Feminism utan socialism

Har fått några frågor på senaste tiden angående Folkpartiets påstående i valkampanjen, att de står för feminism utan socialism. Frågan är således: är det ett rimligt påstående? Kan feminismens mål nås utan socialism?

Eftersom jag själv är feminist men inte socialist är mitt spontana svar ett rungande JA. Men jag inser att det inte alltid är så glasklart. Många av Fi’s representanter och anhängare hävdar ju motsatsen. Och de borde ju veta, kan man tycka.

Jag tror att för att reda ut det här måste man börja med att definiera feminismens mål. För mig är det att alla människor ska ha samma friheter, rättigheter och möjligheter oavsett kön, och att det ska ske inte bara i lagtexten utan också i praktiken, i vardagen. Alltså tycker jag att det är ett problem att Sverige till exempel aldrig har haft en kvinnlig statsminister, även fast ingenting i lagen hindrar det.

Feminism är alltså ett verktyg för att komma till målet jämställdhet. Jag har skrivit om min syn på det tidigare, att för att göra feminism behövs egentligen bara 1) att du vill att kvinnor och män ska ha samma möjligheter 2) att du vet att det inte är så idag och 3) vill jobba för att förändra det.

Jag skulle gissa att i den här definitionen och punktlistan är feminister all over the place rätt överens med varandra. Men sen handlar det alltså om HUR. Hur ska vi jobba för att lösa det här problemet?

De som hävdar att socialism är den enda lösningen brukar argumentera för att kapitalismen är partriarkal i sig själv. Den är skapad av män, för män, och gynnar alltid den som redan har framför den som inte har. Det kan jag ju hålla med om i och för sig, men grejen är ju att världen var patriarkal redan innan kapitalismen. Det har funnits en massa olika ekonomiska system med en patriarkal ordning. Det har i modern tid inte funnits ett enda exempel på ett jämställt samhälle. Och tyvärr har det ju visat sig att även socialistiska länder har landat på typ samma ställe. Sovjet, Kuba, Kina osv har alla också letts av män, som har skapat ett system som gynnar andra män. Så det verkar ju i sig inte vara en lösning.

Snarare tror jag att inget ekonomiskt system löser de här problemen. Ekonomi handlar nämligen inte om att hantera människor, utan om att hantera resurser. Alla ekonomiska system behöver kompletteras med ett system för mänskliga värden. Det är till exempel så vi jobbar när vi har en marknadsekonomi, men använder skatter för att omfördela överskottet. Och så skulle vi kunna jobba med en grön ekonomi (där vi alltså låter ekonomin följa planeten, istället för tvärtom). Men jag tror inte att det med något ekonomiskt system kommer att lösa sig av sig självt. Vi får helt enkelt gneta på. Och försöka att aldrig, aldrig ge upp.

Välkommen till festen

Nu har det gått ett drygt halvår sedan jag fyllde 30, och de flesta av mina kompisar har joinat mig. Anton fyllde 35 i juli och några veckor innan det var jag på mitt livs första 40-årsfest. Jag tycker alltså att jag börjar kunna uttala mig hyfsat säkert om hur det är att vara i min ålder. Och min slutsats är att hela idén om 30-årskris är idiotisk. Snarare borde folk brista ut i ännu mer rungande GRATTIS. För om 20-nånting var fördrinken, är 30 helt klart festen.

De jag känner som inte har skaffat barn går ut lika mycket efter 30 som innan. Skillnaden är att utgång nu inte innebär två öl på billigaste haket. Det är snarare en god middag och så många glas vin, drinkar och shots man har lust med, inte råd med. Man kan ta taxi dit man vill, och dessutom komma in. Om man som 20-åring var tvungen att hoppas att nån vakt skulle känna igen en, är sannolikheten mycket större efter 30 att du faktiskt känner dem som har klubben.

