Viktig info till allmänheten

Jo. På senaste tiden har jag fått väldigt mycket förfrågningar om att komma och föreläsa för olika skolor, föreningar och företag. Det är så klart jättekul och jag gör det gärna så ofta och mycket jag hinner. Problemet är bara att jag hinner betydligt mindre eftersom jag måste tillbringa så mycket tid med att svara på mail och rådda tider och så vidare. Därför skulle jag vilja be att ni som är intresserade av att anlita mig som föreläsare istället hör av er till min agent Simon Brouwers. Han är en fena på att organisera och fixa och det blir lättare för alla. Det gäller också paneldebatter, juryarbeten och intervjuer av alla de slag. Maila simon@volante.se så löser det sig. Mailar ni mig kommer det i värsta fall bli bortglömt, och i bästa fall vidarebefordras direkt till Simon.

Och inte för att vara sån, men om ni tvivlar på att det här är bästa lösningen kan ni ju kolla in det här stallet av folk som Volante också representerar. Trodde väl aldrig att jag skulle hamna i samma skärmdump som Malcolm Gladwell och Max Tegmark.

Med det får vi väl säga glad fredag! Jag tänkte tillbringa helgen i mitt livs number nästan heliga triangel: Bauhaus, IKEA och tippen i Sätra. Hörs på måndag!

Stora nyheter!

Och nej, jag är inte på smäIlen. Herregud, så fort en blir runt 30 kan en aldrig säga att en har en hemlis eller en nyhet utan att alla börjar hålla på och oooohha och aaaaaha. Alltså på riktigt, en kvinna får i genomsnitt 1,7 barn i sitt liv och har väl i alla fall tusen nyheter/hemligheter att berätta i samma liv. Alltså är chansen mindre än 2 PROMILLE att det skulle vara just en bebis det rör sig om. Tänk på det, ni som stirrar på ens mage så fort en säger jag skulle vilja berätta att. 

Hursomhelst. Det som däremot har hänt är att igår var jag för första gången i MTGs lokaler. Vi skulle plåta bylinebilder, för nu är det nämligen officiellt: om en dryg vecka är det premiär för mig som stående krönikör i Metro!

Varannan måndag kommer man att kunna läsa min krönikor som främst kommer att handla om livet, ångest, framtiden, vad som är meningen med alltihop och annat lättsamt. Alltså lite som bloggen, fast ändå inte. Det ska bli så himla KUL och jag är otroligt pepp!

Även pepp på ljuset som finns i tv-studios sminkloger. 

Jag kommer att säga till igen när det är dags men nu vet ni i alla fall. Tut tut!

Host host

Ligger däckad i en riktig bondförkylning sedan två dagar tillbaka så i dag får vi nöja oss med några länkar.

– Många har säkert läst det fantastiskt insiktsfulla inlägget på sajten Return of Kings som handlade om hur livsfarliga kvinnor med kort hår är. Laurie Penny skriver som svar ett långt och insiktsfullt inlägg om varför det är så otroligt förvånande för vissa män att kvinnor faktiskt ibland gör saker som inte handlar om att bli snyggare i deras (alltså de förvånade männens) ögon.  Kan för övrigt varmt rekommendera att hänga lite på Return of Kings. Det är lite som att vars i Underlandet, minus talande husgeråd.

– Apropå ännu en friande våldtäktsdom finns här en praktisk tröja att köpa för att instruera personer som inte förstår ordet nej eller att någon som däckar mitt på gatan är full.  Hur dessa personer ska kunna läsa är dock en annan fråga.

– I sjuksängen kollade jag på dokumentären Kvinnan Bakom Thomas Quick. Väldigt intressant, finns på SVT Play.

Några fler svar

Det dök en hel del frågor i och med mitt inlägg om lyxproblem förrförra veckan. Eftersom många av dem touchar samma ämnen tänker jag att det är bäst att svara så här. Varsågoda, frågor/påstående kursiverade, mina svar i vanlig text.

Nina du är ju lika värdelös som du påstår att jag är! Nej, jag tycker att det finns viktigare grejer än jämställdhetsfrågan, jag anser att personer far mer illa i andra frågor. Är jag mot jämställdhet? Nej! Du är väldigt inkonsekvent och rent av vidrig i ditt begränsade sätt att tänka, du verkar se dig själv som en elitmänniska med ensamrätt till att bestämma vad som är viktigast för alla. Det är inte ett förminskande att säga att man anser att andra problem än jämställdhet mellan kön är viktigare, det är att prioritera vad man väljer att lägga resurser och tid på. I din perfekta värld där människor inte gör annat än att spenderar tid och resurser på olika diskrimineringsfrågor så kanske vi hinner med att lägga energi på ett jämlikt sätt i alla frågor. Att fritt få välja vilken fråga man finner viktigast för stunden är en väldigt viktig rättighet i ett fritt land, fast du kanske inte trivs med att leva i ett fritt land där det innebär att det finns åsiktsskillnader?

