Vem är jag?

I Sverige är det inget snack om saken. Reklambyrån, och människorna som jobbar där, är konsulter. Vi lär oss i skolan att vårt jobb är att hjälpa våra kunder att bygga upp sitt varumärke och sälja mer genom kommunikation. Vi lär oss att vi sitter på spetskunskap inom det området som en marknadschef saknar; det är därför de betalar dyra pengar för att anlita oss. Vi lär oss att ifrågasätta kundens system och förutfattade meningar och komma med förslag på alla möjliga vägar till förbättring. Vi förväntas komma med strategier och vi kan utan tvekan kliva in på ett styrelsemöte på ett börsnoterat företag och tillsammans med VD prata om det vi gör.

I landet där jag jobbar nu är det annorlunda. Reklambyrån sorteras knappast in bland affärskonsulterna. Snarare är det vad man skulle kunna kalla en business service: man får beställningar av kunden och levererar enligt ordern som har kommit in. Ibland får man ett uppdrag där kunden efterfrågar en idé, och då levererar man det. Men oftast gör kunden inte det, och då levererar man inte det heller. Och precis som i resten av USA gäller principen kunden har alltid rätt. Vill de ha större logga och mer fokus på produkten, får de det. Det är deras pengar och deras varumärke. Inget snack om saken.

Jag har ägnat mycket tid de senaste månaderna åt att fundera över två saker:

1. Hur kommer det sig att lägstanivån här är så låg? I Sverige finns det i alla fall 10 byråer som aldrig gör något riktigt dåligt. Här tror jag inte att det finns en enda, utom möjligen några hotshops av typen Anomaly.

2. Hur går det ihop rent ekonomiskt att ha 15 personer i varje möte och att tre-fyra team jobbar i ett halvår för att producera en 15-sekundersspot?

Nu tror jag alltså att det börjar klarna. Det är helt enkelt en annan typ av affärsmodell. Alla byråer är i viss mån taktiska. Ibland blir förutsättningarna rätt och då smäller man till och försöker göra något riktigt bra. Men oftast nöjer man sig med att tillhandahålla den service kunderna ber om. Det är business.

För varje dag jag lär mig mer om det amerikanska systemet växer min respekt något enormt för alla de bra jobb som ändå kommer ut här varje år. Jag kan inte ens föreställa mig hur mycket jobb som ligger bakom en kampanj som Gatorade Replay eller Old Spice-filmerna.

Att sälja in en idé till en kund som ser dig som en rådgivare kan vara svårt. Att göra det till någon som ser dig som ett Starbucks är fasen så mycket svårare.

Nina likes this

Någon (okej, det var Emmeli) frågade om man kan like:a och/eller dela min blogg nu. Och det kan man, eller i alla fall inläggen på den. Man får då klicka på ”länka hit” som finns under varje inlagg, så öppnas inlägget på en ny adress och alla knappar poppar upp.

Jag har dock hört rykten om att hela Resumés sajt kommer att uppgraderas snart, och då ska sådana här funktioner bli bättre. Tills dess, like:a så mycket ni orkar, då blir jag jätteglad!

Dessutom har jag efter ungefär ett års uppskjutande äntligen skaffat bloggen en Facebooksida. Den hittar man här. Bli ett fan redan idag! Om 25 personer blir det får man tydligen ett eget inlogg. Flott.

Alex Schulman och bloggbråk

Häromdagen var Alex Schulman med i Aktuellt. Där sa han något som är både sant och självklart: De största bloggarna i Sverige drivs av tonårstjejer som skriver om kläder. Man kan titta på hela klippet här.

Detta uttalande rör upp vissa känslor. Emmanuel KarlstenExpressen menar till exempel att Alex Schulman inte är påläst. Hur mycket Alex läser vet jag ingenting om, men faktum kvartstår ju att även om det finns massor av bloggar som skriver om de ämnen som Alex efterlyser, finns de inte bland de största. Man kan också prova att prata med vem som helst utanför den lilla grupp av bloggare och självutnämnda sociala medier-experter som vet hur det ligger till ”på riktigt”. De kommer att säga att en blogg är en dagbok på nätet, oftast driven av en ung tjej som skriver mycket om kläder. Man kan tycka att det är fel och att det är synd, men det ändrar inte faktumet.

