7 punkter angående Tensta

Jag känner att jag måste skriva några rader om domen i Tensta-målet, alltså fallet av gruppvåldtäkt där de misstänkta gärningsmännen friades av hovrätten nu i veckan. Jag är förfärad (men inte det minsta förvånad, efter att ha läst mycket om sexualbrottslagstiftning) över domen. Och tyvärr också förfärad över reaktionerna.

Jag är förfärad över att så många vuxna välutbildade människor verkar tro att man faktiskt kan påverka Högsta Domstolen genom en namninsamling. Eller genom mail till Svea Hovrätt. Att man kan ”skriva på” för rättvisa. Eller ännu värre, att liknande vuxna, välutbildade människor, ofta politiskt medvetna, kan låta sig svepas med så att man på allvar skriver på Facebook eller Twitter att rättens ordförande och andra inblandande ”måste dö”, borde bli av med sitt jobb eller våldtas själva.

Det är hemskt när människor utsätts för våld och kränkningar. Det är hemskt när man känner att rättssystemet sviker de människorna. MEN. Det är aldrig aldrig en ursäkt för att kränka, hota, mobba eller hata på någon annan, hur fel man än tycker att de har. Det är heller inte anledning att vilja gå förbi de demokratiska principer som rättstaten vilar på. Som exempelvis att HD finns till för att ta upp fall under specifika juridiska omständigheter, inte för att ge en fällande dom för att X antal människor vill ha en sådan.

Däremot finns det mycket man faktiskt kan göra för att se till att sånt här inte händer igen. Några förslag:

1. Rösta på ett parti som driver frågan om en samtyckeslag, som redan finns i många andra länder (exempelvis USA och Storbrittanien) och här i Sverige har föreslagits av exempelvis professor Madeleine Leijonhuvud. Idag är Centerpartiet, Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Kristdemokraterna och Fi för en sådan lag. Folkpartiet, Moderaterna och Socialdemokraterna är emot och SD hade, sist jag kollade, inte bestämt sig. Samtycke innebär alltså att man måste förvissa sig om att den man har sex med vill ha sex, genom exempelvis ord eller gester.

2. Om du inte tycker att det räcker: engagera dig för frågan i ditt parti. Driv igenom en förändrad ståndpunkt eller ökad prioritering. Gå med i ett parti om du inte redan har gjort det.

3. Prata med dina söner och andra unga män/pojkar du känner om sex och gränsdragningar. Bra förslag på ämnen att ta upp finns i den här artikeln.

4. Läs böckerna Flickan och Skulden och En riktig Våldtäktsman av Katarina Wennstam (finns på exempelvis Pocketshop). Sprid information om sexuellt våld i sociala medier. Debattera. Ju mer frågan syns och hörs, desto viktigare blir den för politiker. Men gör det utan att hata, hota eller bete dig som en annan Flashback-tomte.

5. Börja göra skillnad på våldtäkt och våldtäktsman. Att fara ut mot unga människor som begår brott (eller moraliskt tveksamma handlingar som de inte fälls för, som i det här fallet), hur vidriga man än tycker att de är, löser ingenting. Det finns inga våldtäktsmän, lika lite som det finns våldtäktsoffer. Ingen har det som sin främsta identitet. Däremot finns det väldigt många män som våldtar, och kvinnor (och män) som våldtas. Vi måste börja fokusera på beteendet, inte personen. Att låtsas att ”våldtäktsmannen” är en creepy person som lurar i buskarna gör att vi inte kommer åt strukturerna bakom problemen.

6. Påverka (enligt punkt 1 och 2) politiker för att strukturellt förhindra sexuellt våld. Inför mer genuspedagogik i förskola och skola. Prata mer om gränsdragning inom sexualundervisningen. Fokusera på pojkarna, för om ingen våldtar löser sig ju problemet alldeles av sig självt.

7. På tal om det sista: du som jobbar med media, tänk på hur du väljer dina ord när du skriver om sexuellt våld. Det finns alltid en gärningsman, och det är han snarare än offret som bör vara i fokus. Det är ju han som kan se till att det händer eller inte händer. Tänk på skillnaden mellan nyheten Kvinna våldtogs i park och Man våldtog kvinna i park.

