And other stories.

När jag la upp inlägget om de böcker jag har läst på senaste tiden var det någon som frågade om det var med flit som det nästan bara var böcker av kvinnliga författare. Körde jag någon slags 90-procentigt mansfritt 2014, kanske? Nej, det gör jag inte. Men det var ändå med flit, av en helt annan anledning.

För ganska precis ett år sedan bestämde jag mig (ännu en gång) för att ta tag i de ätstörningar jag hade släpat på i över femton år. Fast den här gången var det på riktigt. Den delen av mig skulle BORT, för alltid, vad det än skulle kosta.

Det har varit ett jävligt jobbigt år på en massa sätt, och det är inte över på långa vägar. Häromnatten drömde jag att jag satt på ett möte på jobbet och var tvungen att säga till alla att jag hade gett upp. Jag skulle sluta äta igen, för jag orkade inte mer. Jag vaknade lättad tills jag fattade att det var en dröm. Jag får inte, ska inte, sluta äta. Jag ska kämpa vidare.

En fruktansvärt kämpig del i alltihop har varit att inse hur dålig tolerans jag har för fysiskt idealiserade kvinnobilder. Jag, som är så akademisk, så strukturanalytisk, politisk, som vet exakt hur reklam och media blir till. Som dessutom är vuxen och redig med en massa vettigt folk omkring mig. Jag klarar inte ens att se en dåligt retuscherad Linsex-reklam utan att dra in magen eller klämma på mina överarmar som inte längre är deffade.

Min första taktik var att försöka undvika alla bilder som försökte få tillbaka mig på den gamla banan. Det gick inte. Även om jag inte köpte modetidningar och inte gick på bio och tvingade Anton (som jobbar med mode) att plocka undan fotoböcker han hade sparat på i åratal så fanns ju bilderna där i alla fall. När jag åkte tunnelbana en tisdag innan jul räknade jag tolv perfekta kvinnokroppar i mitt synfält, samtidigt. Och jag var bara på väg till jobbet.

Den nya taktiken blev att dränka bilderna i annat. Att för varje 19-åring som stod och plutade i underkläder skulle jag se 100 andra bilder av kvinnor som var något annat. Inte något bättre eller sämre, det handlar inte om värdering. Bara om blandning. Att påminna mig, aktivt, om att folk är olika. Att det är så jävla oviktigt vilka överarmar jag har.

Sedan dess har det blivit väldigt mycket kvinnliga författare, musiker och filmskapare. Mest för att män fortfarande inte berättar kvinnliga historier i särskilt stor utsträckning. Så jag sträckkollar på Orange is the new black och Girls och läser om flickor i Jämtland och tonåringstjejer i Israel och känner att trycket lättar. Det gör faktiskt det. 200 sidor Bea Uusma suddar faktiskt ut två H&M-annonser.

Det här är ingen långsiktig lösning och den borde inte ens behövas. Men nu är det som det är, och allt som hjälper är värt nåt. Så i väntan på en värld som slutar göra illa, så dyker jag ner i en värld som vill mig väl.

Här kommer genuspolisen!

Fick en fråga om vad jag tycker om den här artikeln som har delats rätt mycket på senaste tiden. Den handlar om barn och könsroller och själva grundfrågan är väl egentligen inga konstigheter: ”Att vi föräldrar vill att våra barn ska utvecklas efter sina förutsättningar och inte hämmas av stereotypa könsroller om hur en kille eller tjej ska vara är inget nytt”, börjar artikeln. Men sen blir det så mycket konstigheter att jag tror att vi måste göra en klassisk fråga-svar, eller snarare, eftersom frågor saknas, påstående-svar.

”Personalen i förskolan och skolan har också under många år försökt motverka traditionella könsroller. Trots det är fortfarande 98 procent av förskollärarna kvinnor. Män begår också fortfarande mer än 90 procent av alla våldsbrott. Så vi har inte lyckats särskilt bra.”

