Taggar:
2013-03-07

Visst är det en ganska påfrestande yttring att så fort en tår passerat ögonvrån på dagens mediekonsument, så ska det genast springas till Twitter eller Facebook och berättas, i syfte att positionera sig som en fin person. Det tycker åtminstone jag.

Vad jag ska göra nu är något som är långt mer patetiskt än detta, nämligen berätta om tårar som rann på grund av att jag läste om mig själv. Ni fattar själva.

I pappers-Resumé som kommer ut idag finns en intervju med mig. När jag läser den framkallas ett koncentrat av så många års känslor; det är himlastormande glädje, bråddjup besvikelse, osäkerhet, ovisshet, förhoppningar, lyckorus, sorg och gammal hederlig vardagstristess som passerar revy när jag läser. Det som rinner är alltså inte glädjetårar, inte sorgtårar, utan känslostormtårar. Så mycket som döljer sig bakom raderna i tidningen väcks till liv inom mig.

En annan extremt patetisk sak som händer är att istället för att vara riktigt glad för att någon vill ägna spaltutrymme åt mig och min karriär, kan jag inte släppa hur hemskt det är att det sitter en extrem närbild av mig på omslaget. När jag tittar mig själv i spegeln, lägger på min mest smickrande min och dämpar belysningen en smula har jag hittills kunnat tänka ”Jamen det är ok!”. Nu har jag fångats i ett omedvetet ögonblick av ett zoomobjektiv och kan konstatera att det var ett självbedrägeri.

Även om det här är ett metainlägg (jag skriver på resume.se om en artikel i Resumé) så finns det ingen håv inblandad. Det är inte för en sekund synd om mig, jag var länge tveksam till att ställa upp på intervjun för jag ville inte riskera att någon skulle få för sig det.  Jag är glad att jag haft en sådan knasig och annorlunda karriär och skulle inte vilja ändra något. Förutom möjligen den där omslagsbilden.