Rapport från samhällets botten, del 2

I samma komplex som Stadsmissionens dagverksamhet, 659 meter från min port, finns socialkontor, vårdcentral, läkare som tar hand om hemlösa, ungdomsvård, polis, skola, dagis, mödravård, barnavård, apotek, Systembolaget och hur många bostäder som helst. Samhällstrappan börjar här. Vill gästerna på Stadsmissionen träffa en socialsekreterare eller läkare är det bara att gå över gården. Praktiskt tycker alla som arbetar i komplexet, fruktansvärt tycker alla boende i närheten som får sina trappuppgångar ockuperade och hittar kanyler och spyor i sandlådan.

När Stadsmissionens dagverksamhet flyttade från Slussen till Maria Prästgårdsgatan 32b i februari förra året var det droppen som fick bägaren att rinna över. Nästan alla tycker att Stockholms 400 hemlösa ska få tak över huvudet och något med kolhydrater i magen, men nästan ingen vill att detta ska ske vägg i vägg med deras dagis eller bostadsrätt. När jag öppnar dörren till dagverksamhetens sovsal är alla bäddar upptagna. Det ligger latexmadrasser på golvet med människor. I alla fåtöljer i dagrummet sitter det män och sover. De snarkar med öppna munnar som innehåller fler gluggar än tänder.

Vad krävs för att få dessa människor att fungera i samhället? Jag har alltid tyckt att hjälp till självhjälp är vägen fram. Jag ger inte pengar till tiggare, men jag tror att bara en tredjedel av gästerna på Stadsmissionen i tisdags har kapacitet att sälja till exempel Situation Sthlm i tunnelbanan. Resten sitter för djupt fast i antingen sinnesjukdom eller missbruk eller båda delarna för att klara av ens det enklaste arbete. Hur baxar vi upp dessa människor ur sina hålor? Den frågan blir bara ännu svårare att försöka svara på när man kommer riktigt nära.

Nästa inlägg kommer att handla marknadskommunikation och hemlöshet.