Innan de ens har börjat leva.

Jag lyssnade på delar av senaste avsnittet av P3 Dokumentär som handlar om branden på Sankt Sigfrids sjukhus. Det är också på många sätt en historia om unga tjejer på 90-talet som inte mådde så bra. Ni som har följt den här bloggen länge vet att det inte är någon hemlighet att jag var en av dem. Jag har många gånger varit glad över att skära sig själv inte var en grej när jag var i yngre tonåren, det kom några år senare. För oss var det anorexi som gällde.

När medierna började rapportera om självskadebeteenden på 90-talet var jag alltså jätteglad över att jag var för gammal. För något som var mycket värre att bära än själva sjukdomen och ångesten var skammen. Jag skämdes något så otroligt över att inte vara glad, pigg, lycklig. Att vara smal var naturligtvis viktigast av allt, men att ingen någonsin skulle få veta vad jag höll på med kom på en stark andraplats. Jag skulle vara en av alla de där tjejerna som hyllades mest: de naturligt smala. Som åt som de skulle, var friska och glada, och ändå vägde lite. Lösningen för mig blev att äta och kräkas. Det syns fortfarande på mina tänder.

Därför tyckte jag så synd om de yngre tjejerna som valde rakbladen istället för självsvälten. Där fanns det ju bevis. Dessutom blev de inte snyggare av sitt plågeri som jag tyckte att vi i min ålder blev. Inte en enda modellagentur scoutar ju folk med hål i huden, det fattade ju vem som helst.

I efterhand är det kanske vad jag är allra mest ledsen över. Att vi var så många som inte bara mådde fruktansvärt dåligt, utan också skämdes. Att söka hjälp fanns inte på världskartan. Första gången jag läste ett blogginlägg av en tjej i min ålder (vi var kanske 22 då) som berättade om sina ätstörningar höll jag på att trilla av stolen. Hur kunde hon? Fattade hon inte att hon aldrig skulle få ett jobb, en kille, att alla skulle tycka att hon var galen? Att hon dessutom skrev att det hon kände var vanligt bland hennes kompisar blev ett dubbelsvek. Jag var ju i samma ålder, så kanske skulle nån kunna lista ut? Då skulle ju jag inte heller få nåt jobb eller nån kille. Jävla människa.

Det tog mig ganska många år att fatta att den tjejen hade rätt. Inte bara i sina konstateranden om att det hon hade gått igenom var jättevanligt, utan i att prata om det. Tydligt, öppet, utan omsvep. Det har inte ett skvatt med ens förmåga att skaffa drömjobbet eller ens älskvärdhet att göra. Det finns ingenting pinsamt i att ha varit, eller vara, sjuk. Framför allt inte när sjukdomen inte är ett resultat av något man själv har kunnat påverka, utan ett resultat av ett svek från samhället. Framför allt inte när man är ett himla barn.

För den som är mitt inne i ett självskadebeteende är det svårt att inse allt det själv, så därför ligger ansvaret på omvärlden. Varje människa måste ha rätt att bli sedd och hörd och hjälpt. De har rätt att få veta att det som händer dem inte är deras fel, och inte är något att någonsin skämmas för. Bara då kan vi kanske få ett slut på eländet som slår ut så många unga människor innan de knappt ens har börjat leva.

 

Veckans narcissist-skörd

Igår kom äntligen de första exen av boken från tryckeriet. Jag fick ta mig till förlaget för en första omgång signeringar. Tror att min autograf kommer att utvecklas åt ett mycket positivt håll de kommande veckorna.

Eftersom den fenomenala orangea färgen inte syns så bra på bild i inomhusljus bestämde jag mig för att gå ut och ta en bild också. Det blev dessvärre ännu sämre och man ser inte ens titeln, men jag var glad i alla fall.

Är så himla nöjd med hur det blev, känns som en bok som både är schysst att ha i bokhyllan och inbjuder till omild behandling i exempelvis resväskor tack vare mjuka pärmar. Tack Karin, Bea och Miso för allt formfix!

Det är fortfarande ett par veckor tills den landar i butik, men den som vill vara först på bollen (boken) kan förbeställa via Bokus genom att klicka här. Då får man den dessutom signerad.

Och så hittade jag mig själv på sista sidan i senaste numret av Modern Psykologi där jag pratar om värderingar och att försöka se yrkeslivet som ett maraton, inte ett sprintlopp.

