Hotshots och höftmått

Det är inte ofta jag hyperventilerar när jag läser debattsidor. Jag är liksom för luttrad för det. Men när jag läste Karl-Johan Karlssons inlägg i Expressen om skönhetsideal och självsvält blev det faktiskt riktigt svårt att andas.

Här är alltså en person, en vuxen person, som på allvar verkar tro att botemedlet mot allvarliga sjukdomar är att han går ut och berättar vad han och andra män tänder på (smala midjor kombinerat med breda höfter, inte hajfenor till skulderblad och revben utanpå huden) I nästa andetag förklarar han att män inte har någonting med problemen att göra (”hela showen verkar vara en intern angelägenhet, kvinnor emellan. Vi män står vid sidan av och skakar på huvudet”) för att sedan förtydliga att ”nästan inga killar vill ha flickor på 1,80 som knappt passerar 40-strecket på vågen.” Mitt i alltihop lyckas han också drämma till med en fantastisk beskrivning av unga kvinnor och män: ”unga tjejer är extremt lättpåverkade. De tuggar i sig idealet med hull (nja) och hår. Klart att de flesta unga killar vill ha sexpack och väldefinierade bröstmuskler, men bara ett fåtal grabbar ägnar halva sin vakna tid åt att försöka se ut som en manlig supermodell.”

Det är som sagt inte ofta jag hyperventilerar, och det är inte ofta jag är direkt oförskämd, men nu måste jag ändå fråga: ÄR MÄNNISKAN HELT JÄVLA DUM I HUVUDET?

Karl-Johan lyckas i sin text förklara hur han vill ha kvinnors midjor, höfter, revben, skulderblad och vikt. Han fastslår att det han gillar är det rätta (”så här borde modellerna se ut, det fattar vi också, och därför presenterar vi nu några glada tjejer av lite större storlek”, menar han att agenturerna borde säga) och ställer sig frågande till hur kvinnor kan vilja göra något alls om det inte är vad killar gillar och vill ha.

Och med denna totala brist på probleminsikt ger Karl-Johan faktiskt själv svaret på frågan han ställer. Vi är där vi är för att män som han fortfarande delar upp kvinnor i kött- och bendelar och recenserar dem utifrån egna smakpreferenser. Vi är där vi är för att han bekräftar att det viktigaste som finns för en kvinna är att estetiskt tillfredsställa honom, mannen. Vi är där vi är för att han inte gör ett enda försök att ta fokus bort från kroppen och kanske insinuera att det finns andra aspekter av människor som är viktiga än förhållandet mellan midjan och höfterna.

Så länge folk resonerar som Karl-Johan Karlsson kommer idealen att fortsätta skifta, men sjukdomsbilden vara konstant. För det spelar faktiskt ingen jävla roll om den man ska uppnå är synliga revben eller att vara ”en glad tjej av lite större storlek”. Problemet ligger inte där, vilket Karl-Johan skulle inse om han bara funderade i två sekunder på det han skrev om skillnaden mellan hur unga kvinnor och män förhåller sig till sin kropp.

Det här är knappast det bästa jag har skrivit, men så blir det när det är i affekt. Nu tänkte jag gå och dricka hotshots. Till Karl-Johans stora förvåning kommer jag inte bry mig ett skit om vad det gör med vare sig mina skulderblad eller höfter. För, tro det eller ej, ibland finns det  andra orsaker till att människor gör saker än att maxa olika kroppsdelar i en Expressen-skribents ögon.

Okej eller konstigt?

Det här var ju intressant. Idag satt jag och slösurfade på internet när jag till min stora förvåning snubblade över en intervju med mig själv, med pratminus och allt, gjord av en av mina kollegor på Resumé. Hela artikeln kan man läsa här. 

Problemet är ju bara att jag inte har gett någon intervju. Jag har inte ens varit i kontakt med Magnus. Vid noggrann läsning ser man att alla pratminus är tagna direkt från blogginlägget jag skrev, fast lagda i en annan ordning och med Magnus egna kommentarer insprängda emellan.

