Politiska favoriter i repris: Inget Jävla Lyxproblem

Vet inte om det är jetlag, vintern eller något annat, men några av reaktionerna på mitt inlägg om att kvinnors krav på lika rättigheter alltid förminskas, fick mig att fullkomligt tappa det. Alltså jag orkar inte?

Reaktionerna säger bland annat att jag måste fatta att jämställdhet mellan könen inte har någonting med exempelvis apartheid att göra. Att svarta har det mycket värre. Att kampen för jämställdhet bara rör en hipsterkrets på Södermalm. Etc. Alltså precis det jag skrev om i inlägget, en paraduppvisning i att förklara för mig att jag som kvinna är självisk och dum och begär alldeles för mycket om jag vill ha samma möjligheter som andra, av en rad olika anledningar från ”det finns minsann andra som har det värre” till ”du letar bara problem”. Det borde alltså inte göra mig förvånad.

Och ändå. Ändå blir jag förvånad, för resonemanget är så otroligt märkligt. Är det okej att man själv tjänar mer för samma jobb än den som sitter bredvid, eftersom Ryssland har lagar mot homosexualitet? Är det okej att ens tjej eller syster eller mamma inte kan röra sig fritt och avslappnat i offentliga miljöer, eftersom polisen i Sverige registrerar romer? Är det okej att ens dotter får anorexi, eftersom barn i Indien drabbas av trafficking? Pardon my french, men jag har jävligt svårt att fatta den logiken.

Kvinnor i Sverige har det inte exakt likadant som någon annan grupp. Vi har det värre än vissa och bättre än andra. Men den som tror att jämställdhet är nån slags lyxproblem har inte fattat någonting. Om vi tittar på världen i stort är det tvärtom kanske det enskilt allra största problemet. Men låt oss lägga det åt sidan och fokusera på mitt privilegierade liv, som så många vill poängtera gör att jag borde sitta snäll och nöjd:

Det är inget lyxproblem att jag får mindre betalt än mina kollegor för exakt samma jobb. Det är inget lyxproblem att det gör att jag framöver får lägre pension och mindre ekonomisk frihet. Det är inget lyxproblem att av mina klasskompisar på Handels är det bara killar som har VD-titlar nu. Det är inget lyxproblem att mina tjejkompisar i snitt tar ut mer än dubbelt så mycket föräldraledighet som mina killkompisar och därmed cementerar den här ekonomiska uppdelningen, samtidigt som de sliter ut sig med dubbla skift i hemmet och på jobbet.

Det är inget lyxproblem att bli våldtagen. Det är inget lyxproblem att bli slagen. Det är inget lyxproblem att behöva freda sig på krogen när man bara vill umgås med sina kompisar. Det är inget lyxproblem att bli förföljd och trakasserad av okända män. Det är inget lyxproblem att kämpa med ätstörningar. Det är inget lyxproblem att deala med allt det ovanstånde, samtidigt.

Och det är inget lyxproblem att när man påpekar att man tycker att det är jävligt osoft, bli anklagad för att vara fånig och självisk. Att man borde ägna sig åt något viktigt i stället för att, säg, ha rätt till sin kropp och få betalt för utfört arbete. Att det är okej, för man är ju bara lite diskriminerad. Man har ju bara lite inte samma rättigheter som killen som sitter bredvid. Sorry, men det duger inte för mig.

När man kallar jämställdhet för ett lyxproblem tar man aktivt parti för en orättvis världsordning, där människor delas upp baserat på fysiska attribut. Att jämställdheten ökar gör INTE att människor diskrimineras mer på andra grunder, det är nämligen olika uttryck för exakt samma sak: Att man gör skillnad på folk och folk.

Det finns inga grader, ingen gråskala. Antingen är alla lika mycket värda, eller så är de inte det. Och varje gång någon kallar bristande jämställdhet för ett lyxproblem, är det ett uttryck för det senare.