Först och främst vill jag förtydliga att jag aldrig har sagt (eller menat) att någon är värdelös. Om du har uppfattat det så ber jag om ursäkt. Poängen med mitt inlägg var faktiskt precis motsatsen mot det du skriver – jag tycker verkligen att alla måste få välja vilka frågor de vill prioritera att engagera sig i. Det är precis det jag gör när jag skriver om jämställdhet, och det är precis det jag inte vill bli kritiserad för med mothugg om ”lyxproblem”. Jag har aldrig påstått att det är den enda viktiga frågan, men den är otroligt viktig för mig. Den som tycker att något annat är viktigare har all rätt i världen att driva den frågan, men jag tror inte att vi kommer framåt genom att sparka på folk som brinner för något bara för att vi själva tycker att det är ”fel” fråga.

Ja, men vad som saknas dig är sinnet för proportioner. Du har rätt till din ilska – men bara för du blir heligt förbannad på en p-bot så betyder det inte att ilskan bör jämföras med den du känner inför könsstympningen i Mauretanien. Det finns alltså grader. Kan det vara så att du håller på att bli en av alla enfrågapersoner?

Jag var jättearg när jag skrev inlägget, det stämmer. Ilskan handlade dock inte om själva jämställdhetsfrågan, utan om tendensen hos vissa att ständigt förminska andras försök att förbättra saker, i stället för att göra något själva. Självklart finns det grader av alla problem. Grejen med jämställdhetsbrist är att de olika graderna hänger ihop. Birgitta Ohlsson skrev en jättebra artikel om det här, där hon visar på hur fler kvinnor på maktpositioner gör situationen bättre även för kvinnor utan makt.

Ja, jag håller ju med, men ibland ställer jag mig i ärlighetens namn frågan om det inte ändå är ett slags lyxproblem. Att det sätts så mycket krut på jämställdhetsfrågor och att krutet liksom tar slut och inte räcker till något annat. Det talas och skrivs så lite om miljöfrågor, om fattigdom, krig och hunger i dag och, ja, jag undrar helt enkelt vart den kampen tog vägen egentligen. Det är inte inne i dag att kämpa för regnskogar så som vi gjorde på 90-talet. Nej, nu är det inne med HBTQ-frågor och jämställdhet. Och jag menar inte att den ena kampen utesluter den andra. Men vi får väl ändå inse att det går trender även i detta och att vi i västvärlden är privilegierade nog att välja våra strider?

Jag håller helt med om att det kan bli överdrivet stort (medialt) fokus på vissa frågor så att andra saker glöms bort. Dock är jag övertygad om att lösningen på det inte är att kritisera frågan som får för mycket utrymme, utan mediernas prioriteringar.

Tycker det finns intressanta frågeställningar i detta faktiskt. Känslan av att just ”min” grupp är utsatt för en orättvisa är rimligen basen för de flesta som kämpar för något. Anser du därför att alla ”kamper” borde ha samma status, oavsett vad det handlar om och vem som driver den?

Svår fråga! Blir ju lätt väldigt moralfilosfisk. Jag tycker alltid att det är bättre att kämpa för något än att låta bli, så länge det är något som man tror gynnar andra människor. Överlag tycker jag att folk kämpar för lite snarare än för mycket, så det viktigaste är att man gör nåt, värderingen och prioriteringen av olika frågor måste vara upp till var och en (och på samhällsnivå, upp till politikerna). Sen måste man ju själv bry sig om det man kämpar för, annars orkar man inte. Och de flesta kamper för rättvisa gynnar ju varandra. Till exempel hänger ju ofta kvinnoförtryck och främlingsfientlighet ihop, så motarbetar man det ena vinner också det andra.

Jag håller med om din poäng och det var ganska tröttsamt att läsa kommentarerna under det första inlägget. Men jag håller ändå fast vid det jag skrev. Jag tycker det är konstigt att du tog just Mandelas kamp som exempel.”Hörru Nelson Mandela, är det inte lite själviskt av dig att kämpa för svartas rättigheter? Jag menar, det tjänar du ju själv på? Har du kanske tänkt på alla vita föräldralösa barn kanske? Dom har det minsann inte så lätt.”Tror du inte att han fick höra det?? Att kampen han förde var självisk och inte tillräckligt viktig. Jag älskar din blogg och håller med dig för det mesta men det här var ganska märkligt.

Jag tog upp Nelson Mandela för att han har varit så omtalad på senaste tiden i och med sin bortgång och hyllats som en hjälte för sina insatser. Jag menade inte att han har haft det lätt (så klart) eller lättare än jag (ännu mer självklart) men nej, när Mandela har diskuterats på senaste tiden har jag inte hört någon säga att han var självisk i sin kamp. Trots att han kämpade för precis samma saker som feminister gör: mänskliga rättigheter och allas lika värde. Jag är vet att han fick en massa annan skit då det begav sig (till exempel terroriststämpel av alla möjligt från USA till Moderaterna i Sverige) men just anklagelser om själviskhet brukar som sagt vara reserverat för kvinnor som kämpar för sitt värde.

”Är det okej att man själv tjänar mer för samma jobb än den som sitter bredvid, eftersom Ryssland har lagar mot homosexualitet? Är det okej att ens tjej eller syster eller mamma inte kan röra sig fritt och avslappnat i offentliga miljöer, eftersom polisen Sverige registrerar romer? Är det okej att ens dotter får anorexi, eftersom barn i Indien drabbas av trafficking? Pardon my french, men jag har jävligt svårt att fatta den logiken” Ursäkta, men vem i helvete menar du säger det?

