomförandet. Här kan man se hur leveransen blev. Jag är alltid skitnervös när jag ska upp på scen. För att ändå överleva brukar jag fokusera på publiken och vara nyfiken på vilka de är och hur de reagerar, mer än på mig själv. Och så har jag alltid högklackat, det hjälper på nåt sätt. När jag väl står där vet jag knappt vad jag säger, förrän jag kommer av mig. Det gjorde jag här också, precis i början på sista stycket (när jag trodde att jag var safe, haha). När jag stod där tyckte jag att jag var tyst i en halvtimme, men när jag kollar på det nu inser jag att det snarare var tre sekunder. Jag gjorde ganska många små avsteg från manuset, som man hör, men de hade jag koll på från repetitionerna.

Slutsats: att hålla tal är inte svårt, men det kräver jättemycket jobb. Jag fattar att den som tror att tal handlar om att ställa sig upp och freestyla tycker att det verkar skitläskigt, men så är det alltså inte. Inte för mig i alla fall. Men när man väl står där, när man ser folk man inte känner stå och nicka och applådera och se glada ut, då är det värt varenda sekund. Så klart.

 

Hemma!

Nu är jag hemma från Almedalen. Det har varit några kaosiga dagar som säkert kommer att resultera i en massa kul tankar när det första intrycket (rörigt) har lagt sig. Här kommer en första liten sammanfattning.

Antal timmar på Gotland: 44

Antal gånger jag stod på scen: 2

Antal gånger jag stod på scen och pratade om jämställdhet: 2

Antal seminarier jag var på: 5

Antal seminarier jag var på som handlade om jämställdhet: 1 *vidgar mina vyer*

Antal intervjuer: 3.

En podcast med Maktministeriet om makt och feminism på internet och i Almedalen som man kan lyssna på här, en halvtimme med P4 Gotland om skrev ideal som man kan höra här, och en med Resumé som jag inte hittar på nätet. Vilket är lika bra, för den hade sällskap av världshistoriens sämsta bild på mig.

Antal nätter tillbringade i ett garage: 1

Antal glas rosévin: 0

Antal koppar kaffe: cirka 15

Antal höjdpunkter: 1

Att få stå framför över 300 glada människor på Maktsalongens event och prata om varför en inte ska vara rädd att kalla sig feminist är nog topp 3 över mitt arbetslivs roligaste grejer. Återkommer till talet mer i detalj, men här kan man i all fall se det!