Skitstormen

En vän hörde av sig till mig. Hon hade skrivit en text om våld mot kvinnor i modebilder, och helvetet brakade lös. Anonyma telefonsamtal, vansinniga mail, kommentarer med könsord. Hon undrade hur sjutton jag klarar av det och om jag har några tips för att få det att sluta.

Det är inte första gången jag får frågan, och det är inte så konstigt med tanke på hur det brukar se ut i media. Det verkar som att hot och hat är en självklar del av att vara feministisk debattör. Men faktum är att jag har ingen aning. Det har aldrig hänt mig. På åtta år med blogg, krönikor och annat har jag inte fått ett enda mail eller en annan kommentar som har varit värre än du är tråkig och ful sluta skriva. 

Jag vet inte vad det beror på. Kanske på att mina kanaler är mindre, kanske på vilka ämnen jag berör, kanske på ren tur. Men det är så det är, för mig och faktiskt för många andra. Och det tycker jag också är viktigt att berätta. Det kan lika gärna bli så att mailboxen fylls med pepp och beröm. Att någon man aldrig har träffat kommer fram på stan och ger en spontankramar. Eller att en äldre herre i Västra Frölunda lägger fem tättskrivna pappersark i ett kuvert och för säkerhets skull märker det LÅNGT BREV BRÄDDFULLT MED BERÖM OCH TACK.

Självklart är näthat och/eller hot helt oacceptabelt, oavsett vad en person skriver, och var och hur. Det är ett stort problem och det måste motarbetas. Men det är inte så att den som vill debattera politik i offentligheten skriver under ett kontrakt där skitstormen är priset man får betala. Det kan hända. Men det måste inte.  Och jag hoppas att inte en enda människa backar från en fråga hen tycker är viktig av den anledningen.

En livsfarlig t-shirt

Det dök upp några kommentarer häromdagen för att jag har gjorde riksbrottet att ha på mig en vit t-shirt från American Apparel på bild. Sandra har fått liknande kritik. Grundfrågan är alltså: hur kan en feminist ha på sig kläder från ett varumärke vars reklam är sexistisk? Avgå ALLA. 

Jag kan lite förstå upprördheten, men för mig är det relativt enkelt: Jag gillar kläderna. Jag gillar att AA inte går på säsongstrender som ska slitas och slängas utan har en mer långsiktig stil. Jag gillar att de inte delar upp kollektionerna i kön utan låter mig köpa en rak vit t-shirt utan att påstå att jag är kille för det. Jag gillar att de har koll på produktionen. Det här skiljer American Apparel på ett positivt sätt från de flesta andra klädproducenter, dyra som billiga. Rent ego råkar det dessutom vara så att deras kläder passar mig och har bra kvalitet i förhållande till priset.

Det gör inte att jag gillar reklamen, men jag bojkottar alltså inte produkten. Det beror på att det inte skulle ge någon effekt, vilket det finns ett 30-tal år av CSR-forskning som visar. Idén om konsumentmakt är starkt överdriven, och egentligen bara en figur inom marknadsekonomisk teori. Ett sätt att legitimera det kapitalistiska systemet, så att företag kan säga att de bara ger folk vad folk vill ha. Men i verkligheten är det mest en illusion. Det måste upp på mycket högre nivå, som att länder bojkottar med handelshinder, för att ge resultat. Att jag knallar tvärs över gatan och köper min t-shirt på H&M gör ingen skillnad alls, om man ska vara krass. Vill jag göra det ändå för att det får mig att må bättre ska jag givetvis göra det. Men det påverkar ingen utom mig själv.

Något som därmed gör skillnad är när folk larmar och gör sig till i media. Där finns det hur många exempel som helst på att enskilda individer eller mindre grupper har fått företag att ändra på sig. Där kan man nämligen berätta vad man tycker är fel, vad som behöver förändras, och visa att man är många som håller med. Det är mycket tydligare än att bara låta bli att köpa något. Alltså försätter jag att köpa AAs produkter och kritisera reklamen, högljutt. För jag vill att AA ska fortsätta göra sina kläder, men göra annan reklam.

Sen finns det en annan aspekt. Jag gör så gott jag kan, men jag är inte perfekt. Jag lägger typ hela mitt liv på att debattera, skriva och forska om orättvisor. Men det finns gränser för vad jag pallar att bry mig om. Och jag tror på fullt allvar att jag gör mer nytta på jämställdhetsområdet, framför allt när det gäller reklam, än många andra. Även om detta råkar ske i en vit t-shirt från American Apparel.

