Några försök till vindskydd

Ja. Det var ju val i söndags och jag börjar precis hämta mig från de EXTREMT tvådelade känslorna. Å ena sidan: MP blev näst största parti och Fi kom in. Hurra! Å andra sidan: SD fick nästan 10% och det är som en axelryckning. Väntat. De var alltså inte INNE förra valet. Under 4%. Och nu är det inte ens en fråga om de ska komma in, bara hur många mandat det ska bli. Så mycket har agendan glidit.

Nu måste man ju notera att den sammanlagda ökningen för MP och Fi (alltså pro mänskiga rättigheter, pro jämlikhet, pro öppna gränser) är större än den för SD. Om man ska prata om vindar är råder det alltså en grönrosa bris i Sverige. Men om man tittar utanför gränserna (vilket ju är hela poängen med EU) går det inte att säga någon annan än att det blåser brun fucking kuling där ute. Så jävla obehagligt.

Något måste göras, och jag tror inte att detta något är att protestera oriktat mot rasismen. Inte för att inte tydliga markeringar, manifestationer osv behövs, utan för att de inte räcker. Jag kan inte minnas en enda historisk period när protester (och än mindre aggressivitet) utan tydliga medföljande visioner har funkat. Det räcker inte med att INTE vilja något. Vi måste också vilja, och göra, något annat i stället.

Det är ingen superenkel sak, så klart, då vore det ju redan löst. Drygt 90% av svenskarna och 75% av fransmännen och danskarna och britterna valde ju ett annat, icke-rasistiskt, alternativ. Men några saker tror jag man kan, och måste, göra på direkten.

På politisk/samhällsnivå: 

– På riktigt reda ut varför de som röstar brunt gör det. Och då menar jag inte svepande förklaringar om arbetslöshet och politikerförakt, utan riktiga, konkreta svar. Först då kan man på allvar förändra något.

– Ta tag i migrationspolitiken. Det här har iofs väldigt lite med SD att göra. Sverige och Europa har problem att hantera migration. Människor dör på vägen hit, fastnar i förläggningar, skickas runt, får vänta i månader eller år på besked som ibland verkar helt godtyckliga, diskrimineras på arbetsmarknaden plus sjutusen andra saker. Det måste läggas fram lösningar på de här problemen som inte handlar om att begränsa antalet människor som flyttar (för det är varken en önskvärd eller realistisk lösning). Att som politiker inte prata migration är att gå rasisternas ärenden.

– Lägg fram flera alternativ. Många gnäller på att det politiska landskapet polariseras, men det är ju bara för att de allra flesta partier håller käften om vad de vill och varför. Om man vill ”nå ut” med sin politik måste man ha en politik till att börja med, och man måste berätta om den på ett tydligt sätt. Och nej, Annie Lööf, att säga att man är tydlig är inte samma sak som att vara det.

På individnivå: 

– Börja ändra strukturer i din egen vardag. Anställ kollegor med olika bakgrund. Börja umgås på tu man hand med vänner av motsatt kön och annan sexuell läggning än din egen. Besök en annan del av stan i alla fall en gång i veckan. Läs en bok eller lyssna på musik av någon som är olik dig själv. Om politikerna segar får vi individer göra vad vi kan. Det blir så jäkla mycket svårare för olikhets-ideologier att få fäste om man aktivt motarbetar dem i sin egen vardag. Och du som jobbar med media eller reklam: casta medvetet! Splitterny forskning visar att etnisk mångfald i reklam direkt påverkar människors inställning till invandring i positiv riktning. Detsamma borde gälla på redaktionell plats.

– Sluta med enough-said-delningar och istället börja diskutera och fundera. Mitt FB-flöde är så himla fullt av artiklar (från vänster och höger) som säger saker som är självklara för delaren och idiotiska för meningsmotståndare. Visst, det är osoft att hela tiden förklarar hur man menar och varför. Ännu osoftare att öppna för kritik när man gör det. Men målet med politiska diskussioner måste i alla fall ibland vara att få någon annan att ändra uppfattning. Att skriva SD=rasister som status utan att utveckla det närmare leder nog inte till det.

Gud vad svårt det är att få till sånt här kort och klatchigt. Det finns så mycket att säga och ännu mer att göra. Får fundera mer på detta under långhelgen. Vi hörs på måndag!

Grattis, här får du ett jobb!

Det är måndag och början på de veckor då tusentusentals människor i Sverige tar studenten eller examen från olika utbildningar, och funderar på att börja jobba. Med tanke på det skulle jag vilja bjuda på lite mer bok. Kanske en bra present till någon som tar examen, tänker jag? Hur som helst: några stycken om något av det värsta jag vet med svenska språket: uttrycket att ”få ett jobb”.

