Och vem fan är du?

Jag är en pollenallergisk, brunögd människa med både gallbesvär och rötter i östeuropa. Jag tror mig veta att både ögonfärgen och gallbesvären kommer från min morfars mamma. Men tro behöver jag inte göra speciellt länge till, snart vet jag. Jag kommer nämligen spotta i en liten kopp och skicka den till 23andme. Efter 6-8 veckor kommer jag få hela mitt DNA uppmappat och jag kan knappt vänta! Hälsa och mätbarhet är en tydlig trend här på SXSW och den nya DNA-kulturen får mig att spetsa öronen lite extra. På Anna Wojcikis (en av grundarna till 23andme) keynote kunde vi i publiken ta del av olika människors historier. Allt från syskon som hittat varandra till kvinnor och män som gått halva sina liv med allergier och åkommor utan att veta vad felet varit. Företaget utlovar besked om 248 sjukdomsrisker och massa annan medicinskt information. Och ja, jag vill veta. Jag vill veta allt om hur jag ska leva för att leva länge. För bara 99 dollar kan jag få insyn i varför jag blev jag. Och det är ungefär här min entusiasm övergår till en liten gnagande oro. För visst finns det många som skulle vilja vet vem jag är. Vad händer om 23andme inte finns mer? Var tar datan vägen? Jag tror mitt försäkringsbolag skulle vara rätt sugna på mina uppgifter. Eller ännu värre, att datan hamnade i i händerna hos nån som verkligen vill mig och mina DNA-lika ont. En annan lite obskyr detalj är att Annas man råkar vara Co-founder på ett företag som redan har benkoll på mig – Google. Ah ni fattar, datainsamlings baksida helt enkelt (ännu en trend här i Austin). Men trots det är min nyfikenhet och brinnande intresse för medicin (mina kollegor kallar det visst hypokondri) större än min oro. Jag kommer spotta, jag kommer be 23andme titta på mina helt unika 23 kromosompar  och berätta för mig vad jag är för en typ.
Petra (På Hannas inlogg)

Jag vill inte längre vara ett geni

Jag vet inte hur det är med er, men jag tenderar att slänga mig med uttrycket ”geni” titt som tätt; hon eller han är ett geni, den idén är geni, jag vill vara ett geni osv. Men häromdagen fick jag lära mig att geni inte längre är något att sträva efter.

Austin Kleon är konstnären och författaren som bland annat skrivit boken ”Steal like an artist”. Han menar att digitaliseringen har gett oss en scen av människor som samarbetar, inspirerar och inspireras, stjäl och bjuder med sig. Scenious har blivit det nya genious.

Kleon anser att du ska behandla dina konkurrenter som samarbetspartners och intevara rädd för att dela med dig av din arbetsprocess. Lär dig av andra och låt andra lära sig av dig.

Det innebär också att det inte går att gömma sig bakom snygga formuleringar och bra paketering. Att vara bra på något är det enda som kommer att ge dig kontakter, så fokusera på ditt hantverk och glöm inte att dela med dig av det så kommer du att bli ännu bättre på det du håller på med.

Som kreatör vet jag redan att det bästa sättet att bli bättre är att dela med sig och lyssna på andra. Men även jag kan behöva påminnas om att kliva ut på scenen lite oftare. Framförallt finns det alltför många företag och varumärken som fortfarande inte har förstått att transparens och öppen dialog är den bästa (kanske enda) vägen för att nå framgång idag.

Better safe than sorry

Ett par tusen satt i rummet när en hackande, rasslande och blippande Google Hangout kom igång med ett känt ansikte. Sju proxyservar bort satt världens kanske mest jagade människa, Edward Snowden.

Det är svårt att sätta ett tema, ens en trend på en så stor festival. Det är mycket av allt helt enkelt Från mina ögon har säkerhet på nätet varit en grej, med Snowden, liknande upplägg med Assange och föredrag om framtiden för bitcoins.

Och det slår en att de flesta av oss tänker väldigt lite på det. Jag ser mig som lite insatt i alla fall men använder ändå Chrome, som även i privatläge skickar allt du gör till reklamföretaget Google. För att det är enkelt och bekvämt. Och så beter sig de flesta av oss, vi tar det som är enklast, snyggast och populärast. Inte säkrast.

Så kommer det säkert fortsätta. Däremot är det intressant att tänka på hur det blir när säkerheten är inbyggd även i de snygga och enkla tjänsterna. Ökad kunskap och intresse för säkerhet som gör det svårt för massövervakning, borde ju även göra det svårare för företag att samla in information. Mindre riktad reklam helt enkelt, det som just nu är produkten som får Google och Facebook att gå runt.