Om man rangordnar frågor med argumentet ”hur kan du bry dig om det här när det här problemet också finns” är det ju precis det som blir konsekvensen. Att det ena är acceptabelt, eftersom det andra är värre. Jag tycker att INGEN form av diskriminering är okej. Inte under några omständigheter, inte någonsin.

Kan det vara så att just de killarna på Handels var lite duktigare än de andra i klassen? Allt handlar inte om kön. Man ska inte könskvotera in kvinnor på höga poster. Alla ska förtjäna sin plats. Ett företag tjänar på att ha den mest kompetenta VD’n. Om det är en man eller kvinna spelar ingen roll.

Nej, de killarna på Handels var precis lika duktiga som tjejerna. Det är bara att kolla på betygen. Det har examinerats lika många manliga som kvinnliga ekonomer i tiotals år, och deras kompetens har inte med kön att göra. Det är därför det är så synd att företag konsekvent väljer bort kvinnliga talanger på grund av deras kön, för att istället kvotera in män. Det förlorar samhället och företagen enorma pengar och mänskliga resurser på. Vi som vill se jämställdhet på maktpositioner vill alltså att det ska vara är kompetetens och inte kön som avgör vem som får jobbet, vilket tyvärr inte är fallet nu, när alltså männen får särbehandling. För precis som du säger: Ett företag tjänar på att ha den mest kompetenta VDn. Om det är en man eller kvinna spelar ingen roll. Och då borde resultatet bli ungefär lika många av varje kön på alla positioner, från toppen och nedåt.

Själv är jag man. Jag känner mer för typiskt manliga problem. Problem som alkoholism, självmord, arbetslöshet, missbruk, kriminalitet, arbetsrelaterade olycksfall/dödsfall, krig, våld, det svenska skolsystemet och, som någon annan redan nämnt, diskriminering i vårdnadstvister. Knappast några lyxproblem de heller.Tycker du att det är okej för mig och andra män att känna så och agera därefter? Det måste du ju göra om du ska vara konsekvent här. Det blir så att säga en ofrånkomlig följd av ditt eget resonemang. Och i så fall är vi någonstans tillbaka där du började. För de människor som häver ur sig de där ”men det finns väl viktigare saker att bry sig om”-kommentarerna som du stör dig så mycket på, de praktiserar ju egentligen bara samma rätt att subjektivt rangordna världen som du och jag, om än på ett klumpigare och mer ohyfsat sätt.

Självklart är det okej! Som sagt, alla som jobbar för att förbättra samhället på något sätt är toppen. Jämställdhet och könsroller är absolut ingen kvinnofråga utan rör män exakt lika mycket. Och som du säger är det naturligt att du som man engagerar dig mer i de systematiska problem som män drabbas av på grund av ojämställdhet och snäva könsroller. Heja heja!

Jag förstår att det här känns viktig i alla dessa diskussioner, men fortfarande blir extremt fler män misshandlade på väg hem från krogen. Där majoriteten aldrig blir uppklarade. Känner betydligt fler killar som undviker att gå till puben eller liknande för de är rädda än kvinnor. Flesta våldtäkter sker av kända förövare i personens närhet. Så kan vi en gång för alla bara lägga ner det här argumentet. I övrigt bra artikel Nina och några bra kommentarer!

Se mitt svar ovan. Våld mot män är självklart inte heller något lyxproblem, och det ena utesluter inte det andra. Många saker är viktiga samtidigt, och ofta hänger de ihop. Som i det här fallet: att i samtliga fall, oavsett vem som utsetts för våldet, är män dramatiskt överrepresenterade som förövare. Det finns alltså en könsaspekt här. Genom att försöka förstå varför män utövar våld och se till att ändra på de mekanismerna kan vi alltså lösa båda problemen samtidigt!

Åh, vilket bedårande litet åsiktstrendoffer. Väntar med spänning på att du förklarar för mig hur dagens svenska kvinnor förfördelas. Eller … det blir kanske lite problematiskt när man ska behöva grunda sina populistiska mantran i någonting — eller? Ungefär som med religion. Du tar upp rätten till sin kropp som en jämställdhetsfråga. Då blir man givetvis genast nyfiken på hur kvinnor skulle ha mindre rätt till sin kropp än vad män har. Ibland konflikterar kvinnans rätt till sin kropp med mannens rätt till sin avkomma och avkommans rätt till livet; gissa vem som drar längsta strået då. Kan det vara andra klassens medborgare, kvinnan? För övrigt tankar jag på självförakt-kontot rätt ordentligt när jag ens bemödar mig bemöta anti-intellektuell smörja som den här artikeln.

