Att veta vad man vill och leta tills man hittar

Tack himlen och alla stjärnor för att jag har så himla bra läsare. Det skulle verkligen inte bli någon blogg utan er, det säger sig ju självt, men ni är så himla bra på att dela med er av spaningar och smarta frågor. Nu hände det igen att jag fick ett mail som jag tror kan vara ganska allmängiltigt, så jag tänkte prova mig på ett svar här. Så här skriver läsaren:

Jag är en av de som har gått in i väggen. Jag mår nu bättre och har slutat på företaget där jag jobbade när det begav sig. Nu är jag alltså ute på jobbmarknaden efter ett nytt jobb, dock med mindre ansvar och stress då jag är livrädd att hamna där jag var sist. Jag skulle vilja höra hur din väg tillbaka till att arbeta och leva ”normalt” gick till? Har du några tips om hur man bör förhålla sig till sin tidigare diagnos när man går exempelvis på intervjuer? Jag är splittrad i frågan om bör berätta för arbetsgivaren på intervjuer gällande min bakgrund. Alla har så olika åsikter gällande detta och skulle vilja höra hur du ser på det hela.
Hmm, ja. Det här är ju verkligen ett dilemma. Rent praktiskt gick det till så här för mig: Under våren 2010 jobbade jag fortfarande heltid (med diagnosen utmattningsdepression) men käkade mediciner, gick i terapi och hade ”övertidsförbud”, vilket är ett hittepåord som är vanligt i reklambranschen och innebär att man går hem vid fem och inte jobbar helg (borde givetvis vara självklart för alla alltid, inte bara för den som är diagnosticerad med en allvarlig sjukdom). Jag hade också färre kunder och hoppade av ledningsgruppen. Det var inte min arbetsplats som krävde att jag skulle jobba igenom rehabiliteringen, upplägget kom jag och min psykolog överens om och min chef sa ok till det. Jag tror att folk är väldigt olika när det gäller hur man bäst tar sig tillbaka; vissa behöver fullständig vila under lång tid och andra mår bättre av att göra som jag. Min psykolog menade att min meningen-med-livet var så tajt kopplad till jobbet att jag antagligen skulle bli ännu mer deprimerad av att inte vara där. Så jag fick helt enkelt gå runt bland kollegorna som en olycksalig ande och inte göra så mycket alls.
Det här visade sig vara helt rätt för mig, för jag tvingades lära mig att hantera jobbet som det var. Jag fick öva hela tiden på att sätta gränser och säga nej och känna mig sämst. Men framför allt började jag genom terapin att förstå vad det var som hade pushat mig över kanten, och det var den största förändringen för mig. Att lära mig hur jag funkar, att det är där problemet sitter, och inte hos alla andra.
Några månader senare sökte jag jobb i New York och då sa jag inget om det som hade hänt. Tror inte ens jag tänkte tanken att ta upp det. Dels för att det fortfarande var så nära inpå att jag inte riktigt hade ord, dels för att jag kände att jag hade skaffat mig redskap för att undvika samma situation igen. Och mycket riktigt: New York blev mitt riktiga rehab. Eftersom allt går så långsamt där och man jobbar så lite tvingades jag börja hitta mig själv utanför jobbet. Jag kunde inte gömma mig längre. Efter ungefär två år av det kände jag mig redo att börja jobba ordentligt igen, så då flyttade jag hem och började doktorera. Då snackade vi inte heller om kraschen men å andra sidan visste ju de flesta av mina kollegor om det eftersom de följer bloggen, så det kändes inte som någon big deal. Plus att det hade gått över två år sen det hände. Och nu tror jag att jag är betydligt mindre i riskzonen än de flesta andra, eftersom jag har verktygen och motivationen för att inte göra om det. Jag är inte beroende av omgivningarna längre.
Jag tror att svaret på frågan måste vara: det beror på. Det beror på varför du kraschade och vad som har hänt sen dess. Om det i första hand berodde på dig själv (sånt är ju aldrig svartvitt, det krävs alltid en kombination av person och miljö för att det ska gå riktigt illa, men man kan ju känna vartåt det lutar) och du nu har verktyg för att hantera det, finns det ingen anledning att ta upp det på intervjun. Då är det inte konstigare än att du bröt armen en gång och var arbetsnedsatt i några månader. Samma sak om det framför allt var den dåvarande arbetsplatsen som var problemet. En dålig chef och/eller organisation kan vara katastrofalt, men om det inte kommer hända igen behöver man ju inte ta tid med de nya kollegorna för att snacka om det.
 Det är dock viktigt att komma ihåg att intervjun lika mycket handlar om att du ska utvärdera din nya arbetsplats, som att de ska utvärdera dig. Om du är osäker på arbetsmiljön där tycker jag absolut att du ska fråga! Du kan ju välja sen om du vill blanda in din egen historia eller inte. Om du vill berätta, och de inte vill lyssna, är ni nog inte rätt för varandra i alla fall.
Jag tycker att det låter super att du har bestämt dig för ett jobb med mindre ansvar och stress. Då vet du vad du vill, och din nya arbetsplats kan förhålla sig till om de kan erbjuda det. Sen kanske läget förändras och du är sugen på en stressigare arbetsplats igen, vem vet. Det viktigaste är att ta reda på vad man vill och sen leta tills man hittar en arbetsplats som vill samma saker. Då blir oftast alla glada och nöjda.

