Favorit i repris: Några svar

När jag skrev om strukturanalys igår fick jag ett par kommentarer från signaturen Carl som hade en del frågor och synpunkter. Jag tänkte försöka besvara dem så gott jag kan här, eftersom jag misstänker att liknande frågor dyker upp hos många andra. Det var rätt många så ska försöka vara så strukturerad jag kan.

Kommentar: Jo kvinnor näthatar precis lika mycket som män. Kvinnor näthat genom att attackera på andra sätt, tex genom att ge sig på någons kukstorlek, sociala status, vikt, sexuell läggning, utseende osv. Män gör det på det sättet dom tror tar mest, genom att hota om våldtäkt. 

Svar: Det är mycket möjligt att män och kvinnor attackerar på olika sätt. Eftersom UG fokuserade på just mäns attacker på kvinnor var det naturligtvis det som fick utrymme i det programmet. Där lades det också fram fakta som visade att män faktiskt är överrepresenterade i det här sammanhanget. Det är naturligtvis inte bra att ”ge sig på någon” gällande utseende osv, men jag tycker nog att hot om våld är betydligt allvarligare. Om inte annat är det olagligt, vilket det inte är att säga något om någon annans vikt. Det är sannolikt är anledningen till att UG valde just den här programvinkeln. Därmed inte sagt att det är okej att förolämpa någon.

Fråga: Att göra det till en könsfråga är inte försvarbart. Och ingen har kommit med ett bra argument för det.

Svar: Jag tyckte att det var precis det jag gjorde i mitt förra inlägg. Att göra saker till könsfrågor är ett av många verktyg för att se mönster och kartlägga problem. Vilket ju är precis det du själv gör när du exemepelvis säger att ”kvinnor näthat (sic!)  genom att attackera på andra sätt”. Det betyder inte att du menar att alla kvinnor näthatar, men du tycker dig se ett mönster som du vill peka på. Så tolkar jag det i alla fall.

Fråga: Vad hade Nina sagt om vi hade pratat om kvinnliga journalister som näthatar män? Hade du haft samma reaktion och tyckt det var jättebra då med?

Svar: Absolut. Om det var ett samhällsproblem skulle jag bli jätteglad att någon lyfte fram det.

Kommentar: ” Genusanalys är alltså ett verktyg, eller ett par glasögon om man så vill, som vi kan använda för att kolla på ett problem.” Konstigt att detta ”verktyg” alltid vinklas så att män är problemen och kvinnor offer.

Svar: Det beror på att i de allra flesta fall är det precis så. Eller snarare, de patriarkala strukturerna är problemen och kvinnor faller i störst utsträckning offer för dem. Exempelvis har män som grupp mer makt än kvinnor, bättre lön, och blir utsatta för våldtäkt eller våld i en nära relation i mindre utsträckning. Det finns dock exempel på när det är tvärtom. Tidigare gavs exempelvis alltid vårdnaden om barn till mamman vid en separation, och barnbidraget tillföll också mamman. Genom att sätta på sig genusglasögonen insåg lagstiftarna att det inte var rättvist mot pappor, och lagen ändrades. I båda fallen är strukturanalys ett jättebra verktyg för att ge alla människor mer lika möjligheter.

Fråga: ” Det är bara inte dem man har på sig just nu” Ge mig ett exempel där någon i historien har haft på sig andra ”glasögon”?Konstigt att det alltid heter ”men just nu fokuserar vi enbart på ditten eller datten….”

Svar: Några väldigt kända exempel

Kapitalet av Karl Marx (använder klassglasögon)

I have a dream-talet av Martin Luther King (använder rasglasögon)

Kris i befolkningsfrågan av Alva Myrdal (använder familjeglasögon)

Torka aldrig tårar utan handskar av Jonas Gardell (använder sexualitetsgalsögon)

Eating Animals av Jonathan Saffron Foer (använder djurglasögon)

Man har alltid på sig någon form av glasögon i allt man gör, men det blir tydligast i såna här uppenbart politiska verk. Inte ens jag, som skriver mycket om feminism, tänker på genus hela tiden.