7. När skiten redan har träffat fläkten (för det kommer den att fortsätta göra under lång tid framöver): Påverka politiker (enligt punkt 1 och 2) för att förbättra rehabiliteringen av dömda sexualbrottslingar, framför allt de unga. Skänk pengar till tjejjourer och andra organisationer som hjälper dem som utsatts. Stötta dina vänner när de blir våldtagna, lyssna på dem, tvinga dem inte till något. Igen: spåra inte ur med hot och hat, den uppskruvade tonen bidrar bara till att den utsatta inte vågar berätta, framför allt som situationen inte är svartvit (vilket den ju så sällan är). Om du jobbar inom skolan, vården, polisen, media, eller av någon annan anledning kommer i kontakt med utsatta och/eller gärningsmän: läs på om patriarkala strukturer. Kom ut som feminist.

Upprepa steg 1-7 tills vi börjar närma oss någon form av samhälle där sexuellt våld inte finns, där vuxna föregår med gott exempel och lika rättigheter gäller för alla.

 

Psykoanalys av en reklambyrå

Jag trodde att jag var färdigskriven om #baramänniska, men tydligen inte riktigt. Vilket ju på ett sätt är jättebra, alltså att det finns så mycket att säga om det. Och att det äntligen blir sagt.

En minisak först. Ni som gnäller på hashtaggen: lägg av. Nån kom på den, andra använder den, spillerill. Det finns en miljard halvdåliga hashtags därute. Dumt att lägga all sin energi på det, istället för den riktiga frågan.

Som jag känner har blivit lite ensidig, av typen: mediabranschledare är hemska människor som piskar sina anställda till att jobba dygnet runt, och om de anställda bara organiserade skulle allt lösa sig.

Det tror jag inte på av två orsaker. Jag är helt för att anställda ska organisera sig, är själv med i Civilekonomförbundet, och de flesta av mina branschkompisar är också med i facket. Och att fastställa ramar kring hur man ska bedriva arbetet genom avtal tror jag är toppen. Men, det löser inte allt. Det finns hur många branscher som helst som är avtalsbundna där folk ändå bränner ut sig, och då möts av oförstående chefer som slår ut med händerna och säger: Men vi följer ju avtalet!  

Vilket leder oss in på dilemma nummer två. Nämligen att det inte alltid är hetsiga chefer/organisationer som är problemet. Naturligtvis finns det såna arbetsplatser, där ledningen förordar ständig övertid, tycker att de anställda inte ska ha någon fritid, och inte betalar sina praktikanter. Det är förkastligt. Men, vill jag förtydliga: det var inte i en sån organisation jag brände ut mig.

Att vissa människor kraschar, och andra inte, beror på en kombination av personlighet och organisation. Vissa människor kan jobba i vilken miljö som helst och ändå må helt okej, för att de har självkänsla nog att sätta gränser. De kommer alltid att ha svårt att fatta varför man inte bara slutar jobba, om man nu mår så dåligt av det. Andra (jag själv inkluderad) är mer eller mindre hopplösa fall. Om inte de som leder oss lägger massor av tid på att motverka det, kommer vi att jobba för mycket. Och här är den kniviga grejen: mediabranschen drar till sig såna personlighetstyper. Folk som vill förverkliga sig själva genom jobbet, som vill att allt ska vara kul hela tiden, som gärna låter jobb och privatliv gegga ihop sig. Till det kommer faktumet som många har konstaterat: att det vi jobbar med kan sakna mening, på det klassiska läkare/präst/polis-sättet, vilket gör att man gärna hittar mening i just mängden jobb.

Det gör att det ställs betydligt högre krav på organisationer inom just den här branschen, när det gäller att behålla sina anställdas hälsa. Som jag har skrivit förr: en reklambyråledare borde se det som sin främsta uppgift att rekrytera briljanta människor och se till att de inte bränner ut sig. Ge folk betalt för att gå hem. Be dem tidrapportera sin fritid. Etc.

Det är skitsvårt att leda en organisation och de jag känner som gör det, både de som har varit mina chefer och andra, jobbar häcken av sig för att allt ska bli bra och alla ska må bra. Som sagt, det finns undantag, men de flesta gör sitt bästa. Det är därför jag efterlyser utbildning, inte stenkastning. Problemen finns, de är riktiga, och de är svåra. Lösningar är inte heller enkla. Men de finns, om vi letar tillräckligt noga och riktar vår kreativitet mot våra egna organisationer bara en liten stund.