En annan anledning till att jag hängde kvar på Handels är lite mindre idealistisk. Och det handlade om att jag fortfarande var rädd. Precis som de flesta andra. Rädd för att inte vara god nog. Inte passa in. Inte få ett jobb. Det talesättet gör mig vansinnig.  Att man ”får” ett jobb. Eventuellt kan man säga att man ”blir” anställd. Men aldrig att man ”tar” ett jobb (då betyder det att man jobbar med något man inte vill), ”förtjänar” ett jobb, eller kanske ”ger” ett jobb. Språket säger att det inte är läge att fundera på vad man vill göra, eller ännu värre, varför man ska göra det. Den som är anställd är passiv och utbytbar.

Jag gillar inte de här formuleringarna eftersom de insinuerar att ett jobb är något man ska vara tacksam för, något man får eller inte får lite av slump, ungefär som en julklapp. Att det man måste göra för att ”få” ett jobb är att vara snäll mot den som vill ”ge” en ett jobb, skrapa med foten, anpassa sig och bli precis som de vill ha en, för annars förtjänar man inte presenten. Jag gillar jag inte att prata om människor så. Det antyder att folk inte är lika mycket värda. Och dessutom ligger det otroligt långt ifrån sanningen.

En anställning är ingen present. Det är ett kontrakt mellan en organisation och en människa där det är inbyggt att organisationen alltid kommer att gå vinnande ur, precis som casinot i Las Vegas. Ett företags mål och syfte är att tjäna pengar. Man kommer alltså bara att vara anställd så länge man drar in mer pengar till företaget än de betalar en. Varje timme man lägger in genererar en del pengar till en själv, men mer till dem. Det är alltså snarare du som ger dem något, än tvärtom. Detsamma gäller icke-vinstdrivande organisationer och offentlig sektor, även om strukturen där ser lite annorlunda ut. Din prestation är värd mer än du får ut av den.

Det tog det mig många år att fatta att världen ser ut så. Jag var så påverkad av idén om jobbet som en present, något jag borde vara tacksam för att en dag eventuellt få utöva. Och jag tror att här någonstans hade min perfekta förutsättningsstorm börjat nå orkanstyrka. Jag hade tillbringat en massa år på skolor där alla presterade som galningar, men ingen någonsin frågade sig varför. Där alla hade ett svar på vad de ville ha för yrke, men ingen kunde svara på vad de ville uträtta. Och där samhället runt omkring ständigt påminde om att det fanns två scenarion: var bäst på ALLT och bli framgångsrik, eller låt bli och då får du inget jobb. Glad i hågen packade jag ner de erfarenheterna i min nya laptopväska och började första dagen på på reklambyrån.

Meningen med hela skiten finns att köpa i alla vanliga bokaffärer och på Adlibris och Bokus!

 

Pennan till pappret.

Det är måndag, det är Metrodag! Den hamnade pga orsaker i fel vecka, så handlar inte om valet (återkommer om det så klart när jag har samlat tankarna) utan om något helt annat: att våga göra det allra bästa man vet trots att det är läskigt och svårt.  Finns i dagens papperstidning eller här.

Ett bokrave.

I torsdags förra veckan var det ju releasefest för boken! Jag var så upptagen med att kramas och prata och signera böcker att jag inte hann ta några bilder, men vi kan se lite hur det såg ut ur andra människors kameror. Bilderna kommer från Sandra, Elsa och Volante. (hoppas att det är ok att jag lånar!)

Jag och Alexandra ägnade hela eftermiddagen åt pynt och fix i Tranans källare. När vi var klara med alla ballonger, snören och glowsticks insåg vi att vi inte hade skapat en bokrelease, utan ett bokrave. Jag var i alla fall mest nöjd med att vi hittade snören som matchade ballongerna som matchade min skjorta som matchade boken.

En ballong som fick det sista heliumet och inte riktigt orkade lyfta fick hälsa gästerna välkomna.

Nere i mörkret där det fanns böcker i stora lass.

Alla som handlade fick glowsticks, som Rebecka här.

Sandra och Magnus hade med sig blommor <3

Blev tvungen att gå upp i ljuset ibland för att inte glömma att det trots allt var vår.

Dubbelpuss av bästisen och brorsan.

Elsa kom förbi och plockade upp ett ex.

Miniliten del av gänget: Magnus, Alexandra, Ulrika, jag, Niclas, Kalle, Elsa och Sofia. Sandra står bakom kameran.