Att vara hemma hos folk är en annan sak som har förbättrats med ungefär 500%. Många har diskmaskin nuförtiden. Ofta flera rum. De kan laga mat till sina kompisar som inte är hämtpizza. Och om en granne kommer och klagar på ljudnivån blir de alldeles förlägna när de inser att det är VUXNA människor som firar en födelsedag, inte ungdomar som kaosar runt, och lommar hem igen.

Allt det här beror naturligtvis på den största skillnaden mellan 20 och 30: pengarna. De flesta av mina kompisar har hittat ungefär vad de vill ägna sig åt och tillbringat kanske 10 år med att bli bra på det. Man tjänar alltså mer och jobbar mindre. Folk har gjort sig av med vidriga chefer och oklara arbetsuppgifter. Några har bytt bana och börjat plugga igen, det de gillar den här gången. Andra har startat eget, blivit chefer eller partners. Oavsett vad är det inga problem att ses för ett glas vin klockan halv sex. Folk över 30 fastnar inte på jobbet som de som är 22 gör.

En av anledningarna till det är så klart att många har ett privatliv som de faktiskt gillar. Oavsett om man är singel eller ihop är det mycket mindre drama. Jag tror inte att jag har sett ett sms analyseras på typ två år. De flesta har kommit fram till ungefär hur de gillar att leva, och så gör de det. Hittar de nån som gillar samma blir det kul, för då kommer en annan VÄLDIGT bra del av 30+ livet: bröllopen.

Att gå på bröllop är bland det roligaste som finns. Om kärlek för 10 år sedan mest handlade om hångel och trasiga hjärtan så är det motsatsen nu. Folk ställer sig inför alla de känner och berättar hur mycket de älskar varandra. Det är så enkelt, tryggt och fint. Ändå (har jag fått förklarat för mig) är det ingenting mot hur kär man blir första gången man får en bebis. Vilket folk också får, hela tiden. Hela den här processen underlättas så klart av att ens vänner har gått igenom samma utveckling, och är fett mycket roligare, smartare och snällare nu än för 10 år sedan. Man kan få hjälp med typ vad som helst. Alla har både tid och lust att göra allt från att låna ut en bil till att åka på semester till Italien till att ligga och dega i en soffa en hel dag.

Till alla er som är i 20-årsåldern vill jag alltså säga: det du gör nu är bara uppvärmningen. Du kommer att bli mer och mer bakis med åren, men inget av det roliga tar slut. Istället blir du bättre och bättre på att vara du. Vilket, inser man till slut, är det enda man kan vara. Glad fredag!

***vissa blev väldigt arga på det här inlägget eftersom det jag skriver om är en privilegierad tillvaro. Och det VET jag ju, och det vet jag att ni vet att jag vet. Därför skriver jag ”mina kompisar”, inte ”alla människor i Sverige”. Men jag tycker att min upplevelse av något kan vara kul att berätta om även om den inte är representativ för alla (vilket ju inga personliga upplevelser är). Vissa saker i inlägget gäller i första hand välutbildade människor i storstan, men de flesta är inte kopplade till varken pengar eller geografi. Mina kompisar som lever andra typer av liv är också i de flesta fall gladare och peppigare nu än när de var 20. Det var bara det jag ville förmedla på ett lite informellt sätt. Oj jävlar vilken lång disclaimer detta blev. Men jag vill ju inte att folk ska bli arga/ledsna när jag bara försöker muntra upp lite.***

Därför röstar jag inte på Fi

Enda sen EU-valet i våras har jag fått en fråga flera gånger i veckan: varför röstar du inte på Fi? Jag är ju inbiten feminist, tycker att jämställdhetsfrågor är oerhört viktiga, och är använder mig ofta en vänster-orienterad analys för att belysa orättvisor i samhället. Vad är det som pågår?

Det enkla (och mer komplexa) svaret är: för att jag röstar på MP.

