2011-11-08
1

Går det att skriva om Downton Abbey utan att skriva om Brideshead Revisited? Jag kan i alla fall inte. En förlorad värld var den första brittiska tv-serie jag såg när jag höll på att bli vuxen. Serien tog min tv-oskuld och gav en föraning om det som komma skulle i mitt liv: kärlek, manlig vänskap, universitet, fylla och längtan. Alla dessa känslor som det innebar att bli man. Jag var en elvaårig pojke som tittade storögt på Charles och Sebastian. Min unga kropp skakade av längtan efter att bli stor. Jag ville bli gränslös.

Den brittiska tv-serien Downtown Abbey beskriver också de stora känslorna, men denna gång är männen patetiska clowner. Det är kvinnorna som är det dramatiska navet. Kvinnorna styr och intrigerar. De älskar och hatar. De raggar och får ibland nobben. Det är exakt samma miljöer och samma svärta som i Brideshead, men med kvinnor i huvudrollen.

I dag knappt trettio år efter En förlorad värld är jag övertygad om att jag snart kommer att få uppleva matriarkat. Downton Abbey ger föraning på det som komma ska. Precis som förra gången kan man drömma om framtiden, men en sak är säker: det kommer aldrig att bli som i drömmarna. Det blir bättre!