Det här gör mig mycket konfunderad. Det är ju egentligen inte direkt fel, citaten är korrekta citat och inlägget är tydligt länkat. Och jag får ju ut mina idéer (om än i annan form) till en större grupp när de hamnar på Resumés etta. Samtidigt tycker jag att det verkar som att artikeln ska ge sken av att vara en intervju, snarare än en reflektion baserat på ett blogginlägg, vilket väl ändå är lite problematiskt.

Därför blir jag nyfiken på vad ni journalister och andra kunniga tycker om det här. Är det något man brukar göra? Kan intervjuer man tror sig läsa med exempelvis kändisar eller politiker i själva verket vara hopklippta delar av vad de har sagt i helt andra sammanhang? Och är det okej eller konstigt?

 

 

Vi förtjänar bättre än så.

Ni som hänger på Resumé även utanför den här bloggen har säkert sett artikeln om Media Markts nya kampanj. Om inte, kan ni kolla in den här. 

Jag misstänker att följande saker kommer att hända nu.

1. Folk i mediabranschen kommer att rasa och reklamen anmälas till RO.

2. Media Markt kommer att säga att reaktionerna är överdrivna och att det hela är på skoj.

3. Reklamen fälls av RO.

4. Media Markt säger att de är inte ville att någon skulle ta illa upp men fattar fortfarande inte vad som är fel.

För att undvika en massa onödigt dravel tänkte jag att vi går direkt på punkt 5, där jag svarar på MediaMarkts fråga. De är nämligen långt ifrån ensamma om att att göra sexistisk reklam och inte fatta varför det är ett problem.

Jo. Den enkla förklaringen är den marknadsföringsmässiga. Det är svårt att importera reklam mellan olika länder. Humor och kultur skiljer sig åt. Svenska män och kvinnor känner inte igen sig i, och skrattar inte åt, samma saker som exempelvis tyska män och kvinnor. Därför är det viktigt att kolla upp såna saker innan man överför reklam rakt av mellan marknader. I det här fallet är det ganska glasklart att en svensk publik inte tycker att reklamen är kul. Snarare stör de sig på den. Alltså är det inte bra reklam, oavsett vad intentionen var, och det borde inte vara jättesvårt att fatta.

Den lite mer komplicerade förklaringen handlar om reklam i ett större sammanhang. Media Markts filmer existerar ju inte i ett ensamt universum, utan samspelar med hela samhället. Bilder vi ser i media kan förstärka eller ifrågasätta en kultur. Stereotypa könsroller och sexistisk reklam av den här typen förstärker bilden av ett samhälle där både män och kvinnor begränsas av snäva könsroller, och där kvinnorna oftast drabbas hårdast. Reklamen bidrar alltså indirekt till ett samhälle där kvinnor exempelvis inte tas på allvar och får lägre lön för samma arbete, medan män till exempel får mindre tid med sina barn.

Då måste man fråga sig: är det verkligen Media Markts uppgift att bry sig om det? Ska inte de bara sälja platt-tv?

Till att börja med är jag tveksam till att den här reklamen säljer särskilt mycket platt-tv, enligt den enkla förklaringen ovan. Det är helt enkelt inte kul, bra reklam. Men även om så vore fallet, om det sålde så in i bängen, tycker jag att man måste fråga sig varför man ska nöja sig med det. Reklam kan ju faktiskt bidra till ett bättre samhälle. Den kan ifrågasätta normer, stereotyper och tråkigheter och samtidigt sälja en massa grejer, vilket företag som exempelvis Halebop, Ving och Pressbyrån har visat. Så frågan är egentligen inte varför Media Markt ska bry sig. Det är varför de ska låta bli. För jag är helt övertygad om att de som jobbar på Media Markt skulle tycka att det var roligare att gå till jobbet om deras företag stod för moderna, intressanta värderingar. Att deras kunder skulle tycka att det var roligare att handla där. Och att vi alla innerst inne tycker att vi förtjänar bättre underhållning, och bättre reklam, än den MediaMarkt erbjuder oss nu.

Om hoppande bokstäver

Häromdagen fick jag en fråga om skrivkramp. Alltså vad man gör åt den. Det är så himla svårt tycker jag, för jag har aldrig upplevt hur det känns. Alltså noll gånger. Jag har skrivit flera timmar varje dag sedan jag gick på dagis och jag kan liksom inte sluta. Det är som att andas. Det är det bästa jag vet.