Normalfördelning och start-ups

Läste häromdagen Fredrik Wass jäkligt viktiga krönika i Internetworld: Startups som hatar kvinnor. Den handlar om det orimliga i att nystartade tech-företag trots alla studier som visar att blandad ledning ger bättre lönsamhet (Fredrik länkar till ett par olika i sin artikel, kolla där för källor) väljer att söka tills de hittar 100% män att leda sitt bolag tillsammans med. Fenomenet är inte så konstigt egentligen. Att starta företag är ett jättestort risktagande. Det är naturligt att man som grundare söker sig till människor som är lika en själv, som man känner sig trygg med. Antagligen delar man då också kön.

Som sagt, inte konstigt, men synd. Synd för att det är viktigt med nya företag, och det vore bra om så många som möjligt av dem överlevde och utvecklades. För att det ska kunna hända är det viktigt att förstå varför bolag med blandad ledning lyckas bättre. Det beror nämligen på att de rekryterar efter kompetens, inte kön.

När någon skriver som Fredrik brukar det snabbt komma invändningar om att det inte är små nystartade företags roll att vara jämställdhetskämpar (de dök upp i kommentarsfältet till nu också). Det håller jag med om. Däremot ligger det i deras roll att maximera sin egna potential. Det innebär bland annat att se till att de bästa människorna är med och driver företaget. Och om man gör det ordentligt, är det helt orimligt att resultatet skulle bli 10-tals personer som till kön, ålder och bakgrund är precis som grundaren. En sån enformig grupp borde tvärtom leda till en massa grupptänk och uteblivna perspektiv. För att inte nämna informationsbristen som uppstår när alla i rummet gillar ungefär samma saker och använder samma medier.

När man anstränger sig tillräckligt i rekryteringsprocessen, när man låter kompetens gå före kontakter och ens egna bekvämlighet, blir resultatet oftast en grupp med olika kön, bakgrunder och åldrar. Det säger sig ju egentligen självt: ingen skulle ju på allvar säga att kompetens enbart är förunnat män mellan 25 och 40. Kompetens borde följa någon normalfördelningskurva oavsett kön/etnicitet/ålder. Alla start-ups måste rimligtvis vara intresserade av att jobba med de bästa. Att ignorera det absoluta toppskiktet bland människor, bara för att de inte liknar en själv, det kan inte vara en bra strategi för något företag.

 

Vi har det inte direkt tråkigt i Alliansen

Ni som följer mig på instagram har redan sett det här, men jag känner att jag måste dela med mig till andra andra också. Denna fantastiska bild från Annie Lööfs twitter som jag hittade för någon veckan sen:

Den är så fantastisk att jag var tvungen att omedelbart göra den till skrivbordsbild på datorn. Genialiteten spänner över så många dimensioner och nivåer att jag blir snurrig. Är det Fredrik som håller i kameran? Blev han övertalad av Annie eller var det rentav hans idé? Hittade de på begreppet ”egentagna” där och då? Vad är det för emoticon man inte ser? VAD ÄR DET SOM ÄR SÅ KUL OCH VARFÖR KAN DE INTE BERÄTTA DET? Eller är det inget särskilt, för de är alltid glada? Fast det handlar ju inte om att de är glada, utan om att de inte har direkt tråkigt. Det kanske iofs också är status quo i deras gäng.

Åh. Jag kommer att sakna det här jättemycket efter nästa val.