Fråga: Varför tror du det finns ”manliga” näthater från första början?Jag som man har blivit påhoppad nu dagligen i media, av just kvinnliga journalister. I 13 år har jag fått skit för att jag är man. Jag kan inte längre surfa in och läsa nyheter utan att bli kallad manslem, potentiell våldtäktsman, pedofil, förtryckare, djur, kåtbock, vit kränkt man (…) Jag har försökt själv många många gånger att föra en debatt med dessa kvinnor utan lyckas. Antingen svarar dom inte, eller så säger dom att man ska dra åt helvetet. Så efter 13 års tid med försök till debatt, vad ska män göra istället Nina? Sitta tysta?”.

Svar: Här är det naturligtvis svårt för mig att veta exakt vad det är du har gått igenom. Jag antar att eftersom inte ens de allra kändaste svenskar figurerar i media varje dag, är det här inte personliga påhopp du pratar om, utan generella. Du vill peka på att män som grupp i media ”får skit” av kvinnor som grupp. Men andra ord: du sätter på dig genusglasögonen och tycker dig se ett strukturellt problem. Det här handlar inte om individer som slumpmässigt beter sig dumt. Det är en könsfråga.

Jag kommer dock inte till samma slutsats som du. Jag tror att det i det här fallet handlar mycket om makt, snarare än om kön. De kvinnor du talar om tillhör en mediaelit, de kan som du säger uttrycka sig fint, har breda plattformar att prata från, och kan dessutom välja vem de ska besvara. Jag fattar att det kan vara otroligt frustrerande när man inte håller med. Inte minst om man själv känner sig maktlös. Då är det inte alls kul att höra av de här mäktiga personerna att man är så himla priviligerad, bara för att man är man.

Själv är jag varje dag glad över att jag har en blogg där jag kan skriva svar på sånt jag läser i tidningen. Men jag skulle inte säga att det är mitt kön som har gett mig den möjligheten, utan snarare klass, utbildning osv. För mig är lösningen på det problemet solklar: minska klyftorna i samhället. Ge fler chansen att utbilda sig, sprid makten, så minskar frustrationen. Tills dess ska man naturligtvis inte sitta tyst, utan som du och jag gör nu lägga fram sina åsikter och försöka förklara vad man menar. Att hota och trakassera enskilda individer kommer aldrig att ändra på systemet.

Fråga: Varför det är fler kvinnor som blir påhoppad av män är för att dessa kvinnor skriver illa om gruppen män. När var senaste gången du Nina såg en man kalla alla kvinnor för pedofiler, förtryckare, djur osv osv?

Svar: Jag kan inte minnas att jag har hört motsatsen heller, alltså att någon har kallat ALLA män för pedofiler, förtryckare eller djur. Du själv drar ju många slutsatser om kvinnor som grupp i din kommentar, och det är väl motsvarande vad feministiska debattörer brukar göra om män som grupp. Det är varken konstigt eller otrevligt tycker jag.

Jag tycker aldrig att man ska låta en människas grupptillhörighet vara viktigare än hens person. Det är därför jag är feminist från början, för att jag inte tycker att ”män” och ”kvinnor” är på ett visst sätt. Oavsett om det handlar om statsministerskap eller pedofili.

Hoppas att du känner att du har fått svar på dina frågor!

Favorit i repris: Gudars skymning

Jag fick tips om Seqrs kampanj via instagram och tappade liksom hakan. Inte för att jag förfasas över att se nakna människor (eller ”vanliga” nakna människor) utan för att det hela var så totalt obegripligt. Hela familjen samlades i hallen, stirrade på annonsen och försökte förstå. Var den på riktigt? Vem hade gjort den, vad ville de säga, varför hade Aftonbladet tagit in den och vad fan var det reklam för?

Bild lånad från @eslinge

Därför blev jag mycket positiv när jag hittade den här artiklen där den ansvariga kommunikationschefen ska förklara vad som pågår.

Tyvärr fick jag inte svar på några av mina frågor. Istället tvingades jag ännu en gång inse exakt hur lite många människor tänker. Jag tror inte att varken chefer eller medarbetare på Seqr är onda eller dumma i huvudet. Jag tror nog att de tänkte att det hela skulle vara ”lite kul” och så blev det som det blev. Kvinnor blev än en gång använda som objekt, kommer RO med största sannolikhet komma fram till vid nästa sammanträde, och fälla annonserna.

Men problemet är egentligen inte att några färre människor nu kanske blir peppade på att använda det här företagets tjänster. Det riktiga problemet är att i och med den här kampanjen fick de här kvinnornas döttrar lite mindre sannolikhet att få lika bra lön som deras söner. Några fler personer drabbas av psykiska problem. Och det dröjer ännu lite längre tills Sverige får sin första kvinnliga statminister (man kan läsa mer om objektifiering och makt och hur det hänger ihop i den här vetenskapliga artikeln).

