Den politiska teatern på Södermalm

I helgen har den ö jag lever på stått i politikens zenit. I lördags talade statsministern vid Slussen. (En betongruin som håller på att rasa samman.) I söndags talade statsministerns enda verkliga rival i Tanto. (En park som ofta är begravd under sopor efter lördagsnatten.) De två partiledarna hade en sak gemensamt: bägge tävlade om att lova skattesänkningar för pensionärer. Medelålders plus 65 kan få antingen fem eller tio miljarder om det vill sig väl inom kort.
 
Kaxigast av de två talarna var Fredrik Reinfeldt. Han har en mer aggressiv stil än tidigare och raljerar numera hårt mot Mona Sahlin. Kanske är det opinionsvinden som får den tidigare så diskreta landsfadern att blomma upp en smula. Mona Sahlin däremot fortsätter med sitt stillsamma dagisspråk och citerar Fredrik Lindströms tv-program. Före Mona förbandstalade Thomas Bodström. Han var uppeldad som få. Hans glöd är just nu den största i svensk politik. Av döma av publikens kraftiga applåder är han långt mer populär än sin partiordförande. Mellan attackerna på Reinfeldt finns en stor portion humor, Bodström tycker det är kul med politik. Det gör jag också. Men det är uppenbart att ytterst få på Södermalm delar detta intresse. Både moderaterna och socialdemokraterna lockar med god vilja runt 500 personer och då ska ni veta att man får både gratis ballonger och godis. Sossarna bussar in folk till den röda hoppborgen, moderaterna kontrar med gratis varmkorv. Går man runt och inspekterar publikhavet möts man många kända ansikten. Det är riksdagsmän, partimedlemmar, gamla ministrar och folk som drömmer om att sitta i regeringen eller vårt parlament. En stor grupp lyser med sin frånvaro: den breda allmänheten. Istället är en stor mängd reportrar på plats och täckning av de bägge talen har i media varit mycket god. Dock kvarstår känslan att politiska möten är en slags teater eller rollspel.