Peppaganda!

Jag tror knappast att det är sant, men festivalsommaren är liksom inte SLUT än? Det här måste ha varit världens längsta sommar, punkt. Eftersom jag skippade WOW till förmån för kardemummabullar på Rute Stenugnsbageri på Gotland (värt) är jag extra glad att de närmsta två dagarna få svira ner till Eriksdalsbadet och Popaganda. Alla kommer att vara där. Allt kommer att vara roligt. Och blir det inte det har jag bara fem minuters promenad hem till min egen säng. På många vis flott, alltså.

 

Hur som helst, hoppas att vi ses där. Kom fram och säg hej i så fall. Och för er som inte har möjlighet att vara där finns den här spellistan som borde passa utmärkt till valfri hemmafest.

Popaganda 2013

Ett enda råd

Förra veckan var jag med i en alumnipanel i aulan på Handels. Där satt det bortemot 300 personer som precis skulle börja första året och jag tror att tanken var att vi skulle säga de var utvalda, fantastiska och att de kommande åren kommer att bli de roligaste i deras liv, samt förklara att man kan bli nästan vad som helst om man tar sig igenom utbildningen. Jag gjorde knappast mitt livs framträdande, och lät nog ganska cynisk, men några bra saker blev sagda av de andra paneldeltagarna i alla fall. Och jag hade kunnat säga en bra grej om jag bara hade kommit på den då, och inte nu.

När vi fick frågan om vi kunde ge ett enda råd till dem som satt i publiken, sa jag att de skulle komma ihåg att utanför Handels anser inte folk att möjliga yrkesval kan delas upp i managementkonsult, investment banker och ”övrigt”(vilket det ofta kändes som när man gick där, vill jag minnas). Man kan faktiskt bli vad man vill. Det var ett helt okej råd. Men det jag egentligen ville säga var det här (och det gäller så klart oavsett vilken utbildning man läser):

När du pluggar, använd tiden till att fundera på vilket bidrag du vill göra till samhället. 

Bidraget kan vara ekonomiskt, akademiskt, politiskt, kreativt, relationsmässigt. Det kan handla om att du vill göra människor gladare, smartare, friskare eller rikare. Det kan handla om att du vill ta bort ett problem du stör dig på. Det är helt upp till dig. Men om du har det klart för dig, kommer det mesta andra att falla på plats. Då kommer det att bli lättare att välja kurser, extrajobb och karriär. Och du kommer att vara sjuhelsikes anställningsbar om det är vad du vill, eller ha halva affärsplanen klar om du vill starta företag. Om man vet hur man vill hjälpa till vet man nämligen mer än de allra, allra flesta.

Det är vad jag borda ha sagt. Får hoppas på att bli inbjuden nästa år igen.

 

Vita kränkta borgare och annat som ej är så kul

Jag har länge tampats med att skriva in mig själv på den politiska höger-vänster-skalan. Kanske beror det på att jag genom åren har glidit fram och tillbaka, kanske att jag känner en massa vettiga människor i båda ändarna och ännu fler i mitten, kanske att jag alltid har tyckt att det saknas en grön axel.

Och kanske är det därför jag nu, trots att jag för tillfället sitter säkert i någon slags vänster-låda, har så evinnerligt svårt för politiska utspel som handlar mer om att svartmåla motståndarna än om att föra fram det man själv tycker.

Den här typen av argument kommer i många former och från alla politiska håll, från FB-sidor som Alliansfritt Sverige till Nanna i-övrigt-alltid-genial Johanssons make-overs till MUF-are som kastar pil på bilder av Olof Palme. DOM ÄR DUMMA, DOM SKA BORT. Och det är så himla tröttsamt.

Jag fattar poängen i att använda humor som vapen. Grejen med humor är dock att den bör vara insiktsfull och framför allt rolig. Politisk satir bör slå an en nerv av något som är sant, något som får motståndaren att skruva på sig, inte något som är lätt att vifta bort som sandlådefasoner. Vita Kränkta Män gjorde det ofta bra. Många andra gör det alldeles för dåligt.

Man kan, och ska, kritisera sina meningsmotståndare. Men man bör göra det baserat på deras åsikter och argument. Om man på allvar är intresserad av att förändra världen måste man ju få fler folk med sig, inte emot sig. Och något säger mig att man inte lyckas med det genom att avbilda dem med gristryne.