(ps on a serious note: jag har märkt att fler och fler politiker pratar om hur himla roligt det är med politik och valår och så vidare. Jag gissar att det bygger på att folk enligt jättestora undersökningar vill ha det så. Men jag måste tyvärr meddela att ni har fått allt om bakfoten. Att säga att något är roligt utan att visa det är som att skratta åt sina egna skämt. Alltså: inte roligt. Om folk säger att de vill att politiken ska vara roligare är det alltså inte politikerna som ska ha roligt, utan vi som följer er. Slut på förklaring av ett begrepp som de flesta över sex års ålder greppar utan större problem)

Det finns en särskilt plats i helvetet för lilla-gumman-tanter

Häromdagen fick jag ett mail från en läsare med en spaning som jag tycker förtjänar lite mer uppmärksamhet. Han hade observerat att de kvinnor han jobbade med, oftare än han själv, ifrågasattes och trycktes ner, inte av män, utan av andra kvinnor. Frågan han ställde mig var: är det där nåt man snackar om i feministiska kretsar? Och vad beror det på?

Tidigare trodde jag att det påståendet att hindren för kvinnor i karriären ofta inte är män utan andra kvinnor, var rent skitsnack. Jag trodde att det var ännu ett sätt att misskreditera kvinnor och frånta män ansvaret: ni gör det här mot er själva! Det är inte vårt fel! Jag jobbade nämligen i flera år utan att någonsin stöta på den omtalade kvinnan som ville stoppa mig. Snarare uppfattade jag att alla möjliga, från kollegor till kunder till branschrepresentanter, stöttade och peppade mig oproportionerligt mycket. Och nu snackar vi inte i feministiska kretsar, utan på vanliga jobbet, och i vanliga jobbsammanhang.

Det tror jag fortfarande stämmer till största del. Aktivt motstånd från andra kvinnor är inte det största hindret. Förutfattade meningar är det. Men däremot har jag, som så ofta, fått revidera min onyanserade ståndpunkt. För nu har jag träffat dem vid flera tillfällen: lilla-gumman-tanterna. De kompletteras ofta med jag-har-minsann-aldrig-tanterna.

Det här är kvinnor som är bra mycket äldre än jag, och som ofta har lyckats väldigt bra med sina karriärer. Den första kategorin tant har adapterat ett klassiskt manligt beteende där de liksom betraktar mig på roat avstånd, kan i och för sig säga att man är himla duktig, men markerar tydligt att här ska man inte komma och tro att man är nåt. Den andra kategorin tant avfärdar bestämt att kön har något med jobbet att göra över huvud taget, och tycker att den som pratar jämställdhet bara ställer till det för sig själv och andra. Hon har nämligen minsann aldrig tänkt på att hon är kvinna, och det har aldrig varit ett hinder för henne.

Det finns många feministiska teorier som förklarar varför det här händer (tokenism, queen bee och gate-keeper heter exempelvis tre av dem). Men alla handlar i princip om samma sak: partriarkala strukturer innebär att kvinnor i de flesta sammanhang behöver mäns bekräftelse. En kvinna på maktposition sitter sällan så säkert att hon kan ignorera männen i sin omgivning. Grunden till att hon behandlar andra kvinnor sämre än vad hon behandlar män är inte att hon ogillar kvinnor, det är att hon säkrar sin egen position. 

Dels har kvinnan med makt mycket att tjäna på att det inte kommer in fler kvinnor i just hennes yrkesvärld. Att vara ensam (eller en av få) kvinnor i en yrkessituation innebär ofta hög status – jag är en av grabbarna, kolla! – och den statusen hotas av att fler kvinnor kommer in på området. Det är på många sätt ett reellt hot, eftersom status och löner faktiskt sjunker när fler kvinnor kommer in i ett visst yrke (lärare och marknadschefer är två bra exempel). Jag tror alltså inte att jag-har-minsann-aldrig-tanterna ljuger. De har nog haft det bra, just för att de har varit ensamma. 
Det kan också handla om ren riskhantering: att man känner att man måste visa för ”grabbarna” att man är en av dem, och att ens lojalitet ligger med företaget, inte med det egna könet. Som kvinna är man nämligen alltid först och främst kvinna, sedan eventuellt VD eller rockstjärna, och det påverkar hur folk uppfattar en. Vill man att folk ska fokusera på ”VD” och inte ”kvinna” är det smart att aktivt distansera sig från sitt kön. 
Jag tror dock att den viktigaste förklaringen är den här: Alla, kvinnor som män, är uppväxta i ett samhälle där vi har lärt oss att män är mer kompetenta när det gäller jobb. Kvinnor ser precis samma bilder av en typisk chef, en typisk president eller en typisk reklamkreatör som män gör. Därför blir vi precis lika förvånade, och oroliga, när någon bryter mot normen. Vi utgår från att kvinnan inte är lika bra. Vi letar efter bevis på att vi har rätt, och när vi hittar dem, säger vi Aha! Jag visste väl det! och kan på sakliga grunder säga att den här personen nog inte är på rätt plats i alla fall. Skillnaden är att en man på samma roll inte behöver genomgå den granskningen, och därför klarar sig undan. 
Det är en knepig situation som inte löser sig i en handvändning. Mycket forskning på området visar att problemen försvinner när organisationen blir jämställd till 30/70, och medlemmar av det underrepresenterade könet inte är så ensamma längre. Förutom det, är det viktigaste för alla, kvinnor som män, är att vi försöker hålla koll på våra egna fördomar. Och att vi aktivt kämpar mot att dela in människor i fack. För varje lilla-gumman-tant jag har stött på har jag nämligen träffat tre vi-borde-jobba-ihop-tanter och två kör-så-det-ryker-tanter. Slutsatsen är att det inte är kvinnor som hindrar eller hjälper andra kvinnor. Det är egoistiska människor som stjälper, och empatiska människor som hjälper. Och det är den senare människotypen man ska försöka omge sig med, oavsett kön.