Men. Jag vet så klart hur det känns att ha kramp med andra grejer och hur det är att inte få till det, trots att man måste. Och jag misstänker att anledningen till att jag sällan får skrivkramp är att jag har gjort det så mycket att jag undermedvetet har lärt mig metoder för att slippa det.  Här är några grejer att testa:

– Disposition. Jag börjar aldrig skriva (eller något annat) genom att bara trycka på tangenterna. Först har jag lagt ungefär lika mycket tid på dispositionen, alltså vad jag ska skriva, och ungefär i vilken ordning det ska komma. Det kan ske på datorn, på papper, i huvudet, eller genom att prata högt för mig själv eller med någon annan. Sen är det bara att klä de olika delarna i ord, vilket är det roliga. Gäller allt från blogginlägg till föredrag till min bok.

– En sak i taget. Ett effektivt sätt att kaosa loss totalt i texten är att skriva lite här och lite där, allteftersom idéerna kommer. Sen sitter du där med ett textmonster som inte alls hänger ihop, och garanterad kramp. Om du har en bra diposition slipper du det. Då kan du skriva på en sak i taget, och när idéer dyker upp som hör hemma någon annastans, scrollar du dit, sammanfattar tanken i en mening, och går sedan tillbaka till där du var.

– Acceptera läget. Man HAR dåliga dagar, så är det bara. Idag skulle jag till exempel jobba massor på min forskning, men efter ett par timmar hoppade bara bokstäverna omkring och allt jag skrev blev skit. Då är det bara att lägga ner en stund och göra något annat. Om man jobbar på något mot sin vilja brukar det bara leda till att man får göra om allt nästa dag ändå.

– Planera luft i schemat. För att ovanstående ska funka kräver det ju dock att man HINNER göra något annat. Här kan också en bra disposition vara till hjälp. Om du har brutit ner texten i olika delar är det lättare att få en uppfattning om hur lång tid varje del tar, och hur lång tid du behöver för helheten. En skrivdag bör inte vara mer än en halvdag (3-4 timmar). Då har du tid att köra på om du får flow, eller ta en paus om det inte funkar.

– Börja med tråkiga grejer och spara det roliga till sist. Nyckeln till en bra arbetsdag tycker jag är att ägna minimal tid åt det som är tråkigt, och maximal tid åt det som är kul. Ett sätt är att tvinga sig själv att göra det tråkiga innan man får ta tag i det roliga. Då brukar man speeda igenom det trista snabbt som attan. Så fundera igenom vilken del av skrivandet du uppskattar minst, och kör en timme av det innan du går vidare till något annat. Genom att spara allt trist (tex korrläsning) till sist lägger man upp smashläge för kramp och ångest.

– Om du krampar ofta – fundera på att göra något annat. En viktig grej som så klart inte bara handlar om skrivande. Man ska ägna sig åt sånt som i alla fall oftast är givande och intressant och som man har relativt lätt för. Om jobbet är alldeles för mycket ångest kanske det helt enkelt inte är rätt. Och det är ju helt okej. Man får vara glad att man kom på det och fundera på allt kul man skulle kunna göra istället. För världen är stor, livet är långt, och det finns en gräns för hur många timmar man orkar tillbringa framför bokstäver som inte säger något viktigt.

Guide till: Los Angeles

Då så. Då sätter vi igång med första delen av den GIGANTISKA Kalifornien-guide som jag tänker ska komma som en produktiv effekt av att jag har varit borta så hemskt länge. Jag tänker mig följande delar: Städerna, resortsen, naturen, vägarna. Kanske kommer något till eller faller bort, några delar blir nog flera inlägg. Ni som har fler tips för hemskt gärna lägga till, nu tar jag bara sånt jag själv har gjort och kan gå i god för, så att säga. Så en kan ju ha i bakhuvudet att det här är ställen som uppskattas av barnfria människor i 30-årsåldern som typ jobbar med media (hädanefter kallade vuxenhipsters). Fast säkert inte bara av dem.