Genuspedagogiken i skolan är så pass ny att det är svårt att se resultaten av den på brott och yrkesval, som ju görs av vuxna. Dessutom är det ganska få ställen som arbetar aktivt med genuspedagogik. Men ja, håller med om att skolans jämställdhetsarbete inte lyckas helt strålande.

”Många genusfundamentalister säger nu att om vi bara försöker skapa könsneutrala barn genom att behandla pojkar och flickor exakt lika så löser vi problemet. Vi ska ge dem könsneutrala namn och leksaker, börja använda ordet ”hen”, förbjuda flickor från att klä sig i rosa och välja genuscertifierade förskolor. Förskollärarna ska agera könspoliser, slänga ut dockvrån och avstyra alla typiska kill- och tjejlekar.”

Det är ju jättesvårt att veta vilka dessa ”genusfundamentalister” är eftersom skribenten inte berättar det. Men det stämmer att genuspedagogik går ut på att vuxna inte behandlar barn olika baserat på deras kön. Däremot behandlar man barn olika baserat på förutsättningar och personlighet. Resten av påståendena är snurriga, och vissa är direkt felaktiga. Ingen förbjuder någon att klä sig på något sätt eller att leka vissa lekar, det har ingenting med genuspedagogik att göra. Visst är det här en debattartikel, men någon faktakoll måste väl ändå finnas? Det är onödigt att komma med rena osanningar i en redan bitvis infekterad fråga.

Sen kommer en lång passage om Martin Ingvars forskning, som återigen används som en motsats till normkritik eller feminism (precis som i Belinda Ohlssons program). Jag har aldrig uppfattat något Ingvar har sagt eller skrivit på det sättet. Ja, det finns biologiska skillnader mellan pojkar och flickor och kvinnor och män. Det är få feminister (eller andra) som påstår att det inte skulle vara så. Det är inte i biologin problemen sitter, utan i den sociala miljön. Vilket intressant nog även skribenten i den här artikeln kommer fram till:

”Ska de (barnen) utvecklas optimalt och inte hämmas av biologiska skillnader och stereotypa könsroller ska vi i stället behandla dem olika. Men inte på det traditionella sättet där pojkar att vara tuffa och coola och flickor söta, tysta och snälla. Vi ska medvetet träna pojkar att bli bättre på att kontrollera sin ilska och inte hävda sig genom att trycka ner andra. Vi behöver motivera dem att ta skolan på större allvar och utveckla sin känslomässiga intelligens och sociala kompetens. Annars kommer många av dem att 20 år senare vara olyckliga, lågutbildade, arbetslösa, frånskilda män. Vi behöver medvetet lära flickor att tro på sig själva, att våga säga ifrån och ibland tänka lite mer på sig själva. Uppmuntra dem våga satsa, ta risker, men inte ställa så höga krav på sig själva. De måste inte vara snygga, smala, smarta och sexiga för att duga.”

Och med det låten Alf B Svensson som vilken genuscertifierad förskolepedagog som helst. Som så ofta rör det sig alltså om olika människor som vill exakt samma saker, men som har fått för sig motsatsen. Som använder trubbiga slagträn och öknamn helt i onödan. Det är så himla sorgligt.

Sportlov!

Den här veckan är jag på sportlov. Min pappa fyller 60 och hela familjen är samlad till fjälls för att fira detta. Kommer därför att bli lite tunnare med inlägg och respons än vanligt, men vi kan i alla fall kicka igång med min andra krönika i Metro. Ni som läser bloggen har ju redan märkt att jag är intresserad av hälsohets just nu, och i krönikan utvecklar jag mina tankar om det litegrann. Kolla här! 

 

Hellre kvoterad än inkompetent

Det har varit mycket snack om feminism och näringslivet på senaste tiden. Så mycket att jag är benägen att hålla med Sandra om 2014 faktiskt verkar bli jämställdhetens år, i alla fall på teoretisk nivå. Det bubblar överallt, även i såna forum som bekvämt brukar undvika frågan. Hurra!