Nu ägnar jag all min vakna dig åt att inte tänka på att det snart är möjligt för er att läsa boken och hata den. Går sådär. Men ändå, så roligt att det här händer, och tack så hemskt mycket för alla fina ord hittills!

Avgå alla.

Jag brukar verkligen utgå från att människor försöker. Att de flesta vill väl, gör så bra de kan, och om det blir fel är det oftast inte meningen. Men när det gäller Lindex börjar jag få rätt ont om tålamod nu faktiskt.

Lindex står ju som de flesta vet knappast för någon framåtsträvande reklam, varken vad gäller form, idé eller innehåll. Deras strategi verkar vara att göra precis som konkurrenterna fast lite sämre, och de har många gånger kritiserats i media och anmälts till Reklamombudsmannen för hur kvinnor avbildas i kampanjerna.

Lindex har bland annat kritiserats för sina obejktifierande bilder och väldigt smala modeller. 

Om Lindex har tagit till sig av kritiken (som kommer i första hand från företagets målgrupp, obs) döljer de det väldigt väl. Via Idealrevolution får jag nämligen reda på att i sin senaste reklamkampanj använder Lindex sin egen personal för att visa hur brett deras sortimentet är. Resultatet är…. drumroll… det här:

Mitt största problem med det här är själva idén. Jag har skrivit förut om det problematiska i att använda sin egen personal i reklam som handlar om att ta av sig kläderna. Att anställda ska bedömas som kroppar när det inte alls har med deras jobb att göra (som det ju har med en fotomodell) tycker jag är olustigt. Att folk inte ens ska få fokusera på sin kompetens när de jobbar, utan också där tvingas fundera på om de är snygga nog. Så som Lindex representant beskriver processen i Aftonbladet låter det inte direkt som en teambuildingaktivitet, utan som en förstärkning av det samhället gör hela tiden med kvinnor: visar upp, bedömer, sorterar, väljer ut, bekräftar, allt baserat på kropp och utseende. Att få stå avklädd framför en kamera är med den logiken någon slags belöning. Finare än att köpa in tyg eller ge kunder råd i butik. ORKA.

Utöver det finns det ett annat problem som många andra också har skrivit om: de kroppar (för det är kroppar det handlar om här, hur mycket Lindex än vill yra om att de visar ”personligheter”) som har ”belönats” med att få vara med i kampanjen är nästan exakt likadana. Och dessutom förvillande nära de ideal som helt vanlig reklam visar för oss, varje dag. Det gör att de här bilderna inte blir befriande. De tajtar snarare till spelplanen ännu mer: nu är det inte bara professionella modeller som ska ha raka tänder, glittrande ögon och synliga magmuskler. Tro inte att du som är en vanlig kvinna med ett vanligt jobb kommer undan!

Som sagt, jag vill gärna tro det bästa om folk. Men det finns gränser för allt tålamod. Och det jag någonsin har haft för Lindex tog slut exakt precis nu. Avgå alla, tack.

Fixar naglarna för att det är härligt.

Jag ber om ursäkt för bristen på lite mer tunga inlägg den här veckan. Jag skyller utan inbördes ordning på:

– påsken

– diverse glädjande boknyheter (tvåa på Bokustoppen igår, yay!)

– rosésug

– att få springa i vårsol är roligare än i snöslask

– har haft undervisning alla förmiddagar hela veckan

– att vi försöker bygga nya elementskydd

– våren i allmänhet

Och nu är det dessutom fredag och det gör det ju stört omöjligt att tänka på något annat än helg, dans, och allt ovanstående. Så jag ber om att få återkomma nästa vecka. Förresten, ni har väl inte missat att Fi’s supportskiva finns på Spotify nu? Måste ju ge respekt till ett politiskt parti som kan samla så sinnessjukt mycket bra låtar. Har förresten fått lite frågor om mitt politiska engagemang på senaste tiden. Jag är inte medlem i eller affilierad med Fi, det är fortfarande MP som gäller för mig. Det kan jag förklara men det är ett typiskt inlägg jag får återkomma med. Tills dess vill jag bara lyssna på det här.

 

 

I close my eyes for a second and pretend it’s me you want.