Karriärtips och skitsnack

På tal om #baramänniska, #nofilterweek etc etc, har den här länken har snurrat en del på mina sociala medier på senaste tiden.

Why Generation Y Yuppies Are Unhappy. 

Den handlar om karriär och lycka. Den har roliga tecknade figurer (och enhörningar!). Och den är helt himla värdelös.

Till att börja med bygger den inte på någon fakta alls. Definitionen är lycka som verklighet-förväntningar är exempelvis skitkonstig. Man skulle precis lika gärna kunna resonera tvärtom: höga förväntningar för oss MER lyckliga eftersom vi då kan gå runt och glädja oss åt allt det roliga som ska komma sen redan nu (Nextopia, ni vet). Resten av resonemanget är precis lika godtyckligt: är verkligen generation Y i olyckligare än sina föräldrar? Stämmer det att våra föräldrar värdesatte en trygg karriär framför allt annat? Finns det några som helst bevis för att vår föräldrageneration lyckades bättre på jobbet än de hade förväntat sig?

I forskningsartiklarna jag läser brukar den här typen av resonemang kallas för conventional wisdom or prevailing opinion – att saker är på ett visst sätt för att alla VET att det är så. Det är ta mej tusan det värsta jag vet. Hur många människor har inte fått ett sämre liv för att alla, under en viss tid, VISSTE att barn mår bra av att bli slagna, att svarta människor är dummare än vita, eller att män är sämre på att ta hand om barn än kvinnor? Artikeln om Gen Y får förhoppningsvis inte så dramatiska konsekvenser, men det är irriterande att något så tunt kan få publiceras på Huffington Post, och att hundratusentals människor tycker att det är värt att dela den.

Men, det kan ju vara så att all fakta i artikeln faktiskt stämmer, även fast författaren har valt att inte förklara dem. Då har vi ändå ett till problem som gör mig superirriterad: de förnumstiga ”råden” på slutet. För den som inte orkar klicka på länken säger de så här:

1. Fortsätt att vara galet ambitiös.

2. Sluta tro att du är speciell.

3. Strunta i alla andra.

Alltså, jag vet inte vilken planet den här skribenten lever på, men i min värld bygger hela samhället på att man bryr sig om andra. Det går ju inte att vara en människa annars. Klart att man jämför sig. Och dessutom kommer alla de här påståendena med ett stort HUR DÅ? efter sig. Sist jag kollade slutade man inte tro något bara för att någon sa till en. Om inte författaren själv har lyckats med det här och har en bra metod att dela med sig av, skulle jag vilja be hen att hålla klaffen.

Det som gör mig allra mest matt är att så här ser det ju ut överallt. Så många ”karriärråd” och analyser av ”samhället” som är rent skitsnack, och dessutom inte hjälper en kotte.

Bäst att jag fortsätter skriva på boken nu.

 

Tre grejer

1) Jag har fått ett svar av Björn Werner, det kan man läsa här. Superbra med nyansering så klart. Den som har läst artiklarna i Resumé vet att det Björn efterlyser, alltså att lyfta det till en högre nivå och ställa de ansvariga till svars, är en av huvudpoängerna. Däremot måste man ju börja prata på individnivå för att sen kunna gå ihop och förändra. Om inte jag och andra ”gnäller på twitter” och pratar om våra egna tillkortakommanden kommer vi ju aldrig veta om det är ett systemfel eller inte.

2) Några har höjt frågande ögonbryn angående att jag flyttade till New York efter min utbrändhet. Jag har sagt det förr, och jag säger det igen: New York är superduperslappt jämfört med Sverige. I alla fall i reklambranschen. Där lämnar folk branschen på grund av uttråkning, inte stress. Det finns naturligtvis undantag, det gör det ju alltid, men en tumregel är att man inte ska lita på vad man har ”hört” om saker och ting.

3) De senaste dagarna har diskussionen om Miss Skinny varit intensiv och på grund av detta har organisationen Frisk&Fri, som står bakom kampanjen, valt att gå ut med sin förklaring en dag tidigare än planerat.