En sak som jag har funderat på extra mycket i svallvågorna av Spendrup-gate är det här med att kvinnor skulle tycka att det vore så himla hemskt att bli inkvoterade i olika sammanhang. Jag kanske är konstig, men jag tycker att det är värre att bli kallad inkompetent. För så blir ju logiken: om det saknas kvinnor på maktpositioner, och maktpositioner tillsätts enbart på kompetens och helt saknar inslag av positiv särbehandling av män, innebär ju det att jag, om jag inte har en maktposition, helt enkelt är inkompetent. Dum i huvudet. Jag fick visserligen samma skolresultat som killarna, jag gick visserligen på samma elithögskola med samma betyg och samma typ av jobb efteråt. Men på något sätt lyckades jag ändå inte tillgodogöra mig den kompetens som killarna gjorde. Vi gjorde precis samma saker men det fastnade inte hos mig, eller hos någon av de tiotusentals andra kvinnor som har gått samma utbildningar och jobbat på samma typer av företag. Kanske blödde vi ut den med mensen, vad vet jag.

Jag har blivit inkvoterad i en massa olika sammanhang, mer eller mindre tydligt. Alltså, folk har sagt något i stil med: vi behöver en person som kan det här och det här, och eftersom vi har så många män i sammanhanget redan vore det bra om personen också var kvinna. Annars hade jag inte haft en chans. För som samhället ser ut nu finns ofta inte alternativet för kvinnor att anses kompetent nog att ta jobbet. Det är kvotering eller inget alls. Och jag måste säga att jag varje dag i veckan tar ett intressant jobb på kvotering, så att jag får chansen att visa att jag faktiskt kan göra det. För vad än Spendrup och kompani påstår, så tror jag inte att kompetensen sitter i könet. Jag tror att jag och andra kvinnor kan göra ett precis lika bra jobb som män med samma erfarenhet och utbildning. Och om enda sättet att visa det är genom lagstadgad kvotering, då tar jag emot det erbjudandet med glädje.

I as in internet

Jag har känt mig så himla sliten på senaste tiden. Det mesta jag läser vill jag bara himla med ögonen åt. Jag orkar inte ens vilja åka på semester, jag vill bara vara hemma och vakna upp en enda dag när det enda som står i kalendern är klipptid 14.00. Så idag har jag mest skrattat åt det här. Alla ni som inte känner igen er förelår jag att åka utomlands lite mer. 2010-2012 lättades min vardag alltid upp av att mer eller mindre dagligen höra Sandra sitta bredvid mig och bokstavera över telefon med en restaurang eller liknande: B as in baloons, E as in emoji, I as in internet.

mvh Stina Åkerström

 

Boktipsy

Nu är snart februari slut så jag tänkte att det skulle vara på sin plats att sammanfatta vad jag har läst hittills i år. Följande böcker hittade jag i bokhyllan:

Uppifrån: Olof Lagerkrantz – Om konsten att läsa och skriva, Bodil Malmsten – Mitt Första Liv, Shani Boianjiu – Det Eviga Folket är Inte Rädda, Bea Uusma – Expeditionen, Oliver Sacks – Hallucinations, Lotta Lundgren – Tio Lektioner i Matlagning.

Ej i bild: Lena Andersson – Egenmäktigt förfarande, som jag har glömt på jobbet (läste den precis som många andra i ett sträck under en dag, så den hamnade där jag blev klar med den) och Lena Einhorn – Siri, som jag gav bort till en medresenär på Gardemoen.

Jag kan inte recensera allihop, pga de är jättemånga. Men det säger ju något. Nämligen att de allihop är SUPERBRA. Så bra att de gick så fort och läsa att jag har hunnit allihop sedan årsskiftet trots att jag inte känner att jag har haft någon tid alls. Och så bra att jag skulle tipsa varenda människa att läsa allihop.

Om man ska dra någon allmän analys gillar jag tydligen just nu att läsa böcker som balanserar mellan verklighet och roman, där det ena får förhöja det andra, och där språket är viktigare än allt annat. KAN ju bero på att det är precis det jag försöker göra när jag inte läser, dvs skriver på mitt eget åbäke till bok.