Allt det jag tar upp i mitt inlägg är fakta och exempel på hur dagens svenska kvinnor förfördelas. Vill du läsa på mer kan du göra det i SCBs skrift På tal om kvinnor och män. Apropå rätt till sin kropp har vi alla samma rätt enligt lagen, det har du helt rätt i. Men i praktiken utsätts kvinnor i betydligt större utsträckning än män för sexuellt våld och trakasserier, där män alltså använder kvinnors kroppar för sin egen tillfredsställelse, och därmed tar ifrån kvinnor rätten till sina egna kroppar. Vad gäller abort är det självklart en intressekonflikt och på många sätt en svår fråga. Du har helt rätt i att i det fallet har kvinnan också rätt till sin kropp och ibland krockar den rätten med andra rättigheter (dock finns det inget som rent juridiskt heter ”mannens rätt till sin avkomma”, vad jag vet). Dock har mannen alltid rätt till sin kropp och att fatta beslut som gäller den, så det är inte en fråga om ojämställdhet.

Jag är för all jämnställdet . Är emot kvotering som exempel för det är ej rättvist att vissa skall få jobb alt komma in i olika styrelser pga sitt kön . Lika arbete = lika lön låter självklart men om någon är bättre på sitt jobb än den / de andre så skall den ha bättre lön, oavsett om den är en kvinna eller en man. Jag vill ha ett samhälle där det man måste ta för sig för att få det man vill , både som man och som kvinna – om man inte tar för sig , om man inte visar framfötterna på ett jobb så skall man heller inte få en högre lön alt befodras. Man kan inte gnälla och skylla på att man har ”fel” kön ( gällande båda könen i olika situationer ) om man inte får en tjänst, en post alt en högre lön utan man måste kämpa för att visa att man är värd denna tjänst / post och lön , oavsett om man är en man eller en kvinna  (…) Vi på den borgliga sidan har en helt annan syn på feminism och jämnställdhet än ni som tillhör den röd/rödgröna sidan . Vi har samma grundsyn men hur vi kommer fram till målet ( att få så jämnställt som möjligt i samhället ) , där har vi olika tankesätt . //Marcus , KD Göteborg

Se mitt svar om kvotering ovan. Det handlar inte om ”gnäll”, utan om att män idag kvoteras in på oproportionerligt många maktposition enbart på grund av sitt kön. Vi som vill ändra på det tycker alltså precis som du säger att det är orättvist att vissa får jobb eller styrelseuppdrag på grund av sitt kön, som många män får idag. Kompetens måste alltid vara viktigast!

Många vände sig emot att Marcus här gör sig till talesperson för andra borgerliga politiker och/eller sympatisörer, vill jag tillägga.

Nina, jag håller med dig om allt du vill uträtta, men herregud vad trött jag blir på din teknik. Waste of talent. Med dina goda kunskaper i både retorik och sakfråga borde du kunna bidra med en mer nyanserad, mer involverande och mer tolerant samtalston. Och nej det här handlar inte om att du inte ska stå på barriären och kämpa, det är bra och det behövs. Men. Din samtalston dödar alla (ok, många) försök att få till en dialog och skapar istället en monolog där du och alla som är lika säkra på sin sak, står på en sida och på ett nervärderande sätt tillrättavisar alla som inte känner sig lika säkra. Jag tror att det skapar en hård värld av kompromisslösa argument och resultatet blir en värld lika full av osäkra rädda män som i form av troll ifrågasätter allt som har med sakfrågan att göra. Jag tycker du verkar vara en av de mest intelligenta människor som är djupt involverad i frågan, men din retorik är lika primitiv som de som inte vet bättre. Även fast du använder svårare ord och fina formuleringar.

Ja, som sagt, jag var arg när jag skrev det här inlägget, vilket jag också bad om ursäkt för. Jag brukar vara väldigt noga med att hålla en öppen och schysst ton. Mitt mål är ju att alla ska känna sig välkomna på den här bloggen och känna sig okej med att diskutera de frågor jag tar upp. Det är tråkigt om jag har misslyckats med det. Lovar bot och bättring i så fall!

”Det är inget lyxproblem att av mina klasskompisar på Handels är det bara killar som har VD-titlar nu. ” Jo det är visst lyxproblem. Att bara killar bland dina klasskompisar i Handels blivit VD:s må störa dig enormt Nina men det är ett sketet litet lyxproblem om du vidgar perspektiven lite och ser ut ur din egotrippade lilla offerkoftebubbla. Med tanke på att 80% av allla hemlösa är män, och långt större procentandel uteliggare så är det ett lyxproblem. Med tanke på att över 90% av alla dödsfall i arbetet är män så är det ett lyxproblem. För att inte tala om missbrukare, fängelsekunder, självmord etc etc… En fråga du bör ställa dig Nina är hur många av männen som är vd:s är det för företag dom har startat själva? För att det ska vara lika många kvinnliga vd:s som manliga så måste kvinnor starta företag i samma utsträckning som män. Vad förväntar du dig? Att någon ska ge bort sitt eget företag och att lämna plats åt dig så du kan bli vd?

Se svar ovan om män och kvinnors problem. Det handlar alltså inte om en rangordning utan om parallella problem som i många fall kan lösas på liknande sätt. Gällande mina gamla klasskompisar har de flesta av dem tagit över existerande företag. Det är alltså någon som har gett bort sitt eget företag och lämnat plats åt dem så att de kan bli VD. Dock tror jag knappast att de ser det så, utan snarare som att de har gjort en toppenrekrytering av en ung och talangfull människa som kommer att ta bolaget till nya höjder. Det jag önskar är att fler kunde se den potentialen i kvinnliga kandidater också.