FREDAG! OCH GOD DAMN SEMESTER!

Idag är min sista vanliga arbetsdag på jättelänge. Sex veckor, för att vara exakt. Under den tiden ska jag täcka in större delen av södra och mellersta Sverige med tåg och bil, återuppleva förra sommarens mest magiska festival på Skankaloss, gå på två bröllop och läsa tre miljoner böcker.

Det innebär alltså att jag kommer att vara lite segare på mailen än vanligt. Bloggen kommer så klart att vara igång, men kanske med lite längre tid mellan inläggen och lite mer förinställt än vanligt. Hoppas att det är okej med er (retorisk fråga obs, jag vet att det är okej med er).

Detta innebär också att jag inte ska till Almedalen i år. Men jag vill ju ändå vara med på ett hörn, så nästa vecka tänkte jag passa på att reprisa några av mina mesta populära politiska inlägg från de senaste månaderna.

Ut i sommaren med er nu!

 

Hysch hysch

Som människa intresserad av jämställdhet kan jag liksom inte sluta förvånas över exakt hur stort och brett det området är. Just när jag tycker att jag har hyfsat koll på läget, i alla fall i hur jag lever mitt eget liv, dyker det upp något som får mig att vackla till och tanka aj fan. Jag var visst inte färdig än. Långt ifrån.

På senaste tiden har jag därför närmat mig området mens. Jag hatar nämligen att prata om, tänka på och ens låtsas om mens. Det är ju en smula problematiskt när det är något som förekommer i ens liv (och många andras) med jämna mellanrum. Jag försöker föreställa mig hur det skulle vara om andra kroppsliga funktioner var lika jobbiga. Om folk till exempel kände sig tvungna att sänka rösten till en viskning när de behövde låna en pappersnäsduk av kollegan mitt under förkylningssäsongen.

För faktum är att medan exempelvis kräksjuka är något som drabbar de flesta av oss sällan och som dessutom är smittsamt, är mens något i de flesta fall odramatiskt som nästan hälften av världens befolkning har flera dagar i månaden. Det rör dessutom inte bara personen som har det, utan andra i närheten, alltifrån föräldrar som måste köpa mensskydd till sina barn till kollegor som måste steppa upp när någon ligger däckad med mensvärk till partners som behöver hantera PMS-humör då och då. Det är helt ORIMLIGT att tycka att det är något man behöver hyscha. Att inte prata om det i normal samtalston vid behov (till exempel när en behöver låna en tampong av en kompis) bidrar bara till en mystifiering som inte hjälper någon. Allra minst alla de yngre tjejer som är nya i gemet och kanske inte ens vågar fråga sina föräldrar om en ipren, för att det är så himla pinsamt. Inte klokt, egentligen.

Därför har jag bestämt mig för att sluta hyscha. Det är ett nytt game för mig så det går sådär. Exempelvis tappade jag en menskopp på golvet framför min kompis nya dejt på midsommardagen. Jag kan rapportera att världen inte gick under. Det visade sig tvärtom att han var superpåläst om ett biståndsprojekt som handlar om att dela ut menskoppar till unga tjejer i fattiga länder som tvingas stanna hemma från skolan för att familjen inte har råd med tamponger och bindor. Se där, vilken samtalsstartare lite mens kan vara.

 

Gyllene regeln

Det här tyckte jag var himla bra skrivet av Lina Thomsgård: Måste jag verkligen vara någons dotter? 

Det finns så många saker vi som samhälle ägnar oss åt som i alla sin vardaglighet manifesterar att människor inte är lika. Exempelvis att kvinnor fortfarande ofta definieras av sina förhållanden till män, snarare än som sig själva. Att så många män vaknar till liv i jämställdhetsfrågor först när de själva får döttrar (och det alltså blir personligt) är ett jätteproblem. Alltså, bättre sent än aldrig, så klart, men LITE bättre fantasi än så kan man väl ändå förvänta sig av smarta vuxna människor?