 

Men hur vill ni ha det då?

När jag pratar med killar jag känner om raggning (eller vad man ska kalla slumpmässiga interaktioner mellan människor med någon slags romantisk/sexuell intention) brukar det snabbt bli tydligt att våra upplevelser av det är olika. Väsensskilda, skulle en till och med kunna säga. Även som het (hetero) kille går det ofta att räkna upp tillfällena en främmande kvinna har tagit kontakt på ena handens fingrar. För en tjej tar de där fingrarna slut långt innan en har kommit i puberteten.

Jag tror att det är därför det så ofta blir missförstånd när vi försöker prata om det här ämnet, för vi förstår helt enkelt inte varandra. Det slog mig när jag läste det här inlägget om att tjejer ofta ser ”jag har pojkvän” som det bästa svaret när en ointressant kille närmar sig, och hur problematiskt det är. Att många män ser en icke-närvarande annan man som ett mer legitimt skäl för att dra sig undan, än att människan framför en säger att hon inte är intresserad. Läs inlägget, det är toppen.

Det slog mig också att jag sällan har förklarat för killar i min närhet exakt varför jag inte uppskattar när främmande män kommer fram till mig i olika sammanhang, så jag tänkte göra det nu. Låt oss ta två exempel från mitt eget liv den senaste veckan. Det första var en man på tunnelbanan som mitt i morgonrusningen stannade, kollade in mig och sa hej snygging.  Det andra var när jag och en (tjej-)kompis satt på en bar och killarna vid bordet bredvid oss la sig i vårt samtal på olika sätt för att inleda en konversation. Två helt vanliga situationer som, som sagt, de flesta kvinnor är väl bekanta med.

Det första, och enklaste, problemet är avbrottet. När jag åker tunnelbana kanske jag lyssnar på en pod, läser en bok eller funderar på en föreläsning jag precis ska hålla. När jag sitter med min kompis är vi inne i ett intressant samtal om, säg, den politiska situationen i Ryssland eller hennes gulliga katt. I inget av fallen vill jag bli avbruten i det jag håller på med av en person jag inte känner. Det vore inte ett problem om det hände fem gånger under en livstid, men när det händer nästan varje dag blir det ett riktigt störmoment i livet. Jag kan inte utgå ifrån att jag får göra som jag vill, utan måste räkna med andra människor som sätter sina behov före mina. Det är störigt.

Det andra problemet är lite mer komplicerat, och handlar om objektifiering och min roll som kvinna. Jag har hela mitt liv blivit tillsagd (av media, kompisar, vuxenvärlden) att det är viktigt för mig att behaga andra människor, framför allt med mitt utseende. Det är därför många tjejer spontant ler och säger tack när en främling säger nåt poetiskt i stil med ”snygg rumpa du har”. Det går på reflex. Nån gillar mig! Jag är värd nåt! Men ju äldre jag blir och ju fler gånger de där ”komplimangerna” sägs, så inser jag att det inte handlar om mig. Personen ifråga uppskattar inte mig, utan vad jag gör för honom. Hans liv blir lite bättre och härligare för att jag går runt här och har en rumpa. Men det är ju inte därför jag finns, eller skrattar, eller klär mig på ett visst sätt. De här eviga avbrotten påminner mig om att många runt omkring mig använder mig på det sättet. Det är störigt.

Det tredje problemet är också enkelt, men desto sorgligare. Som tjej har jag också blivit uppfostrad till att vara försiktig. Det finns massor av män där ute som vill mig illa, och jag är hela tiden på min vakt för att se till att inget händer mig. Med det i bakhuvudet blir inte en främmande man på tunnelbanan en trevlig människa som vill muntra upp min dag, även om det var hans intention. Jag måste nämligen blixtsnabbt avgöra om han är farlig. Vad sa han? Hur sa han det? Finns det folk omkring mig, kommer de hjälpa mig om det behövs? Den där föreläsningen jag gick och förberedde i huvudet är plötsligt väldigt långt borta. Det är störigt.

