Tack och farväl!

Nu är jag äntligen tillbaka efter sommarens alla ljuvligheter. Men dessvärre bara för att säga hej då. Eller auf wiedersehen, snarare. Det här är mitt sista inlägg som Resumébloggare, men jag finns fortfarande på min (ännu mer) privata blogg As Good as it gets och framförallt på Twitter. Följ mig där, så kan vi snacka vidare om allt som är kul att snacka vidare om.

Hörs!

Woody Allen och byråvalet

Jag såg en lång dokumentär om Woody Allen som gick på SVT häromveckan. En del av den handlade om hur han är som regissör. Han har enorma krav på castingen, att varje roll tillsätts med respektive skådespelares speciella färdigheter och talang i åtanke. Om det tros allt inte skulle funka drar han sig inte för att byta ut personen eller personerna i fråga.

Alla skådespelare som intervjuades vittnade om hur gärna de ville jobba med honom och hur de ansträngde sig till sitt yttersta för att vara så bra de någonsin kunde. De berättade också vilken stor frihet Allen gav dem som regissör, en närmast lättsinnig regi som mest gick ut på att de fick göra det som kändes bäst.

Trots den till synes löst hållna regin är att jobba med Woody Allen en väldigt sannolik väg till att vinna eller bli nominerad till en skådespelar-Oscar, något som bland andra Diane Keaton, Michael Caine, Diane West och Mira Sorvino fått erfara.

Om jag var marknadschef skulle jag tänka lite som Woody Allen gör när han regisserar. Jag skulle ha en stentuff urvalsprocess där deltagarna fick visa varför de var mest lämpliga att lösa just mitt företags problem.

När valet sedan var gjort, och jag var övertygad om att just den här konstellationen var bäst lämpade att göra det jag eftersökte, skulle jag ge dem stor frihet, så att de verkligen fick chansen att utveckla det där de är så bra på.

Om det visade sig att det trots allt inte blev bra skulle jag byta ut dem, så att någon annan som förtjänade friheten fick möjligheten istället.

Det tror jag är bästa vägen till att få en byrå som är beredda att ta ned månen för din och ditt företags framgång skull.

Ner med den inre Laila Baggen!

I helgen har jag podlyssnat på Sommarprogram, bland andra Liv Strömquists. Jag är verkligen imponerad över att en så dokumenterat rolig person (fråga alla som lyssnat på henne i exempelvis Pang Prego och Hej Domstol!) använder sitt moment av Sommar-fame för att prata om ett så oinsmickrande ämne som mens. Och berätta om det på ett oskojigt sätt med idel seriösa litteratur- och historiereferenser. Men trots det blir det inte trist, utan hon lyckas ta en mängd knivskarpa poänger genom att bland annat peka på det absurda i tabubeläggandet av ämnet.

Hon utmanar exempelvis mensskyddfabrikanterna – vem ska bli först med att göra reklam som inte grundar sig på nyckelordet ”säker”? Att inte implicit berätta att det man är rädd för är att det ska avslöjas att man har mens? Det finns intressanta marknadsföringskoncept att hämta här, det är jag övertygad om.

Men det var ändå inte som gjorde mest intryck på mig, utan när hon berättade om vilket klimat hon behövde för att kunna vara kreativ. Det var så på pricken vad jag känt i alla år, men inte lyckats sätta vare sig ord eller tankar på:

”När jag tittar på till exempel Idol, så tänker jag på vilka omständigheter jag själv behövde för att utveckla ett skapande. Då tänker jag på att jag verkligen inte tror att kreativitet och skapande kan växa under sådana former av konkurrens, utslagning och en jury som sitter och bedömer en. 

De flesta, speciellt unga tjejer, har redan en fruktansvärt sträng jury inombords som sitter och hackar på alla idéer som man har och allting man kommer på. Jag själv har verkligen en sådan här inre jättestor Laila Bagge som säger åt mig att mina idéer är skit, att jag suger, att jag är tråkig, att jag borde lägga ner och så vidare.

Precis som andra har ett inre barn, har jag en inre Laila Bagge. Jag har verkligen behövt sammanhang som präglas av inbördes hjälp istället för vassa armbågar och kärlek istället för kritik, för att kunna skapa över huvud taget.”