Om det inte fanns några andra feministiska partiet skulle nog mitt val se annorlunda ut. Men det gör det ju. MP, V och FP är feminister hela bunten, både i teorin och i de allra flesta fall i praktiken. Fördelen med de partierna är att de dessutom har en väl utarbetad politik på andra områden. Man kan alltså få både feminism och exempelvis hållbar utveckling, avvecklade vinster i välfärden eller tidigare skolbetyg (sorry FP, men det är typ det enda jag har uppfattat att ni vill på senaste tiden), beroende på vad man tycker är viktigt.

Fi, just nu, är precis vad de heter: ett initiativ. Jag vet att folk blir sura om man säger så, men det är på många sätt ett missnöjesparti. Och det tycker jag är helt strålande, jag är också missnöjd med att jämställdheten står och stampar, och att många inte ens verkar tycka att det är ett problem. Svinmissnöjd. Jag är ytterst tacksam för att Fi får de andra att vakna upp och ta tag i saken. Jag sprider gärna Fi-budkskap och följer dem i sociala medier. Men det betyder inte att de ska få min röst i valet. Jag tycker att det finns alldeles för mycket oklarheter i vad det skulle vara jag röstade på, och vart det skulle leda på sikt. Till exempel skriver jag inte under på att socialism är ett krav för att nå feminismens mål (mer om det i ett kommande inlägg).

Om Fi var det enda feministiska alternativet skulle jag gå med, omfamna visionerna och ta tag i de frågor jag tycker är problematiska. Men nu finns det andra som har kommit längre, där jobbet för att få en helgjuten politik jag tror på inte är lika stort. Och då vill jag inte gå över ån efter vatten.

Bokcirkel!

Här kommer den utlovade infon om specialdeal för er som vill använda Meningen med hela skiten i era bokklubbar/bokcirklar. Fram till sista augusti får ni ett pangbra pris (119 kr) om ni köper boken via Bokus. Klicka här för att få den dealen. Och förslag på lässchema och diskussionfrågor finns att ladda ner som pdf här. 

Blir så himla glad att det är så många chefer som tar initiativ till att göra sånt här med sina anställda på jobbet. Det är så klart kul att prata jobb med sina kompisar också, men tror ändå att det blir extra bra om man diskuterar jobbframtiden med folk man faktiskt ska ha den ihop med. Och som chef tror jag att man ökar chanserna dramatiskt att få behålla sina begåvade anställda längre om man är med i såna diskussioner.

 

Jag, en MP-säl

Jag gjorde P3s partiquiz häromdagen och föga förvånande blev jag en helgjuten, rätt gullig MP-säl. Ni som har följt den här bloggen länge vet säkert ganska mycket om mina partipolitiska övertygelser, men eftersom det snart är val tänkte jag i alla fall klargöra varför jag röstar som jag gör.

Jag gick med i Miljöpartiet 2010. Innan det hade jag röstat på alla partier utom Vänsterpartiet, KD och SD i olika kombinationer. Som ung var jag inte jätteintresserad av politik, så jag tog det som folk omkring mig sa att man skulle ta, och eftersom jag bytta umgänge rätt mycket i åldern 18-25 blev det alltså en salig röra. Till slut blev jag ihop med en kille som tyckte att jag var för smart för att ha så dålig koll, och jag kunde ju inte annat än hålla med. Så jag läste på. Plöjde partiprogram och debattartiklar och väldigt, väldigt snart stod det klart att det var Miljöpartiet som gällde för mig.

Efter det var det kört. Jag blev tokintresserad av politik i alla dess former. Bloggen tog fart och 2011 drog jag tillsammans med min kompis Max igång MPs första lokalavdelning utomlands, i New York. Ju mer jag har engagerat mig, desto säkrare har jag blivit på var min röst ska ligga. Det beror framför allt på:

1. Att Miljöpartiet har visioner. Jag tycker att hela poängen med politik är att drömma om en bättre värld och sen kavla upp armarna för att hitta sätt att ta sig dit. Jag vill alltså vara med i ett parti där folk inte får däng för att de kommer med långsiktiga idéer (även om inte alla detaljer är utarbetade än), utan tvärtom uppmuntras. Där man vågar testa nya grejer och inte nöjer sig med status quo. Så känner jag att MP är och det är det absolut viktigaste för mig.

