För den som inte tar PR på allvar

Jag har märkt att det hos många finns en oklarhet kring vad PR handlar om, en oklarhet som jag känner igen mig i från tiden innan jag satte mig in i ämnet. En vanlig bild av PR tror jag hänger samman med det klassiska uttrycket ”PR-trick”. Vilket det finns visst fog för, eftersom många okunniga ”lallare” i branschen tyvärr springer runt med fuktigt finger i luften och kör just PR-trick med både sin omgivning och sig själva.

Men PR har också en sida som är betydligt allvarligare och har större inverkan på världen än att betraktas som ”oseriösa trick”. PR står för Public Relations, alltså relationen till sin omvärld. Det kan handla om en person, företag, organisation eller ett lands relationer med sin omvärld. Och just vad gäller ett lands relationer till omvärlden läste jag en artikel om Azerbaijan i Time International (South Pacific Edition), som handlade om deras arbete med att försöka tvätta bort sin diktatur-image. Ett bra exempel på när PR lämnar barnteatern för att gå på vuxenbio.

Ingen blev nog gladare än Azerbaijan’s president, Ilham Aliyev, när de vann Eurovision 2011 för att få bli värdar året därpå. Detta gav dem ett kraftfullt verktyg i processen att tvätta imagen av sig själva mot omvärlden. Eurovision har precis som OS, fotbolls-VM och andra idrottsarrangemang blivit effektiva PR-verktyg för detta ändamål.

AzerbajdzjanAzerbaijan, med sina 9,4 miljoner invånare, ligger i utkanten av Europa och angränsar till bl.a. Iran, Ryssland och Turkiet. Regimen i landet har gjort sig känd som en hård diktatur som inte bryr sig om mänskliga fri- och rättigheter. Ett land där politiskt oppositionella och journalister genom åren fängslats och torterats.  Regimen har sedan länge arbetat med PR för att påverka denna negativa bild och istället försökt skapa bilden av ett modernt, välbärgat oljeland där utvecklingen går snabbt framåt.

Under 2007 arbetade presidenten med den Washingtonbaserade ”political and business”-byrån Jefferson Waterman International i arbetet med landets PR frågor. Man har genom åren uppvaktat utländska politiker att besöka landet och visa upp sig tillsammans med dess politiker. 2009 betalade de Tony Blair 143,000 dollar för att komma dit och hålla ett 20 min långt tal vid öppnandet av ett metanol kraftverk. Ett annat exempel var när de 2010 flög in ett 10:tal journalister från några av Londons största tidningar med privatplan till Baku, för öppnandet av nattklubben Chinar. Det blev tre dagar packade med fri champagne, privatchaufförer, gift bags med dyr kaviar och uppträdande av den brittiska popgruppen Sugababes. Besöket resulterade bl.a. i en artikel i en av de största brittiska tidningarna Daily Mail med rubriken ”Amazing Azerbaijan: Baku to the future in the capital city at the very edge of Europe”.

Under 2011 sägs regeringen ha spenderat 38 miljoner dollar för att marknadsföra landet vilket bl.a. inkluderade reklam för landet på CNN, som visade upp unga shoppande kvinnor i huvudstaden Baku. Och 2012 fick landet arrangera Europas största musikhändelse Eurovision Song Contest, en tävling som satte landet på kartan. Den som såg tävlingen kanske noterade att det mellan bidragen spelades upp reklamfilmer för ett land som inte verkade ha några brister. Dock ledde Eurovision också till att det kastades ljus på regimens förtryck. Klart står att PR inte ska betraktas som några små lustiga trick. PR ingår i kommunikationsparaplyet som kanske är det mäktigaste vapnet för att påverka människor och dess verklighetsuppfattningar. Ett vapen och en kunskap som bör tas på fullaste allvar.

2 Replies to “För den som inte tar PR på allvar”

  1. Hur får PR-yrket högre trovärdighet av att ta uppdrag från tvivelaktiga regimer?
    Hur får PR-yrket högre trovärdighet genom att skrupellösa byråer använder sina hjärnor och kundens pengar för att köpa publicitet?
    Har inte en professionell PR-utövare ett ansvar att säkerställa att det budskap man hjälper nå en större publik de facto bottnar i sanning?

    1. Det där är också intressanta frågor.. kan bli teman för framtida inlägg!

Comments are closed.