Tillbaka i källaren var det så himla ösigt ett tag. Här är Natalie och Julie som pluggar marknadsföringsmastern på Handels och alltså har mig som lärare några dagar i veckan. Några av er har undrat var jag undervisar och hur man gör för att plugga där, kolla på den här länken för info!

Isabelle och Eric, några av mina favoritmänniskor som stannade enda till slutet.

Och här är jag med hela Volante-gänget: Tobias, Simon, Ebba och Olle. Så himla bra förlag alltså, har verkligen älskat att jobba med dem.

Sen var vi några som satt kvar till stängning och drack vin och pratade om oviktiga saker. Så himla bra kväll! Tusen tack till alla er som var där. Och ni som inte var det kan passa på att köpa den till PANGpris på Adlibris just nu. E-boken kostar bara 119 kronor. Klicka här för att kolla in det erbjudandet.

Lite medvind

Feminister, och tjejer överlag, har vind i seglen just nu. Det verkar finnas oändligt mycket böcker att skriva, TV-serier att sända, musik att spela in, blogginlägg att dela och morgonsoffor att sitta i för den som är kvinna, hyfsat ung och gärna säger några ord om människors lika värde.

Hur känns det för dig? undrar folk ibland. Tänker du någon gång att du bara får de här möjligheterna för att du är kvinna och feminist?

Det känns helt jävla utmärkt, kan jag informera om. Jag har bloggat, skrivit, tjatat och gormat om de här frågorna i snart tio år. Ibland i motvind, oftast bemött med svalt ointresse. Att någon till slut ger en puff i ryggen är jätteskönt. Och det gäller naturligtvis inte bara mig, utan alla de miljontals människor som har kämpat innan och samtidigt. Det har varit en väldigt lång och svettig uppförsbacke och just nu befinner vi oss i en liten utförslöpa. Har svårt att tänka mig den Tour De France-cyklist som tycker att det är osoft. Ingen undrar hur alla män som i vanliga fall befolkar topplistor, scener och paneldebatter hur de känner inför medvinden. Hur känns det att stå där, kanske inte för att du är bäst i hela världen utan för att du är man?

Det känns nog inget särskilt alls, precis som för mig. Man får en fråga, man tackar ja, det är inte så mycket mer med det. Och det krävs trots allt flera tusen år av nästintill total kvinnodominans på maktpositioner i politiken, ekonomin och kulturen innan vi kan börja prata om att kvinnor tar över. Eftersom jag troligtvis är både död och bortglömd då, passar jag på att tacka ja till allt som är kul och intressant nu. Även om jag ”bara” får frågan för att det just nu blåser lite åt mitt håll.

Du som är så lyckad.

Blir man lycklig som människa av att ha en bra karriär? Är framgång på jobbet en vaccination mot problem på andra fronter i livet?

Svaret på de frågorna är nog, från de flesta, ett rungande NEJ. Man kan givetvis bli glad av jobbframgångar, men det räcker inte. Arbetslivet är inte allt. Och mot riktigt stora olyckor, som sjukdom och död, finns det inget vaccin alls. Det drabbar alla, kanske inte på precis samma sätt, men en chefstitel eller fina priser är garanterat ingen lösning. Det vet vi ju.

Ändå verkar det som att den här självklarheten är lätt att glömma bort. Den senaste veckan har jag läst allt jag har sett om Malik Bendjellouls tragiska bortgång förra veckan. Och nästan varenda artikel och kommentar har innehållit varianter på samma tema: HUR kunde det gå så här? Han som var så framgångsrik och hade gjort så fantastisk saker, som var så uppskattad bland sina kollegor, som var så inspirerande?

Som om en Oscar faktiskt var ett sånt där vaccin. Som om det skulle vara en anledning till att vara mindre sjuk, trasig, död. Som om den som är framgångsrik inte samtidigt kan vara andra saker.

Tyvärr tror jag att just den här missuppfattningen, som vi alla egentligen vet är fel, är en stor anledning till att så många framgångsrika människor också mår dåligt. Det känns så dumt. Du som har allt, du som är så duktig, du som har bättre förutsättningar än 99,99% av alla jordens människor, du kan väl inte gå omkring här med ångest? Pinsamt ju. Ryck upp dig. Om inte de orden kommer från omvärlden, kommer de garanterat från personen själv. För man vet ju. Vet ju att man inte borde vara olycklig. Man kanske har rätt till bolånet och scenen och SAS-loungen på Arlanda, men man har faktiskt inte rätt att känna sig helt jävla hopplös.

