2008-11-19
0

Det har alltid funnit starka, synliga, omstridda profiler i reklambranschen. De har tyckt och ibland tänkt högt, de har formulerat visioner och idéer som både retat och inspirerat.

När Joakim Jonasson nu slutar på Farfar, är det 90-talets starkaste profil som lämnar scenen. Jag tror att det är för gott: Jonassons stjärna har dalat de senaste åren, åsikterna har fortfarande varit vassa, men jobben som ska grunda för dem har saknats.

Det tråkiga: efterträdare saknas. I dag kan åtminstone inte jag nämna någon högt profilerad kreatör som tar till orda och berättar vart branschen ska gå, hur reklamen borde se ut och andra livsnödvändiga fakta. Någon som törs och orkar stå ut med spottandet efteråt. Av tidningen Filters artikel om Acne-grundaren (m. fl.) Jesper Kouthoofd tyckte jag mig kunna utläsa att han hade kunnat bli den profilen, men så blev det ju inte. Hade Johan Ronnestam lyckats hålla liv i Foreign, hade han kanske kunnat bli det: bespottad har han i alla fall lyckats bli.

Men kanske är kreatörernas tid i rampljuset över. Liksom i media, tar företagsledarna över från publicister respektive kreatörer. I dag är det personer med titeln vd som har rätt att och vågar uttala sig, i något förryckt försök från byråernas sida att efterapa Försvarsmaktens eller Ikeas kommunikationsfilosofi. Inget fel i det, men det är få vd som törs vara så rappa och kategoriska som en profil behöver vara. Nämn en. Dessutom är de sällan kreatörer i botten och levererar kanske inte de allra sexigaste kreativa ställningstagandena.

Nej, i dag är alla,  åtminstone officiellt, väldigt välavvägda och genomtänkta. Det som sägs i barer och på fester – att en kampanj sög, att ett medium är kraftigt överskattat etc. – är glömt när nykterheten slår till. I offentligheten vågar en och annan bloggare vara vassa, men kom igen – hur många tar bloggare på allvar?

Kanske har diskussionen tystnat för att branschen har letat klart. All mystik är borta, sanningen är uppenbar och det finns inte mer att diskutera. Byråerna är så rädda om sina uspar, koncept och idéer att de inte vågar torgföra dem som rättesnören till en bredare publik.

Jo, så är det nog. Verkligen. Historien slutar här. Tack för din insats.

Jag kanske är gnällig. Men nog fan skulle ett rejält debattgräl om reklam på Guldägget mellan till exempel Martin Bartholf, Andreas Dahlqvist, Anna Qvennerstedt och Zeke Tastas vara uppfriskande?