Första delen blir givetvis: LOS ANGELES.

Områden: Vuxenhipsterlivet i LA cirkulerar kring områdena Venice, Hollywood, Silverlake och Los Feliz. De tre senare ligger rätt nära varandra, Venice ligger skitlångt bort. Tänkte gå igenom dem ett efter ett.

Venice: Här bodde vi. Det ligger precis vid stranden mellan Santa Monica och Marina Del Rey. Typiskt för Venice är en blandning av missbrukare och allmänna galningar (som framför allt hänger på boardwalken) och vit övre medelklass som bor i gulliga hus och går på yoga. Det är betydligt flummigare och mer avslappnat än många andra delar av LA. Det finns inga kedjebutiker, inga lyxhotell, nästan inga barer och klubbar. Huvudgatan heter Abbot Kinney och där finns några riktigt bra restauranger (Gjelina och The Tasting Kitchen till exempel), kaffestället Intelligentsia och en massa små butiker. I övrigt gör man inte så mycket i Venice utom att hänga på stranden eller gå ut med hunden. Man kan promenera överallt och tar bara bilen om man ska till något annat område. Om jag flyttade till LA skulle jag bo här, helt klart.

Venice. 

Hollywood/West Hollywood/Hollywood Hills: Någon med bättre koll skulle säkert tycka att det var idiotiskt att slå ihop de områdena, men jag fattade aldrig riktigt vad gränserna gick. Det här är väldigt typiskt LA: stora vägar, massor av folk i vissa kvarter och lugna bostadsgator i nästa. Här finns Melrose Ave och Melrose Place som var mina favoritgator att kolla kläder (där finns tex. Opening Ceremony, Isabel Marant, Rag&Bone och sånt). man kan också kändisspana på restauranger, som Urth Café och Chateau Marmont (som också är ett hotell och en barklubb). Men oftast var vi på Soho House, som har kanske världens bästa utsikt. Dessvärre måste man vara medlem eller känna någon som kan ta med en för att få komma in där.

Man får inte ta foton inne på SoHo House men dom har en fotoautomat. Win. 

Hollywood är till skillnad från Venice extremt bilberoende. Enda fördelen med det är att man relativt snabbt kan ta sig mellan områden, och till exempel köra upp Mulholland Drive och ner i Laurel Canyon där utsikten är helt fantastisk.

Silverlake/Los Feliz: Silverlake brukar kallas för LA:s södermalm, vilket egentligen är en rätt dålig liknelse, men ändå. Här är det ungt och hippt och finns massor av restauranger, butiker och barer. Café Stella var min favvo, framför allt för att deras alkoholfria drinkar var sjukt goda (viktigt i en stad där man alltid kör bil och därför sällan dricker alkohol). Los Feliz är Silverlakes storasyster, typ. Här finns det en massa schyssta hus och det är väldigt grönt och fint. Ät brunch på Alcove.

Bo: Air BnB, utan snack. Finns så många fina hus och lägenheter i LA som blir både bättre och billigare än att bo på hotell. Om du bara ska stanna ett par nätter och vill bo vid stranden är Seaview Motel i Santa Monica världens kap. Stora, fräscha rum och väldigt sköna ägare.

Baywatch!

Att göra: I LA gör man inte så himla mycket. En ledig dag går oftast ut på att åka någonstans, äta någonting och sen åka tillbaka. Men det finns så klart undantag. Konstmuséerna Getty och LACMA är fantastiska. På nöjesparken Six Flags finns typ alla världens mest extrema berg-och-dal-banor (obs, man tar alltså inte med mindre barn dit). Köp ett Platinum Pass så får du går förbi alla köer (ofta är de bortemot två timmar, så det är nästan ingen poäng annars.) Annars är en klassiker att åka till stranden så klart, antingen i Venice eller Santa Monica, eller så åker man lite längre bort till Manhattan Beach (söderut) eller Malibu (norrut).

Malibu pier. 