2. Att Miljöpartiet är, som jag ser det, det enda partiet som har en realistisk ekonomisk politik. Vi människor (och vår ekonomi) är totalt beroende av planeten, inte tvärtom. Alltså borde alla ekonomiska resonemang utgå ifrån det. Att bygga ekonomisk politik på teorier från förra sekelskiftet (som många andra partier gör) tycker jag är jättemärkligt.

3. Att Miljöpartiet är en sant feministiskt parti. Det finns inget som helst svajande på den fronten och har aldrig funnits. Idén om delat ledarskap och rotationsprincipen säkerställer att det inte kan bli på något annat sätt. Dessutom har MP den bäst utarbetade HBTQ-politiken.

4. Att Miljöpartiet brinner för öppna gränser och mänsklig solidaritet. Att vi överhuvudtaget har gränser i en globaliserad värld är märkligt, men att ändra på det är ju inte gjort i en handvändning. I väntan på bättre lösningar tycker jag alltså att det är jätteviktigt att jobba för så mycket öppenhet som möjligt. Dessutom är MP ett av få partier som jobbar efter den korrekta definitionen av integration: att alla ska anpassa sig efter varandra, inte att ”dom” ska anpassa sig efter ”oss”. Det är vad ordet betyder, och det tror jag också är den enda (och bästa) vägen framåt.

Men, frågar folk mig ibland, är det inte jobbigt att vara med i ett parti? Måste man inte tycka som alla andra i ALLA frågor då? Nej, det måste man inte. Däremot är medlemskap i ett parti det enda sättet att påverka politiken så att den blir mer som man själv vill ha den. Det finns flera saker jag skulle vilja ändra i MPs politik (och har engagerat mig för också), till exempel:

1. Större tydlighet i tillväxtkritiken. Att använda BNP som tillväxtmått är jättedumt, det tror jag de flesta MP-människor är överens om. Men jag tycker att vi behöver bli bättre på att presentera alternativen (för de finns), och förklara varför det är helt orealistiskt att försöka bygga en hållbar välfärd på just BNP-tillväxt. Jag tycker att MPs ekonomisk-politiska talesperson Per Bolund gjorde ett bra jobb med att förklara det här i podden Synfält Framåt!, lyssna på det här.

2. Gå längre i arbetsmarknadsreformerna. Trots att jobben sägs vara den viktigaste frågan i typ varje val, är det ingen som kommer med riktigt bra förslag. Jag tror inte en sekund på att ”skapa” jobb. Problemet är ju inte att det inte finns tillräckligt mycket att göra i samhället, eller att det inte finns tillräckligt med pengar i samhället, utan att de här sakerna inte matchas ihop. Sex timmars arbetsdag och friår är en bra början, men jag skulle vilja ha fler visionära idéer på den här fronten. (jag och Gustav Fridolin skrev en debattartikel om det i våras, läs den här.)

3. Sluta ignorera kvinnors, och framför allt unga kvinnors, hälsoproblem. Här gör Grön Ungdom ett bra jobb, men från moderpartiet är det ofta rätt tyst gällande kvinnors skenande psykiska ohälsa. Så händer det fortfarande att journalister frågar unga människor som säger att de är trötta på otrygga anställningar och utbrändhet om ”du inte är lite bortskämd.” Det är för sjutton lika illa som när Agenda frågade ”Hur mycket invandring tål Sverige?”. Så tycker jag inte att vi ska ha det.