 

 

För min lillasyster, om jag hade någon.

Jag inser att det väl är på sin plats att säga några ord om #tjejkropp. Alltså sociala-medier-trenden där kvinnor för ovanlighetens skull lägger upp bilder på sina kroppar så att andra kan titta på dem och tycka någonting.

Och jag vet, jag vet. Ambitionen och viljan är god och man ska lägga till Min Helt Vanliga innan #tjejkropp (den som vill läsa mer om bakgrunden kan göra det här.) Problemet är ju bara att det här har gjorts förr. Cirka en miljard gånger. Både kommersiella och ideella aktörer har visat upp bilder på avklädda ”vanliga” kvinnor i hur många år som helst, och jag är ledsen, men det hjälper inte.

Problemet är inte att vi inte vet hur vanliga kvinnor ser ut. Vi ser dem ju varje dag, på stan, på jobbet, på stranden. De är våra vänner, kollegor, mammor, flickvänner, vi själva. Vi ser många fler av dem än vi ser av supermodeller. Det är inte ett informationsproblem, det är ett idealiseringsproblem. För vi som drabbas av kroppsångest tycker inte att det räcker med att vara vanlig. Vi vill vara perfekta, fantastiska, ideala. Och vi har, mycket på grund av medias eviga malande, fått för oss att det är just kroppen som är viktigast för att uppnå detta fantastiska. Det är skevt som sjutton, visst. Men det är så det är.

Att uppmana folk att ta av sig kläderna kommer aldrig att leda till mindre fokus på kroppen, hur de än ser ut. För att komma åt problemets kärna krävs det mer. Mer hjärna. Mer hjärta. Mer blandning. Mer icke-kropp. Och mer kvinnor som vägrar att reducera sig själva till sitt utseende, oavsett syfte. Inte för att det är lätt eller känns bra. Utan för våra småsystrar och döttrars skull.

Genier.

Härom veckan sa Sigge Eklund i sin podcast att han är ganska så trött på att höra folk prata till punkt. Efter många år där Värvet, Filter och andra långformat har gått bra har det liksom blivit det enda sättet att intervjua på. Och jag håller med. Ingenting är kul tusende gången man hör det. Ibland är helt klart ett kort, fyndigt citat mer givande än 90 minuters prat om någons uppväxt.

Med det sagt vill jag ändå slå ett slag för Moa Gammels nya pod Genier. Den går alltså ut på precis ovanstående, det djupa samtalet alltså. Men det blir inte tråkigt alls. Antagligen för att personerna hon intervjuar är just genier. Och att de inte pratar så mycket om vilka de är utan om vad de gör. Och då flyger 90 minuter förbi i en faslig fart.

Finns på alla de vanliga podcastställena!

Fika med Fridolin!

När jag och Max flyttade hem från USA togs Miljöpartiet New York av nya språkrör, Marie Rönn Tell och Erik Nygren. Det gör ett så himla himla bra jobb. Nu nästa vecka har de styrt upp en träff med Gustav Fridolin när han besöker New York nästa vecka. Alla är välkomna att hänga och ställa frågor, så om du bor där eller är på besök, sväng förbi! Man osar på FB här.

Vända på steken

Jag fick frågan vad jag tycker om Jennifer Lopez nya video till låten I Luh Ya Papi. Om du inte är en av de drygt 14 miljoner människorna som redan har sett den kan du kolla här.

Hela idén är alltså att J.Lo vänder på steken för en klassisk hiphopvideo och objektifierar killarna istället för tvärtom.

I princip måste jag säga att jag gillart. Stekvändning är ett effektivt sätt att visa upp problem som är så stora att vi ofta inte ens tänker på att de finns. JAHA ska vi objektifiera män nu, är det så du vill ha det? kommer garanterat någon av kommentera nu. Och nej, jag tycker inte att objektifiering av män är en bra lösning på jämställdhetsproblem i allmänhet. Men här handlar det om att göra en poäng. Att skämta till det, men det en ganska stor dos allvar.

