Att sälja en bärkasse

Kommunikation och varumärkesbyggande handlar som bekant om så mycket mer än att ”bara” göra reklam eller på andra sätt syssla med explicita budskap. Ett exempel på mer implicit kommunikation som jag funderat lite kring är det här med butiker som tar betalt för sina bärkassar.

Ur ett kommunikativt perspektiv är det väldigt intressant om man tänker på HUR butiken och dess personal går till väga när de tar betalt för bärkassar och hur detta påverkar vilka signaler de sänder ut. Det finns både butiker som bestämt sig för att försäljning av bärkassar är en viktig inkomstkälla och det finns butiker som är mindre noga och/eller aldrig tar betalt för dem. Det är ganska naturligt att det första alternativet uppfattas som minst givmilt.

Om man utgår ifrån att små detaljer i mötet med kunden kan sända ut signaler som påverkar hur kunden uppfattar företaget. Då kan försäljning av en bärkasse vara en detalj som sänder ut en ”girighets-signal”, speciellt om kunden handlar varor för mycket pengar. Ett exempel på en butik där personalen är mer ”nitisk” än många andra är systembolaget, där är man väldigt noga med att kunderna ska betala för sina kassar. Jag utgår ifrån att detta är av prioritet när personal utbildas. Eftersom systembolaget är i en annan konkurrenssituation kan man förstå att de inte behöver vara lika noga med vilka signaler som sänds ut, vilket däremot är av större vikt för mer konkurrensutsatta företag.

Jag var nämligen inne i en allt-i-allo butik i Lund häromdagen och köpte några småsaker. En butik jag varit i några gånger tidigare och där jag noterat att personalen just är ”nitiska” med att kunden måste betala för bärkassen. De glömmer aldrig att fråga varje kund om de ”vill ha en kasse till varorna?” för att sedan ivrigt knappa in en och femtio på kassan för varje kasse. Deras beredskap kring bärkasse-försäljningen skiljer sig inte om du köper en ask Läkerol eller om du köper en korg med varor. Denna butik är ett bra exempel när personalen sänder ut en ”girighets-signal” och jag som kund närmast uppfattar dem som snåla, speciellt om jag handlar varor för 400 kronor och det första som händer vid kassan är att de står givakt för att för att ta betalt för en bärkasse.

Fenomenet är väl ett exempel på när ekonomens excel-dokument får konsekvenser för vad personalen kommunicerar för signaler. Jag skulle rekommendera en mer avslappnad och flexibel inställning om man nu bestämt sig för att ta betalt för sina bärkassar. Sänd inte ut signalen att ”vår högsta prioritering är att varje kund ska betala för sin bärkasse”, för så länge du inte har någon utstuderad trash branding strategi (som t.ex. Ryan Air) så uppfattas du bara som snål och girig.

3 Replies to “Att sälja en bärkasse”

  1. Tänk hur mycket bärkasse-systemet skulle kunna utvecklas. Det skulle kunna finnas 10 olika påsar att välja mellan som är olika dyra. 9 påsar kostar. Den 10:de, den ”sämsta” och fulaste påsen, är gratis. Det kommer givetvis medföra att det bildas skamkänslor i kassaköerna. Det hade varit spännande.

  2. Eller så är det så enkelt som att de där två kronorna som en kasse i genomsnitt kostar fungerar avskräckande för att människor ska ta onödiga kassar, vilket därmed långsiktigt har en positiv effekt på vår miljöpåverkan. Min gissning är att de återvunna kassarna kommer att sjunka i pris och bli billigare än standardkassarna inom tre år, för att därmed ytterligare stimulera ett lite mer hållbart beteende.

    I det här fallet handlar det inte om ”branding”, Fredrik. Bärkassepriset är snarare ett ypperligt exempel på vad Resumé (fyra år för sent) beskrev i förra numret, nämligen psykonomi. Ta lite betalt, och folk blir mindre slösaktiga.

  3. Jar tycker det är rimligt att man tar bra betalt för en bärkasse. Tänk på arbetsförhållandena som de thailändare vi tar hit lever i, de måste ju kunna få skälig lön för allt arbete de gör ute i skogarna.

Comments are closed.