Att veta: Om man vill lämna Venice och Santa Monica är hyrbil ett måste. Tyvärr har ingen tänkt på att alla bilar behöver parkering, så på vissa ställen är det ett stort problem. Många hotell och restauranger har valet parking, men det är oftast svindyrt, så om man hittar plats på gatan eller i parkeringshus är det bättre. Uber är bästa taxilösningen när man går ut, det är både billigare och pålitligare än vanlig taxi. Om du har kläder som behöver lagas eller kemtvättas är det superbra att göra det i LA. Mycket snabbare, bättre och billigare än i Sverige. Samma gäller allt typ av service: frisör, manikyr, massage, biltvätt. Kolla Yelp för att hitta bra ställen i ditt område, och glöm inte att alla ska ha minst 20% i dricks. Köp ett kontantkort och använd google maps istället för att hyra GPS. Drick margaritas för kung och fosterland.

Döden och jämställdheten

Jag fick en bra fråga från kommentatorn Fredrik häromdagen. Han skrev:

Mer än dubbelt så många män än kvinnor tar livet av sig. Är inte det den viktigaste jämställdhetsfrågan?https://mind.se/om-sjalvmord/fakta-om-sjalvmord/

Jag tycker alltid att det är svårt att rangordna viktiga frågor. Hur ska man jämföra en donation till offren på Filippinerna med att hjälpa sin farmor att laga mat? Både sakerna är viktiga, och jag kan inte säga att den som gör det ena eller det andra gör rätt eller fel. Detsamma gäller olika aspekter av jämställdhet. Att verka för jämställdhet är viktigt, vilken del av det man fokuserar på måste vara upp till var och en, annars orkar man inte. Jag vet att jag har skrivit om det tidigare, men jag vill ändå förtydliga att jag skriver mest om kvinnors problem eftersom jag vet mest om dem. Det betyder inte på något sätt att jag inte bryr mig om hur män drabbas av patriarkala strukturer, bara att jag inte hinner skriva om allt. Det är skitbra att andra belyser de problemen.

För jag tycker att det är glasklart att mäns överrepresentation bland självmord i alla fall delvis är en effekt av ojämställdhet och könsnormer. Den helt meningslösa och supertrånga mansrollen som säger att man inte får må dåligt, inte får be om hjälp. Att många män inte ens har någon nära vän. Det tror jag helt klart bidrar till den desperation som till slut leder till självmord, kanske via missbruk, kriminalitet eller något annat destruktivt beteende där män också är överrepresenterade. Det är bedrövligt, och inte löst i en handvändning.

Däremot tror jag att det är några saker vi alla kan göra för att hjälpa till på traven för att få män överlag att må bättre. Till exempel:

1. Sluta behandla pojkar och flickor olika. Det är väl belagt med forskning att vuxna helt omedvetet pratar med pojkar och flickor på olika sätt. Pojkar får direkt från födseln höra att de är starka (vilket är bra) och att de ska ”tuffa till sig” när de är ledsna. Flickor får mer tröst och fler ord från omgivningen. Det är så klart jättedumt. Vi måste lära både pojkar och flickor att det är helt okej att vara ledsen och be om hjälp.

2. Umgås över könen. Kvinnor är bättre på att skaffa sig och behålla nära vänner, framför allt i vuxen ålder. Och alla som har gått igenom en personlig kris vet hur viktiga vännerna är när allt är hopplöst. Genom att umgås som vän med både män och kvinnor lär vi av varandra. Extra viktigt är att låta den man är ihop med umgås ifred med sina vänner av motsatt kön. För chansen är rätt liten att människor vågar öppna upp om jobbiga saker i stora grupper, och ofta är tjejkompisarna den bästa resursen en kille har när saker känns tungt.

3. Prata om hur man kan få hjälp. Det här gäller kanske mest andra män, men också kvinnor som har män i sin närhet. Vi måste slappna av när det gäller till exempel terapi och psykofarmaka. Det är inte konstigt, det är inte farligt, och om man provar det kan man alltid lägga av om man inte gillar det. Men många som mår dåligt vet inte ens vart de kan vända sig, vilket är fruktansvärt onödigt.