Frisk & Fri kontaktade mig i våras och frågade om jag ville vara del av det här projektet. Det ville jag så klart, eftersom skönhetsideal och ätstörningar är väldigt viktiga frågor för mig. Jag är med och läser några rader i den här filmen:

Det är några som tycker att det här är hemskt, andra som tycker att det är bra. För tydlighets skull vill jag säga att jag alltså inte har gjort den här kampanjen på något sätt, jag är bara med i filmen (som jag inte har skrivit manus till). Frisk & Fri kommer att ha en presskonferens i morgon och svara på en massa frågor då, men om något fortfarande är oklart tar jag gärna en diskussion här på bloggen eller någon annan stans!

Hej Björn Werner!

Jag såg att du skrev ett blogginlägg angående en tidningsartikel jag var med i. Där skriver du bland annat att vi som var med där, och överlag har diskuterat psykisk ohälsa under taggen #baramänniska, ska SLUTA JOBBA MED MARKETING OCH PR ISTÄLLET OM ER ARBETSGIVARE TVINGAR ER JOBBA DYGNET RUNT FÖR ATT PAKETERA TRAMS OCH NI SEN DESSUTOM MÅR SÅ DÅLIGT AV DET OCH  TAR DET PÅ SÅ STORT ALLVAR ATT NI TYCKER SYND OM ER SJÄLVA (PÅ TWITTER!?!?!?) (dina versaler)

Jag skulle vilja att du gör ett tankeexperiment. Jag skulle vilja att du föreställer dig att du är 23 år. De år du hittills har levt har i princip gått ut på en enda sak: att se till att inte allt ska gå åt helvete. Du har växt upp i ett land där arbetslösheten stiger, där de sociala skyddsnäten blir svagare, men där många säger att det går att ordna det okej för sig, om man bara jobbar tillräckligt hårt. Så det har du gjort. Du har gått ut gymnasiet med finfina betyg, slitit dig igenom en högskoleutbildning och lyckats få ett jobb. Du har ett jobb! Ett jobb som du dessutom gillar! Det har ingen du känner lyckats med. De har lagt CSN-lån på hög, slitit på extrajobb och vikariat medan de har försökt få någons uppmärksamhet för något de skulle kunna bli bra på. Men det har oftast inte funkat.

Hur som helst, du är undantaget. Du är 23 år och tjej i en mansdominerad bransch. Du vet ganska lite om arbetslivet överlag, men gör så gott du kan. Du vill inte ställa dumma frågor, då kanske chansen försvinner. För det är precis så folk brukar beskriva ditt jobb. Inte som en anställning, eller som ett jämlikt kontrakt. Det är en chans. Lite oklart till vad, men ändå. När man får en chans är det bäst att man tar den.

Du blir ofta ifrågasatt. Folk frågar om du inte är för ung, för välutbildad (?) eller för… ja, de säger inte kvinnlig, men det händer nästan varje dag att gäster på besök tar för givet att du är receptionisten, inte konsulten.

Ifrågasättandet måste motbevisas. Chansen måste tas. Så du gör det som krävs. Du gör allt noga och snabbt. Du är alltid glad. Du säger inte nej. Du ställer inga krav. Du slutar inte jobba med reklam, för det är det enda du kan.

Det funkar i tre år ungefär. Sen upptäcker du att du har ett tryck över bröstet varje morgon. Du märker att du inte kan bestämma vilka kläder du ska ha på dig. När du får ett nytt uppdrag går du in på toaletten och kräks. Du tycker inte det minsta synd om dig själv, för alla känslor, inklusive livslust och kärlek till din egen familj, är avstängda. Men du biter ihop, för vem är du att klaga? Du fick ju chansen. Den som så många ville ha, men nästan ingen fick.