Jackie De Shannons version av When You Walk in The Room är en av mina absolut bästa låtar i hela världen. Hon sjunger den med en sån svärta att jag blir alldeles knäsvag. Hon kommer aldrig få den där personen, liksom? Man hör det. Fast ändå kan man ju inte låta bli att hoppas. Lite som när Dusty sjunger Take Another Little Piece of My Heart. Det kommer FAN inte att bli okej. Och det är det som gör det så bra.

Döm om min förvåning när jag slöyoutubade förra veckan och hittade den här videon från 1964.

Det är alltså Jackie de Shannon som någon slags du-woopande tonåring. Och folk runtomkring dansar som om de faktiskt inte hörde att låten är kanske en av världens topp tio sorgligaste. Man måste ju erkänna att hon inte verkar se det så heller. Så vad sjutton är det här? Har jag missuppfattat allt och det var tänkt att vara en pepplåt hela tiden? Eller är det så att hon låtsas vara glad, fast hon i själva verket är helt förstörd,  och alla runtomkring går på det, vilket skulle göra det ÄNNU bättre?

Måste grubbla ut det här snarast.

OBS!

När man får chansen att skriva en bok tänker man inte så mycket mer än på just det. JAG SKA SKRIVA EN BOK, DEN SKA GES UT, HOLY FUCK. Det jag gör kommer att bli en faktisk produkt med mitt namn på sig. Det räcker rätt så långt. Det var först för kanske en vecka sedan jag började tänka på att någon, potentiellt, kommer att läsa den också. Så döm om min förvåning när jag fick peppmail från Adlibris att tydligen mer än 2 personer (mina föräldrar) är intresserade och har förbeställt. Så pass många, till och med, att Bokus också vill göra det möjligt att förhandsboka. OMG.

Nu kan man alltså gå in här och beställa Meningen Med Hela Skiten på Bokus, och få boken signerad av mig. Kampanjen är bara igång någon vecka eller så så det är bäst att skynda fynda. Sen blir den både dyrare och saknar mina kråkfötter i sig.

Dessutom kan jag berätta att jag kommer till Göteborg den 9-10 maj för en massa skoj, tex det här:

 

Hoppas verkligen att få träffa några av er där!

Shit förebilder do.

Gud vad besviken jag blir nu, tänker du inte på att du är en förebild? Den typen av kommetarer har blivit allt vanligare på min blogg och insta på senaste tiden. Efter lite research har jag noterat att detta inte bara gäller mig, utan de flesta andra bloggare också. Vad har hänt? Har vi börjat publicera barnpornografi, detaljerade planer på skattebrott eller skrivit om vårt intresse för att tortera smådjur? Inte vad jag kan se. Snarare består listan på förebildskränkande beteenden av vuxna människor som:

– äter kött

– äter räkor

– äter ost

– äter nyttigt

– gör en spellista utan genusanalys

– gillar en film där en karaktär framställs sexistiskt

– köper kläder från vissa varumärken

– köper kläder över huvud taget

– åker på semester

– inte hinner umgås så mycket som hen skulle vilja med sina vänner

– gifter sig

– är smala

– är tjocka

– låter bli att gå på en fest

– blir fulla

– längtar tillbaka till en stad de tidigare har bott i

– tar en cigarett

– tränar mycket

– tränar lite

Denna på inget sätt uttömmande lista är hämtad från mig och andra på senaste tiden. Den som undrar vari problemen med de här aktiviteterna består (det är inte alltid helt tydligt för den som inte kritiseras för det dagligen) kan prova att spela förebildsbingo. Skriv upp alla ord i rutor, turas sedan om att skrika HÄLSA! HETERONORMATIVITET! STORSTADSPERSPEKTIV! ALLA HAR DET INTE SÅ BRA SOM DU! och se vad som går att kryssa. Ibland är det inte supertydligt, men jag lovar, vill man verkligen trycka till sin förebild går det utmärkt.

Skämt åsido. Det säger sig ju självt att det är mycket svårt att undvika alla de där sakerna. Inte omöjligt, men svårt. Framför allt om det som gjorde ens blogg stor till att börja med inte var att man var så himla bra på att inte äta räkor, utan på något annat. Att skriva texter, ta fina bilder, ha en intressant stil eller intressanta åsikter.

För det tycker jag är det stora problemet med just förebildskortet: det är inget man har blivit vald till, som styrelsen i en bostadsrättsförening eller USAs president. Man har inte ens ställt upp i nåt val. Det enda man har gjort är att göra något man gillar, göra det bra, och bli uppskattad för det. Självklart är det fantastiskt om folk därmed ser en som en förebild, men det kan inte innebära att man måste följa alla mallar samtidigt. Det är omänskligt.