Bzz-bzzz-bzz

Så (vilket alltså ska föreställa en sprakande och flimrande glödlampa som håller på att ge upp) känns det ungefär i min hjärna just nu. De senaste veckorna har varit crejzy bananas både på jobb och hemmafronten och alltsomoftast inneburit att jag måste stå upp inför en sal full med människor och prata om något jag inte har riktigt koll på. Som min egen forskning, exempelvis. Och även om man har varit i den situationen många gånger förut blir man, eller i alla fall jag, helt slut. Jag hinner/orkar inte läsa tidningen, diska, prata med folk. Idag vinkar jag dessutom hejdå till Anton som jag inte kommer att få träffa på nästan fyra veckor. Bläk.

Därför undrar jag således: vad är det bästa ni har hört/läst/sett på senaste tiden som jag med största sannolikhet har missat?

Quiet

I varenda hem jag besökte i somras, i varenda resväska, låg en och samma bok och skräpade: Quiet av Susan Cain. Som den jag är måste jag således utgå ifrån att jag inte skulle läsa den, eftersom ALLA ANDRA gör det och då blir jag allergisk. Dessutom utgick jag ifrån att den var vidrigt självhjälpig. Men. Jag fick den i present till slut och när jag skulle till Island hade jag inget annat att läsa så den åkte ner i väskan. Och det var ju himla bra.

För som så ofta förr visade det sig att om alla gillar något finns det en anledning. Anledningen i det här fallet var att boken är bra. Den handlar om introverta och extroverta personlighetstyper (om någon mot förmodan skulle vara ännu senare på bollen än jag) och är i princip en manual till fölk som jag.

För naturligtvis är det så: inte nog med att jag läser boken som alla läser, jag känner också igen mig precis som alla andra. Jag är uppenbarligen tok-introvert. Genom åren har jag fått lära mig att uppföra mig i olika sociala sammanhang, men det är just det: ett jobb jag har lärt mig göra. Det kommer inte naturligt och jag tycker inte om det. Helst vill jag bara sitta för mig själv och skriva, jämt.

Det roliga med den här boken är att den förklarar allt, från mina problem att åka på sommarläger när jag var barn, till mitt problem med auktoriteter, till min telefonskräck, till varför det går utmärkt för mig att vara hur öppen som helst på nätet men är stört omöjligt att gå fram och börja prata med någon på en fest. Och jag inser också att i princip alla jag har nära mig är likadana. Mina relationer bygger på små doser av umgänge. Jag kan hänga med folk dagar i sträck, men inte om de pratar för fort eller för mycket.

Mitt anti-CV som jag skrev häromdagen var alltså ett typexempel på vad en introvert människa skulle skriva. Jag jobbar gärna hur mycket som helst med saker jag tycker är viktiga, men LÅT MEJ VA när jag gör det.

Anywho: om du känner igen dig i uttycket mingo (att känna sig funktionshindrad i mingelsammanhang). om du HATAR grupparbeten. om du inte fattar varför någon ska bestämma över någon annan. om du har svårt för när folk pratar om oviktiga saker, men älskar när de pratar om något de brinner för. Eller om du inte känner igen dig alls, men har någon form av personalansvar. Läs boken, för sjutton. Det är minst sagt upplysande.

Hejur från Islandur

Nu är jag alltså i Reykjavik på mitt livs första akademiska konferens. Igår presenterade jag mitt livs första akademiska papper (vissa av er har undrat om det finns att läsa någonstans, men det gör det inte riktigt än. Konferenspapper är ett första steg mot publicering, men det har inte gått igenom reviewprocessen än så man kan inte säga att det liksom är godkänt). VÄLDIGT mycket att vara nervös över således, men det gick bra.

Saker jag gillar med Island:

Utsikten från vårt hotell. Står alltså 50 centimeter från entrén och plåtar den här.

Håll-käften-landskapet

Den här kyrkan.

Utsikten från den här kyrkan.

Det här huset.

Att ingång faktiskt heter Inngangur. Allt slutar på -ur. Stringent och enkelt.

Sen gillar jag också väldigt mycket att det är självklart för en isländsk professor i finans att lägga ett genusperspektiv på den ekonomiska krisen. Since it was young men who drove our economy off a cliff, it’s only natural that we look to other sources to fix the problems, kommenterade han enkelt faktumet att Island nu har betydligt fler kvinnor på toppositioner än innan krisen. För islänningarna är det självklart att maskulinitetsnormer, där folk (kvinnor som män) tuppar sig mot varandra och tävlar om vem som kan vara modigast och tjäna mest pengar, är en viktig anledning till att det gick som det gjorde 2008. Och om ett system har visat sig dåligt, provar man något annat. Kändes väldigt uppfriskande att lyssna på.