Och kanske är det därför jag blev besviken på den här videon. De tar det ju verkligen inte hela vägen. Vissa scener är asbra, men ganska många är inte det. Och sen kommer rapparen French Montana in och gör… som man kan förvänta sig. Står påklädd med tjejer som ålar runt. Stör också ihjäl mig på introduktionsscenen som gör att man liksom från början poängterar att det här är ju inte på riktigt, så skulle det aldrig vara i verkligheten, vi leker bara. Hade varit så mycket roligare att få upptäcka greppet allteftersom man tittade.

Det här gör tyvärr att videon känns mindre som ett politiskt inlägg, och mer som ett halvdant skämt. Men ändå. Allt är ju bättre än inget, och faktumet att en mainstreamartist som J.Lo står bakom gör förhoppningsvis att några nya människor börjar fundera lite. Som att det känns mycket märkligt att se så många avklädda killkroppar samtidigt. Och att French Montana inte kommer in i badbyxor. Även fast allt är ett skämt.

Freedom fighters unite!

Det är måndag, det är Metrodag! Den här gången har jag skrivit om något som kanske ej är så klickvänligt och sexigt, men det är viktigt. Typ: det viktigaste. Så läs hemskt gärna. Den som inte får tag i papperstidningen kan som vanligt läsa på internet här, där finns dessutom att gamla krönikor samlade.

 

Sluta cirkeln

I januari när vintern var som mörkast möttes jag och Emma upp på Garbergs kontor vid Slussen för att ta lite nya pressbilder. De ska i första hand användas nu när boken kommer ut och eftersom den utspelar sig så mycket på Garbergs tyckte jag att det kändes fint att vara där. Sluta cirkeln, liksom. Plus att det är kanske mitt favoritkontor i hela världen. Allafall. Så här blev det.

Jag är en sympatisk och professionell människa-bilden

Här sitter jag och jobbar som en helt vanlig människa-bilden. 

En har ju rest en del-bilden

En har ju läst en del-bilden

Enligt Anton är det här något som definierar mig mycket. Swatch-klocka och bling. 

Vem fan vare som kasta? 

Bilderna får man använda lite som man har lust (i samband med intervjuer och så exempelvis) men ge credd till Emma Svensson/Rockfoto i så fall. Hon är så grym på att få fram personen i bilden, kan verkligen tipsa om att boka henne för såna här saker och annat. Maila till Volante (mitt förlag) för att få högupplösta versioner!

och inte för att vara nån himla modeblogg men har redan fått frågan några gånger så ändå: jackan är från Acne (höst 2012), jeansen också från Acne (höst 2013), vanlig jäkla tisha från American Apparel, skorna är Louboutin, klockan som sagt Swatch, ringar från &otherstories och armband från nåt litet märke som finns på Aplace. Allt utom klockan och ringarna har jag fått i present. Är omgiven av människor med så HIMLA bra smak. 

Nu är det fredag, våren är tillbaka, och jag har cirka världens roligaste helg framför mig med en massa fir och liknande. Ut och spring med er!

Lev och låt leva

Eftersom jag har skrivit en del om träning och hälsa de senaste veckorna har det dykt upp en del frågor och kommentarer jag skulle vilja förtydliga hur jag menar.

1. Hälsa är inte samma sak som utseende. 

Som jag har skrivit förut är det omöjligt att se på någon om hen har god hälsa. Till och med läkare måste ju fråga, känna och ta prover för att kunna lista ut hur någon mår, så chansen att vi vanliga dödliga ska kunna avgöra med en snabb blick är typ obefintlig. En tidning som handlar om hur kroppen ser ut (genom att vara exempelvis ”tajt” eller ha en viss typ av utseende på armarna) handlar alltså inte om hälsa, utan om utseende.

Det är naturligtvis helt okej att skriva och läsa tidningar om utseende, om man tycker att det är kul och meningsfullt. Men att kalla det något annat är dumt och gör diskussionen förvirrad.

2. Hälsa är inte samma sak som smalhet

Vissa har känt sig manade att upplysa mig om att övervikt minsann är ett jättestort problem som många lider av. Det vet jag så klart, pga bor inte under en sten. Men det har ingenting med tidningar som Shape Up att göra. Om tidningar, tv-program, kokböcker och bilagor om dieter och träning minskade människors övervikt skulle ju problemet sedan länge vara löst. Vi har hållit på med den här mediekonsumtionen i flera decennier, och ändå blir vi inte (som samhälle) mindre överviktiga. Tvärtom, vi blir MER överviktiga. Det är alltså skitsnack att påstå att den här massmediala psykosen hjälper folk. Det gör den inte.