Forsky forsky

Ibland får jag frågor om vad jag egentligen jobbar med och hur det går till, så jag tänkte svara på några av de vanligaste.

Vad jobbar du egentligen med? 

Jag är doktorand i företagsekonomi på Handelshögskolan i Stockholm. Min avdelning heter CCM, Center for Consumer Marketing. Det är mitt heltidsjobb, så blogg, bok, föreläsningar etc gör jag på fritiden. Jag blev antagen till doktorandprogrammet 2012 och började i september förra året. Programmet är fyra år, så planen är alltså att göra det här till och med 2016, minst. Min doktorsavhandling handlar om oavsedda effekter av reklam. Alltså hur reklam påverkar samhället och människor, snarare än varumärken.

Vad gör du rent praktiskt? 

Att doktorera innebär att man utbildar sig till akademisk forskare. Doktorsavhandlingen, som är det man producerar under de här fyra åren, är beviset (om den blir godkänd alltså) på att man kan de akademiska spelreglerna och kan komma fram till intressanta grejer under akademiska förutsättningar. Under doktorandåren läser man en del doktorandkurser (1,5 år totalt för oss) och så jobbar man på sin egen forskning, själv och tillsammans med sina kollegor och sina handledare. Mina handledare är Micael Dahlén och Sara Rosengren, världens bästa personer cirka. Min avhandling blir en sammanläggningsavhandling som kommer att bestå av 4-5 vetenskapliga artiklar som handlar om lite olika saker. Alternativet är att göra en monografi, alltså en enda stor studie under alla fyra åren. Utöver kurser och avhandling undervisar man på kanditat- och magisternivå. Det innebär att man föreläser, håller seminarier, rättar tentor, handleder uppsatser och så vidare.

Hur forskar man i reklam? 

Det är lite olika. Hos oss på CCM håller de flesta på med experiment. Kortfattat innebär det att man utsätter människor för olika former av reklam, och sen mäter man skillnaderna i hur de reagerar. Vi har ofta stora studiegrupper med hundratals människor. Oftast mäter man effekterna genom att låta dem svara på frågor i ett frågeformulär, men man kan också använda andra mätmetoder som eye-tracking eller mätning av hjärnaktivitet. Sedan samlar man in alla svar (data) och gör en massa statistiska analyser. Efter det kan man förhoppningsvis säga något mer om hur människor fungerar som vi alla kan ha nytta av.

Vad tjänar man som doktorand? 

Vi på Handels får 14 000 kronor i månaden. Jag tror att det är bättre på de flesta andra ställen. Ni som vet får gärna berätta!

Forskade du i samma grej i din masteruppsats som nu inför din doktorsavhandling? Vad kom du fram till då i så fall och fick du bra vitsord?

Nej, då höll jag på med uppsökt reklam och reklamvärde, det som på akademiska kallas advertising equity. Jag kom inte fram till något särskilt, det gör man sällan på den nivån eftersom det är första gången man provar att forska. Men jag älskade att skriva uppsats! Vi fick halvbra betyg tror jag.

Hade du kunnat tänka dig att doktorera genast efter din examen, dvs. bara stanna i den akademiska världen?