Hoppas att det här kan hjälpa till lite för dig som funderar på vad du ska rösta på, eller om du ska gå med i ett politiskt parti. Ska försöka följa upp det här med två inlägg till: Därför rösta jag inte på Fi och Feminism utan socialism, finns det? Hang tight så kommer det.

 

Midnattslopp och sambafail

I lördags sprang jag då Midnattsloppet, mitt livs första springlopp. Jag har alltid hatat att springa men förra sommaren bestämde jag mig för att ge det en ärlig chans och med apparnas hjälp blev det rätt kul. Så i höstas var jag med i en klassisk motiverings-tävling och vann två biljetter, så då var det ju bara att köra. Den andra gav jag så klart till min springinspiration Max.

Här är vi innan loppet. Vi tänkte att allt blir bättre med glowsticks (vilket alla barn som stod och hejade vid banan verkade hålla med om).

Jag har inga bilder från själva loppet, lämnade telefonen hemma, men sammanfattningsvis kan man väl säga att det var asjobbigt, inte så himla kul, och det absolut bästa var ölen efteråt. Och de fulla tonåringarna som stod och hejade i Vitabergsparken, de var också kul.

Jag blev alltså inte alls övertygad om att det här med lopp är min grej. Det jag gillar med löpning är ju att komma ut i naturen i lugn och ro, och att slippa ha en massa folk omkring mig. Borde alltså ha kunnat lista ut att jag inte skulle vara störtförtjust i att dela Södermalm med 43 999 andra löpare. Jag sprang förvisso fortare än tidigare (tangerade mitt personbästa på en sjukt mycket backigare bana än jag brukar), men när jag kom i mål kunde jag liksom bara tänka… varför? Vad ska jag göra med de här extra två minuterna av mitt liv? Nu är ju det inte Midnattsloppets fel, utan en personlighetsgrej.

Något som däremot är Midnattsloppets fel är att den här ”löparfesten” inte kunde få fortgå utan en massa sexistiskt skit. Man skulle ju kunna tänka att ett event som handlar om att använda kroppen för annat än att se snygg ut skulle låta det även gälla de nästan 50% kvinnor som är med. Not so. Under loppet sprang jag förbi tre (?!?!?) sambauppträdanden på olika ställen. Antal kvinnor i stringbikini: typ 20. Antal män i stringbadbyxor: 0. Ja visst, vissa sambakostymer ser ut så, men måste tre av tio event vara samba i så fall? Och måste man välja just den typen av sambakostym? Nä, det måste man inte. Man måste inte vissa upp en massa kvinnokroppar för att skapa bra stämning. Dessutom blev jag fucking heartbroken av att så många tjejer i maskeradklassen valde sexy-kostymer (alltså typ en Nalle Phu i kortkort, så himla märklig genre av kläder det där. Sexig Nalle Phu, liksom?), och att delar av den manliga publiken valde att tjuta betydligt högre åt det än åt dem som gjorde är rätt mycket mer ambitiös insats i exempelvis gorilla- eller valkostym.

Kan vi liksom inte lägga sånt åt sidan bara ibland? Bara en timme, som kan få handla om att vara stark och snabb istället för sexig? Där det är skit samma om fejan är illröd och svetten lackar och man luktar skunk så länge man gör sitt bästa och tar sig i mål?

Till nästa år föreslår jag att Midnattsloppets eventfixare gör sin matte, precis som andra festivaler runt om i landet. Det blir så jäkla mycket roligare då.

Att jobba för att vinna.

De senaste dagarna har jag fått frågan från diverse olika journalister om jag vill kommentera partiernas valreklam. Min spontana reaktion har så klart varit att säga ja. Jag driver ju en blogg som handlar om reklam och politik om vartannat, alltså borde politisk reklam självklart vara intressant för mig att tycka till om. Problemet är att den politiska reklamen går tvärtemot en annan tumregel jag har får bloggen: att jag inte nyhetsrapporterar om reklam. Jag skriver om reklam som är intressant på ett djupare plan, som säger något om samhället eller driver relevanta frågor i någon riktigt. Och tyvärr är det ingen av den partireklam jag har sett som uppfyller det kravet.