Dessutom är det otroligt förenklande att tro att smalare per definition innebär att man mår bättre. Visst finns det många studier som visar att normalvikt (allt annat lika) får oss att leva längre än övervikt och undervikt. Men allt annat är sällan lika. Och media pratar sällan nyanserat om ”normalvikt”. Shape up och liknande tidningar skriver inte ”nå normalvikt”. De säger ”bli smalare” eller ”tappa kilon”, oavsett läsare. Dessutom syns normalvikt, alltså det som ger de här livsförlängande fördelarna, väldigt sällan i media när vi snackar ”träning och hälsa”. Det är undervikt som är det ”normala” i de sammanhangen. När vi tittar på oss själva och vill se ”hälsosamt smala” ut är det alltså rätt stor chans att bilden vi ser framför oss inte alls är hälsosamt smal, utan underviktig.  Och som sagt, vad vi än ser på ytan vet vi ingenting av vad som pågår där under.

3. Hälsa är inte samma sak som träning

En läsare poängterade att vältränade människor har större chans att överleva fysiska trauman, som exempelvis trafikolyckor. Så är det så klart, och det är en jättebra anledning att träna. Själv läste jag Mikael Niemis Fallvatten i helgen och fick en nytändning i löpningen pga vill kunna springa ifrån en naturkatastrof om jag någonsin hamnar i en. De otränade i den boken dör direkt.

Jag menar alltså inte att träning inte är bra för kropp och själ, jag menar att den har en märklig särställning som det enda som är bra för kropp och själ. Om det kommer en tsunami är det toppen att jag kan springa en mil relativt fort och har lagt många träningstimmar på det. Om Sverige invaderas av Ryssland hade det troligtvis varit bättre för min och mina näras hälsa om jag hade tillbringat samma timmar med att lära mig ryska. Det finns skitmånga olika sätt att öka sina chanser till ett långt och lyckligt liv, och de allra flesta forskare är överens om att många nära relationer till andra människor, och att känna sig behövd och meningsfull, är det viktigaste av allt. Whatever gets you there, liksom. Men träning är liksom allt annat ett val och en möjlighet bland många.

4. Hälsa är inte ett krav

Det här har jag också skrivit förr men det tål att upprepas: alla får träna precis vad, när och hur mycket de vill, av vilken anledning som helst. Men precis som det måste vara okej att springa flera mil mitt i natten eller ägna hundratals timmar av sitt liv åt att försöka skaffa en ”perfekt rumpa” (för att citera TV3s nya träningprogram), måste det vara okej att låta bli. Man får anse att en fika med mormor är bättre för hälsan än två timmar bikramyoga. Man får också skita fullkomligt i att ha hälsa som en parameter för sitt liv. Man får röka, snusa, dricka, gå upp i vikt, vara en soffpotatis. Man måste inte. Men ska vi ha ett riktigt fritt samhälle måste det också vara okej att vara ohälsosam.

Lev och låt leva. Det är nog det viktigaste av allt.

hej alla tjocka, präktiga offerkoftor!

När en har en större blogg där en uttalar sig om sånt som många har åsikter om händer det ibland att människor kommenterar. Oftast brukar kommentarerna handla om det som själva inlägget handlar om, men vissa stannar inte där utan känner sig även manade att säga något om personen som har skrivit inlägget. Nio gånger av tio är detta något väldigt trevligt. Men ibland är det inte det. Jag brukar försöka svara på kommentarer individuellt, men eftersom de här följer vissa tydliga teman (kreativitet brukar inte vara de här människornas främsta kännetecken) tänkte jag att jag kanske kan spara både min och kommentatorernas tid genom att göra en gemensam insats. Håll till godo.

Kommentar: Du är präktig och PK

Svar: Jag blir jätteglad att du tycker det! Enligt Oxford English Dictornary är definitionen av politisk korrekthet ‘att undvika uttryck och handlingar som exkluderar, marginaliserar eller förolämpar vissa etniska, kulturella eller andra grupper.’ Det är skitviktigt för mig, så blir jätteglad att det kommer fram tydligt i bloggen. Präktig är också något jag eftersträvar med full kraft, om det typ innebär att be idioter dra åt helvete och inte tycka att det är okej att folk behandlar andra som skit.