Vilket är intressant för oss marknadsförare och reklammakare. Megafonen försvann först, snart kanske även de riktade drone-attackerna är på nedgång. Och då blir det viktigare än någonsin att göra saker som människor själva väljer att ta del av, utan att få det påtvingat. Som tur är har bra reklam och storytelling har alltid fungerat så. Det är den dåliga som ryker.

Hur var Snowden och Assange då? Om Julian Assage var det stora, pysande, projicerade huvudet i Trollkarlen från Oz, så var Snowden den snälla, riktiga mannen som gömde sig bakom skynket och sen lät Dorothy komma hem. Men det är ju bara enligt mig.

Jag vill inte spela fler tv-spel

När Mario Kart släpptes för Nintendo GameCube för en rackarns massa år sen, så brukade ett helt gäng vänner samlas hemma hos mig för att spela tillsammans. Eftersom vi bara kunde spela 4st i taget – så hade vi regeln att om man vann, fick man stå över nästa runda, eftersom de som förlorade uppenbart behövde träna mer och det en fjäder i hatten att få äran att stå över ett lopp. Detta upprepades inte när vi fick chansen att spela Mario Kart här i Austin. På riktigt.

I dagarna tre så har man chansen att uppleva Mario Kart på riktigt. I samband att de släpper Mario Kart 8 för WiiU, så har Pennzoil i samarbete med Nintendo byggt upp en riktig GoCartbana, målar upp PowerUps på banan, kopplat ihop all bilarna så att man kan förändra motspelarna hastighet, och boosta upp sin egna. Hjälm på. Jag var Luigi, i bilarna bredvid – Princess Peach, Bowser och Mario.

Alla bilar var riggade med GoPro-kameror som livestremade racet på en stor Jumbotron, naturligtvis med PowerUps-grafiken från racet påkopplat och sen bar det iväg. Och jag är löjligt lycklig. Både för att ha fått spela, som för att vi också fick vårt egna race på film.

Så när kan vi börja göra detta för riktiga bilar?

De ska gräva upp E.T.

Bland alla de 800 event man kan ta del av under de här dagarna går det att hitta en del obskyra föreläsningar. I små salar, högt upp och långt in i labyrintiska hotellkorridorer hittar man föreläsare som entusiastiskt talar till ett tiotal åhörare.

I september 1982 kör tio långtradare genom öknen i New Mexico. Lasten är tiotusentals tv-spelskassetter som sedan begravs i en stor grop utanför det lilla samhället Alamogordo som ligger ganska nära den plats där de första atombombstesterna genomfördes.

Titeln på kassetterna var E.T. Ett spel som enligt spelare och recensenter var det sämsta tv-spel som någonsin producerats. Trots påkostad marknadsföring ville ingen ha spelet.

Atari hade räknat med försäljningssuccé och satt därför på ett enormt lager osålda tv-spelskassetter. Man ville sopa den kostsamma och pinsamma historien under mattan och beslutade sig för att begrava allt i en stor grop i öknen.

30 år senare sitter jag här i Austin och lyssnar på tre entusiastiska killar som tror sig veta ganska exakt var kassetterna ligger. De visar upp kartor, intervjuer och ledtrådar som de tror ska leda dem rätt. Om några veckor beger de sig dit tillsammans med ett gäng Atari-fans för att gräva upp kassetterna.

Projektet ska bli en dokumentär som går under arbetsnamnet Dumping the Alien.

40 minuter senare sitter jag och 15 andra och lyssnar på Karen Sandler som berättar att hon har en pacemaker i sitt hjärta och att hon slåss för att få access till källkoden. Hon visar exempel på hackers som trådlöst med bara en iPhone lyckats hacka sig in i och ta kontroll över bl a pacemakers och insulinpumpar. Titeln på hennes föredrag är ‘Killed by code’.

Nästa föredrag blir med Carl Bass, CEO på Autodesk som ska berätta om den kommande robotrevolutionen.

/Fredrik Josefsson

Rockstjärnestatus

En stor applåd hördes nyss i Exhibition Hall 5 då Julian Assanges ansikte dök upp på skärmarna. Från Ecuadors ambassad i London pratar Julian via Skype om betydelsen av det fria ordet, NSA:s pr-arbete (som till skillnad från vanligt pr-jobb går ut på att inte synas) och de absurda belopp som USA lägger ner på att tysta personer som Assange, Snowden etcetera.

