2010-03-04
0

När jag håller föredrag om reklam och marknadsföring är en av hörn­pelarna att försöka förklara skillnaden mellan kommunicerat värde och verkligt värde. Det är en gammal sanning att de två inte är ett, men den tål att upprepas. Jag uppmanar ingen att ljuga, men vad man lyfter fram är viktigt.

Jag kan välja att berätta att Resumé är en exklusiv premiumprodukt. Vi har Sveriges smartaste och roligaste läsare. I dag får ni en börs­krönika om de två största mediehusens lånebörda, en fördjupad analysdel om regiontidningars nätsatsningar och en genomgång av hur telekommarknaden har förändrats från familjeavtal till individuella avtal.

Eller så kan jag hävda att Resumé är en simpel skvaller­tidning med vimmelsidor, skvallerspalt och rotande i de två före detta TV4-chefernas Tobias Bringholms och Gunnar Bergdahls hisnande affärer med en rånmisstänkt helikopterpilot. Våra läsare struntar i siffror, att ge dem analyser av marknaden är lika dumt som att kasta pärlor för svin. Andras olycka är det enda som får dem att kasta sig över tidningen.

Den bäste i Sverige på storytelling är Ingvar Kamp­rad. Förbluffad lyssnade jag på hans ”Sommar”-program förra sommaren. Gubben hävdade att han inte äger någonting. Exakt vem som äger IKEA är oklart, men en sak var säker, enligt Ingvar Kamprad är det inte Ingvar Kamprad.

Han tillstod visserligen att han ägde en vingård i Frankrike, men den hade på något konstigt sätt ramlat över honom. Den skulle snart säljas, men just nu gick det inte. Mellan raderna förstod man att en FÖRLUST hotade möbelkungen.

Jag fann programmet sanslöst, men en sak är säker: Ingvar Kamprad tror själv på det han säger. Nu är vi framme vid hörnpelare två i mitt föredrag: du måste själv tro på ditt budskap.

I veckans Resumé uppmärksammar vi att det är exakt tio år sedan it-bubblan sprack. Jag var inte med på tåget, men jag stod på perrongen och såg tåget komma. Många av mina kompisar klev ombord och sedan körde tåget med full kraft rakt in i väggen. I dag är alla som var med då överens om att den korta it-eran var en galen tid. Det kommunicerades otroligt mycket tro och overkligt lite verkliga värden. Man pratade om investeringsbehov i stället för resultat på sista raden. Men min upplevelse är ändå att de uppenbara lögnarna var få. Bredbands-Jesus och de andra var inte genomfalska profeter, blott en smula överdrivna. På många punkter fick de faktiskt rätt. Haken var att det inte tog 18 månader utan tio år. Den bästa skildringen av denna galna tid har Björn Elmbrant gjort i ”Dansen kring guldkalven”. Läs den.

Förra veckan tog jag heder och ära av Jonas Bonniers två initiativ Fanzine och Bonzoo. Jag skrev att samtliga titlar som startades är nedlagda. Jag borde ha skrivit de flesta. Några överlevde faktiskt.

Maria Schottenius tjänar drygt 100 000 kronor i månaden som kulturchef på DN. När hon fick ett spar­beting som hon fann orimligt arbetsvägrade hon. DN:s vd och chefredaktör Gunilla Herlitz har nu tagit in en ny kulturchef, Björn Wiman, som ska utföra arbetet och sparka ett 20-tal personer. En som får gå kvar med bibehållen lön är Maria Schottenius – trots att hon arbetsvägrade. Hon ska nu verka som krönikör på tidningen, något som hon enligt egen uppgift inte hann med som chef. Jag finner detta absurt. Anledningen till att jag och andra chefer har en hög lön är att vi ska utföra sysslor som är djupt obehagliga. Till exempel att sparka människor. Klarar vi inte av detta, ska vi få sparken. Att nu Maria Schottenius befrias från allt obehagligt och får gå runt på arbetsplatsen utan någon egentlig syssla går stick i stäv mot arbetslinjen. Det blir inte bättre av att tre tjänster hade kunnat räddats om Maria Schottenius hade gått hem.

I kväll är det Resumébar i Malmö. Nästa vecka reser jag till Göteborg och har Resumébar där. Kom gärna förbi. All info hittar du på Resumé.se.