Jag skulle kunna skriva några rader om det ologiska i att rasa mot människor som försöker förbättra arbetsvillkoren för sig själva och andra, oavsett bransch. Eller kanske om vilket hemskt ställe mediabranschen skulle bli om de enda som fanns kvar var stenhårda arbetsnarkomaner, eftersom alla andra ombads hålla käften eller byta jobb. Men jag nöjer mig med att säga så här:

Jag ställde inte upp i intervjun för att jag tycker synd om mig själv. Vilket det i och för sig är helt okej att göra ibland, inte minst när man inser att man har blivit grundlurad av ett system man inte var med och skapade. Jag ställde upp för att jag vet att många andra känner igen sig i situationen jag var i (mitt mest delade och kommenterade blogginlägg någonsin handlar om just utbrändhet) och tycker att det är så svårt att prata om det. Exempelvis för att okänsliga idioter som du känner er manade att uttala er vitt och brett om människor och situationer ni inte har någon aning om.

Ha det fint!

#nofilterweek

Nu är jag på plats i Los Angeles. Solen skiner, det är lite över 20 grader varmt och jag håller på att bli galen eftersom tidsskillnaden gör att man har fem miljoner mail i inkorgen direkt på morgonen. Å andra sidan kommer det ju inga nya när man väl är klar med dem, så det är ju helt okej.

Först och främst vill jag säga TACK för alla fina mail, både pepp angående min resa och angående artikeln om mig i Resumé förra veckan. Tyvärr finns hela artikeln bara i papperstidningen så jag har inte läst den själv, men en slags intro till vad det handlar om finns i alla fall här. Jag tycker att det är superbra att Resumé som branschtidning tar tag i att belysa även den här aspekten av jobbet, alltså att jobba alldeles för mycket med något ganska meningslöst bara för att man inte har tänkt igenom vad som egentligen är viktigt för en.

I och med detta lanserades hashtagget #baramänniska i sociala medier, och nu följs den av #nofilterweek där man helt enkelt delar med sig av sin vardag så som den är, inte så som man vill att den ska vara. Här är exempelvis min utsikt från där jag sitter och skriver just nu, helt utan filter:

För det tycker jag också är viktigt att komma ihåg, när man pratar om jobbiga saker. De går faktiskt, inte alltid, men oftare än man tror, att förändra. Det är därför de är så viktiga att prata om. Jag är övertygad om att det är först när man sätter ord på saker som man kan börja hantera dem. För fyra år sedan satt jag, som jag berättade i intervjun, och jobbade halvt ihjäl mig på en reklambyrå i Stockholm. Utan ord. För tre och två år sen höll jag på att dö av uttråkning på reklambyråer i New York, också utan ord. För ett år sen hade jag vågat uttala, för mig själv, att jag faktiskt inte gillade mitt jobb. Då blev det så mycket lättare att byta bort allt det för att flytta hem och börja forska. Och nu sitter jag här. Allt är inte alltid 100%, men det är ta mig tusan oftast 90 i alla fall. Det är inte omöjligt. Man måste inte vantrivas. Man kan sitta och jobba under en palm.

Anywho. Det är ju mycket detta min bok handlar om (nu är det förresten hyfsat bestämt, för dem som har undrat, att den kommer ut under senvåren nästa år), så därför känns det extra kul att det är den jag jobbar på nu vid sidan av forskningen. Jag har en hel del kvar att skriva, så om ni har tankar på olika vinklar, frågor eller liknande som ni skulle tycka vara intressant att ha med får ni hemskt gärna kommentera eller maila. Nu finns exempelvis kapitel om att välja högskoleutbildning, att jobba utomlands, att säga nej och att jobba med sina bästa vänner, men som sagt, alla idéer är välkomna.

 

Veckans ord: NAVE

För någon vecka sen hittade jag den här intressanta artikeln i DN. Den handlar om unga i Norge som naver, alltså går på bidrag fast de skulle kunna jobba.

”Vad är mer naturligt än att vänta på bättre tider när vi lever i ett välfärdssamhälle och möjligheten finns där”, skriver Vegard Skjervheim angående sina tre år som navere. Jens Littorin som har skrivit artikeln om Skjervheim är snabb med att lägga ut det moraliska rättesnöret i frågan, genom formuleringar som ”nave kan ses som ett sjukdomssymptom i välfärdsstaten”. Han får stöd av de flesta som intervjuas i artikeln. Att gå på bidrag om man kan jobba är förkastligt.

Jag tycker att fallet Norge är intressant. Här finns ett land med exceptionellt bra ekonomi, med väldigt speciella förutsättningar: det är inte arbete som har gjort Norge rikt. Det är olja.