4. Vem gör vad? Många heterorelationer trillar så himla lätt in i traditionella mönster, där man delar upp sysslor efter kön. Problemet är att då får kvinnorna i princip allt sånt som handlar om att vårda relationer (föräldraledighet, vabb, födelsedagar, koll på släkten, middagsinbjudningar). Och männen blir naturligtvis mer isolerade där de står och ränsar nån hängränna. Så när man delar upp sitt liv är det viktigt att inte bara dela lika på tiden, utan också på typen. Man orkar bära upp flyttkartonger på vinden även om man är tjej, jag lovar.

5. Sluta prata om vad som är typiskt ”kvinnligt” och ”manligt”. Få människor vill uppfattas som att göra något som är fel för deras kön. Om vi håller på och tjatar om vad som är typiskt hit och dit leder det bara till att vi trycker undan sånt som är helt mänskligt, bara för att det hör till det andra könet. Och det är ju uppenbarligen livsfarligt.

Fler förslag?

Goldieblox

Den här reklamfilmen för GoldieBlox har delats rätt mycket på senaste tiden. Några miljoner gånger, för att vara exakt.

http://youtu.be/UFpe3Up9T_g

GoldieBlox är ett företag som gör leksaker för att uppmuntra tjejer att bygga och mecka med grejer, och inte bara vara söta och fina. En del av mig vill applådera. Dels för att det behövs så himla mycket, dels för att produkterna (och reklamen) är bättre än det mesta som finns där ute. Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka att det är synd att de liksom måste… tjeja till det så mycket. Att det ändå måste vara pasteller och blonda lockar. Att man ÄNDÅ måste dela upp det, och inte bara kan låta brorsan och syrran leka med samma uppfinnarlåda (eller My Little Pony-slott). Samtidigt som jag då måste invända mot mig själv att 1. Man inte borde klaga på dem som ändå försöker 2. Att tjejigt inte nödvändigtvis är dåligt, och 3. Att det här kanske är nödvändigt, som en brygga liksom, för att få in världen på bättre tankar.

Kluven, således. Vad tycker ni?

(idag är det för övrigt fredag (!!) och jag får tillträde till min nya lägenhet (!!!!!). Så om jag är/har varit dålig på att uppdatera och svara på mail beror det på allmänt flyttkaos. Men på det allra bästa sättet, så klart.)

Bloppis!

ALLT ÄR TYVÄRR PAXAT/SÅLT NU. FICK JÄ-HÄ-TTEMÅNGA SVAR SÅ KOMMER TYVÄRR INTE KUNNA SVARA ALLA MEN OM NI INTE HAR FÅTT ETT MAIL NU SÅ VAR NI TYVÄRR INTE FÖRST 🙁

På fredag lämnar jag min så väldigt omtyckta lägenhet på Skånegatan. Ni som följer mig på Instagram vet att jag och Anton köpte lägenhet tillsammans för ett par månader sen, och nu är det alltså dags att flytta. Eftersom två möblemang ska bli ett måste jag göra mig av med en del prylar. Således blir det en liten bloppis.

Om du är intresserad av något är det bara att maila nina.akestam@gmail.com. Upphämtning måste ske torsdag kväll eller fredag morgon, för sen går som sagt lasset.

Det som finns:

Jättestor garderob: 0 kr. 

En gigantisk vit IKEA-garderob (250 x 80 cm) som är i helt okej skick men har varit med ett tag. Har trådbackar, lådor, hyllor, rubbet. OBS att man behöver vara minst två, kanske tre, starka människor för att få ner den för trapporna.

Säng IKEA Svaneholm 140 cm: 0 kr. 

Helt okej säng i helt okej skick. Alltså ej sprillans men inte heller jättegammal. Med extra höga ben (30 cm) för att få in lådor under.

Två stycken byråer, IKEA Malm gråturkos. 250 kr st eller 400 för båda.

Behöver väl ingen närmare förklaring. Kanske världens bästa byrå. Jag har haft mina bredvid varandra som sideboard. Mindre än ett år gamla, inga repor, och du slipper montera ihop skiten. De är astunga men går in i hissen.

IKEA Balkongmöbler, bord och två stolar: 0 kr. 

Små och smidiga. Bordet är 60×60 cm. Behöver målas (därav 0 kr) men är hela.