Nej, då var jag supersugen på att jobba. Jag höll dock kontakten med mina lärare under åren jag jobbade, så jag hade ganska bra koll på vad de höll på med. Jag är jätteglad att jag inte började forska direkt, eftersom åren på byrå gjorde att jag snubblade över en massa intressanta frågeställningar. Dessutom fick jag kontakter som är bra att ha nu, både för att få extraknäck (svårt att leva på 14 000 i månaden, liksom) och för hjälp med olika delar av forskningen. Däremot tror jag min mamma, som började doktorera när hon var 40+, skulle hälsa att det är bra att inte vänta för länge, för om man kommer fram till att man älskar det (vilket de flesta gör) så hinner man inte bli professor eller liknande innan det är dags för pension.

Nackdelar med det akademiska? (som exempelvis statistik)

Statistik = det bästa jag vet, efter att skriva. Så det är ingen nackdel. Nackdelen är att allt går långsamt och är väldigt svårt. Man kan liksom inte höfta eller winga något alls. Ibland känns det hopplöst när man har suttit och jobbat på samma 10 sidor text i ett halvår. Och så kan det kännas som att hur bra det än blir, kommer ingen utanför den akademiska världen att bry sig, lika lite som att någon utanför reklambranschen bryr sig (eller ens vet) vem som fick 100 wattaren i förrgår. Bristen på pengar (i systemet alltså) kan också vara frustrerande. Att typ ha en trasig kontorsstol och veta att det inte finns pengar hos skolan för att köpa en ny.

Fördelar med det akademiska?

Att kunna leva på att sitta och bara göra grejer som drivs av ens eget intresse. Att inte ha en chef. Att ha nästan full kontroll över sin egen tid. Att om man får till det kan man faktiskt göra skillnad. Att träffa studenter. Att så småningom få ha DOKTOR eller PROFESSOR på visitkortet (dör). Att alla man jobbar med är universums smartaste och att ingen tycker att det är konstigt om man inte vill prata på tre dagar för att man är så koncentrerad på något man gör.

Kan man läsa det du gör någonstans? 

Nope, inte förrän det är publicerat. Och det kommer nog dessvärre ta några år.

Vilka kurser på Handels är du delaktig i? 

Om man vill träffa mig som lärare måste man välja Marketing som inriktning på kandidaten eller Marketing Master. Där dyker jag upp lite överallt, bland annat är jag en av tre kursansvariga för kursen XL i vår så där får man träffa mig flera gånger i veckan! Hela våren! OMG!

Nä hörrni, nu är det dags att rätta lite tentor. Om ni undrar något mer får ni gärna kommentera!

 

Hjärnspöken

Jag misstänker att de flesta ha sett annonserna för UN Women som har snurrat på internet de senaste dagarna? De använder riktiga google-sökningar i olika länder. Förslagen som kommer upp är alltså vad flesta sökningar går ut på. Här är två exempel:

Och hepp hepp den som tror att det är annorlunda i Sverige. Gjorde den här igår:

Jag tycker att det här är jäkligt bra och viktigt för det sätter fingret på… tja, verkligheten. Samhället är inte jämställt och kvinnor utsätts för en massa olika former av diskriminering och den som säger emot borde tvångsintas för läsning av dagstidningar i en vecka eller så. För det händer trots allt. Trots alla de objektiva siffror och subjektiva beskrivningar om bristande jämställdhet som fullkomligen väller över oss varje dag, fortsätter väldigt många, framför allt män med makt, att påstå att de minsann är för jämställdhet och inte har något med problemet att göra. Att de kvinnor som vittnar om motsatsen i bästa fall har missförstått alltihop och i värsta fall är rabiata galningar som vill förbjuda människor att ha ett kön.

Genom att den som har makt först diskriminerar den som inte har det, och sen påstår att det är frid och fröjd och allt annat bara är hjärnspöken, blir det ett dubbelt svek. Alla som någon gång har sagt sanningen och ändå inte blivit trodda på vet precis hur det känns. Hur man först tycker att alla andra verkar dumma och/eller blinda, men sen börjar tvivla på sig själv. Hur man oftast till slut faller in i ledet.

Om man som man är för jämställdhet finns det bara ett rimligt sätt att agera: att erkänna att samhället inte är jämställt, att inse att man själv är orättvist privilegierad, och börja jobba för att förändra det. För känslan av att det är okej som det är, den är tyvärr bara ett hjärnspöke.