Så där ja! Hoppas att det reder ut min ståndpunkt i vissa frågor. Och att showen, som vanligt, fortsätter.

 

 

Ny träningstrend!

I lördags var jag på gymmet för första gången på ett bra tag. Det var länge sen jag var på gymmet över huvud taget, och på en lördag tror jag var typ när jag bodde i New York. Hur som helst: mitt minne av lördagsgym var att det brukade vara tomt. Folk har bättre för sig än att slita i en roddmaskin på helgen. Alltså förväntade jag mig en lugn stund. Men tji fick jag. Det var ju typ… fullt? Fanns inte ett ledig löpband eller en hantel eller en stretchmatta så långt ögat kunde nå. Jag fick göra så gott jag kunde med en alldeles för tung skivstång och göra mitt bästa för att inte tappa den på någons tår.

Fast egentligen borde en kanske inte bli förvånad. Tror inte att det finns något folk (och med folk menar jag facebook och kvällstidningar) just nu pratar så mycket om som träning. Enligt en undersökning som någon gymkedja gjorde innan jul planerade nästan alla tillfrågade att träna mer under 2014 än under 2013. Vilket det är väldigt många som verkligen inte borde göra.

Problemet är att träning faller i den så kallade hälsofällan som jag skrev om innan jul: det är ju hälsosamt, så därför är det svårt att kritisera det. Och det brukar gå snabbt att invända att på det stora hela är det ju inte för mycket träning som är problemet, utan för lite. Det finns alldeles för många människor som begränsas i sina liv på grund av övervikt och dessutom säkerligen ett gäng normalviktiga som skulle må bra av att gå en långpromenad ibland eller släpa sig till ett zumbapass några gånger i veckan.

Och självklart är inte motsatsen, alltså extrem träning, heller ett problem i sig. Jag tycker att elitidrott är ascoolt och har full respekt för allas fria vilja att springa hur många ultramaraton och delta i hur många MMA-tävlingar de vill. Problemet blir när den extremen, i alla fall i en viss samhällsgrupp, blir någon slags norm eller ideal. Det säger sig ju självt att om man har ett heltidsjobb och familj och kanske lite andra intressen så är det jäkligt svårt att dessutom hinna/orka träna. Det är kan inte vara ett krav. Det är en bonus, något man ska göra om man vill. Och framför allt kan inte det OCKSÅ alltid handla om prestation. Det fixar man inte.

Men det är himla svårt att sätta gränser, framför allt när omvärlden, från media till familj och vänner, dunkar en i ryggen och ger 5000 likes när man visar hur duktig man är på Tjejmilen. Jag har tränat för mycket i nästan hela mitt liv, och det var först när jag och Anton blev tillsammans som det ifrågasattes. Anton undrade nämligen varför jag gjorde det. Hur tänkte jag när jag skippade sömn jag behövde för att gå upp och springa? Varför valde jag att lägga två timmar varje dag på gymmet, i stället för att vara med mina vänner eller med honom?

Och faktiskt hade jag inget bra svar. Jag är ju rätt spattig av mig och gillar att röra på mig, men i ärlighetens namn räcker det oftast bra med en rask promenad för att stilla det behovet. Och så har vi väldigt dåliga ryggar i min familj, så det är bra att köra något yogapass och en del funktionell ryggträning för att få ordning på det. Plus att jag ju älskar att vara ute i naturen på skidor eller cykel, men det är ju inte det jag gör på Sats Medis. Där tränar jag bara för att slippa min egen ångest. Att tillfälligt inte hata min kropp, inte känna mig värdelös, bli så trött att jag inte orkar tänka. Som en social sanktionerad alkis. Tyvärr måste jag ju inse att det inte funkar. Inte alls. Storleken på min biceps har ingenting med mitt generella välmående att göra.

Som med allt annat är alltså det viktigaste är att fundera på varför man gör det man gör. Om man tränar som en galning för att man faktiskt älskar det eller för att uppnå ett mål man verkligen bryr sig om: kör så det ryker. Men om svaret är lite mer svävande, kanske det är värt att fundera lite. Finns det nåt bättre man kan göra med den där tiden? Nåt som man bryr sig mer om? I mitt fall gör det det. Cirka en miljon saker, om jag ska vara ärlig. Så nu tänkte jag lansera en ny träningstrend i mitt liv: låt-bli-metoden. Tre träningstillfällen i veckan blir taket, sen får det räcka. Hoppas nu innerligt att det finns en app som kan hjälpa mig att hålla mig på banan.

Mmmm… nakenkaffe!

Seven Eleven har ju fått ganska mycket kritik gällande de mycket märkliga bilderna på en naken, kaffedrickande kvinna som sitter i butikernas fönster.

Här är hon, kaffekvinnan. 