Men det är kanske inte alltid så lätt. Om man har svårt att hålla skillnad på vad som är schysst och oschysst att göra mot andra människor tror jag ändå att det kan vara smart att tänka så. Alltså: skulle jag vilja att någon gjorde så här mot mig eller någon jag tycker mycket om? Det är en fråga man lär sig redan på dagis, och den är tydligen förvånansvärt relevant för många även i vuxen ålder.

 

Tacka nej

Nu är det bara några få dagar kvar tills jag går på semester. Alltså gud. Har inte haft en sammanhängande ledighet på mer än två veckor sedan 2010. FYRA ÅR. Sedan dess har amerikanska arbetsgivare, böcker och Almedalsveckor dragit mig i andra riktningar. Det har inte varit något jättestort problem, faktiskt, men i år ser jag ändå jättemycket fram emot två månaders ledigt. Okej, jag har redan jobbat över med tre veckor, men ALLAFALL. Det blir fler veckor än två kvar, om mina beräkningar är korrekta.

För att en ska kunna vara ledig måste en tacka nej till att jobba. Det är hela förutsättningen och samtidigt bland det svåraste som finns, tycker jag. Det är så jäkla lätt att bara smyga in lite saker här och där tills det inte blir något kvar alls. Därför satte jag mig ner för ett tag sen och gjorde en lista inför sommaren och hösten. Så här ska jag prioritera, har jag bestämt mig för. Kanske användbart för någon annan också?

Bra anledningar att tacka nej

Det är inte relevant för dig att vara med.Det finns en massa olika anledningar till att det är relevant att vara med på något. Det kan vara kul, lärorikt, välbetalt, göra att man får träffa bra folk eller se nya platser. Vad som är relevant för dig kan bara du avgöra. Men om inget av det gäller är det bäst att säga nej, även om du blir smickrad eller är en spontan ja-sägare. Tänk på vad du skulle kunna göra med den tiden istället. Om du får upp saker i huvudet du hellre gör – tacka nej.

Du får inte skäligt betalt. Vad som är skäligt beror så klart på en massa olika saker, inte minst vem det är som ber dig om något. Men tumregeln är att om de tjänar pengar på dig, ska du också göra det. Det är ett otyg att så många företag förväntar sig att få diverse tjänster gratis – gör dig själv och världen en tjänst och tacka nej till dem.

Du har inte tid. Om kalendern är full (med semester eller annat jobb) blir det sällan bra att lägga till ännu mer saker, hur roliga och välbetalda de än är. Ta det som en lärdom för framtiden och spara luft i kalendern så att du kan tacka ja till bra saker som dyker upp senare.

Du gillar inte sammanhanget. Ta reda på vilka andra människor och organisationer som ska vara med. De är en jätteviktig del av helhetsupplevelsen för dig och andra. Om det är något du inte gillar – tex könsfördelningen, sponsringen, någon av de andra deltagarna (så länge det inte är själva poängen, så klart), tacka nej och berätta för organisatörerna varför, så kan de bättra sig nu eller senare.

Dåliga anledningar att tacka nej

Det är läskigt/svårt. Livet, i alla fall den delen som är värd något, är läskigt och svårt. Om man backar från såna saker tror jag att man ganska snabbt ångrar sig. Det finns så klart en gräns för allt, men att något är nytt och utmanande är inte ett skäl att backa. Det är ett skäl att öva och bli bättre.

Du tvivlar på din kompetens. Låt de som bjuder in göra sitt jobb och lita på att de inte är helt tappade. Om du får frågan är det för att de har kommit fram till att de vill ha med dig och att du kan bidra. Om du inte fattar varför, fråga! Det kan ge dig en självförtroendepuff och dessutom förtydliga vilken vinkel de vill att du ska ha.