107 sidor av hyfsat sammanhängande meningar

Det här, mina vänner, är en skärmdump av en dialogruta som visar att jag nu har lyckats skriva ett första utkast till det som ska bli BOKEN. Jättemånga sidor. Jättemånga rader. Jättemånga ord. Som ni kan se.

Jag vet att det är mycket jobb kvar, men det känns ändå sjukt stort för hittills har jag liksom tvekat kring om det över huvud taget skulle gå att skriva så mycket om jobb och karriär. Men nu finns texten där, och det är betydligt lättare att se framför sig de kommande månadernas fixande och trixande. Tack som sjutton alla ni som har hjälpt till hittills, framför allt ni som utan att ni kanske vet det har inspirerat till ett helt kapitel genom de förtvivlade mail ni skickar mitt i natten dagen innan en anställningsintervju.

Som sagt, det är lång väg kvar och än så länge finns det inte en exakt titel eller utgivningsdatum (utöver att det blir i vår, om allt går som det ska). Men det finns i alla fall 107 tättskrivna sidor av hyfsat sammanhängande meningar. Känns som en bra början.

 

14 frågor om feminism

Det händer rätt ofta att jag blir intervjuad i olika sammanhang, men jag är absolut SÄMST på att komma ihåg det och posta här. Ska försöka bättra mig med start nu. Jag fick ett gäng bra frågor från Filippa Harbom som är 14 år (=typ geni?) och bor i Lerum. Filippa tyckte att det var okej att jag delade med mig av dem här så att även ni som inte bor i Lerum kan läsa, så här kommer dom!

1. Vad är feminism för dig?
Feminsm för mig är att vilja att män och kvinnor ska ha samma möjligheter att göra det de vill, att inse att så är det inte idag, och vilja arbeta för att förändra det.