Och vilken sammansättning av inre jurymedlemmar man har kan nog vara det mest avgörande av allt, när det gäller hur långt man ska komma i livet. Jag ska genast ge min inre Laila Bagge sparken och ersätta henne med en konstellation av, säg Gunde Svan, Mia Törnblom och… äsch, jag kommer inte på några lämpliga coachande, peppande och inspirerande människor på rak arm, men ni fattar.

PS. Om man vill kan man byta ut Laila Bagge-liknelsen mot Per Morberg.

Dagens hjärnsläpp

DN:s Reklamcupen är, som namnet antyder, en tävling i cupform där två olika, och för ändamålet speciellt producerade annonser, möts varje dag under några sommarveckor i DN.

Den ena av dagens tävlingsbidrag är gjord för Småföretagarnas Arbetslöshetskassa, eller SmåA:

Jag häpnar över hur både avsändare och byrå kan vara så exceptionellt tondöva för hur strömningarna i samhället går och var fokus i debatten ligger just nu. De väljer alltså att håna unga tjejer i allmänhet, och deras företagsamhet i synnerhet, i ett läge när (som ett litet exempel) bristen på kvinnliga styrelseledamöter är definierat som ett allvarligt problem inom näringslivet.

I mitt sinne kommer det inte att ursäktas med aldrig så många förklaringar om ”glimt i ögat”.

Googlepoesi

Denna vackra junikväll har jag lärt mig att Google, av alla, är en källa till fantastisk poesi.

Vem hade kunnat ana att de här inspirerade, poetiska alstren skulle springa ur en sökmotor?

Google skapar helt enkelt poesi av det du söker.

Här finns ett Twitterkonto för svensk Googlepoesi, och här en sida för engelsk.

Grand Prix för charity?

Enligt Cannes Lions regler gäller föjande: ”Entries for Public Awareness Messages, Non-profit organisations and Charities are not eligible to win the Grand Prix”.

Hur kommer det sig då att både ”Immortal Fans” för Sports Club do Recife, om organdonation, och ”Dumb Ways to Die” för Metro Trains, om säkerhet i tunnelbanan, vunnit just Grand Prix? Har jag missförstått något? Finns det någon här som kan förklara?

[youtubeplay id=”1wnjwjZH2PA” size=”medium”]

Grand Prix i Promo.

[youtubeplay id=”IxZ_ZznO2ek” size=”medium”]

Grand Prix i Direct och PR.

Måsteläsning, jo faktiskt!

Själv brukar jag regrediera till trotsåldern när jag ser ordet Måsteläsning. ”Jaså, säger du det. Det ska vi nog bli två om”, ungefär. Men efter att ha läst veckans nummer av DI Weekend och Jan Gradvalls mastodontreportage om Abba, är jag ändå redo att ta till detta ord.

Oavsett hur lite (eller mycket) intresserad du är av Abbas musik, eller av Agnetha, Frida, Björn eller Benny som personer, kan jag nästan lova att det blir femton mycket givande sidor.

När man läser artikeln känns den verkligen som om ingen någonsin intervjuat någon av Abborna förut, åtminstone inte om deras musik, så som Jan Gradvall på ett strålande sätt gör. De berättar så många intressanta saker man knappt hört talats om förut, och Jan beskriver också Abbas historia som en motgångssaga, tvärtemot hur storyn nästan uteslutande skrivs idag.

Det är lätt att glömma hur motarbetade Abba var av samhällsklimatet på sjuttiotalet och alla i det som hävdade att deras musik var ytlig och förkastlig. (Tankarna går osökt till hur DJ-musiken idag avfärdas som plastig stekarhouse.)

Alla, inklusive de själva, var så inställda på att Abba var helt slut efter ett par floppar och allmänt iskallt läge i början av åttiotalet, att Stikkan Andersson 1989 sålde hela deras låtkatalog till Polygram för vad som anses vara ett gigantiskt underpris – 300 miljoner. Att jämföras med att enbart samlingsplattan Abba Gold, som kom ut 1992, sålt i 30 miljoner ex.