Du är osäker på om du får tacka ja för chefen. Det här är ett klassiskt misstag framför allt unga gör – att fråga först. Det leder ofta till en massa onödigt krångel och osäkerhet, och i värsta fall ett nej till något du faktiskt vill göra, alternativt att någon annan tar din plats. Det låter kanske knäppt, men det har hänt flera gånger att jag har bjudit in människor att exempelvis föreläsa, och så dyker deras chef upp istället, vilket ju inte alls var vad jag ville som organisatör. Lita på ditt eget omdöme, fatta ett beslut och informera dem det berör. Om de får tokpanik kan du alltid omvärdera, men sannolikheten är överhängande att de bara nickar frånvarande utan att ens kolla upp från dataskärmen.

Du är trött på din egen röst. Det här är ganska få förunnat, men den som har släppt en bok/tv-program/film/produkt eller jobbar med media slår rätt snabbt i taket för när det känns helt ORIMLIGT att en enda människa till skulle vara intresserad av vad du har att säga. Det är bara hybris. Ingen utom du är ju med på allt du gör, de flesta vet inte ens vem du är och än mindre vad du har att säga. Så skärp dig, var tacksam för att du blir tillfrågad och se det som en utmaning att hitta nya vinklar på det du alltid pratar om, så underhåller du i alla fall sig själv.

Det var min lista. Fler förslag? 

Strl 40

Brita Zackari satte fingret på något väldigt bra i en blogginlägg häromveckan (läs hela inlägget här). Nämligen att om vi ska kunna få ett mer avslappnat förhållande till kvinnliga kroppar, måste vi kunna använda deskriptiva ord utan att utgå ifrån att det ligger en värdering kring allt hela himla tiden.

Jag är en stor tjej. Det har jag inte alltid varit. Eftersom jag gick i skolan med dem som var ett år äldre var jag bland de kortaste fram till högstadiet, och hade på något sätt tänkt att det skulle fortsätta vara så. Hur som helst tog den här gullighetsperioden snart slut. Under högstadiet växte jag en dec om året och stannade inte förrän måttstocken visade 1,80. Det förde även med sig stora fötter, stora händer och allt annat som krävs för att balansera den typen av längd.

Alltså har jag sedan cirka 1998 inte riktigt kunnat prata om min egen kropp på något bra sätt. Det är nämligen jättesvårt att säga saker som ”jag har stora fötter” utan att, som Brita skriver, få en massa protester tillbaka. NEJ, det har du ju inte! Nej men du är inte så lång, eller man tänker inte på det i alla fall! Vilket väldigt tydligt berättar att det jag är, rent faktamässigt, är något dåligt. Att jag, bara genom att påpeka hur jag faktiskt ser ut, ägnar mig åt någon form av självhat. Så dåligt är det att inte komma i den minsta storleken på handskar.

För att vara tydlig: när jag säger att jag har storlek 40 och därför inte kan låna dina skor i storlek 37 är det fakta, inte självhat. Det är inte ens topp 100 på min problemlista. Stort är inte per definition fult eller dåligt. Det finns till och med människor (CHOCK!) som tycker att det är snyggt med längd. Och de som tycker tvärtom. Och för de flesta spelar det inte så himla stor roll, för annat är viktigare.

Därför tycker jag att vi kommer överens om att sluta lägga så jäkla mycket värdering i om någon är lång/kort/tjock/smal/storfotad/tunnhårig. Det behöver inte betyda så mycket mer än just det.

Nu pratar vi om något roligare!

Ducka och kämpa

Några av er har frågat hur jag gör för att stå ut med att folk säger taskiga saker till mig på internet, tex apropå min senaste krönika i Metro. Svaret är ganska enkelt: jag läser inte vad de säger.