2. Hur gammal var du när du började bry dig om feminism och jämställdhet mellan kvinnor och män?
Jag har nog alltid brytt mig om jämställdhet. Jag har aldrig tyckt att kön är viktigare än person – till exempel lekte jag alltid med både killar och tjejer när jag var liten. I gymnasiet blev jag intresserad av feminism och började läsa lite böcker om det. Men det var först när jag började jobba heltid, när jag var 22 ungefär, som jag förstod hur mycket jämställdhetsproblem som det faktiskt finns i samhället. Då började jag kalla mig feminist och skriva och debattera om jämställdhet.
3. Hur kom det sig att du började bry dig om feminism?
När jag fick mitt första heltidsjobb (på en reklambyrå) insåg jag att män och kvinnor behandlades helt olika i arbetslivet. Till exempel tittade oftast dem jag satt i möte med på min manliga kollega när de ville fråga något, fast jag hade presenterat det vi hade gjort. Jag märkte att mina kvinnliga kollegor gick och hämtade barn nästan varje dag, medan männen satt i partnermöte och bestämde vad som skull hända med företaget. Jag var ofta enda kvinnan i rummet, och tyckte att det var konstigt. Jag hade ju fått höra hela min uppväxt att Sverige var jämställt och att alla är lika mycket värda, och nu hände hela tiden små saker som tydde på motsatsen. Då började jag läsa på om jämställdhet och feminism för att få svar på mina frågor.
4. Hur kändes det inför ditt tal på Almedalsveckan? Var det nervöst?
Det var jättenervöst! Jag har skrivit mycket om feminism förut men aldrig hållit ett tal om det. Nu var dessutom publiken väldigt kunnig och stor, mer än 400 personer. Men när jag väl stod på scenen märkte jag hur positiva alla såg ut, och då var jag inte nervös längre.
5. Tror du att du har påverkat många unga till att våga uttala sig att vara feminister efter talet?
Jag hoppas det! Jag tycker ofta att unga är lättare att påverka än äldre, för unga har inte fastnat så mycket i gamla vanor. Jag hoppas att både unga och äldre vågar tro på att feminism inte är något svårt eller farligt. Det är inte konstigare än att säga att man är emot rasism eller för yttrandefrihet (om man är det, alltså).
6. Får du som offentlig feminist många negativa kommentarer eller är det mest positiva?
   – vad för slags kommentarer får du?
De är allra mest positiva. Jag blir gladast när någon som kanske inte har varit feminist tidigare berättar att de har läst något jag har skrivit och kommit fram till att de vill vara feminister i alla fall. Framför allt när det är äldre män som säger det, för de är svårast att nå. Ibland säger folk att jag borde fokusera på något viktigare, eller kallar det jag håller på med för ”genustjafs”. Då vet jag att de inte har fattat grejen alls, så jag brukar försöka förklara lugnt vad jag tycker och varför. Oftast funkar det. Även om den som var negativ inte ändrar sig förstår de i alla fall vad jag menar.
7. Känner du ett stort ansvar att vara en förebild för unga feminister?
Ja, men det är ett ansvar jag hemskt gärna tar. Om någon ser mig som en förebild är det fantastiskt. Det är inte svårt eftersom jag bara är mig själv.
8. Varför då? På vilket sätt?
Jag vill kämpa för en feminism som är öppen för alla och som aldrig känns svår eller arg. Inte för att det är fel att vara arg, jag blir också jättearg ibland när jag tänker på hur fel samhället är på många sätt, men det finns andra som är bättre på att förmedla det. Jag är bra på att förklara enkelt hur jag ser att saker och ting hänger ihop. Jag tycker också att det är viktigt att feminismen är till för alla: män och kvinnor, höger och vänster, unga och gamla. Om någon kan se mig som er förebild och också vill jobba för de sakerna är det ju världens bästa grej.
9. Hur kan du genom din blogg påverka unga människor att stå för jämställdhet eller åtminstone tänka mer på det?
Genom att hela tiden peka på stora och små saker vi ser omkring oss som är ojämställda. Ofta är det grejer man inte ens tänker på, som att det nästan inte finns några Hollywoodfilmer som handlar om kvinnor. Om man väl ser problemen brukar de flesta vilja ta tag i dem. Sen kan jag förhoppningsvis hjälpa läsaren att ladda upp med argument för att förklara varför jämställdhet är viktigt.
10. Hur pass jämställt tycker du att Sverige är idag?
Enligt FNs ranking är Sverige världens mest jämställda land. Det är ju jättebra, men det betyder tyvärr inte att det är helt jämställt, bara att det är bättre än många andra ställen. Sverige är bra på att ha lagar som är lika för kvinnor och män, till exempel när det gäller föräldraledighet. Tyvärr är vi inte så bra på att vara jämställda i det vi gör. Till exempel tar män bara ut 26% av föräldraledigheten, fast de har rätt till hälften. Och fast kvinnor har högre utbildning än män, tjänar de högutbildade kvinnorna 9000 kronor mindre i månaden för exakt samma jobb. Siffrorna kommer från Statistiska Centralbyrån: http://www.scb.se/Pages/PressRelease____342527.aspx. Sen vill jag förtydliga att jämställdhet inte är en åsikt, utan fakta. Man kan alltså inte ”tycka” att Sverige är jämställt eller inte, det är som det är. Däremot kan man tycka att det borde förändras, och det tycker jag verkligen!
11. Hur kan man göra för att det ska bli mer jämställt i Sverige?
Det viktigaste är att lära sig själv, och sprida vidare till andra, vad jämställdhet är och varför det är viktigt. Det gäller både politiker, företagsledare och vanliga människor. Sen kan alla utifrån sina olika roller göra olika saker för att förändra. Som politiker kan man stifta lagar (som att förbjuda könsdiskriminerande reklam, bestämma att kvotera kvinnor till bolagsstyrelser eller dela föräldraledigheten lika). Som företagsledare kan man förändra arbetslivet genom att ge samma villkor och lön till sina anställda. Som enskild människa kan man fundera på hur man behandlar män och kvinnor man möter, och hur man själv beter sig. Gör jag som jag vill, eller som jag tror att andra förväntar sig att jag ska göra eftersom jag är tjej/kille? Målet med jämställdhet är att alla, kvinnor som män, ska få vara precis hur de vill utan att bli begränsade av sitt kön.
12. Vad ser du som den största orättvisan i Sverige idag?

Utbildningssystemet.

13. Varför då?

Hur välutbildad man är handlar väldigt lite om vilken typ av person man är, och väldigt mycket om var man kommer ifrån. Till exempel har killar mycket sämre betyg än tjejer, och barn till arbetarklassföräldrar har mycket sämre betyg än barn som kommer från akademikerhem. Det är extremt orättvist, för det handlar så klart inte om att killar eller arbetarklassbarn är mindre smarta. Eftersom utbildning är så viktigt för vad man kan göra senare i livet tycker jag att det är den allra viktigaste frågan att lösa.