Det verkar som att företaget själva tycker att det är en förmildrande omständighet att det är de egna anställda som ställs upp som saker till allmänt beskådande. Jag tycker snarare tvärtom. Genom att använda de egna anställda bekräftar man en gång för alla att en kvinna visserligen kan ha ett jobb, men i första hand är hon ändå en kropp. En kropp som arbetsgivaren kan använda för att sälja mobila betalningslösningar.

Välkommen, 2013. Du verkar bli precis lika hopplös som 2012 när det gäller mänsklig värdighet.

Favorit i repris: Du är fin som du är och andra förolämpningar

Tell her she’s beautiful. Eventually, advertising and media will try to convince her otherwise.

Så löd en punkt på en FB-delad lista över saker som pappor bör göra för sina döttrar för att få dem att växa upp till bra människor. (själva listan hittar jag inte nu, förlåt och ursäkta). Det är mer eller mindre formulär 1A när vi pratar om fina män som stöttar kvinnor. Om kvinnor hela tiden får höra att de är fina som de är kommer de att växa upp till trygga och stolta människor som skiter i vilket.

Och det låter ju bra i teorin. Problemet är bara att det inte alls funkar i praktiken. Det finns en anledning till att samma råd inte ges till mammor som ska uppfostra söner, och det beror förstås på att det inte är viktigt för små pojkar att höra att de är fina som de är, eftersom det inte är viktigt för pojkar att vara fina över huvud taget. Det finns annat man fokuserar på, som att vara stark eller snabb eller duktig. Och om man som förälder, även med de bästa intentioner, hela tiden berättar för sin dotter hur fin hon är, befäster man bara det vi alla redan vet för väl: att som kvinna är skönhet det viktigaste en kan ha. Därför blir jag helt skogstokig av alla äkta skönhet-resonemang. Skitsamma om den är äkta eller inte, tjock eller smal, inifrån eller utifrån. Skönhet har aldrig drivit världen framåt eller gjort en banbrytande upptäckt eller tröstat någon som är ledsen. Av allt en människa kan vara är just vacker kanske det allra minst viktiga.

Så vad kan man då göra om man vill att ens dotter ska växa upp och ha en hyfsad chans att inte känna sig ful och bedrövlig? Jag tror att man ska berömma henne för allt bra hon är och gör som är viktigt på riktigt – att hon är schysst, smart, modig, rolig. Jag tror att man ska lära henne att springa, brottas, dansa, rita och andra saker man kan göra med kroppen som inte handlar om att den ska bedömas. Jag tror att man ska undvika att kommentera sitt eget och andras utseende över huvud taget. För det är inte viktigt. Inte viktigt på riktigt.

Favorit i repris: Några ord till tidningen Frida

Häromdagen postade Cissi Wallin den här bilden på instagram. Tidningen FRIDA blandar senaste nytt om tonårsidoler med det som man ju vet att tonårstjejer är allra mest intresserade av: kändisars vikt.

Här ”avslöjas” alltså det allra hemligaste en kvinna har. Det är ett vanligt grepp bland kändistidningar överlag, att kvinnors ätande och vägande benämns med ord som för tankarna till otrohetsaffärer. För så är det ju. Oavsett om man äter för mycket, eller för lite, eller precis lagom, är det något som tål att dissekeras och studeras. Man ska inte tro att den är ens ensak. Man ska för tusan inte tro att man bara kan få gå runt och vara.

I vintras började jag gå i terapi för ätstörningar. Igen. 15 år har jag hållit på, fram och tillbaka, upp och ner. 16 425 måltider av ångest. Det syns inte utanpå, jag har lärt mig att bete mig som folk. Men det maler i huvudet, och helvete vad mycket energi det tar. Energi jag skulle kunna använda till mycket bättre saker.

I 15 år tyckte jag att det var konstigt och pinsamt att jag var som jag var. Liksom vettig och smart på de flesta andra plan, men inte här. Jag ville inte prata med någon om det, inte ens med mig själv, så dum kände jag mig. Sen förstod jag. Jag hade ingen chans. Jag var en 14-åring som ville vara alla till lags. Och det alla, tonåringens samlade omgivning av populärkultur, berättade för mig var att det var viktigast av allt att vara smal. Att min mat och min vikt inte var min ensak. Det var inget jag själv hittade på. Det var inte mitt fel. Och lika lite som jag kan lasta mitt tonårsjag för det som hände då, kan Beatrice Birkeldh och de andra på FRIDA lasta sina läsare för det de själva väljer att publicera.