Jag tycker att bloggens och bloggandets utveckling i Sverige är oerhört intressant. Jag tycker att det är något man borde prata mer om. Jag håller med Alex om att det borde finnas utrymme för mer varierade bloggar och att det nog inte är helt hälsosamt att så unga människor blir kända så snabbt. Och vi kommer aldrig att komma någonvart med den diskussionen om vi inte kan erkänna att bloggandet och bloggläsandet i Sverige ser ut som det gör. De flesta djupa och specifika bloggar är valdigt små, och inom varje subkultur länkar alla till varandra i ett ormbo for inbördes beundran. Samma människor bjuder sedan in varandra som talare till olika event där de upprepar inläggen de har korslänkat till föregående månad, inför samma publik på ett par hundra personer. Sen går man ut och dricker öl och dunkar varandra i ryggen. Det ar absolut inget fel med det, men att hävda att de grupperna utgör en maktfaktor i paritet med Kissie eller Foki eller Carolina Gynning, är bara dumt.

Dagens andra irritationsmoment

Jag hatar ordet bloggerska. För det första är det fult. Ordbilden är ful och det låter fult när man säger det. För det andra är det fel. I svenska använder vi ju i princip aldrig könsspecifika titlar, utom i klassiska yrken som brandman och sjuksköterska (och då heter det så oavsett vilket kön utövaren har). Vi säger inte lärarinna eller direktörs eller taxichaufförska eller art directress.

Så varför i helskotta det så svårt för vissa att säga bloggare?

Blue Dot/Swap Meet

Möbelföretaget Blue Dot låter människor byta till sig soffor och grejer genom att erbjuda tjänster eller grejer de själva har. Man laddar bara upp sitt förslag på Swap Meets kampanjsajt så väljer företaget ut sina favoriter. Kampanjen förklaras i den här filmen: 

Visit the Blu Dot Swap Meet

Det är fint producerat och designat. Men jag fattar ingenting! Varför ska jag byta? Varför vill Blue Dot ha broderade porträtt?

Stefan the Swopper
anklages ibland för att vara lite särkopplad från varumärket det skulle göra reklam för. Men det här är väl någon slags rekord i irrelevans? Eller missar jag något? 

Morgonpasset

Nu när vi ändå pratar om etermedia måste jag passa på att i sammanhanget nämna en outsinlig kalla till irritation: Morgonpasset i P3.

Av någon anledning tror jag varje morgon, särskilt om jag har lite hemlängtan, att dagen ska bli bra om jag lyssnar på Morgonpasset när jag äter frukost. Jag tänker att det ska kännas lite hemtrevligt och uppiggande när regnet öser ner utanför fönstret. Jag har i detta helt fel.

I morse orkade jag lyssna i exakt fyra och en halv minut innan jag stängde av. Då hade programledarna Kodjo och Martina lyckats prata oavbrutet om Oscarsgalan utan att säga någonting alls. För ingen av dem hade sett galan och ingen av dem hade läst någonting om vem som hade vunnit. Och det ar väl helt okej, om ändå lite konstigt när man jobbar på ett ställe som Morgonpasset, men för guds skull: prata om något annat då. Jag vill inte höra att Martina har sett bilder på internet där Natalie Portman ”stod och höll i en statyett, så tydligen vann hon något”. Jag hade kunnat köpa det om det hände någon gång ibland. Men Morgonpassarna lyckas varje dag vara helt osannolikt okunniga om allt som händer i världen.

Att vara rolig i radio bygger i de allra flesta fall på att man är uppdaterad. Ibland inom ett speciellt ämne, men oftast blir det ju kul när man kommenterar allmängiltiga grejer på ett lite smartare sätt än alla andra. Alternativet är att som Mammas Nya Kille sitta i Umeå och undersöka de mest bisarra delarna av sin hjärna och se om det finns en nycirkusartist eller en folklivsforskare där. Det är också kul. Men det är aldrig kul att höra människor i 30-årsaldern med en allmänbildningsnivå som en 14-åring innan internet som sitter och pratar om att det är kallt ute. Inte ens om de gör det med roliga röster.