Det som gör mig mest ledsen är att den här kravlistan riktas nästan uteslutande mot kvinnor. Är Gustav Fridolin vegetarian? Åker Soran Ismail på semester med flyg? Hur mycket tränar Jason Diakté? Jag vet inte, och ärligt talat verkar inte jag (eller någon annan) behöva veta. De är duktiga på det de utger sig för att vara duktiga på, och det räcker. De gör något bra. Ingen påstår att Stefan Löfvén är en dålig förebild för att han äger en bil, vilket jag tycker är helt rimligt.

Jag är övertygad om att mina läsare, i alla åldrar, är intelligenta nog för att kunna se mig som en förebild i vissa avseenden, och inte i andra. Man kan gilla mina texter om jämställdhet utan att ha mig som facit när det gäller vad som är en bra alkoholkonsumtion. Vad jag vet har inte ens Barack Obama lyckats vända den nedåtgående rökningskurvan i USA. Och om hela USAs befolkning är så pass smart, är jag inte det minsta orolig för mina läsare.

Rostade mandlar och bakböjda nackar.

Hoppas att ni har haft en bra påsk. Det kanske allra bästa med påsken är att den gör att inte bara en, utan TVÅ veckor blir korta. Så lylligt. Det innebär alltså att vi startar den här veckan direkt med tisdag, BOKTISDAG. På senaste tiden har jag längtar så vansinnigt mycket till New York. Jag drömmer om det nästan varje natt. Så för alla er som längtar bort: de första styckena i kapitlet om att flytta utomlands.

Det luktar alltid sött och nötaktigt i närheten av Central Park i New York. Doften kommer från vagnar som säljer rostade mandlar, fast man ser nästan aldrig någon köpa eller äta dem. De bara står där och luktar. Men det visste jag inte då, för jag var där för första gången. Jag trodde att nötlukten kanske hade med hösten att göra, för det var slutet av oktober och helt vansinnigt kallt. Jag hade blivit tvungen att köpa en nödmössa för att inte frysa ihjäl. Men parken var vacker med alla gula löv, röken från gatbrunnarna fastnade extra länge i luften på grund av kylan, och det var lunchtid på Fifth Avenue. Människorna på trottoarerna gick antingen långsamt med bakböjda nackar (turister) eller fort och fokuserat med kostymer och vassa klackar. Det luktade mycket nötter och lite avgaser och jag bestämde mig där och då för att jag inte ville vara en av dem med bakböjda nackar. Jag ville vara en av dem som gick fort och fokuserat på vassa klackar. En av dem som visste hur det skulle lukta, för det här var deras gata.

Jag har varit osäker på många saker i livet. Jag har ofta valt vägar som gör det möjligt att inte välja, eller bara tagit först bästa alternativ som har presenterat sig. Men en sak har jag nästan alltid vetat, eller i alla fall sedan den där svinkalla dagen i oktober 1997, när jag var tretton år. Jag ville bo i New York. Jag ville ha ett riktigt jobb i en skyskrapa, åka gul taxi och självsäkert säga namnet på gatukorsningen vi skulle till. Dricka martinis i barer som det skulle dröja många år tills jag var tillräckligt gammal för att bli insläppt på. Vara en av dem.

Många gillar inte New York första gången de åker dit. Det är alldeles för stort och stökigt, man fattar inte hur allt hänger ihop. Jetlagen tvingar ner en i sängen redan vid tio på kvällen och får en att stå och stampa i väntan på att museer och butiker ska öppna på morgonen. Om man, som jag, kommer dit första gången som tonåring är det ännu värre. Då är hela stan som ett stort nöjesfält där allt kul kräver att man är hundrafyrtio centimeter för att åka, och hur mycket man än sträcker på sig når man inte upp till den streckade linjen. Så man får gå runt där med en deppig popcornstrut i handen och blänga på alla som verkar ha så himla kul uppe i bergochdalbanan. Alltså var mitt första besök i New York inte alls särskilt roligt. Men ändå fick jag en känsla av att jag måste komma tillbaka. Att det skulle bli fantastiskt, om jag bara var äldre och hade ett jobb. Det skulle aldrig räcka med att bara vara en av dem som går med blicken upp mot fasaderna och tar hundratals bilder på olika brandtrappor.