Jag vet ingenting om hur Malik mådde innan han dog, om det här hade något med saken att göra. Men för alla andras skull. För dem som fortfarande lever. För dem hoppas jag att vi kan sluta säga hur kunde det bli så trots att han var så framgångsrik och en gång för alla enas om att det ena inte utesluter det andra. Att alla har rätt att känna precis hur som helst, och bli lyssnade på och hjälpta. För lyckad och lycklig är tyvärr inte alls samma sak.

 

Lite pressklipp.

Jag har varit med och pratat om boken i lite olika sammanhang på senaste tiden, så tänkte dela med mig om ni har missat.

Förra veckan var jag med i Bianca och Leones Lyckopodd! Den är en del av 1,6 och 2,6 miljoners-klubben som arbetar för kvinnors hälsa, och vi pratade om stress och jämställdhet på jobbet. Lyssna här eller i iTunes.

Igår trotsade jag spöregnet och tog mig till Radiohuset för att vara med i P4 Radio Stockholm med Kim och Mia! Det kan man lyssna på här, jag är med ungefär 3.05 in i klippet (timmar och minuter alltså, väldigt långt program det där).

 

Jag och grymma Greta på Nöjesguiden åt en förträfflig lunch i Gamla Stan för ett tag sedan och resultatet av det kan man läsa här. 

Och så var jag med i Dagens Industri förra veckan också! Finns tyvärr inte på nätet, så den som vill läsa får försöka rota fram numret från 12/5. Så här såg det i alla fall ut.

Det känns så himla märkligt det här, att prata med en massa olika människor om något som har varit en angelägenhet bara för mig och mina dator så länge. Men jag tänker att det är något man kanske bara gör en gång i livet, så det är bara att tuta och köra och skita i alla inre röster som säger ”men inte ska väl jag”. Framöver kommer jag att dyka upp i bland annat Aftonbladet, DN och Kulturnyheterna, så håll utkik ni som vill!

 

Ett svårt val.

Det är EU-val på söndag och många av er har frågat hur jag ser på valet mellan MP och Fi. Vad är skillnaden, varför ska man välja det ena eller det andra, och vad väljer jag?

Till att börja med är det ju helt fantastiskt att det här ens är en relevant diskussion. Förra valet var feministiska frågor så långt ner på agendan att jag inte minns att jag fick frågan en enda gång. Då röstade man efter ekonomi eller möjligen skola/vård/omsorg, inte mänskligt värde och lika rättigheter. Win!

MP och Fi har mycket gemensamt (inte minst är de högst upp på SD:s shitlist) och valet emellan dem är svårt. Fi har inte en lika utvecklad politik, men kanske en starkare symbolisk laddning. Dessutom tycker jag att Soraya Post (etta på Fi EU-lista och alltså den som i så fall skickas till Bryssel) verkar vara en jäkligt skarp och kunnig person med skinn på näsan. Precis samma egenskaper som gjorde att Isabella Lövin lockade mig till MP en gång i tiden, och Lövin ställer upp i år igen.

För mig handlar det alltså för första gången inte om att välja bort något. Tidigare har det varit superenkelt: MP var det enda partiet som drev mina hjärtefrågor (miljö, hållbart samhällsbygge, jämställdhet, migration) i något som ens liknade ett håll jag gillade. Nu när Fi har breddat sin politik finns det alternativ, och tyvärr har man bara en röstsedel och måste fatta någon slags beslut.

Jag väljer MP. Inte för att jag inte tror på Fi, utan för att jag med MP kan få i stora drag hela Fi:s politik med en massa annat som bonus. MP och Fi ligger båda i topp när det gäller jämställdhet och mänskliga rättigheter (se bland annat RFSL:s statistik här). MP har DESSUTOM en genomarbetad budget, en plan för öppnare gränser och en supervass klimatpolitik. Lövin krigar som en chef i Bryssel gällande fisket. För mycket gott på den buffén, helt enkelt.

Vissa pratar om att man av taktikskäl borde rösta på MP för att en röst på Fi kan bli bortkastad om de inte kommer in, och försvaga hela den röd-gröna blocket. Så tycker jag absolut inte att man ska tänka. Jag tror att det känns i magen när det är rätt. Men den allra viktigaste taktiken är att RÖSTA, oavsett om det är grönt, rosa, blått eller rött. Bara så kan vi få bort de bruna krafterna som de allra flesta av oss verkligen inte vill ha.

En viktig dag.