TV Samsung 26-tums LCD: 0 kr. 

Behöver nog ingen bild pga ser ut som alla andra platt-tv. Och den står på vinden och orkar inte härja upp dit med kameran. Den är ganska gammal men funkar hur bra som helst.

Sådär, bara att maila om ni vill ha nåt! Den som vill ha flera saker får förtur för enkelhets skull. 

5 copywriting-tips

Fick en fråga häromveckan från en nybliven copywriter om jag kunde dela med mig av mina fem bästa kreatörs-tips. Och det kan jag så klart. De här tipsen har jag tagit fram tillsammans med Anton, för att få AD-perspektivet också.

1. Jobba med bra människor. Framför allt såna som är bättre än du. Det är sorgligt, men det spelar ingen roll hur begåvad du är om du inte är omgiven av folk som är minst lika duktiga. Jobbet blir aldrig bättre än den svagaste länken. Om du däremot får chansen att jobba med folk som är bättre än du, kommer du utvecklas i en farlig fart. Framför allt är det viktigt som junior att jobba tätt med folk som är mer erfarna än du, så att du inte sitter i ett rum med någon som är lika lost och ägnar dina första år i yrket åt att göra de hundra vanligaste nybörjarmisstagen.

2, Jobba på kunder som producerar. I början av karriären är inte det viktigaste att göra bra reklam, det är att göra mycket reklam. Genom att få upp tempo och produktionstakt lär man sig jättemycket mer än om man gör en superstor grej. Så när du får chansen att välja, sök dig till kunder som producerar många små saker, hellre än några stora. Dels får du fler chanser att göra något bra, dels försvinner misstagen i mängden. För misstagen kommer så klart. Det är helt okej, men känns garanterat bättre om det inte var den enda grejen du gjorde det året.

3. Håll dig nära kunden. I början är det lätt att man tycker att kundmöten är svåra, och därför håller sig undan och låter de mer erfarna kollegorna göra den delen av jobbet. Det är jättedumt. Det är bara genom att prata med kunden direkt som du lär dig hur saker och ting funkar. Och eftersom jobbet aldrig blir bättre än sina förutsättningar (se punkt 1), är det helt nödvändigt som kreatör att ha koll på vem kunden är och hur hens organisation funkar. Att lägga några timmar på att promenera runt på deras kontor och prata med folk kan spara en många månaders huvudvärk framöver.

Det händer ofta att dina äldre kollegor kommer att erbjuda dig att ”slippa” kundmöten. Tacka alltid nej till det. Bit dig fast i kunden som en liten iller och skapa en egen relation. Lyssna, förklara och försök förstå. Så länge kunden gillar sina kreatörer kommer de aldrig att byta byrå.

4. Öva på hantverket. Det här gäller nog mer copywriters än AD:s, för enligt min erfarenhet brukar det flesta AD:s gilla att formge saker. Men: man kan inte vara copywriter utan att skriva. Från skolperspektivet kan det verka som att jobbet mest handlar om att hitta på idéer, men så är det inte. Det kanske är det roligaste, men mest tid kommer du troligtvis att lägga på att knattra fram grejer på datorn – broschyrer, filmmanus, manifest, sajt-texter. Öva på det så blir allt enklare och roligare. Skriv så mycket du kan, hela tiden. Läs. Imitera. Prova att skriva mail i olika stil. Vad som helst, så länge du sänker tröskeln för skrivande. För när du är en riktigt duktig skribent kommer det alltid att finnas plats för dig.

5. När du kör fast: släpp det. Det här är nog den vanligaste frågan jag får: Vad ska man göra när man kör fast och inte kommer på en enda idé? Först och främst kan det vara skönt att veta att det är övergående. När man har jobbat några år blir idéandet en självklar del av jobbet och man kör sällan fast. Men när det händer tycker jag bara att det är en sak som hjälper: släpp allt. Försök inte inspirera dig, försök inte värka fram något. Gå ut och gör något annat. Det finns en anledning till att typ alla kreativa människor säger att de får sina bästa idéer när de springer eller duschar eller är ute i naturen. Det beror på att det är sant. Hjärnan behöver tid för att sortera och vrida på tankar, och när den får det brukar alltid bra grejer dyka upp.