Ikväll kommer vi tillbaka till Stockholm och imorgon kickar vi igång både masterstudenterna (i marknadsföring) och bachelorstudenterna på Handels med temat Hur sjutton ska vi bli det vi vill? Hoppas att träffa några av er då!

Kärleksluret

När jag var liten hade jag stor respekt för vuxna. Inte alla så klart, men de flesta. Jag bara utgick ifrån att världen var beskaffad ungefär som den borde, och att ”som det är” är den bästa lösningen på det mesta. Därför var det något av en chock när jag steg för steg upptäckte att det inte alls stämmer. Mina vuxenår kan nog egentligen bäst sammanfattas av ett enda stort VA?!?!?!?

VA?!?!?!?! Kan man tjäna pengar på att bara göra roliga saker?

VA?!?!?!? Är det ofta så att den som bestämmer inte vet bäst?

VA?!?!?!? Hade ni inte tänkt på att folk bränner ut sig om man ber dem jobba kväll hela tiden?

VA?!?!?!? Måste man inte tycka att utseende är jätteviktigt?

Mitt senaste VA?!?!?! gäller något så komplicerat som kärlek. Fast tvärtom. För efter snart 30 år av förvirring på den fronten blev jag tvungen att säga VA?!?!?!? Var det så enkelt?

När man ska lösa kniviga problem, som exempelvis terroristbrott eller barnklädesföretagens fokus på kön, brukar man ofta få rådet follow the money. När man börjar fundera på vem som tjänar pengar på att saker är som de är, och hur mycket pengar det rör sig om, brukar det klarna en smula.

Om man applicerar samma logik på konceptet kärlek är det inte så konstigt att vi hela tiden får lära oss att det är skitsvårt. Ingen (utom möjligtvis ovan nämnda barnklädesföretag) tjänar särskilt mycket pengar på att folk blir ihop och lever lyckliga utan större problem. Men vänd på steken så hittar vi en massa bra inkomstkällor: Hollywoodfilm. Stor konst. Självhjälpsböcker. Dejtingsajter. Tjejtidningar. I princip all musik någonsin. Allt det har den komplicerade, och oftast olyckliga, kärleken som motor.

Nu menar jag naturligtvis inte att vi ska sluta berätta dramatiska historier om kärlek i olika form. Men för mig hade det nog varit bra att lite tidigare förstå att det inte är på riktigt. Det måste inte vara så. De allra flesta kärlekshistorier som finns i verkligheten har inga dramaturgiska vändningar och oväntade slut. De börjar med att några människor gillar varandra och fortsätter på den inslagna banan.

För de allra flesta kanske det låter helt självklart, men jag vet att jag inte är ensam. Vi är många, många som har fått för oss att kärlek måste vara oväntad och svår. Att den inte har något med en själv att göra utan bara drabbar en. Och att man då inte har något val utom att göra som den säger, hur jobbigt det än är. Jag inser med andra ord att jag har gått runt och tänkt på kärlek på samma sätt som jag brukar föreslå att folk ska sluta tänka på sitt jobb.

För mig vände det när jag efter många diskussioner med min terapeut satte mig ner med penna och papper och för första gången i mitt liv fundera över hur jag skulle vilja ha det. Ville jag vara ihop? Ha barn? Hur skulle ett bra förhållande vara? Hur skulle det inte vara? Romantikern i mig (det som jag nu inser egentligen inte är en romantiker utan en lydig konsument) protesterade högljutt: så enkelt är det inte! Man kan inte bestämma om såna saker! Men jag gjorde det ändå. Och framför allt skrev jag det där:

Framgång är inte att klamra sig fast vid någonting som inte fungerar. Att lämna en situation som inte är som jag vill är inte ett misslyckande, det är ett steg närmare att lyckas.

Tre veckor efter att jag hade satt punkt för den meningen blev jag och Anton ihop. Inte av en slump eller kosmisk kraft utan för att vi båda inte ville något hellre i hela världen. För att han är den bästa jag vet och jag inte kan tänka mig att någonsin hångla med någon annan. Det är enkelt och självklart och helt omöjligt att tjäna pengar på, men ändå – ganska romantiskt.

Photoboothremsa från ett bröllop vi var på i helgen. Alla i hela världen borde ha fotoautomater på sina fester, med lånehattar och peruker, pleeez.

Bild från Sandra. 

Mot Reykjavik!