Min pappa (som jobbar i reklambranschen, för dem som inte vet) satt en gång i en morgonsoffa och sa att valaffischer är som julpynt. Det handlar inte i första hand om att förmedla information, utan om att komma i stämning. Det stämmer säkert. Men nu när partierna lägger så oerhört mycket pengar, inte bara på affischer utan också på banners, tv-reklam, appar och annat jox tycker jag ändå att man kan förvänta sig lite mer. Om man ska köpa bra stämning för tiotals miljoner kanske det finns smartare saker att lägga pengarna på än tv-reklam. Tomtebloss?

En annan anledning till att det inte blir några kommentarer om valreklamen är det självklara: jag är partisk. Jag vill byta regering så mycket att jag håller på att gå i småbitar. Jag önskar från botten av mitt hjärta att Fi kommer in, SD åker ut och MP blir största parti. Det skulle självklart påverka min ”expertbedömning” av reklamen. Även om SD gjorde det snyggaste reklamen någonsin skulle den få noll poäng av mig, eftersom budskapet de förmedlar är så in i bomben fel.

Det här är något som många kommunikationsmänniskor kämpar med. Vissa byråer har som princip att inte jobba med politiska partier, av just ovanstående anledning. Andra gör det, men ser till att bara ha folk i arbetsgruppen som faktiskt vill att kunden ska vinna. Frågan är om det räcker. Jag jobbade på byrån som hade Alliansen som kund inför valet 2010. På morgonen efter valet var det akward stämning à la carte på måndagsmötet. Arbetsgruppen jublade, som man alltid gör när det går bra för en kund, medan hälften av alla andra satt och hängde med huvudet.

Jag tror att sossarna har gjort helt rätt som har startat en egen kommunikationsbyrå internt, dit de kan koppla frilansare som verkligen tror på politiken och vill att de ska vinna. För likväl som jag på mina byråjobb har förbjudits att bära Adidas-sneakers, dricka kaffe från Gevalia och ringa med Telia av lojalitetsskäl, bör den som köper reklam kunna räkna med att de som jobbar för en faktiskt vill att man ska vinna.

Det här med åsiktskorridoren.

Den senaste tiden har det ju varit ett himla hallå, framför allt på borgerliga och liberala ledarsidor, om åsiktskorridoren. En googling av ordet visar att det verkar ha dykt upp första gångerna i vintras, när professorn Henrik Ekengren Oscarsson använde det i ett blogginlägg. Har definierar korridoren som ”den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd.” Han skriver att korridoren är mycket smal i Sverige, och att många i medieetablissemanget är helt bortkopplade från vad folk faktiskt tycker och tänker i många frågor. Exempelvis säger sig 45 procent av svenskarna i de studier som blogginlägget refererar till tro på gud, medan det är väldigt ovanligt att någon uttrycket det i offentligheten.

Jag är helt med på de potentiella problemen med ett alltför snävt debattklimat. Många av de mest akuta utmaningar som jag tycker att världen står inför (klimatförändringar och urholkningen av jordens resurser) pratar de flesta politiker knappt alls om, och gör de det är det väldigt luddigt. I värsta fall kan alltså åsiktskorridoren leda till att den mänsklig civilisationen går under, medan vi sitter och diskuterar när i grundskolan vi borde införa betyg.

Å andra sidan kan man inte förneka att det kan vara bra med en hyfsat definierad spelplan för vilka frågor man diskuterar. Det gör att alla kan fokusera, hjälpas åt, tömma ut de olika synpunkterna kring en viss grej innan man går vidare till nästa. Dessutom är det ju rätt behändigt att som samhälle faktiskt vara överens om vissa grundläggande saker. Det vore asjobbigt om vi inför varje val var tvungna att diskutera om vi ska behålla demokratin eller inte. Att Sverige har en så utbredd konsensuskultur tror jag är en av anledningarna till att vi faktiskt är så framgångsrika som land, både ekonomiskt och mänskligt. Det är fasen så mycket lättare att bemöta en finanskris om man inte samtidigt ska hantera diverse religiösa extremister som tycker att aborträtt är den absolut viktigaste frågan.

