Nu har jag läst böcker igen!

Jag har fortfarande semester (snart 5 veckor and counting, så orimligt glad över detta) och en sak man gör då är att läsa. Den här semestern har jag läst tre böcker jag inte gillade: Saturday av Ian McEwan, Kanada av Richard Ford och Stoner av minns ej namnet men ni vet vilken det är. Alltså alla såna här böcker är ju liksom samma historia om och om igen? Stackars tråkigt man har det jobbigt, sen är det slut. Fattar verkligen inte charmen i det. Men jag har också läst en jag gillade: Walter Isaacsons biografi om Steve Jobs. Anton har tjatat så mycket om att jag skulle gilla den så nu betade jag mig till slut igenom 650 sidor Apple-galenskap. Och det var ju jättekul! Jag trodde att jag visste cirka allt om Steve Jobs, men det gjorde jag inte. Inte att han var så himla oskön, motsägelsefull, socialt oduglig och ätstörd. Jag älskade det. Är inne i en period nu när jag tål i princip vad som helst från folk så länge de gör sin grej, och det här var ju det med extra allt. Så den som är på liknande humör borde pipa iväg och köpa eller låna den här boken.

90-talet ringde och jag är inte den som lägger på.

Jag brukar ju inte skriva om kläder och sånt här, pga det gör andra så mycket bättre, men nu måste jag. I Köpenhamn var vi inne på butiken Wood Wood, och där visade det sig att de hade (på kanonrea) typ hela kollektionen av DKNY/Opening Ceremony. De har alltså gjort remakes på några av de mest ikoniska DKNY-plaggen från tidigt 90-tal, och jag DOG på samtligt. Ett par tajts med revärer och den här helt geniala ryggsäcken fick följa med hem. Har nog inte varit så nöjd med något jag har köpt sedan jag var kanske 13 år och DKNY var poppis förra gången och jag fick en t-shirt med detta fenomenala märke tryckt över hela framsidan när mina föräldrar var i New York.

Öppna burkar som en feminist!

Den här artikeln tyckte jag var himla bra: Women Against Feminism Have a Strange Fixation on Jars. Den närmar sig problemet med att många som tar avstånd från feminism gör det för att de helt enkelt inte riktigt har koll på vad feminism är, eller kan vara, på ett roligt och inte för mästrande sätt.

Skulle också vilja göra ett tillägg: Jag gillar många saker som kommer i burk. Intressanta ansiktskrämer, dijonsenap och tacosås till exempel. Därför vore det naturligtvis jobbigt om mitt engagemang för jämställdhet krävde att jag avsa mig möjligheten att öppna dessa burkar. Som tur är finns det flera ytterst användbara metoder för att öppna burkar, och vara feminist i alla fall.

 1. Öppna den själv. Det här fungerar på enligt min uppskattning 90 procent av alla burkar. Ibland får en ta i lite, men i de allra flesta fall går det vägen.

2. Öppna den själv medelst verktyg. Om burkjäveln inte vill ge med sig kan en sticka in exempelvis en bordskniv eller piggen på en konservöppnare mellan locket och burken, och trycka till lite. Vakumet släpper, burken kan öppnas med lätthet.

 3. Be någon annan öppna burken. Att hjälpas åt med saker har nämligen ingenting med bristande jämställdhet att göra. Öppna alla burkar själv, öppna inga burkar själv, släng dem i golvet eller ge bort dem i present. Så länge du vill kämpa för att alla människor ska ha samma möjligheter i livet så kan du tryggt kalla dig feminist.

Start på rant:

Svar till människor som ibland frågar mig om jag stavar fel i mina inlägg med flit: det vore supersuperkonstigt att göra så. Självklart är det inte med flit. Jag skriver något nästan varje dag och har ingen redaktör eller korrläsare, så ibland stavar jag fel. Det beror 9 gånger av 10 på att jag har tryckt på fel tangent. Det är självklart inte bra och det vore bättre att aldrig stava fel, men det är som det här. Jag tycker att det är toppen att bli uppmärksammad på sådana fel och då rättar jag alltid till dem, men passiv-agressiva kommentarer av den där typen är så himla tröttsamma. Slut på rant för den här gången.