Idag åker jag till på mitt livs första resa till Island för mitt livs första akademiska konferens. Där ska jag presentera mitt livs första akademiska konferensartikel med titel The extended effects of homosexual themes in advertising. Peppen = stor och total. Ska försöka posta en bild eller två därifrån, men kan eventuellt bli lite tunt här de närmsta dagarna. På fredag är jag tillbaka i stan för att workshoppa med de nya masterstudenterna på Handels om vad tusan de ska ta sig till med sina liv. KUL VECKA JU.

The Good Men Project

Häromdagen snubblade jag över The Good Men Project. GMP är enligt sajten not so much a magazine as a social movement. We are fostering a national discussion centered around modern manhood and the question, “What does it mean to be a good man”?

Det är alltså en sajt där män skriver om ämnen som berör män, som exempelvis pappaskap, karriär, förhållanden och träning, utan att utgå från en stereotyp mansroll. Och fy tusan vad det känns som en frisk fläkt.

Det är ju en av mina käpphästar att man inte ska missta jämställdhet för en kvinnofråga. Det är en rättvisefråga som är precis lika viktig för alla, oavsett kön. The Good Man Project visar väldigt tydligt hur problematiskt det är med ojämställdhet även för dem som vinner på det på kort sikt.

Min ingång till sajten var texten Dear Daughter, I hope you have awesome sex där en pappa skriver om problematiken i att föräldrar ser sex som något de måste skydda sina barn och framför allt sina döttrar ifrån, och att det i förlängningen spär på en kultur där kvinnor förminskas och kan ägas av män (pappor eller pojkvänner). Nu är ju det skrivet från ett amerikanskt perspektiv, där pappa-dotter-relationen på många sätt är helt jävla sinnessjuk. Men ändå. Även i Sverige tror jag att många pappor tycker att det skulle vara knixigt att prata om kärlek och sex, eller för den delen något så enkelt som mens, med sina döttrar. Det är synd, och helt onödigt. Och det sätter fingret på ytterligare några bra anledningar till att kämpa ner patriarkatet, oavsett vad man har mellan benen.

Att rasa på twitter

Förra veckan hade jag som bekant semester i ett hus på Gotland helt utan mobiltäckning. Men diskussionen kring kocken Anders Vendels användande av minst sagt tveksamma bilder på sin nya restaurang lyckades på magiska vis ändå nå mig. Den som inte har följt historien kan läsa ikapp bland annat här och här. Om jag har förstått det rätt har alltså ungefär det här hänt: på en nyöppnad restaurang har det hängt foton med tydligt exponerade nakna kvinnor samt påklädda män. De bilderna har sedan postats i diverse sociala medier för att marknadsföra restaurangen, varpå folk har blivit topp tunnor rasande.

Och det fattar jag. Någon jag pratade med, som förvisso höll med om grundproblemet, sa men hur orkar man bli upprörd? Det är inte konstigt alls, tycker jag. Upprördheten över att som kvinna förnedras och diskrimineras i alla möjliga väntade och oväntade sammanhang är inte avtagande utan ökande; varje bild och situation man ser läggs till de tidigare. Alltså blir i alla fall jag mer upprörd nu än för tio år sedan, eftersom jag har fått tusentals bevis till på att jag har skäl att vara upprörd.

Men. Det intressantaste i den här diskussionen tycker jag är Vendels kommentarer. För han verkar uppriktigt förvånad över reaktionerna. Han verkar faktiskt inte ha tänkt på hur hans gäster tolkar stringtrosor och stay-ups serverade till förrätt. Eller vad skillnaderna är mellan att hänga upp bilder inne på en restaurang och att publicera exakt samma bilder på Facebook i marknadsföringssyfte.

När man själv ägnar mycket tid åt att analysera och motarbeta sexism kan man börja tro att kunskapen man själv sitter på är självklar. Man glömmer att det ofta ligger många år av läsande, tänkande och diskuterande bakom den. Och visst är det tröttsamt att så många vuxna, normalbegåvade människor inte har koll på de här grejerna, men det är trots allt ett faktum. Många har aldrig tänkt en strukturell tanke. Vill man på allvar slippa se sånt här i framtiden måste man alltså hjälpa Vendel, och andra som tänker som han, på traven. Vad är problemet? Varför är det ett problem, och hur kan man göra istället?

Min erfarenhet är att de flesta inte reagerar argt, eller säger att de inte håller med. De säger oftast Jaha, jag hade inte tänkt på det på det sättet. Och kan gå vidare i sina liv och förhoppningsvis applicera den kunskapen på andra situationer. Det är tidskrävande och tjatigt, men det funkar. Bra mycket bättre än att rasa på twitter.