Jag är helt med på det omoraliska i att inte arbeta om man därmed belastar andra människor. Att min granne försörjer mig om jag är sjuk är helt fantastiskt, om hon tvingas göra det för att jag inte har lust att gå till jobbet är mindre fantastiskt. Det verkar lagstiftarna i Norge också tycka; NAV är ett bidrag som behovsprövas och människor som Skjervheim kan då sägas ha lurat systemet på något sätt. Det tycker jag inte heller är okej.

Men frågan är om den typen av lagar egentligen är rimliga för ett land som Norge. De behöver ju inte jobba. Oljan jobbar åt dem. De kan bygga en solidarisk välfärdsstat ändå. Naturligtvis finns det fortfarande vissa jobb som behöver göras; då är det rimligt att lönerna där blir så höga (eller jobben så intressanta) att människor vill göra dem trots att de kanske inte måste.

Jag har skrivit förut om det ologiska i att vi alltid utgår ifrån att effektiviseringar ska tas ut i mer pengar, inte i minskad arbetstid. Det moraliska i att jobba på, att försörja sig, är ett resultat av det fokuset på tillväxt. Om det är tillväxt som är det främsta målet, som kommer att göra alla lyckligare, då är det helt rimligt att resonera så. Då tar man ju bort potentiell lycka från andra om man inte jobbar. Det blir en plikt som inte bara handlar om vad individen själv tycker. Det här tänket har hängt med Norge in i oljeparadiset: rent moraliskt ska man BÅDE jobba heltid och lägga oljepengar på hög.

Men tänk om det inte är så enkelt? Tänk om folk blir gladare av att nave för lite mindre pengar, än att jobba för massor? Tänk om det är olika från person till person? Tänk om nave inte är ett sjukdomssymptom i välfärdsstaten, utan ett symptom på något friskt: ett samhälle där pengarna jobbar åt oss, och där folk har tid att tänka, hjälpa varandra, jobba för dem som inte har det lika bra ställt?

Bara en tanke.

Hollywood Hopeful

NU, mina vänner, är det dags för ett avslöjande av den mindre intressanta arten (för alla utom för mej): Jag ska åka UTOMLANDS. Idag stiger jag på ett plan som tar mig till Los Angeles. Där ska jag vara tillsammans med min dude i två himla MÅNADER och skriva, skriva, skriva. Det ska bli bok, blogg och forskning. Det ska göras avbrott för löpning på stranden, spirulinashakes och färskpressad juice baserad på min blodgrupp. Det ska bli grillade majskolvar och allt häng jag har missat den här senaste månaden eftersom Anton åkte dit i förväg. Det ska helt enkelt bli fantastiskt.

För er innebär det här inte så mycket utom att jag inte är tillgänglig för någonting egentligen förrän i slutet på november. Och att jag kommer kunna läsa mailen och era kommentarer ungefär när ni går hem från jobbet, för då kommer jag att gå upp. Förhoppningsvis vägs detta upp av ett mycket rikt amerikanskt perspektiv på precis allt.

(Här kommer en disclaimer: Jag förstår om jag/vi låter som helt vansinnigt bortskämda människor. Det är vi inte. Men vi är människor som har jobbat i flera år för att ordna våra liv så att vi ska kunna göra precis såna här saker. Vi har båda flexibla jobb som går att göra på distans. Vi har förberett oss noga och sparat pengar. Vi har gett upp en massa trygghet för att kunna ta chanser. Och det har funkat. Vi vet inte hur det kommer vara om några månader eller ett år, men nu, just nu, går det bra, och då gäller det att köra. För vem vet när den möjligheten kommer tillbaka. 

Gällande det OEHÖRT fruktansvärda i att jag som bryr mig om miljön åker flygplan, säger jag som förut: ja. Det är inte bra. Resor är min last. Men jag gör allt jag kan för att kompensera på andra fronter, genom vegetarisk mat, minimal konsumtion, kollektivtrafik, osv. 

Gällande allt annat: jag är så glad över det här, och tror att jag kommer att lära mig så mycket, och jag hoppas att ni blir inspirerade att göra något som ni längtar efter!)