I 650 dagar har han suttit inspärrad/valt att inte gå ut. Går han ur huggs han direkt. Här hyllas han som en rockstjärna och kamerorna går varma, trots att han bara syns på en bildskärm.

För en liten stund var vi med i det bisarra triangeldramat mellan whistleblowers, USA:s regering och Ecuadors ambassad som alla pekar fingret åt varandra. Extra konstigt att vi just nu var i USA. Någon i publiken hade döpt sitt wifi till CIA.

SXSW – Jag kan inget, därför kan jag allt.

Jag sitter just nu på ett (underbart) SAS-plan till Texas och SXSW. Vi är ca 15 st kreatörer, planners och producenter som åker i år igen. Förra året var sällsynt inspirerande, väldigt lärorikt men ännu mer förvirrande. SXSW är nämligen just så omvälvande nytänkande och ifrågasättande att det man trodde sig veta om nutidens kommunikation fullständigt suddas ut, och just det är det fantastiska. För även fast det samlas världens smartaste och kreativaste människor i Austin under de kommande dagarna är det nästan ingen som berättar om hur saker ÄR, utan hur det kan bli. SXSW präglas så mycket mer av ”tänk om” (i dubbel bemärkelse) än ”så här är det”.

Paradoxalt nog så kan ett förvirrat tillstånd göra allt lättare, för i ett tillstånd utan rätt och fel kan alla göra rätt. När min son Ivan som är 7 år, för ett tag sedan fick reda på att jag skulle åka till SXSW igen, så skickade han med en ”ritning” till SpaceX grundare Elon Musk, som vi tittade på förra året. I Ivans värld finns det ingen speciell anledning till att just Elon ska vara smartare än honom och Ivan tyckte Elon behövde lite hjälp med en bra centrumfrugalraketramp.

Jag älskar den här lätt förvirrade tiden vi lever och arbetar i. Just precis nu är det som allra bäst att vara kreatör, innovatör och kommunikatör. Just precis nu när gränser suddats ut mellan reklam, produkt, tjänst, underhållning eller public relations. Det tvingar oss att tänka om, tänka igen, tänka annorlunda och sedan ifrågasätta allt man tänkt så mycket på. Det tvingar, och erbjuder oss, att jobba nära och prestigelöst ihop på ett sätt som tar bort benämningar som kund, byrå, produktionsbolag och istället gör oss alla till kollegor.

Jag älskar det för att vi som jobbar med kommunikation kan bli viktigare. Vi får komma längre in i våra kunders R&D-processer och mycket närmare affären. Vi kan helt enkelt påverka på fler plan, göra en större skillnad och bli mer värdeskapande.

När reklam och kommunikation vuxit till en nästan gränslös arena av olika plattformar och när kravet på valbar, talbar och underbar reklam är som störst tror inte jag att vi enbart ska leta efter ett rätt svar utan de många frågorna. När jakten på de rätta svaren och de perfekta formlerna tar över har de en otäck förmåga att göra oss rädda och ängsliga, är vi rädda och ängsliga vill vi aldrig göra fel. Om vi aldrig vill göra fel, lär vi oss aldrig att misstag kan vara bra och då blir vi en stelbent förvaltare av svar, formler och strategier som kanske var rätt igår.

Så nu ska jag öppna upp, försöka vara lite som Ivan, och inspireras av Fruit Ninjas, NASA, tech geeks, Clinton, MIT, mina smarta jobbarkompisar, Elon, och många fler kända genier som jag borde kunna namnet på.

Andreas

Evigt liv, fucking machines och Nick Cave

 

Ojoj, SXSW, tack för några omtumlande dagar. Jeff Goodby sa att andra stora festivaler handlar om dåtid, medan SXSW handlar om framtid. Det är en bra beskrivning och kanske är det helt naturligt eftersom alla andra festivaler bygger på en tävling, och tävlingsbidragen är ju per definition från förra året. Det är såklart en fantastisk känsla att på en festival fira av ett bra år och umgås utanför jobbet, men om man vill träffa kreativa tänkare utanför marknadsföringsbranschen, höja blicken och expandera sitt tänkande, då är det SXSW som gäller. För expandera,det var i alla fall vi tvungna till.

Redan efter 15 minuter in på första seminariet infann sig en känsla av noll koll (Stanford Research Institute pratade om vilka problem man kan lösa som får maximal impact på så många människor som möjligt). Ordvalen, innehållet, allt så oerhört svårt att ta till sig. Men! Efter ett tag började man sätta saker i ett sammanhang som var och är relevant för sin egen vardag och arbete, och det är då det händer. Det där fantastiska när man inser att det finns så oerhört mer att göra och att framtiden är underbar. För det är den. I alla fall den framtid vi ser framför oss nu när vi kommit hem från Austin.