Här är några av guldkornen artikeln innehåller:

  • Anekdoten om när Björn och Benny träffades, de turnerade med Hootenanny Singers respektive Hep Stars, möttes vid en vägren och kom överens om att träffas på efterfest i Lidköping. Trodde Benny. Men Björn hade sagt Linköping, och dit kom så småningom det partysugna Hep Stars ett par timmar försenade, efter en fruktlös omväg om Lidköping
  • Att innan 1978 hade de bara studiotid en dag i veckan, och förutom att producera allt Abba gjorde, skulle de även hinna med produktionerna för bland andra Ted Gärdestad och Lena ”Är det konstigt att man längtar bort nå’n gång” Andersson. 
  • Benny Andersson berättar att han sammanlagt, med Hep Stars, Abba, Chess, Kristina från Duvemåla och BAO, skrivit runt 20 timmars musik sammanlagt. ”Om man slår ut de 20 timmarna på 50 år får man svaret: så lång tid tar det att skriva en låt”.
  • Att ”Honey, honey” i grunden är en vemodig låt.
  • Påminnelsen om att även Agnetha Fältskog är en låtskrivare som skrev de flesta låtarna själv till sina soloplattor, att hon skrev sin första låt som femåring och att hon dessutom är en skolad pianist.
  • Det osannolika i att Björn skulle gifta sig med en sopran, Benny med en mezzosopran, och att deras röster skulle visa sig matcha varandra på ett magiskt sätt.

Och, inte minst, säger Benny något vars princip borde vara rättesnöre för mycket här i världen:

”När man skriver ska man ta bort, skala ned, minimera. Själva stommen ska vara så tydliga och enkel som möjlig. Sedan kan man börja byffa på och göra låten komples genom arrangemang och produktion.”

Det gäller även när man skapar reklamkampanjer.

Här finns en kortversion, men det är värt att lägga 28 spänn på att köpa lösnummer i di.se-appen (OBS! Det står ”Teckna prenumeration 1 mån.” istället för ”Köp 1 nummer”, som det borde gjort).

Åh, vad jag gillar att de även gjort huvudet till en Abba-tribute!

Hillary på Twitter!

Igår dök Hillary Clinton upp på Twitter. Och hon gjorde det med en underbar självdistans.

Som bakgrundsbild valde hon ett foto på sig själv när hon sms:ar, en ikonisk bild som gett upphov till memet ”Texts from Hillary”, som är exempel på komiska sms som Hillary skulle kunnat tänkas skicka.

Som första tweet tackade hon skaparna till memet och taggade med #tweetsfromhillary.

Hennes bio är också full av intressanta referenser. Hur många före detta utrikesministrar beskriver sig själva med ord som hundägare, hårikon, byxdresskännare och glastaksspräckare?

Visst hade man velat se Hillary och Bildt i en sprituell twitterbeef?

Förkortningen TBD står för To Be Decided, vilket antyder att hon kan tänkas ställa upp som presidentkandidat i nästa val. Yay! Då hade man velat se glastaket spräckas med en sjuhelvetes knall.

Och apropå könsroller, jag hade faktiskt inte koll på att Dr Phil värdemässigt hörde hemma i forntiden.

När jag hittade den tweeten igår var det EN av hans över miljonen followers som gett svar på tal. Nu är de några fler, men de tillkommande är just nu uteslutande svenska.
Är Sverige världens enda genussamvete?

Bilder i kampen mot särskrivning

Ingen kan riktigt förklara varför språkliga avarter plötsligt uppstår och sprider sig över samhället som en cancer. När jag var liten tror jag knappt någon särskrev (vi gjorde andra dumheter istället) men någon gång för kanske tjugofem år sedan började mellanslagstangenten missbrukas så smått, och allt eftersom tiden gått har en hel generation verkat bli blind för om det är ett eller två ord som avses. Jag har även märkt att det spridit sig långt upp i åldrarna, obegripligt nog.

Likadant är det med ”var” och ”vart”. ”Var” syftar på en plats: Var är mina nycklar? och ”vart” på en riktning: Vart ska vi åka? Men över en natt började alla födda från, säg -90 och framåt säga: Vart är mina nycklar? istället. Jag har ingen aning om varför.

När det gäller användandet av var respektive vart spelar det inte någon egentlig roll, alla förstår vad som avses ändå, men i särskrivningsfallet fyller regeln en språklig nytta för att undvika missförstånd.

Jo, jag vet att särskrivningshumor är ett uttjatat ämne, men jag blev ändå glad när jag hittade en både pedagogisk och kul grupp på Facebook igår som heter Bilder i kampen mot särskrivning. Den verkar ha sitt ursprung i Norge, tydligen grasserar samma mellanslagstangentmissbruk även där.

Här är några exempel på hur de illustrerar tumregler för att motverka särskrivning:

Reklamspammandets slukhål

Om man vill skriva om något lättresearchat är skumma och ohederliga tävlingar på Facebook ett passande ämne. Det finns en enorm sjö att ösa ur, och det räcker i princip med att gå in på Fejan när som helst för att hitta lämpliga exempel.