Men som sagt, en för smal korridor är inte heller bra, kan nog de flesta hålla med om. Något jag däremot inte fattar är varför så många skribenter verkar tro att korridoren skulle vara en problem just för högern. De sitter ju liksom vid makten sedan åtta år tillbaka? De har alla ministrar, alla departement, i princip hela näringslivet och de två största morgontidningarna i Sverige till sitt förfogande. Om de känner att de inte kan prata fritt för att korridoren är för smal, är det väl ändå bara att bredda den? De bestämmer ju, för sjutton. PK-maffian och vänstermedia (eller vilka det nu är som högern anser skapar den här korridoren) är oändligt mycket mer resurssvaga, i såväl pengar som andra typer av kapital.

Jag har sagt det förut, och säger det igen: yttrandefrihet är inte samma sak som att aldrig bli kritiserad. Och den som sitter på makten sitter också på ansvaret. Att efter åtta år i Rosenbad sitta och gnälla över att man inte får uttrycka sig fritt, kan knappast vara tas som kritik mot något annat en den egna formuleringsförmågan.

Jobba jobba jobba

Förra veckan hittade jag den här artikeln som jag tyckte var intressant: The Real Reason for the 40-Hour Workweek. Den försöker reda ut varför vi egentligen har bestämt att just 40 timmar är en normal arbetsvecka. Trots att den regeln infördes på sent 1800- och tidigt 1900-tal när världens såg helt annorlunda ut än idag. Trots att vi har blivit hysteriskt mycket effektivare sedan dess, och de flesta utan att blinka skulle säga att mer tid med familjen skulle vara mer värt för dem än några hundralappar mer i plånboken.

Jag tror inte på Cains teori om att alla storföretag är i maskopi med varandra för att lura oss att konsumera, lika lite som jag håller med om Gail Dines analys om hur sexistisk reklam skapas (återkommer med mer om det, har gått och muttrat över det här enda sen Nordiskt Forum). Företag behöver inte planerat slå sig samman med en vilja att förstöra världen för att problem ska uppstå. Det är mycket enklare än så, tror jag: någon gör på ett visst sätt, och sen gör alla andra likadant utan att egentligen fundera på varför.

När det gäller 40-timmarsveckan har vi dessutom konstruerat en massa andra system som gör det krångligt att ändra på den: socialförsäkringar, lagar, och inte minst skatter. Vi beskattar inkomst. Ju mer folk tjänar, desto mer pengar får vi att spendera gemensamt. Om folk tillbringar mer tid med familjen finns inte en enda skattekrona i det. Dessutom beskattar vi konsumtion genom momsen. Att gå ner i lön och arbetstid skulle alltså vara positivt för individen, men förödande för samhället om man inte samtidigt reformerade skattebaserna. Och det låter ju jobbigt. Alltså låter vi det vara. Jobbar mer, tjänar mer, köper mer, urholkar jordens resurser och tycker att vi inte har tid med det vi egentligen vill göra.

Frågan blir ju då till slut vad vi ska med ett samhälle till. Ska människorna anpassa sig till samhället, eller tvärtom? Och varför är det så himla få politiker som överhuvudtaget pratar om det här med någon slags vision, när jobben anses vara en av valets viktigaste frågor?

Det kan vi ju diskutera, tycker jag.

Det här med män och feminism.

En vanlig kommentar när man skriver något om feminism är Sluta tjata om feminism! Män har faktiskt också en massa problem! Eftersom den dyker upp i princip varenda gång i olika former, skulle jag en gång för alla vilja förklara hur jag ser på den saken.