Dels beror det på att jag redan vet vad som kommer att skrivas när jag publicerar en text. Jag har hållit på med det här så länge att det inte är svårt att känna igen mönstren. Jag behöver alltså inte gå in i Metros kommentarsfält för att veta att vissa tycker att en är dum i huvudet som påstår att kvinnor särbehandlas negativt i arbetslivet. Läsarkontakt och diskussion är så klart en jätteviktig del av mitt jobb som bloggare och krönikör, men min erfarenhet är att de som har en genomtänkt kommentar eller fråga de faktiskt vill ha svar på hör av sig via mail eller genom att kommentera här på bloggen (som jag alltid läsare). Annars brukar någon av er andra uppmärksamma mig på om jag har missat något.

Men framför allt beror det på att jag har en plan när jag skriver. Jag tror att det är helt nödvändigt för att det ska vara kul att hålla på år efter år, att man vet vem man skriver för och varför. Jag försöker inte övertyga någon som står extremt långt ifrån mig i jämställdhetsfrågan. Om vi ser jämställdhetsintresse som en skala där 1 är ”helt emot jämställdhet” och 10 är ”brinner för jämställdhet på samtliga tänkbara sätt” ser jag min målgrupp som 5+, med fokus på 6-8. Jag försöker skriva för dem som vill ha jämställdhet, men kanske inte har funderat så mycket på hur det ska gå till, som inte har läst genusvetenskap och kan allt om strukturanalys. Och så skriver jag för dem som kan massor, men kanske behöver ladda på med argument och pepp ibland.

Därför försöker jag fokusera på vad folk i den gruppen reagerar på, snarare än de som befinner sig i 1-4 (majoriteten av metrokommentarerna) eller 10 med guldstjärna (vissa bloggare som stör sig på diverse saker med mig, som mitt utseende till exempel). Deras åsikter är så klart inte oviktiga, men jag kan inte ta in vad alla säger jämt och då tror jag att det är bättre att välja strategiskt än att bara ta in det som kommer först till man inte orkar mer.

Andra dagar skiter jag i strategin och lyssnar på den här låten JÄTTEHÖGT. För det är ett ganska stort jobb vi har framför oss och ibland är det bara att ducka och köra på. I huvudet kan man byta ut typ Maserati mot ”mänskliga rättigheter” så funkar det hur bra som helst.

Ha en fantastisk midsommar nu allihop!

Lag mot sexistisk reklam: Så funkar det

Apropå Nordiskt Forum så handlade ett av mina seminarium om sexistisk reklam och eventuell lagstiftning på området. Det är något jag har pratat med rätt många om i andra sammanhang också, och jag är alltså FÖR en lagstiftning. Jag tänkte reda ut steg för steg varför jag är det, genom att bemöta de vanligaste invändningarna. Nedan använder jag sexistisk reklam som samlingsnamn för könsstereotyp, kränkande och objektifierande, för enkelhets skull.

Invändning 1: Sexistisk reklam är inget problem i Sverige. Jo, tyvärr. Det finns oändligt många studier som visar att 1) mycket reklam är sexistisk 2) det är i första hand (97%) kvinnor som behandlas sexistiskt i reklam och 3) Det får konsekvenser för hela samhället, men framför allt kvinnor och framför allt unga kvinnor. Det här är i princip en doktorsavhandling i sig, men en talande siffra är att 9 och 10 unga kvinnor själva säger sig må dåligt av reklam, ibland eller ofta. 9 av 10. Det kan inte INTE vara ett problem.

Invändning 2: Sexistisk reklam är ett problem, men att lagstifta skulle vara ett brott mot yttrandefriheten. Sverige har en stark yttrandefrihet vilket är fantastiskt. Det innebär också att det inte finns en idiotklausul i lagen som hindrar människor från att säga dumma saker. Man får helt enkelt leva med det. Men det gäller människor, inte företag. Det företag säger regleras nämligen inte i yttrandefrihetsgrundlagen, utan i marknadsföringslagen. Det finns redan massor av inskränkningar i vad företag enligt lagen får göra i sin reklam. De får till exempel inte marknadsföra tobak eller starksprit, inte rikta sig till barn, inte ljuga, inte hetsa mot folkgrupp. Det är i den gruppen av existerande lagar en lag om sexistisk reklam skulle hamna (vilket redan har konstaterats i en SOU på området för flera år sedan, även om vissa jurister har invändningar).