Det värsta är att jag verkligen gillar Hanna Hellquist. I krönikor, sommarprat och Jakten på Lyckan är hon jättebra. Och visst, när hon kommer in blir Morgonpasset lite, lite smartare. Men inte tillräckligt. 

Men. Jag tänker inte gnälla utan att forska vara lite konstruktiv. Låt Filip och Fredrik göra Morgonpassat istället! Det behöver inte vara direktsänt, eftersom ingenting i programmet som det är nu är dagsaktuellt ändå utom telefonsamtalen från lysssnarna och de skulle i ärlighetens namn ingen märka om de var ett par dagar eller år gamla. Man skulle i princip kunna sända om en veckas podcast varje dag med lite olika starttider, eftersom man ändå bara lyssnar på morgonradio med ett halft öra 20 minuter i taget, på sin höjd.

Så himla mycket bättre användande av public service-pengar och frukosttid. Snälla P3? Ni är ju så bra på så mycket annat.

Fredrik & Filip

Den senaste tiden har jag blivit helt besatt av Fredrik & Filips podcast. Jag försöker att inte lyssna på den när jag är bland allt för mycket folk eftersom jag då och då tvångsskrattar och om man gör det när folk är i närheten framstår man som en knäppis. Inte för att det är särskilt ovanligt i den här stan, men ändå.

Dock har jag märkt att det är nästan omöjligt att återberätta skämten. Försökte häromdagen förklara det roliga i att John Cleese enligt en affisch är humorens Beatles, men det gick inte alls. (Nu märkte jag att datorn automatiskt ändrar humoren till humören vilket gör det hela ÄNNU roligare). Hur som helst, för att uppleva det här i första person, lyssna på avsnitt 18.

Jag vet inte varför jag gillar de där killarna så jäkla mycket. Kanske är det för att de känns ungefär som de flesta jag känner fast lite smartare och lite roligare. Man kan liksom skrocka igenkännande och känna sig inkluderad i Mediasverige. Vilket i och för sig är som att applådera åt en skämt istället för att skratta åt det vilket herrarna ifråga totalsågar i ett annat avsnitt.

Podcasten laddas ner via iTunes eller Aftonbladet. Nu hoppas vi bara att de lyssnar på P3s lista och fyller på sitt kommande program Nittileaks med lite 90-talskvinnor. Cia Berg! Leila K! Kajsa Mellgren! Herregud vad jag längtar!

Hej

När man flyttar kan det ju vara en bra idé att presentera sig för eventuella nya bekantskaper. Och även om jag verkligen gillar de läsare som jag har haft tidigare, så hoppas jag att den här flytten gör att jag hittar några nya också. Dags för mig att säga hej, alltså.

Not Another Planning Blog har funnits i snart fem år. Jag startade den när jag fortfarande pluggade. På den tiden fanns det en massa bra reklambloggar, oftast drivna av planners, som jag lusläste för att lära mig så mycket som möjligt om mitt blivande yrke. När jag ville testa att blogga själv var det därför ingen idé att försöka göra det de andra bloggarna gjorde. De var ju redan bra. Så jag bestämde mig för att skriva om reklam men lägga till det enda jag egentligen hade som var annorlunda: mig själv.

Jag heter Nina och jobbar som kreatör på reklambyrån KBS+P i New York. Innan det var jag nästan fyra år på Garbergs i Stockholm. När jag inte jobbar händer det att jag föreläser eller skriver krönikor eller dricker vin med roliga människor. Jag har en familj där nästan alla jobbar med reklam som jag saknar hemskt mycket nu när jag har flyttat.

Not Another Planning Blog är mina åsikter om kommunikation, varumärken, reklambranschen och att bo i världens bästa men konstigaste stad. Det är också en helt ojämn blandning av Spotifylistor, Youtubefilmer där djur gör konstiga saker och hyllningar av alla jag gillar. Jag är inbiten feminist och hatare av folk som pratar om ”the future of advertising”. Ungefär så.

Kul att du har hittat hit! Välkommen.