Först och främst: det är fakta, inte åsikter, att män som grupp har problem på flera områden. De presterar sämre i skolan, råkar ut för fler arbetsplatsolyckor, är mer ensamma och begår fler självmord (även om kvinnor utför fler självmordsförsök). Det kommentaren påpekar är alltså helt riktigt: det finns områden där män har det tufft.

Jag har skrivit tidigare om att om man tycker att ett problem eller en fråga får för lite uppmärksamhet, finns det en enkel lösning: gör något åt det. Engagera dig i en organisation, läs på, sprid information, demonstrera, starta insamlingar. Däremot är det slöseri med tid och energi att försöka övertala andra, som brinner för något helt annat, att de borde lägga ner sin egen hjärtefråga för att istället ägna sig åt din. Det är krävande att engagera sig politiskt eller ideellt. Jag tror att det allra bästa är om alla kör på det de brinner mest för, för då kan vi fixa flest problem på totalen. Att jag inte engagerar mig i exempelvis Östersjöns övergödning eller för att gömma papperslösa flyktingar betyder inte på något sätt att jag tycker att de frågorna är oviktiga eller saknar respekt för dem som ägnar sig åt dem. Det beror bara på att ingen kan göra allt.

MEN: just i fallet med mäns problem och feminism, finns det ingen sådan motsättning. Den som är feminist vill nämligen precis samma sak som den som vill belysa exempelvis unga killars eftersläpning i skolan. Det handlar om att använda en viss typ av glasögon (i det här fallet kön) för att kolla på världen och se om det finns strukturella orättvisor som vi behöver rätta till. Och det gör det. Massor. När det gäller just kön har män som grupp i de allra flesta fall en fördel gentemot kvinnor som grupp. Män som grupp sitter på en väldigt stor del av världens ekonomiska och politiska resurser. Män brukar våld mot kvinnor. Män tjänar mer pengar. Och så vidare, ni vet.

Men, som ännu en baksida på det här systemet kommer att män tvingas in i en nästan lika trång könsroll som kvinnor. Män ska vara stora och starka, inte visa känslor, vara rationella och logiska, ta hand om bilen hellre än barnen. Och om vi tittar på vilka problem män som grupp drabbas av, ser vi att de ofta är direkta konsekvenser av den här könsrollen. Män ska vara stora och starka – och ha fysiskt farliga jobb. Män ska bita ihop och inte snacka känslor – med ensamhet och psykisk ohälsa som följd. Män ska inte vara föräldralediga – och riskerar försämrad kontakt med barnen och förlorade vårdnadstvister.

Att feminismen ofta betraktas som en kvinnofråga beror tror jag på två saker: dels att feminismen har sitt ursprung ur kvinnorörelsen, som bland annat kämpade för kvinnors rösträtt och fri abort, och det ordet för onekligen tankarna till just kvinnor. Men också för att när vi säger ordet kön tänker vi ofta ”kvinna”, eftersom ”man” fortfarande är normen. Ofta glömmer vi att ”man” är ett kön, eftersom det på något sätt är självklart och neutralt, medan ”kvinna” är det andra, alternativet. Men i själva verket är manlighet och kvinnlighet precis lika påhittade, och precis lika begränsande, och därför lika viktiga att göra upp med.

Som feminist är mitt mål att alla människor ska få vara precis som de vill. De ska ha samma möjligheter, skyldigheter och rättigheter, inte bara i lagtexten, utan också i vardagen. Det gäller kvinnor, det gäller män, och det gäller dem som inte känner sig som något kön (eller som båda). För kön är en så himla, fjantig, liten del av allt vad en människa är och kan vara. Varje gång en liten flicka inte vågar smutsa ner sin klänning på lekplatsen eller en liten pojke inte vågar söka tröst hos sin pappa har vi som samhälle begränsat dem, helt i onödan. Det tycker jag är värt att kämpa emot.