Årets vuxen

Förra veckan snurrade det till lite kring artisterna Näääk & Nimo efter att en av deras texter anmäldes som hatbrott. Det var rader som ”men egentligen så ville jag bara ta hennes kropp. Dra ut i Årstaviken o begrava henne för gott” som av anmälaren ansågs vara… tja, kvinnohat.

Nu vet vi ju alla vad som ska hända. Det började också på helt rätt sätt: Näääks fans blev topp tunnor rasande. Anmälaren var ”en dum brud” som ”borde ägna sig åt något bättre”. Det är också ”bara en låt, har inget med verkligheten att göra” samtidigt som det minsann ”finns tusentals låtar som hetsar lika mycket mot män men då är det för fan ingen som anmäler”. (Det här sistnämnda argumentet får mig alltid att undra om hen som säger det är helt tappad. Om du är så verklighetsfrånvänd att du inte förstår skillnaden mellan våld mot kvinnor och män i vår kultur är det väl bara att anmäla själv?)

Hur som helst. Här tar historien en väldigt oväntad vändning. Näääk hör nämligen själv av sig till media och gör det människor i alla tider har gjort när de har klantat sig: han ber om ursäkt. Mailet innehåller en förklaring kring när och varför texten skrevs, och vilken avsikt han hade då. Det avslutas:

”Jag har alltid varit och kommer alltid att vara motståndare till alla sorters våld mot kvinnor, men jag inser idag att ”Vare värt de!” är en låt som väldigt många kan missförstå och bli illa berörda av (…) Då jag absolut inte vill att folk ska tro att jag står för våld i allmänhet, och speciellt inte mot kvinnor, så har jag bett skivbolaget som gav ut låten att plocka bort låten från Spotify och iTunes. Vill slutligen be alla som tagit illa upp om ursäkt, jag hoppas ni godtar min förklaring” 

Precis så lätt kan det vara. Inga hot. Ingen hets. Bara vuxna människor som talar med varandra och sätter sig in i varandras olika perspektiv och löser problemet. Rooooligt dock att se de tidigare så upprörda fansens reaktioner. Dom ba: eeehhh… jaha. Då går vi väl hem nu då.

Hela händelseförloppet kan man läsa om här och sen gå ut och känns att världen kanske inte är så himla hopplös trots allt.

Skiter väl jag i

Nästan alltid när man kritiserar vissa företags beteende, som exempelvis American Apparel eller tidningen Frida i våras, möts man av ett och samma argument: Det säljer ju. 

Det argumentet brukar tysta de flesta kritiker. Eller så tar diskussionen en annan vändning, där man pratar huruvida objektifiering/våld/vikthets mot kändisar faktiskt säljer, och vem som i så fall kan bevisa det (ofta någon av mina kollegor i den akademiska världen).

Jag skulle vilja komma med ett nytt förslag på svar på det påståendet: DET SKITER VÄL JAG I. Alternativt det mer journalistanpassade: Det var inte svar på min fråga. 

För så är det. Jag struntar fullkomligt i vad andra tjänar pengar på. Det hjälper ju inte mig, om jag inte är aktieägare i företaget. När jag invänder mot vissa tidningars bilder och reportage eller vissa företags reklam, är det inte för att jag är orolig för deras ekonomiska intressen. Jag är övertygad om att de flesta av dem klarar sig utmärkt. Det jag vänder mig emot är att de förstör för mig. Det är inte ett ekonomiskt argument, utan ett moraliskt. Till och med extremliberalen Milton Friedman anser att företags ansvar är att maximera sin vinst inom ramarna för lagar och samhällets etiska gränser. En sån etisk gräns som de flesta moralfilosofer är överens om, är att man får göra vad man vill så länge det inte skadar eller begränsar någon annans frihet. Gör man det, ska man lägga av.

När det gäller reklam och media är det således rätt enkelt: om folk mår dåligt av det man manglar ut, spelar det ingen roll om man själv tjänar pengar på det. Det är fel och det ska plockas bort. Det är det enda rimliga om vi ska ha ett någorlunda fungerande och respektfullt samhälle. Det borde till och med de mest inbitna Timbro-anhängarna kunna hålla med om.

Hmmmm… Jag undrar om omslaget i mitten har något med omslaget till höger att göra. Bild från Sara Haags instagram.