 

Att arbeta med kommunikation handlar om att lösa varumärkens problem med hjälp av kreativa lösningar, och utgår man från den generella definitionen av kreativitet ”that it involves the production of novel and useful products” (Michael Mumford) räcker det inte med att bara göra något nytt, det ska vara användbart också. För att lyckas uppfylla båda dessa kriterier gäller det att ta en sanning från ett visst område och applicera den på ett annat område, samtidigt som man paketerar det på ett nytt (och helst unikt) sätt. Oftast en väldigt krävande process (både kroppsligt och tidsmässigt) då det förutsätter att man hela tiden är på tårna, är nyfiken och letar inspiration från så många olika områden som möjligt. Det är just den processen som SXSW så briljant har lyckats underlätta och förkorta.

Genom att slängas mellan föreläsningar som handlar om allt från de nyaste teknologiska lösningarna inom retail, entreprenörskap, rymdresor och hur man ska lösa världens framtida globala problem till något så abstrakt som meningen med livet skapas en källa till inspiration olikt något någon av oss har sett förut. Men det stannar inte vid föreläsningarna, för när dagens sista föreläsning är slut runt 18 börjar nästa viktiga del i lärandets process, bearbetning och slutsatsdragande. Från föreläsningsrummen går stegen mot restauranger och barer där man med båda vänner och obekanta får möjlighet att bearbeta dagen och tillsammans dra slutsatser av det man har hört. Vad betyder det egentligen och vad får det för konsekvenser? För en själv, för byrån och för världen i stort?


Det sätt som SXSW har lyckats paketera lärandets process på är mycket likt hur ett universitet fungerar. Alla framstående universitets roll är att föra världen framåt till det bättre, och de gör det genom inspirerande och nytänkande professorer som delar med sig av sin kunskap i en kontext full av oliktänkande och smarta elever. Så långt är allt lika men det som gör SXSW unikt är att de lyckats paketera det på ett mycket mer inspirerande sätt. Därför känns hela festivalen på många sätt som framtidens universitet. Ni som nu läser detta och känner att det är att ta det lite för långt ber vi tänka ett varv till men med  Elon Musk ord ”I wanna die on mars. Just not by impact” i bakhuvudet. Det om något visar att allt är möjligt i framtiden.

Föreläsningar vi minns i urval:

Stephen Wolfram – The computational future (se den här)

A conversation with Nick Cave

Allt från NASA  (se ett exempel här)

Al Gore – On the future  (se den här)

The future of porn (se ett Ted talk här)

Kim Dotcom speaks!

Guy Kawasaki – The future of Google search in a mobile world

Jennifer Darmour – Electric foxy

Steve Yankovich VP Innovation & New Venture eBay – Why shopping will never be the same

MIT – Bots for civic engagement

Tim Ferriss – Acquiring the skill of meta learning

Ses nästa år /Andreas och Patrik

I had fun once. It was awful.

Glädjen att vara här, enorm.
Insikten att det finns för många bra sessions att gå på: Jobbig.

Topp 5 sorgelistan på saker som jag missade, för att jag såg på andra, minst lika spännande saker eller ibland, insett att man valt fel sessions att gå på. Så går det med över 2500 föreläsningar.

MEME

Deadmau5 & Richie Hawtin: Talk. Techno. Technology.
http://schedule.sxsw.com/2013/events/event_OE02578

The Making of a Meme
http://schedule.sxsw.com/2013/events/event_IAP5874

Interact with NASA at the James Webb Telescope Exhibit and See Hubble’s Space Successor
http://schedule.sxsw.com/2013/events/event_OE02268

Leap Motion & the Disappearing User Interface
http://schedule.sxsw.com/2013/events/event_IAP15967

How Self-Tracking Geeks are Shaping our Future
http://schedule.sxsw.com/2013/events/event_IAP15589

The forces are moving

En stor grej med SXSW är att man träffar personer man normalt inte hänger så mycket med. Igår på puben Jackalope på 6:e gatan pratade jag med Astro Teller. Han står bakom uttrycket ”the science of how to get machines to do the things they do in movies”. Astro är Captain of Moonshots och leder Google[x], Googles fabrik/lekstuga som tagit fram Google Glasses (och Google-bilen). Med i samtalet var också två killar från Red Bull och jag måste erkänna att jag blev lite starstruck.

Red Bull + Google Glasses? Det är bara att hänga på när det rör på sig och kasta sig in i diskussionerna.