Alltså: Det som för männen i de här situationerna inte är en stor grej alls, blir för mig ett avbrott som sätter igång känslor från irritation och stress till rädsla. De gör mitt liv sämre, inte bättre. Nu brukar två vanliga frågor ställas.

1. Men herregud, får man inte ens ge folk komplimanger nu?! 

Jo, naturligtvis. För det första har mitt obehag inget att göra med vad andra ”får” göra. Du har diverse grundlagsskyddade rättigheter som gör att du får säga i princip vad som helst, oavsett vad jag tycker om det. Men om vi nu menar ”får” som i vad jag skulle uppskatta, så är också svaret jo naturligtvis. Jag tycker att du ska vräka komplimanger över folk i din närhet. Din partner eller en person du har vibb med blir säkert överlycklig om du visar med ord eller på annat sätt att du tycker att hen är het. Du kanske till och med kan sträcka dig till att berömma sånt som inte har med din sexuella tillfredsställelse att göra? Beröm brorsan för hans matlagning, kollegan för hennes grymma presentation, mamma för att hon alltid ställer upp. Det brukar leda till bra stämning på alla sätt och jag, precis som du antar jag, blir varken stressad eller rädd när folk jag känner säger snälla saker till mig.

2. Jaha, men hur vill ni (heterotjejer) ha det då? 

Det finns nästan 7 miljarder människor på jorden varav drygt hälften är kvinnor och ungefär 90% av dem hetero. För mig att uttala mig om vad 3 200 000 000 människor gillar är naturligtvis svårt. Men ett bra tips är att vanliga mänskliga sociala koder, trot eller ej, även gäller för kvinnor. En person som tittar ner i en bok brukar vilja läsa den boken. En person som tittar fokuserat på den hen pratar med, kanske lägger huvudet engagerat på sne eller viftar med armarna brukar vara inne i ett intressant samtal. En person som däremot står med kroppen halvt bortvänd från sitt sällskap och flackar med blicken brukar vara intresserad av andra människor i lokalen. Om hen kollar på dig och ser glad ut kan du vara nästan helt säker på att hen kan tänka sig en interaktion av något slag.

Eller så kan man använda den här enkla tumregeln: Skulle du vilja att någon kille gjorde så här mot din tjej/fru eller lillasyster? Om ja: gör. Om nej: låt bli.

Se där. Ett litet steg mot en bättre värld.

En sista kommentar om AA

Jag tänkte att jag skulle låta bli att skriva något om American Apparel eftersom jag 1) har gjort det så många gånger förr och 2) så många andra har gjort det den här gången också att det helt enkelt inte KAN finnas något att tillägga. Men jag kan inte låta bli. Varje gång American Apparels kvinnobilder har diskuterats i media av mig och andra har nämligen en viss fråga kommit som ett brev på posten, nämligen:

Men är det inte precis det här American Apparel vill? Alltså att vi ska diskutera och ge dem uppmärksamhet? 

Och det enda rimliga svaret på det, som hittills tyvärr har klippt bort i alla intervjuer jag har gett, tycker jag är: Vad sjutton har det med saken att göra? 

Av alla de tusentals människor över hela världen som har diskuterat AAs reklam de senaste åren är det såvitt jag vet ingen som har gjort det av oro för företagets ekonomiska resultat. Problemet med den här typen av reklam är inte, för de allra flesta av oss, huruvida den fungerar. Det är olika från fall till fall och mest intressant för aktieägarna i just det bolaget. Det de allra flesta pratar om är inte vad American Apparel vill och önskar, utan vad vi som samhälle vill och önskar. Exempelvis att slippa tydligt könsdiskriminerande bilder i kommersiella syften. Vi vill kanske inte förbjuda dem, men vi vill att de inte ska sättas upp. Så vi använder det verktyg som finns tillgängligt i ett öppet samhälle med yttrandefrihet: vi kritiserar och debatterar.