14. Upplever du att det är flest kvinnor eller män som är emot feminism?

Helt klart mest män, även om det finns kvinnor också. Det är egentligen inte så konstigt. Män, framför allt äldre män med mycket makt, har ju mycket att förlora på jämställdhet. Många av dem har fått sina tjusiga jobb och pengar för att de är män, inte för att de är mest lämpade. När kvinnor bemöts på samma villkor som män kommer det att ändras. Då blir det rätt person på rätt plats. Det är ju mer rättvist egentligen, men den som har haft fördelar av systemet som fanns innan kommer nog att tycka att det är orättvist. 

Halvtid

Nu i helgen passerade jag halvvägsmarkeringen för min tid i Kalifornien. Fyra veckor av palmer och fish tacos klara, fyra kvar. Alltså är det dags för en liten sammanfattning.

Saker som är bra: 

– Att ingen jag har träffat här (hittills) verkar definiera sig själv genom jobbet. Det är väldigt annorlunda mot Stockholm eller New York. Man kan prata en hel kväll utan att riktigt komma in på vad folk gör. Man pratar desto mer om intressen, familj, resor, whatever. Men ej så mycket om jobbet.

– Att man ser lika många pappor med barnvagnar/småbarn här som i Stockholm.

– Att man kan hålla på med lite vad som helst utan att folk tycker att man är knäpp. Känns som att toleransen för olika hobbys/livsåkådningar är jättehög.

– Att avokadon man köper i mataffären ALLTID är bra. Och tomaterna, sparrisen, citronerna osv.

– Att man kan äta vegetariskt eller veganskt eller raw överallt, inga följdfrågor.

– Yinyoga. Provade detta för första gången och det var helt fantastiskt. Svårt att beskriva (man sitter typ i ett mörkt rum och stretchar i en och en halv timme) men jag kände mig nästan hög efteråt.

– VÄDRET. Sen vi kom hit har det varit som en halvvarm svensk sommardag hela tiden. Med pangsol. Det regnade en gång men det var helt okej för det blev som ett event. Folk planerade i flera dagar för regnet, sen kom det och då var alla inne och instagrammade.

Saker som är dåligt: 

– Bilåkandet. Det känns helt vansinnigt att ta bilen för att handla mjölk. Och att känns sig konstig när man promenerar, som att man har något fuffens för sig. Detta accentueras på kvällstid när man inser att nästan alla man möter är fulla/höga bakom ratten. Läskigt och idiotiskt.

– Ineffektiviteten. Nackdelen med att folk inte lever genom jobbet är att ingen bryr sig om sitt jobb. Alltså blir i princip ingenting gjort. Det tar 20 minuter att köpa en lunchmacka (som i princip alltid blir fel), taxibolagen kan helt enkelt låta bli att skicka en bil fast man ringer och påminner tre gånger, det krävs tre avlönade personer för att byta en glödlampa. Vill inte ens tänka på hur det ser ut på exempelvis reklambyråer eller filmproduktioner.

– Klasskillnaderna. Precis som i New York finns det två parallella samhällen här: de rika och det fattiga. Enda gången de fattiga syns är när de rika inte har gått upp än, då måste nämligen de fattiga ta bussen och åka från sina bostadsområden långt bort åt helvete för att vara redo när de rika vaknar och behöver service (jag är ute och springer då, vilket är enda anledningen för en rik person att vara uppe innan kl 08.00). Och precis som på Manhattan är fattigdom med några få undantag kopplat till hudfärg. Det är så jävla hemskt att se, tycker jag.

Kontentan: Soft med en stark underton av ångest. Precis som jag hade föreställt mig.

 

Upp i ringen

OMFG det är fredag igen! Trots att jag egentligen inte måste är jag rätt noga med veckodagar när jag är här. Det känns liksom enklast så, istället för att gå och småpyssla hela tiden. Alltså är det dags för helg och för min del hoppas jag att den kommer att innebära besök på helluvaride-nöjesparken Six Flags (ellerrrrr eventuellt Universal Studios, vi har inte bestämt oss, någon som har en tydlig uppfattning i frågan?, grill-brunch i Hollywood Hills en och annan martini. Börjar få lite panik över att snart tvingas återvända till Sverige där alla drinkar är som shots till storleken och kostar en halv miljard.

Det hela kan lämpligtvis ackompanjeras av den här spellistan, innehållandes mina favoriter bland alla förslag jag fick av er på låtar som kan passa när man ska upp i boxningsringen/på scen/rädda hela världen från undergång i en actionfilm. Om detta är vad någon planerar att göra i helgen. Det är hittills lite väl mycket övervikt på girl-power-musik för min smak (inte för att det är dåligt på något sätt men oväxling förnöjer etc etc) då den som har andra idéer för gärna komma med dem.

spotlight