Tre dagar som gör att man orkar.

Jag tror att vi måste prata lite om årets Gagnef-festival. Jag var som bekant där och det var nästan alla jag känner också. Det var tre fantastiska dagar av bad och fest och chill.

Jag brukar ju generellt uppmuntra inställningen av närma sig människor som är annorlunda. Livet blir väldigt torftigt om man bara pratar med folk som är precis som man själv. Men ibland är det så himla skönt att slippa. Slippa bröliga ölsnubbar. Slippa folk som snor och förstör grejer. Slippa löpsedlar som hetsar om strandkroppar och lökiga varumärkens lökiga reklam. Att veta att alla hundratals människor man ser är feminister och anti-rasister och att ingen kommer att höja på ögonbrynen om någon ber om vegetarisk mat eller en tjej hånglar upp en annan tjej.

Att åka till Gagnef är som att linda in hela själen i bomull och känna att det finns hopp om nån slags framtid där allt inte är så jävla tråkigt trots allt. Det behövs ibland. Det behövs för att orka med det andra. Så alla ni som saknar ett sånt forum, kom dit nästa år! Jag längtar redan.

Ni som vill se hur det hela såg ut kan kolla in bilder hos exempelvis Sandra som också var där.

Hej.

Får be om ursäkt för extremt seg uppdatering här nu, men när jag kollar läsarstatistiken verkar det inte göra sådär jättemycket. Ingen är ju här? Gissar att ni liksom jag tycker att det är rätt så omöjligt att sitta och läsa initierade texter när det är 5000 grader varmt ute. I stället har mina senaste veckor handlat om att:

– vara på festival (Skankaloss i Gagnef, mer om det snart)

– klappa gulliga hundar

– bli utskälld av gulliga hundar

– bada i olika sjöar och hav

– dricka vin en hel dag i Köpenhamn

– gå på bröllop i en bokskog i Skåne

– och nu har jag precis landat på min familjs landställe på Torö.

Det känns faktiskt helt bisarrt att det ens är möjligt för hjärnan att koppla ner från sitt normaltillstånd så fullkomligt. Som att en vore en helt annan person. Jag får lite dåligt samvete för att jag inte följer med bättre i vad som händer i Gaza, men det går inte. Som att försöka sträcka sig efter något på en alldeles för hög hylla.

Hur som helst, vill ni se lite vad jag gör ändå kan ni följa med på insta, där heter jag @ninaakestam.

Inte så himla rolig.

** det är sommar, det är semester och min hjärna är inte jätteintresserad av att tänka ordentligt. Men det fanns en annan tid, tydligen för ungefär tre månader sedan, när det gjorde det. Då skrev jag det här som jag tydligen glömde att posta då, och alltså kan posta nu. Win!**

Apropå diskussionen om sexistiska ”skämt” förra veckan dök det upp en väldigt klassisk reaktion i kommentarsfältet. Det var för övrigt samma som jag skrev om i inlägget så en kan tycka att det är lite tårta på tårta att skriva den i kommentarerna också, men hur som helst, den lyder:

Du/ni har ingen humor! Ni är tråkiga för att ni inte skrattar åt mina skämt!

Låt oss gå till botten med vad humor och skämt är. Det är en social företeelse som handlar om att människor skrattar tillsammans. Ibland skrattar de åt någon/något, ibland skrattar de med något/någon, men alla borde kunna vara hyfsat överens om att det är nivån av skratt som avgör om ett skämt är bra. Om ingen skrattar är det inte ett skämt, det är ett misslyckat försök att vara rolig.

Känslan av ett misslyckat skämt är hemsk. Vi har alla varit där, försökt skoja och fått ett frågande stirr till svar. En känner sig inte särskilt rolig, utan snarare rätt dum. Det är därför helt naturligt att försöka rädda situationen på olika sätt, genom att upprepa skämtet (de kanske inte hörde?), genom att tweaka till det eller säga något mer, eller genom att fort som fan byta samtalsämne. Eller genom att säga ”men åh, ni fattar ju inte”. Men det ändrar inget. Hur kul det än var i ditt huvud föll det av en eller annan anledning inte rätt ut. Du som skämtade var tråkig, fast du aspirerade på motsatsen. Det är bara att borsta av sig och gå vidare.