För det gör mig nästan ondast av allt. Att de som lägger det här på sina småsystrar inte är några kostymgubbar som inte fattar bättre. Det är kvinnor som vet, och ändå väljer att inte. Jag hoppas att ni skäms. Och jag hoppas att den dagen era egna döttrar drabbas, så kommer ni ihåg att ni hade möjligheten att göra något åt det, men valde att låta bli. Ni valde att skylla på någon annan. Någon som såg upp till er. Någon som ni hade möjligheten att rädda, men valde att skita i.

 

2013

Jag har funderat så himla mycket på hur jag ska sammanfatta det här året. Har letat runt efter olika listor och funderat på teman (per kvartal? per ämne?) för hur jag kan dela upp det så där snyggt som andra bloggare brukar göra. Men det blir inte bra.

För ganska precis ett år sedan försökte jag skriva ett liknande inlägg och konstaterade att 2012 var året då det hände väldigt mycket och allt blev annorlunda.  Jag trodde att 2013 var året när jag liksom skulle skörda resultatet av alla de förändringarna. Så blev det inte alls. 2013 blev året då det hände ännu mer. Saker som i vanliga fall skulle definiera ett år (att flera nära vänner får barn eller att tillbringa två månader i Kalifornien eller att köpa en lägenhet) eller kanske ett jobb (att skriva kontrakt på sitt livs första bok eller hålla tal i Almedalen eller skicka in sin första artikel till avhandlingen) har bara svischat förbi. Kanske för att hur roligt det än har varit så bleknar det bredvid det här.

För så är det ju också. Tvingades jag välja mellan honom och ALLT DET ANDRA skulle det vara världens enklaste val. Inte minst för att jag inte fattar hur jag fixade allt annat innan det var vi. Det känns orimligt tråkigt och jobbigt. Så kanske är det därför jag inte kan sammanfatta 2013. Det är inte slutet på något utan början på en massa olika saker.

Jag önskar att jag kunde säga att det var dags för jullov nu, men det vore fullkomligt skitsnack. Den 20 januari är det lämning för sista versionen av mitt bokmanus så från och med nu är det vad som gäller. Men jag hoppas i alla fall att NI får en grym jäkla jul med massor av slapp. Jag kommer att posta lite favorit-i-repris-inlägg ni kan underhålla er med vid behov. Utöver det hörs vi 2014. Året då absolut ingenting ska hända.

Två torsdagstips

Å jag vet. Att posta något intressant veckan innan jul är som att servera hemlagad knäck till någon utan tänder. De kanske uppskattar gesten, men de kommer garanterat inte uppskatta innehållet. Och om de försökte skulle de antagligen kvävas. Men jag tänkte i alla fall ge er två grejer som kan vara läsvärda, rent hypotetiskt alltså.

1. Genusfotografens inlägg om… ja typ allt. Ett enda långt resonemang som förklarar varför bilden på Johan Rheborgs dotter inte handlar om vem hon är som person, om hämndporr och Marilyn Monroe’s käkar. Kanske de bästa jag läst på internet i december.

2. Några rader jag skrev till projektet Sköna Snubbar som handlar om hur ”starka” kvinnor maskuliniseras på film. Det är något jag inte direkt hade funderat på innan jag fick frågan, och sånt är ju alltid kul. Att tänka på nya saker, alltså. Som Lara Croft och Lisbeth Salander.

2013 på 10569 streams

Så här års ska en ju sammanfatta en himla massa saker. Dit brukar höra musiken en har lyssnat på under året. Jag var i vanlig ordning duktig och började med en 2013-lista redan i januari. Problemet är att nu när jag kollar på den visar det sig att den är typ… tom? Alltså mindre än hälften så bra som 2012.

Lite av förklaringen fick jag dock när jag gjorde min Spotify-review. Den ser nämligen ut så här:

Vi kan alltså se att det har lyssnats på en hel del musik, men att enbart tre av topp-10-låtarna är från i år (nr 2, 5 och 6 för den som undrar). Det beror delvis på att de flesta topplåtarna är springlåtar och det är ju 80-talet erkänt bra på, och att frk Maggio har ganska många bra låtar på sin senaste så ingen av dem så att säga sticker ut, men ändå. Det kan inte ha varit ett jättebra musikår, eller?