Invändning 3: Vad som är sexistisk är så subjektivt! Nej, faktiskt inte. Det finns många väletablerade definitioner av vad som är könsstereotypt och objektifierande i text och bild. Det finns till och med punktlistor! Hur man reagerar på den typen av bilder är däremot så klart subjektivt. Dock finns det (se punkt1) så pass mycket forskning som visar att konsekvenserna av sexistisk reklam är så negativa att det är ett generellt problem, även om inte alla individer upplever det så. En parallell: Alla som röker dör inte av det. Men tillräckligt många gör det, och vi kan inte på förhand veta precis vilka de är, så vi uppmuntrar alla att låta bli att röka för säkerhets skull.

Invändning 4: Det skulle bli problem med gränsdragningar. Grattis, du har just beskrivit all juridik i hela världen med en enda mening! Skämt å sido: Självklart kommer det att finnas fall som är svåra att avgöra, precis som med alla lagar. En fördel på det här området är att det finns en massa praxis, trots att vi inte har någon lag än. Reklamombudsmannen, och innan det ERK, har jobbat länge med att bedöma och reglera reklam som anmäls för att vara sexistisk. Det skulle alltså gå utmärkt att fortsätta jobba på samma sätt och med samma regler, med enda skillnaden att det skulle finnas en juridisk påföljd (antagligen böter och tillbakadragande av reklamen).

Invändning 5: Men jag jobbar ju med reklam och jag är inte sexist! Det är toppen att fler och fler i branschen läser på och använder de redskap som finns för att påverka utvecklingen åt rätt håll. De allra flesta företag och reklambyråer vill inte göra reklam som skadar människor. Om de blir anmälda till RO funderar de på vad som har gått fel och ser till att inte göra samma sak nästa gång. Problemet är att det inte gäller alla. Vissa skiter helt enkelt i om de påverkar människor negativt (hej hej H&M), andra påstår sig till och med eftersträva det (hej hej American Apparel). Hur de människorna står ut med sig själva är en gåta, men de finns i alla fall även om de är minoritet. Det är framför allt för att få bort de avarterna en lag behövs. De allra flesta företag skulle inte påverkas av lagen eftersom de inte bryter mot den.

Sammanfattningsvis kan man säga att det känns som ett skämt att ens behöva fundera på den här frågan. Det borde vara så självklart för företag och byråer, framför allt de som har kvinnor som kunder, att respektera allas lika människovärde och göra allt det kan för att stärka, inte söndra. Då skulle vi inte behöva någon lag. Men tyvärr är vi inte där än. Därför är jag för en lagstiftning. För företags rätt att plåta supertråkiga bilder med Terry Richardson kan inte vara viktigare än individers rätt till hälsa och frihet i det offentliga rummet.

 

Nordiskt Forum – lite olika grejer

I helgen var det alltså dags för Nordiskt Forum, den största konferensen för jämställdhet och kvinnofrågor på 20 år. Dessutom var det Feministisk Festival i Malmö. Jag åkte ner i fredags och tillbringade hela helgen med att springa på seminarier och snacka med folk.

Det första som slog mig var hur förbannat stor den feministiska rörelsen är. Den som tror att det rör sig om några få individer på Södermalm som delar lika på föräldraledigheten har fruktansvärt fel. På NF fanns typ hela offentliga sektorn, politiken, akademin och civilsamhället representerat. Folk av alla åldrar, kön, nationaliteter, etniciteter, bakgrunder, sexualiteter och intresseområden. Har nog aldrig känt mig så uppfriskad. Och så oerhört trött på folk som envisas med att prata om den ”feministiska frågan” och kalla exempelvis F! för ett enfrågeparti. Feminism och jämställdhet är ingen fråga, det är ett perspektiv som finns hela tiden i allt man gör. Det handlar bara om att ta fram det.