För ett tag sedan gjorde jag ett inlägg om hur de som ”gillar och delar” i tron att de ska vinna en resa till Thailand, egentligen accepterar att sälja sin själ till reklamspamdjävulen. Eller, tekniskt sett är det väl inte spam, eftersom mottagaren godkänt det, även om hen lurats att göra det under falska premisser. Men i alla fall.

Jag har tittat vidare på fenomenet och det blir bara mörkare och mörkare ju mer man gräver i det. Så här kan det se ut.

Man skapar en enkel och till synes harmlös tävling med ett pris alla vill ta del av och en uppmanande copy. Den här har (i skrivande stund) exempelvis delats mer än 37 000 gånger.

Förutom att syftet med tävlingen alltså är ”att du får information om våra samarbetspartners produkter och får deras nyhetsbrev. I undersökningen kommer du att få frågor ifrån våra samarbetspartners och om du är i målgruppen kan du även bli kontaktad per telefon för att få veta mer om deras nya och spännande erbjudanden”, det vill säga du kommer drunkna i spammail och samtal från telefonförsäljare, är alla priserna i EuroAds tävlingar exempel på vad du kan göra för pengarna de har som prissumma, i det här fallet 30 000 kronor. Ingen kommer alltså vinna någon matkasse.

Men inte nog med det, det vinsten är ”en del av EuroAds stora nordiska tävling på 30.000 kr”. De 37 000 förhoppningsfulla som deltagit får fajtas med Fru Fortuna i ett antal andra tävlingar. Om samma prispott! Alla de här tävlingarna har samma 30 000 kronor som prissumma:

Här är lite annat fuffens i ett urval:

Att döpa en grupp till något allmängiltigt, som ”Billigare bensin” och bädda in skumrasktävlandet där.

Eller döpa en grupp till ”Single Moms” och sno ett par bilder på Britney för att verkligen ”nå igenom” med samma tävlingsupplägg.

Här är en lista över företag som enligt EuroAds är uppdragsgivare för tävlingarna och vars spännande erbjudanden deltagarna kommer att få intimare närkontakt än de någonsin kunnat föreställa sig med:

3 (http://www.tre.se/)
Agria Djurforsäkring (http://www.agria.se/)
AIG (www.aig.se)
Barnens Bokklubb (http://www.barnensbokklubb.se/)
Barnens Klassiker (www.barnensklassiker.se)
Boxer TV Access AB (www.boxer.se)
Compricer AB (http://www.compricer.se/)
Coulux (www.kundinfo.se/socksher/default.asp)
Courlux International SA (www.flexifront.com)
Dagens Nyheter AB (www.dn.se)
Göteborgs Posten AB (www.gp.se)
Direkto (www.direkto.se)
Egmont Tidskrifter (www.egmonttidskrifter.se)
Grace Wellness (www.gracewellness.se/)
Axellus AB (http://www.axellus.se/)
HittaMäklare (http://www.hittamaklare.se/)
Homeenter AB (www.homeenter.se)
Insplanet (http://www.insplanet.com/)
Svensk Låneförmedling (http://svensklaneformedling.se/)
BlueStep (http://www.bluestep.se/)
Creditfinder (https://www.creditfinder.se/)
Jacobsen Publications (www.jacobsen-publications.se)
Miljonlotteriet (https://www.miljonlotteriet.se/)
Mynthuset Sverige (http://www.mynthuset.se/)
Onlinecon Group AB (kan kontaktas på följande adress: Box 701, 601 16 Norrköping)
Pharma Optic (http://www.pharmaoptic.com)
Provea (http://se.provea.com/)
Reseguiden.se (http://www.reseguiden.se/)
SmokeSmart (www.eur.sverige.smokesmart.eu)
Svensk Fondservice ( https://svenskfondservice.se/ )
Svensk VVS Support (www.svenskvvssupport.se)
Telenor Sverige AB (www.telenor.se/)
Trendfoto (http://trendfoto.se/)
Unionen (http://www.unionen.se/)
Vattenfall (http://www.vattenfall.se)
Vesterålens Naturprodukter AB (http://www.vnp.se/)
Viasat AB (http://www.viasat.se/)
Canal Digital (www.canaldigital.se)
Vitalas AB (http://www.vitalas.se/)
Compello International för Prognosia (www.compellointernational.com)