Alla vanliga bortförklaringar för underlig exponering av kvinnokroppar som brukar dyka upp (vaddå, man sover ju naken! apropå Hästens Sängar, eller vaddå, hur ska man annars visa underkläder! apropå exempelvis Lindex julkampanj) måste ju anses orimliga här. Jag vet ingen som går till Seven Eleven utan kläder på överkroppen. Kanske kan man möjligtvis hinna dit, köpa kaffe och snabbt springa hem och klä av sig för att dricka det, men nakenkaffe måste ändå anses vara ganska ovanligt som kundbeteende. Alltså får nog dessvärre Seven Elevens bilder kategoriseras som allmänt hjärnsläpp. 

Därför blev jag så glad när jag såg nya bilder i kedjans skyltfönster. Människan hade lyckats få på sig såväl t-shirt som kavaj innan kaffet inhandlades.

Här är han, kaffemannen. 

Men se. Människan hade också bytt kön. Och två kvarter bort på nästa butik sitter fortfarande nakenkvinnan och ler stort.

Jag har spontant två reaktioner.

1. Jag översköljs av en stor lust att gå och dricka kaffe på Seven Eleven i bar överkropp tills bilderna byts ut.

2. För FAN, Reitan. Nu får ni ge er. Med Pressbyrån jobbar ni järnet för att vara inkluderande, tillgängliga och normbrytande, medan ni med andra handen gör precis motsatsen. Ni har enorma exponeringsytor i superlägen i alla större städer. Att använda dem till sånt här överdumt trams är så otroligt, otroligt onödigt.

 

 

Kön och lön

Det har dykt upp en hel del frågor i min inbox på senaste tiden om det här med kön och lön. Alltså mitt påstående att män och kvinnor tjänar olika på att göra exakt samma jobb. Var kommer de siffrorna ifrån, egentligen? Och de kan väl inte stämma?

Det är naturligtvis viktigt att kolla på helheten, alltså inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor på totalen. Eftersom pengar i många fall är makt (eller kan omsättas i makt) säger det ju en hel del om vilka olika möjligheter vi har. Som man kan se i den här grafen framtagen av SVT baserad på siffror från SCB är skillnaderna stora – i låginskomstgruppen är det stort överskott på kvinnor, och sen tar männen över. Inkomst betyder allt man tjänar, alltså inte bara lön. Det kan därför vara ett bättre mått än lön, eftersom det tar med kapitalvinster, aktieutdelningar osv vilket ju också är pengar. I reda siffror är löneskillnaden +14% för männen, och inkomstskillnaden +63 900 kronor om året (beräknat för 2014, efter femte jobbskatteavdraget införs).

Men nu var det ju inte det allmänna vi pratade om, i de siffrorna ingår ju nämligen att vi har olika yrken och olika sjukfrånvaro, föräldraledighet osv, vilket självklart också behöver diskuteras, men inte just nu. Nu pratar vi ju om person X och person Y, som sitter vid skrivborden bredvid varandra och gör samma saker och ändå tjänar helt olika. Finns dom?

Ja, tyvärr. Det är lite pillrigt att få ihop statistiken eftersom SCB inte frågar så specifika frågor, men om man kollar på branschorganisationer och fackförbund finns den nästan alltid på deras hemsida. Till exempel konstaterar Sveriges Kommunikatörer skillnader på tusentals kronor mellan folk i samma ålder och med samma titel (men olika kön). I en helt annan bransch,  hittade Landstingen i Kronoberg i sin egen genomlysning skillnader på mellan 300 och 4000 kronor i månaden ”utan vettig förklaring”. Som ingenjör får man 700 kronor mer i ingångslön med snopp mellan benen. Osv. Man kan googla runt i evigheter, men så ser det ut, inte överallt, men på många ställen.

Till exempel de platser jag har jobbat på, vilket gör att jag också har förstahandsinfo. Innan jag började i den akademiska svängen (där lön baseras på erfarenhet och inte kan förhandlas, i alla fall inte på min nivå) tjänade jag alltid mindre än mina manliga kollegor med samma titel, erfarenhet och arbetsuppgifter. Det vet jag eftersom jag frågade. Naturligtvis var det ingen som sa att det var för att jag var tjej. Antagligen tänkte de det inte heller när de satte lönen. Men, som av någon slags magisk kraft händer det här alltså hela tiden, i bransch efter bransch (och för att förtydliga: de jag jämförde mig med var som jag. Ingen föräldraledighet, sjukfrånvaro eller liknande som rörde till det).

Förklaringen brukar stavas förhandling. Att män är bättre på att förhandla sig till högre lön. Problemet är ju bara, och det har jag skrivit om förut, att det är olagligt att sätta lön på det sättet (DO har fällt flera företag på den punkten). Det är inte förhandlingsförmågan som ska premieras, utan arbetet man utför. Så länge detta inte är att vara löneförhandlare, är det alltså inte okej att ge folk med samma ansvar och arbetsuppgifter olika lön för att den ena bad, hotade eller gjorde något annat.

Tyvärr finns det ingen slump i den här statistiken. Fortfarande är det så att det bästa jag som kvinna skulle kunna göra för min löneutveckling inte är att skaffa mer högskolepoäng eller gå en ledarskapsutbildning. Det är att byta kön.

(det har dykt upp fler bra frågor i och med mitt inlägg om lyxproblem. Jag ska svara på dem också, ha lite tålamod bara!)