Några som däremot inte var där var företag, vilket gjorde mig besviken. Inte minst för att så många lösningar på problemen skulle kunna skapas i näringslivet. Jag satt i flera paneler där reklam och media togs upp, och var ofta den enda med någon slags praktisk erfarenhet på området. Jag vet att representanter från branschen hade tillfrågats, men tackat nej. Dels ger det fördomar fritt spelrum (som att reklambranschen är en ondskefull sekt som är ute efter att få folk i att må dåligt och förstöra planeten), dels gör det att värdefull kunskap inte når näringslivet. Där sitter liksom alla, från politiker till aktivister och media och diskuterar er framtid, och ni väljer att inte dyka upp? Typiskt dumt.

Det andra som slog mig var hur jäkla skönt det var att röra sig bland folk som har inklusivitet och respekt högst på sin agenda. Alltså praktiskt skönt. Ingen gormar och gastar, trängs och knuffas, säger elaka saker, är i vägen för någon som försöker komma fram med barnvagn eller rullstol. Plus, jämfört med i Cannes eller SXSW finns det jättemycket plats i salarna, eftersom man slipper machomän som sitter och skrevar över två säten.

På det stora hela har jag nog aldrig fått så mycket push och pepp som under de här dagarna. Jag har nog aldrig varit så osugen på att bli politiker (som hela tiden måste föra en ”linje”, verkar superjobbigt), men så sugen på förändring.

Det är nu det händer!

Lite böcker kommer här.

Någon frågade om lite ordentliga boktips inför sommaren. Problemet är att lika mycket som jag älskar att läsa böcker, lika tråkigt tycker jag att det är att skriva om dem. Jag vet inte varför, och jag gillar ju att läsa andras tips och recensioner. Jag gillar inte att prata om böcker heller egentligen. Jag vill att det ska vara en privat upplevelse, mellan mig och sidorna.

Men. Nu i veckan har jag läst två böcker som var så jävlans bra att de får ett inlägg i alla fall. Den första är Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson och den andra Jag vill ju vara fri – en bok om Lena Nyman av Annika Persson.

De här böckerna har två saker gemensamt: de är välresearchade och omslaget är gult. I övrigt är de motsatta. En skönlitterär, en facklitterär. En tjock, en tunn. En kämpar för att överleva, en gör sitt bästa för att ta kål på sig själv. En som har inget, en som har allt.

Om jag kunde skulle jag sätta de här två kvinnoporträtten i händerna på alla 15-åringar i hela Sverige. De öppnar så många dörrar att det svindlar. Axelssons bok handlar om en romsk flicka i andra världskrigets koncentrationsläger, som trots att hon inte borde överlever och hamnar i Jönköping. Då börjar det som egentligen är ännu tuffare: att försöka bli svensk. Att tolka innebörden av ett höjt ögonbryn när man själv har förlorat allt inklusive sitt språk och sin identitet.

Perssons bok handlar om konst och genikult. Om en begåvad och hårt arbetande galning som bränner sig själv i alla ändar och skapar fantastiska saker, som konsumerar män och manus och oxfilé och driver bort alla men är älskad ändå.

Som sagt, motsatser. Men ändå lika intensiva och bra. Köp och läs!

Och, på tal om böcker, så har första upplagan av min bok sålt slut nu! Känns helt knäppt att så många där ute sitter med ett litet orange paket i handen. Det kommer att tryckas en andra upplaga men om du vill vara säker på att få tag på den innan semestern med allt tillhörande kaos så är det säkrast att köpa den nu. Det finns ett litet lager kvar hos Bokus, Adlibris och Akademibokhandeln (hoppas jag, fanns för ett par dagar sen i alla fall) så passa på!

Tyckte så himla mycket om den här bilden som @carolineannea postade på instagram. Så där vill jag också ha det! Fast med en annan bok då, blir ju märkligt annars.