Det finns många sätt att bli en bättre skämtare. Gå en stand-up-kurs. Kolla på roliga filmer och läs roliga böcker. Allmänbilda dig. Men att skylla sin egen brist på tajming på den som lyssnar är inte bara meningslöst. Det får dig att verka desperat, småsint och värst av allt: inte så himla rolig.

 

Hon är inte jag

Min första semesterbok blev en jag har haft på läslistan längre än jag kan minnas, men av oklar anledning inte har kommit till förrän nu. Golnaz Hashemzadehs debut blev tokhyllad när den kom för ett par år sedan. För mig är den extra spännande, eftersom jag och Golnaz gick på Handels precis samtidigt. Hennes beskrivning av aulan är alltså exakt samma aula som jag satt i. Jag var en av dem som röstade fram henne till ordförande i kåren, och var golvad av hur jäkla cool och framgångsrik hon alltid verkade vara.

Jag är född i Sverige och mina lärare har alltid haft lätt att uttala mitt efternamn. Men jag har aldrig, aldrig känt igen mig så mycket i en bok. Varje sida bränner sig in i hjärtat med svetslåga. Varje beskrivning är så på pricken, det är ju samma Stockholm, samma kläder, samma skolkorridorer, samma familj, samma avgrundsångest, samma uppvaknande, samma allt. Hon är kanske inte Golnaz men hon är definitivt jag. Fats modigare, då. Hon som vågar berätta allt rakt upp och ner utan att gömma sig bakom omskrivningar och strukturanalys.

Jag önskar att alla föräldrar, vänner, syskon, partners och lärare till duktiga unga människor ville läsa den här boken. Det kommer inte vara lätt och det kommer inte att vara kul, men till skillnad från så mycket annat kommer det är vara värt det. För alla är inte så bra som Golnaz på att beskriva hur det är, men alla känner igen sig. Jag lovar. Alla.

Men det får man väl inte säga i det här landet.

Jag är en ordmärkare. Det vore ju nästan konstigt annars, pga har jobbat med ord och ords betydelse alltid. Jag älskar dom. Jag älskar att en med ord kan uttrycka och reda ut tankar. Jag älskar att det finns exakta ord för allt, och när det saknas kan man bara hitta på eller låna ett nytt ord eller uttryck och lösa problemet.

Därför blir jag jätteocharmigt irriterad när människor slarvar med ord. Just nu stör jag mig allra mest på överanvändandet av ordet ”får”. Som i att en ”får” eller ”inte får” göra/tycka/säga olika saker. Ni vet. ”Man får tydligen inte säga att invandring är ett problem”. ”Jaha, nu får man visst inte kritisera feminismen alls.” Eller rubben på den här krönikan av Frida Boisen: ”Får man berätta att man äger en dildo?”

Jag fattar ju vad som menas. Men jag tycker att det är jättedumt ett blanda ihop vad som är förbjudet med vad som är socialt accepterat. Det leder till förvirring kring redan knepiga begrepp som yttrandefrihet, normer och sociala spelregler.

För faktum är ju att man får säga och göra allt det där. Det är en otroligt viktig och central rättighet i en demokrati. Man kanske inte kan göra det oemotsagd. Yttrandefrihet är inte samma sak som att alltid bemötas av en axelryckning. Och att inte hålla med är inte censur. I det här jävla landet får man faktiskt säga vad fan man vill.

Mot Gagnef!

Idag slår peppen alla klackar i taket för nu är det dags för Skanka-festivalen i Gagnef! Förra året var så bra att jag bara lyckades ta tre bilder: en vid entren, en vid tältet och en under ett slags konst-performance (tror jag, det var väldigt rökigt iaf) sista natten, innan ösregnet och skogsravet.

I år är ska i princip alla jag känner dit. Har inte kunnat sova ordentligt på en vecka av alla förväntningar. Det kan alltså bara bli sämre, men ändå. Hellre en seger i förskott än ingen seger alls.

Om vi ses där hoppas jag att ni kommer och säger hej!