MEGABLOPPIS!

Uppdatering: Oj KUL att ni gillar grejerna! De som är överstrukna nu är redan paxade av minst tre personer. Har svarat er som är topp 3 nu så den som inte har fått något mail har tyvärr blivit utan 🙁 Det som inte är överstruket finns fortfarande att köa till!

Som de flesta av er säkert har snappat upp har jag flyttat ihop med Anton nu. Det är så klart fantastiskt på alla sätt utom ett: två hem ska bli ett, och det innebär att en himla massa saker en gillar inte får plats. Därför tänkte jag nu köra en mega-super-bloppis. I pincip allt du kan se på de här bilderna ska bort:

1. 2 st gula lampor Flowerpot VP1, nyskick. (nypris 1995 kr/st): 1500 kr för båda. 

Gulligaste lamporna jag vet. Säljes tillsammans. Det är de som hänger ovanför köksön.

 

2. Matbord, teakimitation, 60-tal. 600 kr. 

Litet och lätt matbord som funkar för 2-6 personer, beroende på hur man drar ut skivorna. Ytan är i teakimitation (bra skick), utdragdsskivorna sitter under huvudskivan (smart) och benen kan skruvas av för transport (smart x2). Det ser litet ut på bilden, verkliga mått är ca 100×60 cm.

3. 5 st gula pinnstolar, 500 kr. (två av dem syns på bilden) 

Den som gillar matbordet och/eller flowerpotlamporna gör klokt i att spana in de här, de har levt tillsammans och trivs väldigt bra så. Färgen på stolarna är samma som på lamporna. Superlätta och smidiga.

4. PH5 Lampa, original (alltså ej nyproducerad), mörkblå, 1500 kr. 

Superfint skick på skärmen, sladden behöver nog bytas ut. Ljuset från den här är så himla myz, har trivts väldigt bra med den. Den hänger över matbordet på bilden.

 

5. Soffbord, teak, 60-tal. 123×55 cm, 1200 kr. 

Hjärtat går SÖNDER av att behöva göra sig av med detta, som jag letade efter i månader. MÅNADER. Hur som helst: världens bästa soffbord, nyslipat och oljat, med tidningsförvaring under.

 

6. Golvlampa Fagerhult, orange, 70-tal, 700 kr. 

Bra skick, står stadigt för sig själv och ger jättefint ljus. Tydligare bild finns här men min är då orange. Det är den som står som läslampa vid soffan.

7. Hyllor String Pocket, valnöt/vit, nypris 965 kr, 500 kr styck eller 900 för båda. 

Har burit några av världshistoriens bästa böcker de senaste åren. Det är de som sitter ovanför byråarna. I princip nyskick trots den tunga litteraturen.

8. Plansch med noter, 40-tal, 500 kr. 

Syns på alla bilder men lite närmare ser den ut så här. Den här är inköpt på Brandstationen och hittades i en skolbyggnad som skulle rivas.

 

9. Grön stol, vintage, 200 kr.

Älskar färgen på den här. Den är hemmamålad av den förra ägaren (antar jag) och jag köpte den på Myrorna för 200, så du får den för samma.

 

10. Hallspegel med teakram, 600 kr. 

Också 60-tal. Också i superskick. Gud, jag börjar gråta snart av separationsångest.

11. Vit taklampa från IKEA, 70-tal, 800 kr.

Också i toppskick och ger väldigt fint ljus. Har för tillfället en gul sladd men den går ju att byta om man skulle föredra något annat.

12. Runt matbord IKEA Docksta, 200 kr. 

Superbra matbord som har levt ihop med glasfiberstolar från 60-talet (som vi inte säljer). Har några små repor, därav det låga priset, men är inte på något sätt superslitet. Ser ju ovalt ut på bilden (som är från Antons gamla lägenhet om någon undrar) men är alltså klokrunt. Bollrunt.

13. Nattduksbord (eller motsvarande) från Urban Outfitters, 300 kr. 

Väldigt fiffigt bord som kan plockas ner i sina beståndsdelar (således hemsläpat från USA). Alla mått osv finns här.

14. EJ I BILD. Stryk-kit med strykbräda, strykjärn och fiffig tvättställning 200 kr (ej i bild, men ni vet ju hur ett strykjärn ser ut)

Superbra ångstrykjärn från Bosch (ett år gammalt), full-size strykbräda och ett hoppfällbart vitt ställ att hänga tvätt på.

Så här gör du om du är vill köpa något: 

Allt hämtas upp hemma hos oss tisdag den 28/1 klockan 18-21. Kan du inte då får du skicka en kompis, för det blir så himla rörigt annars om alla ska komma olika tider.

Skicka ett mail till nina.akestam@gmail.com (skriv det du är intresserad av som subject, gärna med siffra+namn). Om du är bland de tre första kommer du att få svar med adressen hem till oss . Jag svarar tre personer ifall det skulle bli avhopp, men det finns ju bara en grej av varje, så ju snabbare du är desto bättre!

Man kan betala kontant till mig när man hämtar grejerna, men Swish är ännu bättre. 