Idag är ingen vanlig dag för idag är min mammas 60-årsdag. Min coola, roliga, smarta och förbaskat envisa mamma som inte backar för någonting. Som pratar italienska utan att kunna ett ord, som kom på vad hon egentligen ville göra när hon var över 40 och ändå vågade satsa, och som nu kör konstvetarvärlden som en chef. Som skickar obegripliga emojis i alla sms och aldrig tycker att något som är fint kan vara onödigt. Som bakar kanske Sveriges bästa kanelbullar och aldrig har tvivlat en sekund på att jag är och kan bli precis vad som helst.

Stort grattis fina mamma. Älskar dig otroligt mycket!

Young Lions: en bonus

I måndags fick jag förmånen att prata lite med/för deltagarna i den svenska reklamtävlingen Young Lions. Det var så himla mycket folk och alla lyssnade ordentligt fast de var mingelsugna och flera kom fram och sa så himla snälla saker efter. Superkul ju! Men som vanligt kom jag på några saker jag borde ha sagt då som jag glömde. Lyckan över att kunna säga det här då = total. Här kommer de alltså, några till råd till dig som är ung och framgångsrik i reklambranschen (eller någon annanstans):

Fira när du vinner. Det var egentligen bara ett team av fem som liksom dansade upp på scenen för att hämta sitt pris. De var uppenbart superglada, vilket ju är helt naturligt. De är bäst i Sverige på reklam, för tusan! Att man inte dansar kan ju bero på en massa saker, typ nervositet eller chock, men ett allmänt råd är att dansa fram lite mer. Det är sjukt kul att vinna priser och det är dessutom själva poängen med dem, att de som vinner ska bli glada. Så håll inte igen när ni vinner, skrik och gråt och skryt, för man vet aldrig när det händer igen.

Med det sagt: ingen kommer ihåg din prislista. När man är inne i tävlingshetsande branscher är det lätt att få för sig att alla har stenkoll på ens egna framgångar eller misslyckanden. Det brukar framför allt kännas så när man inte vinner. Men faktum är att de flesta är alldeles för upptagna med att oroa sig över sig själva. Dessutom är minnet bra men kort. När Jessica Bjurström (VD för Komm) sa att jag vann Young Lions samma år hon tillträdde som VD vad min spontana reaktion nej det gjorde jag inte. Förrän jag tänkte till lite och insåg att det gjorde jag visst. Jag hade glömt bort min egen himla vinst. Det här säger jag inte för att förringa det roliga i att vinna, bara att sätta det i lite perspektiv. Om fem år när du funderar på viktiga saker som vilken blomkruka du vill köpa eller vem du ska rekrytera till ditt snabbväxande företag är priserna inte så himla avgörande.

Det ska inte vara regel att jobba övertid. Flera av dem jag pratade med var tvungna att rusa eftersom de skulle tillbaka till jobbet och fortsätta. Klockan var då ungefär 18.30 på en måndag. Jag hoppas innerligt att det här var en ren slump, men erfarenheten säger mig att det inte var fallet. Därför vill jag en gång för alla säga: ÖVERTID MÅSTE VARA ETT UNDANTAG, ANNARS HÅLLER MAN INTE I LÄNGDEN.

Att jobba sent mer än i undantagsfall (säg, max en kväll var tredje vecka och en helgdag varannan månad, eller nåt) tyder på att något är fel i organisationen. Om du sitter kvar själv (eller med juniora kollegor) har du antagligen svårt att planera din egen tid. Be om hjälp från era chefer och äldre kollegor att prioritera och sätta gränser! Om det däremot är hela arbetsgrupper som ofta sitter sent är det fel på hela organisationen. Ni har för mycket jobb eller för dålig planering. Det är jättesvårt att ändra som ung, så mitt tips är att söka sig någon annanstans. Jo faktiskt.

Att jobba är ett maraton, inte ett sprintlopp. Man har hela livet på sig att göra reklam. Men om man jobbar jämt sliter man ut både viljan, kreativiteten och kompetensen. Och dessutom är risken stor att man inte har den där extra energin att stoppa in när den verkligen behövs. Det är för trist att inte orka följa en bra idé hela vägen för att man är för sliten av att ha jobbat med femtioelva halvbra grejer hela helgen.

Det var det. Grattis igen till alla vinnare, och ha det så himla kul i Cannes!

****

Det här inlägget kommer inte från min bok men är på samma tema, kan man säga. Meningen Med Hela Skiten släpps förresten i handeln idag! Finns i en bokaffär nära dig eller på Adlibris eller Bokus. Finns som e-bok också för er som föredrar det.