Kommentar: Du är tråkig

Svar: Jag tror att du har hamnat på fel ställe kanske? Jag skriver inte här för att vara rolig, faktiskt inte alls. För rolighet föreslår jag att du kollar in exempelvis Girls eller Parks and Recreation eller kanske The Ellen DeGeneres Show, istället för att hänga på mediabranschens bloggportal som typ bara handlar om reklam och politik?

Kommentar: Det du säger har inget stöd i verkligheten, du hittar bara på

Svar: Eh, nej. Allt jag skriver har stöd i verkligheten. Om det är något jag själv har tänkt ut är jag noga med att påpeka det.  Jag är ju akademiker till yrket så jag gillar att grotta ner mig. Även om jag inte anger fulla akademiska referenser i alla inlägg (det skulle bli aptråkigt att läsa då) så ger jag dem alltid när någon frågar.

Kommentar: Och om det bygger på forskning är det fel på forskningen. 

Självklart finns det ingen forskning som är felfri eller omöjlig att kritisera. Men om något har visats i hundratals studier av oberoende forskare (som att objektifiering av kvinnokroppar är negativt för samhället på olika sätt) brukar det ligga något i det. Jag skulle vilja påstå att jag är rätt bra på att läsa forskning, pga är mitt jobb och så. Men den som hittar ett tydligt problem i någon av mina källor får så klart hemskt gärna lyfta fram det, en vill ju inte gå runt och ha fel!

Kommentar: Du är ett offer/har på dig en offerkofta

Det här har jag aldrig riktigt fattat. Alltså ordet offer som förolämpning. Det är ju fakta, liksom? Jag kan inte välja att inte vara ett våldtäktsoffer om jag har blivit våldtagen, eller ett offer för rasistiska strukturer om de har drabbat mig. Det kan ju inte vara ett problem (och framför allt kan det inte vara offrets fel). Man löser ingenting genom att be en person som är ett offer för orättvisor eller våld sluta vara ett offer; man löser det genom att avskaffa de strukturer och beteenden som har skapat problemen till att börja med. Däremot kan vi välja hur vi hanterar den skit som livet slänger på oss alla. Jag väljer att skriva om vissa problem för att verka för förändring. Ni som föredrar en annan lösning får gärna berätta hur en borde göra i stället!

Kommentar: Du är bara där du är på grund av din pappa

Om det inte hade varit för min pappa (och min mamma) hade jag inte ens fötts. Så jag är självklart där jag är delvis på grund av min pappa. Han har dessutom gett mig en schysst uppsättning personlighetsdrag (som exempelvis envishet och hyfsat bra gehör) och aldrig tvivlat på att jag kan göra vad fan jag vill. Dessutom är han en duktig reklamare som jag har lärt mig massor av. Så igen kan en ju tycka att det är lite stating the obvious och inte en kritik: självklart är mina gener, min uppfostran och mitt kontaktnät anledningar till att jag är där jag är, precis som det är det för alla andra. Däremot tror jag inte att 50 000 människor sätter sig upp i sängen varje vecka och tänker SHIT! jag är ju skyldig Göran Åkestam en tjänst så det är bäst att jag går in och läser hans dotters blogg. Det verkar en smula överambitiöst.

Kommentar: du är ett vänstervridet Södermalmsäckel

Sant: Jag bor på Södermalm. Falskt: Jag röstar inte vänster. Min ideologi är en blandning av vänster och liberalism (det som brukar kallas grön). Om denna kombination gör mig äcklig så får det vara så.

Kommentar: du är ett överklassvridet Östermalmsäcket

Här får jag ibland lust att skriva ett klassiskt hur ska ni ha det egentligen? men jag misstänker att det inte är samma person som skriver om Södermalm och Östermalm. Eller så är det så, att sanningen (dvs att jag är uppvuxen på Östermalm i övre medelklass, och nu bor på Södermalm och engagerar mig i typiska vänsterfrågor) gör mig ÄNNU äckligare. Äckelstorm! Dessvärre är det här inget jag kan ändra på, hur mycket ni än kommenterar. Jag kommer alltid att vara uppvuxen på Östermalm. Det är bara att acceptera.

Kommentar: Du är tjock

Den här är så himla svårbemött. ja? nej? jag vet? va? Så jag nöjer mig med ett enkelt: vad sjutton har det med något att göra?  

Så där! Med det sagt hoppas jag att alla känner att de har fått svar på sina påståenden och att vi kan gå vidare till mer kreativa och spännande förolämpningar.