Det här var alltså min (och Antons) topp fem. Ni läsare får hemskt gärna kommer med era bästa tips också!

Vad fan är det värt egentligen?

Så förra veckan hände det till slut. Jag slog för första gången i mitt liv 9-1-1 på mobilen, med högt dunkande hjärta och skakande händer. What’s the address? frågade den till skillnad från mig kolugna kvinnan i andra änden. We’ll send a patrol right away. 

Jag och Anton satt i vårt rum på ett motell i Santa Barbara och kollade på Duck Dynasty när vi hörde ljuden. Först trodde vi att det var någon annans tv, det tror man ju alltid först, det kan inte vara på riktigt ju. Men det tog bara några sekunder att fatta ett så var det inte. Det var inte på tv det dunkade högt i väggen, flera gånger, och en kvinna skrek let me go let me go. Vi gick ut, mötte en annan hotellgäst på parkeringen som också hört. Insåg att ljuden kom från ett rum flera dörrar från vår. Höga ljud. Flera skrik. Och vi insåg att vi måste göra något, men det här är USA och här har alla skjutvapen, framför allt de våldsamma, och vi bryr oss, men inte så mycket att vi vågar knacka på. Så jag ringer polisen, och väntar. De längsta fem minuterna i mitt liv, innan ljuden upphör och hon kommer ut på parkeringen tillsammans med killen.

Hon är kanske 18. Full, storgråtande, med korta jeansshorts och linne fast det är mitt i november och en Coach-väska som hon säkert har sparat rätt länge för att kunna köpa. Killen går iväg en bit och en annan tjej dyker upp, uppenbarligen en kompis. Polisen är där innan jag hinner börja prata med dem, men de står precis utanför vårt rum så jag hör allt hon hulkar fram.  Att det bara är ett vanligt relationship drama, de ska inte ska lägga sig i. Att han inte har gjort något fel. Och sen, när polisen går några steg bort, till kompisen: att de är underage och polisen kommer att berätta för deras föräldrar. Hur pinsamt det är. Att hon måste bort, men absolut inte vill åka hem. Hon kommer att framstå som en idiot. Någon halvtimme senare är alla borta. Jag misstänker att polisen har skjutsat hem dem i alla fall. Och jag ligger vaken i timmar och känner igen mig själv och alla 18-åringar jag någonsin har känt.

Det gör mig så otroligt ont att den här tjejen, som just har varit med om det kanske läskigaste i hela sitt ganska så korta liv, inte gråter över smärtan eller rädslan. Hon gråter över skammen.

Hon har säkert stuckit iväg fast föräldrarna sagt att hon inte fick, med en kille hon inte riktigt kände. Druckit för mycket och klätt på sig för lite. Velat för mycket. Hoppats att något skulle hända. Precis som alla andra 18-åringar. Och ändå. Ändå är det viktigaste att föräldrarna inte får reda på det. Att de inte får veta att någon har gjort henne illa, för när det händer är det hon som har gjort bort sig och hon vill säkert visa att hon är vuxen och ansvarstagande. Precis som alla andra 18-åringar.

Vi som inte slår kan inte stoppa våldet. Det kan bara den som misshandlar göra. Men vi kan försöka se till att när det går illa så finns vi där. Vi kan visa att det aldrig är ens fel om någon annan slår. Vi kan fokusera på hur den som utsatts mår, mer än på vad som ledde fram till händelsen. För våld är nästan aldrig logiskt. Man kan stå stupfull och skrika förolämpningar och knuffa på folk mitt på gatan, och det enda som händer är att någon lugnar ner en och skickar hem en i en taxi. Man kan vara spiknykter och hamna i en diskussion om vilken restaurang man ska gå till samma kväll, och 30 sekunder senare se honom sparka in vindrutan på en bil.

Genom offren kan vi inte stoppa något. Bara hjälpa till att läka såren som uppstår. Och en viktig början är att se till att våra tonåringar inte skäms när de blir illa behandlade. För om man inte ens kan åka hem när något hemskt har hänt, vad fan är då hemmet värt egentligen?