Meningen med hela skiten kommer i bokhandeln i maj, men går redan nu alldeles utmärkt att förhandsbeställa via Adlibris.

 

För ett år sedan.

För ett år sedan hade vintern precis slutat. Jag hade varit och köpt nya balkongväxter och mamma och Filippa hade hjälpt mig att släpa dem genom smältvattenpölarna till bilen. När jag planterade blev det jord på exakt hela golvet och i soffan och i sängen, som det så lätt blir när man bor med allt i samma rum. Efter månader av andnöd och världens längsta vinter när inte ens hemliumballonger kunde få mig på gott humör igen var det äntligen äntligen sol. Du och jag hade pratat om just balkongväxter helgen innan när vi drack årets första rosévin på Babylon. Så jag smsade dig och frågade om du ville komma över och kolla. På vägen hem till mig sprang du på Magnus och Claudia på gatan och de frågade om du skulle på dejt. Det såg ut så, tyckte dom. Nej, sa du, jag ska fika hos en kompis och eventuellt prata om balkongväxter.

I helgen planterade vi nya balkongväxter. Nu står de på vår gemensamma terass i vår gemensamma lägenhet. Och förhoppningsvis kommer vi att skita i fikat och öppna en flaska cava ikväll också, som vi gjorde för precis ett år sedan när vintern äntligen hade slutat.

Älskar dig så himla mycket <3

Gör nåt, vad som helst.

Det är tisdag, det är bokdag! Jag tänkte att några veckor framöver inleda tisdagarna med några små smakprov ur boken. I och med att det är sista ansökningsdag till högskolan idag tänkte jag att det kunde passa med några rader om att välja.

—-

För varje år, eller i princip varje minut, blir jag mindre säker på saker och ting. Men en av få saker jag faktiskt blir mer och mer säker på, är att alternativet att fundera och fundera och under tiden göra ingenting är rätt dåligt. Det kan ju vara så att du, exempelvis genom generösa föräldrar, ett arv eller en trisslott kan överleva utan att plugga eller jobba, i alla fall en period. Men det är inte särskilt bra. Det räcker att prata med någon som har varit arbetslös eller sjukskriven en period för att förstå det. Samhället är, oavsett vad vi tycker om det, uppbyggt kring att människor ska vara sysselsatta och försörja sig själva. Den som inte gör något på dagarna kanske inte svälter, men man har ingen identitet. Man saknar svar på den första frågan man får på alla fester och middagar man går på. Det är inte skönt och avslappnande, det är jobbigt och ångestframkallande. Så i de allra flesta fall är det bättre att ägna sig åt ett arbete eller en utbildning du inte trivs med, än att inte göra något alls. Du kommer inte vakna upp en morgon och plötsligt veta precis vad som är meningen med livet. Risken är snarare att ju mer du funderar, utan att skaffa dig mer erfarenhet, desto svårare blir det att komma fram till något. För att förändra saker och fatta beslut behövs styrfart, och man ska inte underskatta missnöjet som drivkraft. Medan du gör ditt tråkiga jobb eller pluggar din halvtrista utbildning kan du fundera på vad du vill göra i nästa steg.

För valen finns ju kvar, på gott och ont. Vi måste göra dem om och om igen. Egentligen väljer vi ju varje dag att kliva upp ur sängen. Och det är inte så himla dramatiskt, har jag kommit fram till. Faktum är att inga beslut du fattar, utom om du bestämmer dig för att ha ihjäl någon eller sätta barn till världen, är oåterkalleliga. Om du vet att det du gör just nu inte är det du prompt måste göra varje dag resten av livet, blir det lite lättare att ha en avslappnad inställning till att testa nya saker och bara göra något, och därmed på sikt komma fram till vad meningen med alltihop är.

Man kan byta utbildning. Man kan byta yrkesbana. Man kan byta företag med samma roll och man kan byta roll inom samma företag. Man kan hoppa av. Man kan flytta och man kan bli ihop och göra slut. Det är inte bara något man kan göra, det är något man med största sannolikhet kommer att göra, ibland av tvång, oftast av vilja. Det är inget misslyckande, det är liksom livet.

Meningen med hela skiten kommer ut i maj, men redan nu kan den förbeställas på Adlibris. Slut på tjat.