Tänk på att ta med bärhjälp om du ska ha något stort! 

De grejerna som listas tillsammans säljs i första hand tillsammans. 

 

 

 

 

 

 

Feminism, Rysskylan och Stjärnorna på Slottet

Förra veckan gick ju första avsnittet av programmet Fittstim – Min Kamp på SVT. Reaktionerna har varit många och till största del negativa, vilket är helt förståeligt. Det fanns en mängd konstigheter i det första programmet, från själva titeln (det var ju inte bara Belinda Olsson som skrev Fittstim, och jag kan inte låta bli att undra vad övriga deltagare tycker om den kapningen) till klippningen där man valde att låta några av Sveriges skarpaste hjärnor sitta och äta cupcakes alternativt pilla med en plasthjärna. Gudrun Schyman, Martin Ingvar och Ebba Witt Brattström fick tillsammans betydligt mindre airtime än Olssons skeptiska min och högljudda suckar.

Det som de flesta (och jag) dock har reagerat starkast på är valet av ämnen att diskutera. Olsson går in med den uttalade ambitionen att granska dagens feminism. Jag har en av Sveriges största bloggar med jämställdhetstema, så jag får väl lov att räkna mig som en del av den. Dagens feminism, alltså. Men om jag går igenom mitt arkiv hittar jag inte ett enda inlägg som berör det som tas upp i programmet. Jag har inte skrivit ett ord om genuspedagogik på förskolan. Inget om rätten av bada topless på badhus, om Femen, om när eller hur föräldrar borde prata om sina barns kön.

Jag menar så klart inte att de frågorna inte också finns, att de inte diskuteras i andra forum, eller att de inte är viktiga. Men det blir ju ganska svårt att granska ett ämne och samtidigt helt ignorera helheten. Det Olsson visar upp är ju, som flera andra har påpekat, snarare dagens medialogik än dagens feminism. Visst, det skrevs jättemycket om ordet hen under en kort period. Men att det skrivs mycket om något betyder inte att det är det viktigaste, eller att det påverkar flest människors liv. Med samma logik borde Rysskylan eller Stjärnorna på Slottet vara det mest centrala i alla svenskars liv de senaste åren.

Som tur är kan vi ju lösa det här problemet. Vi kan hjälpas åt att lyfta fram de frågor vi faktiskt tycker är intressantast. Rättis har redan lanserat ett liknande initiativ på Facebook, men jag skulle vilja komplettera det mer kvalitativt. Kurera lite. Jag börjar med att gräva i mitt eget arkiv baserat på det som har delats och kommenterats mest. Inte ett facit alltså, utan ett alternativt förslag. Några delar kan vara:

Att jämställdhet inte är ett lyxproblem

 Att våga kalla sig feminist, oavsett kön, politisk ståndpunkt, och så vidare, vilket var temat för mitt tal i Almedalen (intressant nog är det en ganska stor del av talet som handlar om att om feminismen ska växa måste vi tåla att den är splittrad. Alltså precis det Olsson motsätter sig i sitt program, där hon verkar mena att Femen-aktivism ersätter exempelvis fackföreningars kamp för lika lön, att det inte kan ske samtidigt, vilket i sig är mycket märkligt)

Om tjejtidningars kroppsfixering och ansvar

Om sexuellt våld i och med domen i Tensta-målet

Om att ge utseenderelaterade komplimanger till barn

Om män som tror att allt kvinnor gör handlar om att behaga dem

Om lilla-gumman-tanter 

Om objektifiering av kvinnokroppar i reklam

Nu undrar jag givetvis: Vilka feministiska inlägg, artiklar, filmer, tv-program, initiativ eller liknande tycker ni har varit de mest centrala det senaste året? Min förhoppning är att kunna sammanställa en lista med 10 förslag på ämnen som kanske inte har fått så mycket kvällstidningsutrymme, men som är viktiga för många. Känns som att någon på SVT kan behöva kolla på det.

Sånt jag gör på dagarna.

Förra veckan mötte jag upp Emma Svensson aka RockfotoEmma för att ta lite nya pressbilder. Snälla Garbergs (alltså mitt gamla jobb) lät oss vara hos dom. Lokalerna på Handels lämnar nämligen lite att önska i termer av… jag allt, egentligen. Emmas assistent Pauline tog lite snajdiga behind-the-scenes-bilder.

Alltså guuuu vad jag saknar att jobba med den här utsikten varje dag. 

Här tar vi en bild med titeln Trovärdig VD. En sån måste en ju också ha. 

Något oklart. 

Inser här att jag och Emma har nästan precis likadana kläder på oss. Ej med flit, obs. 

Förutom att jag hade en exceptionellt ful dag (tror att Emma fick be mig att fluffa till håret 320 gånger innan vi konstaterade att hon får fixa det i retuschen istället) tror jag att det blev rätt så bra. Kan inte nog tipsa alla som anlitar fotografer att prata med Emma, hon är så himla grym! Har förutom en massa musikfoto (så klart) gjort en många jobb för Elle och plåtat utställningen om Kristian Gidlund som turnerade Sverige runt i höstas. Och så bloggar hon här.

Bilderna dyker säkerligen upp på internet när de är klara.