Om någon tycker annorlunda måste denna person givetvis dela med sig av sina motbevis.

Säg inte att du är tjock, det kan hindra dig från att gå ner i vikt.

Hittade den här reklamfilmen idag via Upworthy (vars existensberättigande verkar vara att gå ärenden åt storföretag som låtsas göra fina saker men i själva verket är hycklare).

http://youtu.be/WEIFlSBodVM

Den handlar om att Kellog’s Special K (varumärket med taglinen ”What Will You Gain When You Lose?”) vill att kvinnor ska sluta med ”fat talk”, alltså säga att de är tjocka, eftersom ”we believe it’s a barrier for them to manage their weight” (ordagrant citat).

Alltså FÖR I HELVETE, Upworthy. Nu får ni ger er. Jag förväntar mig inte mer av ett företag vars affärsidé går ut på att försöka kvinnor gå ner i vikt medelst sockrade veteflingor, men ändå. Så här dåligt kan det liksom inte få bli. Och nej, man kan inte separera vad filmen säger från vad varumärket säger, eftersom båda säger samma sak: vi tänker berätta för dig att du behöver gå ner i vikt och till din hjälp erbjuda metoder som inte ens i ens vildaste fantasier skulle kunna fungera.

Trodde inte jag hade ork att bli upprörd idag, men se där. Verkligheten överträffade mina förhoppningar ännu en gång.

Veckan bästa.

Alltså GU vad glad jag blev när jag såg det här. Snowboardåkaren Sven Thorgren lackade ur efter att arrangörerna till en tävling han skulle delta i valde att visa upp lottningen på nakna tjejers kroppar (här kan man se filmen) Han lackade ur så pass att han skrev ett mail till arrangörerna och alla andra åkare, som (självklart pga han har rätt) slöt upp bakom honom. Sven är alltså snubbe och 19 år. Kan han, kan så klart alla.

För det är så himla viktigt att komma ihåg. Om man tar mod till sig och påpekar en orättvisa eller ett problem händer det väldigt sällan att omvärlden svarar genom att peka finger och säga Det vet vi men det skiter vi, för vi är SEXISTMAFFIAN, mohahahaha! Snarare brukar reaktionerna pendla mellan Shit det hade vi inte tänkt på! och Det har jag också tänkt på, så skönt att någon sa det. Alternativt så dryper de iväg och skäms, som tävlingsarrangören i det här fallet.

De flesta människor är vettiga och vill inte paja för någon annan. De flesta identifierar sig inte som rasister, sexister, homofober eller något annat frihetsinskränkande. Däremot är det färre som liksom Sven vågar eller orkar ta steget och säga ifrån. Därför är det så viktigt att de som gör det får credd. Så varför inte skriva en rad på Svens Facebooksida?

Be Strong and Shine.

Den här reklamfilmen, av schampomärket Pantene för den filippinska marknaden, har delats jättemycket på senaste tiden.

http://youtu.be/kOjNcZvwjxI

I allmänhet måste man ju ge ett stort GILL till alla varumärken som använder sina muskler för att göra lite nytta och inte bara visa upp modell+produkt+logotyp. Den här filmen bygger på ett klassiskt experiment där man lät folk läsa en historia om samma (framgångsrika) person, men i hälften av historierna hade hen ett manligt namn, och i hälften ett kvinnligt. Skillnaderna i hur personerna utvärderades är precis de som presenteras i filmen.

Självklart kan inte den problematiken lösas med ett schampo, och en liten snyggare koppling hade ju varit bra. Men jag ger ändå Pantene fem starka klapp för ansträngningen. Något jag har större problem med är slutklämmen.

Be Strong and Shine. 

För som nästan alltid ålägger man med de små orden kvinnan ifråga  att själv lösa sitt problem. Som att om man bara är tillräckligt tuff så gör det inget att folk tycker att man är hemsk när man bara försöker göra sitt jobb. För det säger sig ju självt att det är hopplöst. Det är inte hon i filmen som måste tvätta håret och hålla huvudet högt, det är alla vi andra som måste sluta döma henne på helt osakliga grunder. Det skulle jag älska om lite mer reklam peppade till, på nåt vettigt sätt.