Mitt forskningsområde heter unintended effects of advertising, vilket närmast kan översättas till oavsedda effekter av reklam. Det namnet brukar ibland kritiseras just för att vi kan ju aldrig riktigt veta vad företag vill och avser, om vi inte sitter i deras ledning. Vill American Apparel sälja strumpor? Vill de skapa debatt? Vill de bidra till större jämställdhetsklyftor mellan kvinnor och män? Vi har ingen aning, och som sagt, det spelar inte så stor roll.

Om vi ska välja vilka ämnen som ska diskuteras utifrån ett komplicerat backtrackande av olika parters intentioner blir det jätterörigt. Jag kan inte för mitt liv tro att diskussionen kring American Apparel är dålig för kvinnobilden i reklam överlag. Inte minst för att de allra flesta företag inte är American Apparel. De allra flesta företag vill göra bra marknadsföring som inte skadar och förstör. De här debatten hjälper och stärker dem. Den hjälper och stärker dem som vill reflektera över reklamens roll i samhället. Och det är betydligt viktigare än om den gör att AA säljer en t-shirt extra.

<3

Idag är det som alla vet Alla Hjärtans Dag och jag blir alltid lite märkligt uppspelt kring högtider jag inte vet riktigt hur en ska fira. Där det inte finns någon tydlig manual eftersom högtiden är importerad och inte riktigt har anpassats till sitt nya land. Men tydligen är det många som går ut och äter idag, enligt min kollega John som försökte boka bord i början av veckan och upptäckte att det var knökfullt överallt. Och alla andra äter godis (kanske?), ger varandra blommor (kanske?) och skickar små hemliga lappar med kärlekmeddelanden (kanske?).

Hur som helst. Jag vet inte om jag ska göra något av detta eller alltihop. För första fjortonde februari på fyra år är jag inte singel. Jag är ihop, sambo till och med, med gemensamt visakort och hemförsäkring och smutstvätt sorterad efter färg. Det är så jäkla fint och jag vet att det låter tradigt när folk säger sånt men för ett år sedan hade jag ingen aning. Det fanns väldigt få spår av kärlek i mitt liv, och än mindre av den evighetslånga och tokstarka sorten. Att tänka sig att han och jag gick runt på samma planet, till och med i samma stad, och INTE var ihop med varandra känns surrealistiskt. Jag minns inte vad jag gjorde eller hur jag tänkte innan och det spelar faktiskt ingen roll. Jag behöver inte förhålla mig till det eftersom verkligheten är så påtaglig.

Nu heter det i och för sig Alla Hjärtans Dag, så det handlar naturligtvis inte bara om tvåsamhetskärlek, även om det är den som har varit den tydligaste i mitt liv det senaste året. Det är ändå fint med en så tydligt inkluderande högtid. Så länge en har ett hjärta får en vara med. Så med det sagt önskar jag er alla en fantastisk fredag och helg med drivor av kärlek i olika former. Hörs i nästa vecka!

Top of the world

Hemma hos Jenny för några veckor sedan började vi av någon anledning lyssna på en massa rnb från 90-talet. One hit wonders på löpande band, och så några som började då och bara har tuffat på sen dess. Och jag fick en så otroligt flashback till att vara 15 år och göra sig i ordning för en som vanligt ytterst oklar fredagskväll. I jääättelåga utsvängda Douglas Rose-jeans och H&M-toppar med båtringning och trekvartsärm, oerhört viktigt att det var båtringning och trekvartsärm, vilket nog aldrig har hänt varken förr eller senare. Toppa detta med stora ringar i öronen, sinnessjukt tuperad hästsvans och någon slags sotig eyeliner som var omöjlig att få till som i tidningarna. Hoppas att vi skulle kunna få tag på vin eller cider på nåt sätt. Och så sån här musik i CD-spelaren. HERREGUD vilka minnen.

milkshake

Vän av ordning noterar att vissa av dessa låtar inte fanns 1999. Det är helt riktigt. Men om de hade funnits hade de spelats precis där, i flickrummet fyllt av dimma från Proffs hårspray där det provades olika nyanser av hudfärgat läppstift.